Hur Lenin studerade Hegel

Hösten 1914 inledde Lenin en noggrann studie av Hegels skrifter. Hans anteckningar ger en lysande inblick i den dialektiska metoden, som han bemästrade till fulländning. I följande artikel lyfter Hamid Alizadeh fram de huvudsakliga aspekterna av denna metod och understryker vilken grundläggande betydelse teorin har för den kommunistiska rörelsen.

Då det första världskriget utbröt i Europa sommaren 1914 förändrades världshistorien över en natt. Med de förrädiska socialdemokratiska ledarnas välsignelse drog den europeiska borgarklassen ner mänskligheten i ett helvetiskt blodbad, där tiotals miljoner arbetare och bönder skickades till slaktbänken.

Ledarskapets förräderi slet sönder Andra internationalen, den internationella arbetarrörelsens viktigaste organisation, och lämnade världsproletariatet försvarslöst medan reaktionen höjde sitt fula huvud överallt. Under tiden hade den revolutionära marxismens styrkor reducerats till en liten minoritet, utspridd över Europa och utan ett tydligt program eller ledning.

Lenin befann sig i Polen när kriget bröt ut och var tvungen att hastigt bege sig till Schweiz. Han hade inte förutsett förräderiet från Internationalens ledare och blev till en början chockad när han hörde nyheten om att det tyska partiet hade röstat för krigskrediterna i riksdagen. Detta innebar att internationalen låg i ruiner, klasskampen i Ryssland höll på att försvagas på grund av kriget och Lenin var, med undantag för en handfull kamrater, isolerad.

Ändå var det just vid denna tidpunkt, när de omedelbara organisatoriska och politiska uppgifterna framstod som större än någonsin tidigare, som Lenin kastade sig in i grundliga studier av den hegelianska filosofin. Varför bry sig om att fördjupa sig i abstrakta teoretiska frågor i en sådan kris, kan man fråga sig? För någon med ett mekaniskt synsätt kan detta te sig märkligt och till och med löjligt. Men partiets ”behov” då? Uppgiften i en sådan situation är väl att fokusera på omedelbart föreliggande praktiska frågor!

Ett sådant svar skulle förvisso överensstämma med den plumpa borgerliga bilden av Lenin som en kälkborgare, en så kallad handlingens man; en sträng ”mästerkonspiratör” som inte ägnade sig åt så triviala saker som filosofisk begrundan – en bild som för övrigt inte är alltför långt ifrån den stalinistiska karikatyren av Lenin.

I själva verket står en sådan bild i skarp kontrast till Lenins verkliga metod och till marxismen i allmänhet. Det som skilde Lenin från de andra ledarna i Andra internationalen var först och främst hans klarhet och hans konsekventa klasståndpunkt – egenskaper som enbart grundade sig på hans teoretiska insikter.

1914 drog kriget in över världen som en gigantisk tornado och slet sönder allt i sin väg. Varje land kastades ner i ett tillstånd av våldsam turbulens. Alla politiska trender sattes på prov och minsta svaghet avslöjades hänsynslöst. Under sådana förhållanden kunde impressionistisk improvisation inte åstadkomma någonting.

Även om marxisterna förutsett kriget innebar det en förändring av situationen, vilket krävde en skicklig omorientering av partiet. Mot denna bakgrund påbörjade Lenin en ny resa in i filosofin, för att fördjupa sin förståelse för naturens och samhällets lagar.

Hans filosofiska anteckningsböcker från denna period, och i synnerhet hans anteckningar om Hegels Logik (Wissenschaft der Logik), är inte bara en skattkista av idéer, utan ger oss också en mycket lärorik bild av Lenins förhållningssätt och inställning till teori.

Lenins metod

Lenin var varken främmande för Hegel eller filosofi i allmänhet. Han studerade Marx och Engels filosofiska verk ingående, och likaså Plechanovs filosofiska skrifter, vilka spelade en nyckelroll i utvecklingen av den tidiga kärnan av marxistiska revolutionärer i Ryssland.

Han hade också inlett en period av seriösa filosofiska studier i efterdyningarna av revolutionen 1905, och skrev en bok, Materialismen och empiriokriticismen, mot Bogdanovs revisionistiska idéer. Bogdanov var en ledande bolsjevik som hade glidit in på den reaktionära borgerliga filosofins spår.

Lenins filosofiska anteckningsböcker visar att han redan innan 1914 var en dialektikens mästare. Ändå uppfattar man hos honom aldrig den minsta antydan till att han skulle vara nöjd med sin politiska och teoretiska nivå. Under hela sitt liv närmade sig Lenin teorin med en lärjunges ödmjukhet och flit. Det är kännetecknet för varje mästare.

Lenin gick metodiskt igenom Hegels Logik. Han gjorde detaljerade anteckningar och begrundade varje enskilt begrepp. Detta var ingen enkel uppgift utan enligt Lenins egna ord till och från det ”bästa sättet att få huvudvärk!”[1]. Men inget värdefullt kommer utan ansträngning, och att tillägna sig de mest avancerade idéerna kommer med nödvändighet att kräva seriöst arbete.

I sina anteckningar kan vi se hur Lenin med en kirurgs precision noggrant dissekerade och utvärderade varje del av Hegels verk, innan han satte ihop dem och betraktade idéerna som en helhet. På så sätt behärskade han inte bara Hegels metod, utan kritiserade den också och separerade den levande kärnan från dess döda skal. Lenins studiemetod var i sig själv en mästarklass i dialektik. Trotskij sammanfattade detta tillvägagångssätt i sin artikel ”Hur Lenin studerade Marx”:

”Också studerandet innebär, om det inte rör sig om ett mekaniskt stormläsande, ett slags skapande, men av omvänd art. Att bena upp en bok som är skriven av en annan är liktydigt med att blottlägga dess logiska skelett, som avkläds argumenten, illustrationerna, utsvävningarna. Vladimir vandrade med glädje och engagemang denna svåra väg framåt. Han analyserade varje läst kapitel, ibland till och med varje sida, och tänkte därvid igenom och granskade noga den logiska strukturen, de dialektiska övergångarna, terminologin. Medan han tillägnade sig resultatet assimilerade han metoden. Allt lagrades sedan tryggt och säkert under skallens mäktiga valv, i detta underbart välorganiserade huvud”[2].

Lenins filosofiska anteckningsböcker vittnar om hans målmedvetenhet. Han sökte ständigt efter nya idéer och infallsvinklar som kunde utvidga hans förståelse av världen omkring honom. Lenin hanterade även organisatoriska frågor med största flexibilitet, men det var hans insisterande gällande teoretisk klarhet som gjorde honom till den enastående ledare han var, och bolsjevikerna till de enda konsekventa revolutionärerna i sin tid.

Behöver vi filosofi?

”Utan en revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då opportunismen är på modet och går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet.”[3]

Många kommunister kan citera Lenins berömda ord – eller åtminstone den första meningen – ur minnet, och mister ingen chans att göra det. Men betyder det att de förstår dess fulla innebörd? Det välbekanta kan bli förrädiskt. Det kan invagga människor i en falsk känsla av trygghet och därmed hindra dem från att förstå djupet i saker och ting.

Här ser vi skillnaden mellan marxismen och den empirism som kännetecknar dagens borgerliga filosofi. För marxister är nuets omedelbara frågor bara en ögonblicksbild; en skärva eller aspekt av ett givet fenomen, som måste studeras, utvecklas och förstås i sin konkreta helhet. För empiristerna är det omedelbara allt som finns och allt annat är en bok försluten med sju sigill.

Reformisterna anammar okritiskt den borgerliga filosofin och, liksom sina herrar, böjer de sina huvuden och knäböjer för det så kallade ”etablerade faktumet”. Häri ligger opportunismens filosofiska kärna.

Reformisternas inställning till första världskriget är ett typexempel på detta. De härskande klasserna i Europa närmade sig kriget utifrån sina egna snäva nationella intressen, som de motiverade med hänvisning till högtravande abstraktioner, som ”försvar av fosterlandet” eller ”nationernas rätt till självbestämmande”.

Den tidens socialdemokrater argumenterade på samma sätt, om än med en vänsterinriktad retorik. De österrikiska socialdemokraterna upprepade de antiryska och antiserbiska stämningarna hos krigspartiet i Wien. Plechanov och opportunisterna i den ryska socialdemokratin talade om hotet från den reaktionära tyska imperialismen och behovet av att hjälpa det förtryckta Serbien. Samtidigt röstade de tyska socialdemokraterna för krigskrediter med hänvisning till behovet att stoppa den reaktionära ryska imperialismen, och så vidare. Alla betraktade kriget ur sin egen nationella borgarklass perspektiv och rusade, på grundval av detta, till “fosterlandets försvar”. Man röstade ivrigt för att skicka miljontals arbetare i döden.

På så sätt gick de styrande i det ena landet efter det andra med i kriget efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, och de anklagade varandra för att ha provocerat fram konflikten. Det är så borgerligheten förstår första världskriget: som en rad beslut fattade av en rad härskare. Ytligt sett var detta förvisso händelseförloppet som ägde rum. Men för att undersöka frågan närmare måste man också studera de processer som föregick under ytan.

Skotten i Sarajevo illustrerat av Achille Beltrame i den italienska tidningen Domenica del Corriere 12 juli 1914. Foto: Wikimedia Commons.
Skotten i Sarajevo illustrerat av Achille Beltrame i den italienska tidningen Domenica del Corriere 12 juli 1914. Foto: Wikimedia Commons.

Lenin förklarade att kriget var ett resultat av kapitalismens utveckling under hela den föregående perioden. Uppkomsten av gigantiska industrimonopol och finanskapitalets dominans markerade ett nytt skede i kapitalismens utveckling, där det ständiga behovet av att exportera kapital hade drivit de utvecklade, imperialistiska länderna in i en våldsam kamp för att dela och omfördela världen mellan sig i jakt på investeringsområden, marknader och inflytelsesfärer.

Under sådana förhållanden, förklarade Lenin, var ”försvaret av fosterlandet” bara en täckmantel för att försvara de snäva intressena hos den härskande klassen i varje land – det vill säga intressena hos de som exploaterar och förtrycker proletariatet och de arbetande fattiga massorna.

Här ser vi i praktiken skillnaden mellan att blint acceptera den härskande klassens dominerande filosofi och att inta en medveten och revolutionär filosofisk ståndpunkt.

Under kapitalismens uppåtgående fas användes den borgerliga filosofin som ett kraftfullt vapen mot feodalismen och dess ideologiska försvarare i den katolska kyrkan. Vetenskapens och förnuftets fana avslöjade det feodala samhällets hyckleri och irrationalitet.

Men sedan borgarklassen hamnat i en återvändsgränd, har även dess filosofi förändrats och blivit alltigenom konservativ. Precis som de kyrkans dogmer den en gång bekämpade, försvarar dagens borgerliga doktriner status quo.

Medan den gamla kyrkans doktriner föreskrev tro och den heliga skriften som vägen till sanningen, predikar dagens akademiska etablissemang och andra betalda experter naturens och samhällets irrationalitet och upphöjer den omedelbara subjektiva upplevelsen – det vill säga, deras subjektiva upplevelse! – till att vara allt som existerar.

Förr i tiden predikade prästerna om ”tingens gudomliga ordning”, med kungen högst upp, följd av feodalherrarna och längst ner de lägre klasserna. I dag predikar kapitalets överstepräster om kapitalismens okränkbarhet – marknaden, privat egendom, nationalstaten och allt det reaktionära moraliska gödsel som dessa för med sig – som mänsklighetens oföränderliga natur.

Den borgerliga filosofin har av nödvändighet förvandlats till sin motsats. I stället för att avslöja sanningen är det verkliga syftet med de idéer som nu sprids genom den officiella religionen, medierna, skolorna etc. att dölja sanningen.

Sanningen är därför arbetarklassens viktigaste vapen. Liksom alla revolutionära klasser före den, måste proletariatet anta en medveten revolutionär filosofi om det vill förstå hur kapitalismen fungerar och hur systemet kan avskaffas.

Abstrakt tänkande

”Sanningen är konkret”[4], upprepade Lenin ofta, precis som Hegel. Och marxismen handlar först och främst om sanningen. Men det betyder inte att abstrakt tänkande som sådant är osant. Tvärtom.

Som Lenin skriver i sin sammanfattning av Hegels Logik:

”Tänkande som går från det konkreta till det abstrakta – förutsatt att det är korrekt (NB) (…) – avlägsnar sig inte från sanningen utan kommer närmare den. Abstraktionen av materia, av en naturlag, abstraktionen av värde, etc., kort sagt, alla vetenskapliga (korrekta, seriösa, inte absurda) abstraktioner återspeglar naturen djupare, mer sant och fullständigt.”[5]

Verklig kunskap handlar inte om att bara stapla fakta på varandra. Poängen är att förstå relationen mellan dessa fakta. Det är filosofins roll: att förse oss med en världsbild, en metod för att närma oss naturen och samhället omkring oss. Abstrakta tankar är sanna i den mån de återspeglar verkligheten. Den viktigaste frågan är naturligtvis hur vi kan nå en sådan sanning.

Picasso undersöker förhållandet mellan det konkreta och det abstrakta i hans studie av tjurar. Bild: Wikimedia Commons.
Picasso undersöker förhållandet mellan det konkreta och det abstrakta i hans studie av tjurar. Bild: Wikimedia Commons.

Dialektik

Hegels revolution inom filosofin grundade sig på hans objektivism – det vill säga hans tro på att världen existerar oberoende av människan och att den fungerar utifrån sina egna inneboende lagar. På denna grund är vetenskapens och filosofins uppgift inte att trolla fram ett system som med våld kan dra över världen, utan att undersöka världen som den är, på egen hand, och därigenom härleda de lagar som styr den.

I sin Logik behandlar Hegel på ett briljant sätt själva det vetenskapliga tänkandet. Steg för steg spårar han det mänskliga tänkandet så som det utvecklas av sig självt. Han börjar med så enkla och allmänna begrepp som möjligt, för att sedan blottlägga de lagar som styr det rationella tänkandet som sådant.

I bokens inledning inbjuder han oss att begrunda det enkla begreppet ”det rena varat”. Med ”rent” menar Hegel att det är fullständigt obestämt och odifferentierat, utan gränser, utan speciella egenskaper och utan något särskilt som definierar det – bara rent varande. Som Hegel påpekar kan vi, hur mycket vi än försöker tänka på det, inte säga någonting om ett sådant varande, eftersom allt vi säger skulle begränsa och definiera det, och därmed skulle det inte längre vara ”rent”.

I denna rena form kan vi därför i verkligheten inte alls tala om något särskilt varande. Vi drar därför slutsatsen att det rena varat inte skiljer sig från intet. Idén om det rena varat leder oss med andra ord omedelbart till idén om intet.

Vid närmare eftertanke upptäcker vi dock att detta inte är vår slutdestination. Det visar sig att idén om ”det rena intet”, i sin tomhet och obestämdhet, inte är något annat än det rena varat.

De två begreppen övergår därför i varandra så snart vi försöker fixera dem i våra tankar: ”Vart och ett försvinner omedelbart i sin motsats”, skriver Hegel[6]. Och det är här, i denna enhet av varat och intet, som vi möter ett nytt begrepp eller kategori, nämligen blivandet; ett högre begrepp, som bär varat och intet inom sig.

I detta enkla exempel, eller tankeexperiment, har Hegel skisserat grogrunden för hela dialektiken med utgångspunkt från den grundläggande principen att allt befinner sig i ett tillstånd av oavbruten förändring, av tillblivelse och undergång.

”Skarpsinnigt och smart!” kommenterar Lenin, ”Hegel analyserar begrepp som vanligtvis förefaller döda och visar att det finns rörelse i dem. Ändligt? Det betyder att röra sig mot ett slut! Något? – betyder inte det som är annat. Varat i allmänhet? betyder en sådan obestämdhet att varat = icke-varat.”[7]

Georg Friedrich Wilhelm Hegel. Bild: Wikimedia Commons (Public domain)
Georg Friedrich Wilhelm Hegel. Bild: Wikimedia Commons (Public domain)

Förändringens väg

”Rörelse och ’självrörelse’ (detta NB! godtycklig (självständig), spontan, inre nödvändig rörelse), ’förändring’, ’rörelse och livskraft’, ’principen för all självrörelse’, ’impuls’ (Trieb) till ’rörelse’ och till ’aktivitet’ – motsatsen till ’dött Varande’ – vem skulle tro att detta är kärnan i ’hegelianismen’, i den abstrakta och svårbegripliga (tungrodda, absurda?) hegelianismen? Denna kärna måste upptäckas, förstås, [räddas], blottläggas, förfinas, vilket är precis vad Marx och Engels gjorde.”[8]

För den småborgerliga empirikern förblir saker och ting desamma eller rör sig i bästa fall cirkulärt. Eftersom idag är som igår, kommer morgondagen vara som idag. Det rådande tillståndet framstår som evigt. Detta är något han oavbrutet gnäller över, men likväl avvisar han alla försök att bryta med det.

Han kommer alltid att hitta sätt att bevisa att kapitalismen är här för att stanna, att arbetarklassen aldrig kommer att röra på sig, eller att det revolutionära partiet inte kan eller bör byggas, och så vidare. I den mån han accepterar förändring tillskriver han den yttre krafter. I slutändan kapitulerar han inför status quo, eftersom han inte kan föreställa sig att det förändras. Men i verkligheten är denna utveckling oundviklig.

”Ingenstans i himlen eller på jorden”, skriver Hegel, ”finns det något som inte inom sig rymmer både varat och intet”[9]. Hegel ger oss inga exempel från himlen, men jorden är full av dem.

Förändring är det grundläggande existenssättet för all materia. Allt som blir till, bär inom sig fröet till sin undergång. Denna kamp mellan det gamla och det nya, mellan varat och intet, är utvecklingens kärna. Kapitalismen utgör inget undantag från detta.

De krafter som leder till systemets undergång kommer helt och hållet från dess eget sköte, nämligen det moderna proletariatet. Proletariatets främsta kännetecken är att det är en klass som inte äger någon egendom och som tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalisten för att överleva. Dess intressen står i direkt motsättning till kapitalismens grundpelare: privat ägande av produktionsmedlen och nationalstaten. Varje steg framåt i kapitalismens utveckling smider arbetarna till en kraftfull klass i opposition mot den härskande klassen, vars undergång förbereds.

Men detta är inte en linjär och gradvis process. För kapitalisterna är revolutioner ett verk av listiga och karismatiska ledare som plötsligt dyker upp på scenen, precis som strejken skylls på ”agitatorn”. I själva verket är varje revolution resultatet av långa perioder av växande sociala motsättningar, där den härskande klassens intressen kolliderar med proletariatets intressen.

Under flera år kan dock regimen verka opåverkad. Arbetarna kommer att böja sina huvuden och acceptera chefernas diktat. Förr eller senare kommer dock en brytpunkt att nås där en slumpartad händelse släpper lös all uppdämd ilska: fördämningarna brister och massorna översvämmar den politiska scenen.

Den skenbara stabiliteten ger vika för den mest intensiva turbulens. Under tiden befinner sig de revolutionära krafterna, som fram till igår var förvisade till arbetarrörelsens periferi, plötsligt i centrum. Allt detta sker på det mest plötsliga och våldsamma sätt, till synes utan förvarning.

De reformister som i går avfärdade arbetarklassen på grund av dess så kallade ”låga medvetenhetsnivå” och svaga organisation är förbluffade över händelser som de inte förväntade sig och inte kan kontrollera. Detta avslöjar bara deras ytliga synsätt.

”Det sägs att det inte finns några språng i naturen”, skriver Hegel, i ett stycke som Lenin noga understrukit, ”och den vanliga föreställningsförmågan, när den måste tänka sig en uppkomst eller ett bortdöende, tänker sig att den har föreställt sig dem (…) som en gradvis uppkomst eller ett gradvis försvinnande.”[10] 

I verkligheten är det tvärtom. Utvecklingen är aldrig enbart linjär eller gradvis. Den består å ena sidan av perioder med små kvantitativa och gradvisa förändringar, som i sin tur ger vika för plötsliga skarpa kvalitativa språng; och å andra sidan kvalitativa förändringar, som ger vika för kvantitativa explosioner.

Hegel fortsätter:

”Vatten som kyls blir inte gradvis hårt, det når inte gradvis konsistensen av is efter att ha passerat konsistensen av lera, utan det blir plötsligt hårt; när det redan har nått fryspunkten kan det (om det står stilla) vara helt flytande, och en lätt skakning får det att övergå till ett fast tillstånd.”[11]

Övergången från kvantitet till kvalitet och vice versa – eller, med andra ord, språng – är ett grundläggande drag i all utveckling. Men för att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom dessa skiften och vilken riktning utvecklingen kommer att ta, måste vi gå bortom det ”sunda förnuftet”. Vi behöver titta närmare på de krafter och underströmmar som inte är omedelbart synliga för blotta ögat.

En sida ur Lenins anteckningar om Hegels Logik. Foto: Public domain.
En sida ur Lenins anteckningar om Hegels Logik. Foto: Public domain.

Under ytan

I vardagen tänker vi ytligt på saker och ting. Vi ser dem som enkla och fasta. Vi är säkra på att en man är en man, en hund är en hund, det här är det här, det där är det där, och så vidare. Och ändå, så fort vi skärper blicken försvinner denna visshet. För i vårt sökande efter den arketypiska hunden måste vi erkänna att något sådant inte existerar; alla hundar är olika.

Även om vi skulle studera vår egen hund – låt oss säga att han heter Fido – kommer vi att märka att dagens Fido inte är helt lik gårdagens. Han är också helt annorlunda än den valp vi för flera år sedan lärde känna, och om ett ögonblick kommer han att vara annorlunda än den Fido vi har nu. Så fort vi försöker hålla fast dem i våra sinnen glider alla fasta och rigida begrepp oss ur händerna och upplöses i en oändligt varierad värld.

Postmodernisterna stannar här, och förklarar att ”skillnad” är världens essens. De förkunnar att eftersom allt är olikt allt annat är våra allmänna begrepp och kategorier bara inbillade ”konstruktioner”.

Men de ropar hej för tidigt. För när vi vänder blicken mot denna värld av oändliga skillnader, kommer vi omedelbart att upptäcka att trots att allting ständigt förändras, återkommer med påfallande tydlighet på alla nivåer snarlika mönster och lagar, som styr med järnhand.

Vid en första anblick är ingen hund den andra lik. Ändå har alla hundar vissa grundläggande egenskaper, som gör dem till hundar. Och även om varje cell, molekyl och atom i Fidos kropp befinner sig i ständig rörelse och omvandling, finns det ändå något inneboende som överskrider varje flyktig och tillfällig aspekt av vår fyrbenta vän. Tingens identitet existerar inte vid sidan av deras skillnader, utan genom dem.

I den gamla platonska filosofin var tingens väsen ideala arketyper, som stod ovanför eller i motsats till den levande och mångfacetterade värld som vi upplever. För postmodernisterna är tingens väsen bara mänsklighetens godtyckliga mentala konstruktioner som vi projicerar på den yttre verkligheten.

I denna fråga skriver Lenin:

”De mer småaktiga filosoferna tvistar om huruvida essensen eller det som är omedelbart givet ska tas som grund (Kant, Hume, alla följare av Mach). Men i stället för eller sätter Hegel och, varvid han förklarar det konkreta innehållet i detta ’och’.”[12]

Som den moderna vetenskapen har bevisat om och om igen är tingens väsen – det som gör dem till vad de är – bara de inneboende relationerna hos tingen själva. Det är materiens inre dynamik, som uppstår ur och uttrycker sig i de oändliga former och konfigurationer som naturen runt omkring oss antar.

Charles Darwin förklarade i sin teori om biologisk evolution hur alla organismer utvecklas genom det naturliga urvalet av mutationer som ökar deras förmåga att överleva och reproducera sig. ”Från en så enkel början”, skriver han, “utvecklats och alltjämt bildas otaliga de skönaste och mest underbara former.”[13] 

Evolutionens lagar skiljer sig inte från levande organismer, de är deras utvecklingssätt. Det som skiljer människan från andra djur är just vår förmåga att abstrahera dessa aspekter av saker och ting, aspekter som inte är omedelbart synliga för blotta ögat, att begrunda dem, och därigenom nå en djupare förståelse av fenomenet som helhet. Våra idéer och allmänna föreställningar är med andra ord approximationer av de verkliga lagar och samband som styr världen.

Ju djupare vi kan tränga ner i saker och ting, ju fler av deras samband vi kan upptäcka, desto mer exakt kan våra idéer återspegla själva sakernas essens.

Som Lenin skriver:

”Naturen är både konkret och abstrakt, både företeelse och essens, både moment och samband. Mänskliga begrepp är subjektiva i sin abstrakthet, avskildhet, men objektiva som helhet, i processen, i totalen, i tendensen, i källan.”[14]

Motsatser

Vanligt tänkande griper tag i en av fenomenets omedelbara aspekter och ställer den emot de övriga. För vardagliga uppgifter är denna metod riktig. Men om vi tittar närmare ser vi att naturen inte är ensidig och enkel, utan mångsidig och motsägelsefull.

Ensidiga abstraktioner är döda, förklarar Hegel i ett stycke som lyfts fram av Lenin, ”men motsägelse är grunden till all rörelse och livskraft, och det är bara i den mån det innehåller en motsägelse som något rör sig och har impuls och aktivitet.”[15]

”Något rör sig”, säger Hegel, ”inte för att det är här vid en viss tidpunkt och där vid en annan, utan för att det vid en och samma tidpunkt är här och inte här, och i detta här både är och inte är.”[16] Så är det med all rörelse och utveckling.

Dialektiken utesluter inte det vardagliga tänkandets ensidiga världsbild; den absorberar den som en aspekt av en högre sanning. Den omfattar alla aspekter av ett fenomen – dess inre och yttre relationer – och håller dem i sin motsägelse som en komplex helhet.

När vi väl inser detta öppnar sig en helt ny värld för oss. En sammanhängande värld där delarna står i ett ömsesidigt förhållande till helheten, där varat övergår i intet och vice versa, där kvantitet övergår i kvalitet och vice versa, där identitet och skillnad genomtränger varandra, där form och innehåll är låsta i en ständig kamp, där enkla principer ligger till grund för de mest komplexa processer, och så vidare.

“Betingelsen för kunskapen om alla processer i världen i deras ’självrörelse’, i deras spontana utveckling, i deras levande tillvaro, är kunskapen om dem som motsatsernas enhet”, skriver Lenin och tillägger: “Utvecklingen är motsatsernas ‘kamp’.”[17]

Lagbundenhet

Ju djupare vi kan tränga in i ett fenomen och ju bättre vi kan spåra dess inre motsägelsefulla samband, desto mindre slumpartat eller godtyckligt kommer det att framstå i våra ögon. Istället är det dess nödvändiga – eller med andra ord, dess lagbundna – utveckling som gradvis träder fram.

Här har vi ett helt annat sätt att se på världen än genom den borgerliga filosofins döda kategorier. Det dialektiska synsättet återspeglar inte bara ett fenomens yttre egenskaper eller dess övergående stadier, utan hela dess utveckling i dess successiva stadier, från tillblivelse till dess oundvikliga bortdöende. Denna metod utgör kärnan i marxismen.

Lenin skrev:

“Marx analyserar i Kapitalet till en början det enklaste, vanligaste, huvudsakligaste, mest allmänna, det alldagligaste, miljarder gånger förekommande förhållandet i det borgerliga (varu-) samhället: varuutbytet. Analysen upptäcker i denna synnerligen enkla företeelse (i denna det borgerliga samhällets ”cell”) alla det moderna samhällets motsättningar (resp. fröet till alla motsättningar). Den fortsatta framställningen visar oss dessa motsättningars och detta samhälles utveckling (både tillväxt och rörelse) i Σ av dess enskilda delar, från dess början till dess slut.

Detta måste också vara metoden för framställningen (resp. studiet) av dialektiken överhuvud (ty det borgerliga samhällets dialektik är hos Marx endast ett specialfall av dialektiken).”[18]

Genom att tillämpa den dialektiska metoden avslöjade Marx kapitalismens lagar. Och på denna grundval kunde han i stora drag förutsäga hur det kapitalistiska samhället skulle utvecklas vidare efter hans död; en utveckling som med nödvändighet leder till proletariatets maktövertagande och avskaffandet av privategendomen och nationalstaten.

Det är utifrån detta perspektiv, som ursprungligen utvecklades av Marx och Engels, baserat på studiet av mänsklighetens historia – och som dagligen visar sig vara korrekt – som kommunisternas program formuleras.

Därför skrev Lenin: ”Det är omöjligt att fullständigt förstå Marx Kapitalet och särskilt dess första kapitel, utan att grundligt ha studerat och förstått hela Hegels Logik. Följaktligen förstod ingen av marxisterna Marx ett halvt sekel senare!!”[19]

Att läsa Hegel med rätt sida upp

Hegel utvecklade på ett briljant sätt den mest omfattande framställningen av dialektiken som vetenskapen om rörelse och förändring. Än idag är hans idéer överlägsna borgarklassens officiella filosofiska doktriner.

Men i Hegels händer fick dialektiken en mystisk, idealistisk form. Här var de inte naturens inneboende utvecklingslagar, utan utvecklingslagarna för vad han kallade den absoluta anden eller den absoluta idén. Idén ”blir naturens skapare”, skriver han – varpå Lenin bara svarar med: ”!!Ha ha!”

För Hegel har de logiska kategorierna, såsom varande, ingenting, blivande, kvantitet, kvalitet, essens, sken etc., en självständig existens som beståndsdelar av denna allomfattande Idé, som i sin tur har uttryckt sig genom naturen. När den väl har tagit sig uttryck i naturen är det i det rationella tänkandet som det absoluta finner sin högsta form, vilket kulminerar i den hegelianska filosofin själv.

Hegel insisterade på att abstrakt tänkande i slutändan är det primära, framför mänsklig verksamhet. I den mån han inkluderade verksamhet som en viktig komponent i sin logik, var det först och främst som en logisk kategori. I hela sin logik insisterar han på att läsaren måste lämna den yttre världen bakom sig och stanna kvar i den ”rena tankens” rike.

Ändå tvingades han, gång på gång, av sin egen logik och för att bevisa sina poänger, att vända sig till materialismen. Som Lenin konstaterade: ”[I] detta det mest idealistiska av Hegels verk finns det minst idealism och mest materialism. ’Motsägelsefullt’, men ett faktum!”[20]

Hegel tillhörde den filosofiska idealismens läger, som hävdar att idéerna är verklighetens primära beståndsdel och att den yttre världen, på ett eller annat sätt, är en härledning eller återspegling av idéerna. Alla religioner faller inom den filosofiska idealismens läger och Hegel gjorde ingen hemlighet av att han formulerade ett religiöst system.

Marxister är filosofiska materialister. I motsats till idealisterna anser vi att det bara finns en värld, nämligen den materiella värld som vi kan uppfatta och interagera med. Det mänskliga sinnet är en produkt av denna materiella värld och våra idéer är bara återspeglingar av den.

”Jag försöker i allmänhet läsa Hegel materialistiskt”, skrev Lenin, ”Hegel är materialism som har ställts på huvudet […] – det vill säga, jag ignorerar till största delen gud, det absoluta, den rena idén, etc.”[21]

Lenin kan göra detta, eftersom begreppet om den absoluta idén inte spelar någon grundläggande roll i de väsentliga delarna av Hegels idéer. I själva verket säger Hegel, som Friedrich Engels noterade, ”absolut ingenting” om den absoluta idén.

Marxister tror inte att dialektiken har någon existens skild från naturen. Dialektikens lagar är inte idéernas lagar, utan återspeglar naturens inneboende lagbundenhet på den mest allmänna nivån. Genom vår interaktion med världen kan vi människor upptäcka dessa lagar på djupare och djupare nivåer. Detta är grunden för den marxistiska filosofin: dialektisk materialism.

”Logiken är inte vetenskapen om yttre tankeformer”, skrev Lenin, ”utan om utvecklingslagarna ’för alla materiella, naturliga och andliga ting’, dvs. om utvecklingen av hela världens konkreta innehåll och dess kunskap, dvs. summan av allt, slutsatsen av Historien om kunskapen om världen.”[22]

Det var en av Marx och Engels stora bedrifter att rädda dialektiken från Hegels döda idealisms bojor och att ”vända upp och ner på den”. Och medan naturens dialektik dagligen bekräftas av vetenskapens och kulturens framsteg, förblir Hegels idealism – det vill säga hans absoluta ande – bara ett livlöst exoskelett, som behövde bytas ut för att den verkliga levande organismen under det skulle kunna fortsätta att utvecklas.

Teori och praktik

Varifrån kommer idéer? Dessa förtrollande fantasier som strövar omkring i våra inre världar; deras specifika ursprung är sedan länge glömt, och därför har människor under tusentals år tillskrivit dem mystiska egenskaper. I idealismen möter idéerna mänskligheten som mäktiga krafter som står över naturen och samhället.

Men idéer har ingen självständig existens. Inte heller är de, som subjektivisterna föreställer sig, ogenomträngliga barriärer mellan människor och den yttre världen. Sinnet är en reglerande funktion hos vår art, som genom sitt arbete överbryggar klyftan mellan oss och den natur som omger oss.

“Produktionen av idéer och föreställningar, kort sagt av medvetande, är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verksamheten och med den materiella kommunikationen mellan människorna – med det verkliga livets språk”[23], förklarar Marx. Ur vår ständiga interaktion med världen omkring oss, det som Marx kallar ”ämnesomsättningen mellan människa och natur”, uppstår begrepp som gör att vi kan förstå vår omgivning och anpassa den till våra behov. Genom att göra detta förändrar vi också oss själva. Våra idéer, såsom logikens kategorier, är inte övernaturliga fenomen; de återspeglar bara naturen själv och deras ursprung ligger i mänsklig social verksamhet.

”För Hegel”, noterar Lenin, ”är handling, praktik, en logisk ’syllogism’, en logisk form. Och det är sant! Naturligtvis inte i den meningen att logikens form har sin antites i människans praktik (= absolut idealism), utan tvärtom: människans praktik, som upprepar sig tusen miljoner gånger, befästs i människans medvetande genom logikens former. Just (och endast) på grund av denna tusenmiljonfaldiga upprepning har dessa figurer stabiliteten hos en fördom, en axiomatisk karaktär.”[24]

Tankens dialektiska karaktär, som Hegel kartlade i sin Logik, är med andra ord bara en återspegling av den natur som människan interagerar med. Lenin parafraserar Hegel och skriver: ”Naturen, denna omedelbara totalitet, utvecklar sig i den logiska idén.” Han fortsätter:

”Logiken är kunskapens vetenskap. Den är teorin om kunskap. Kunskap är människans återspegling av naturen. Men detta är inte en enkel, inte en omedelbar, inte en fullständig reflektion, utan processen av en serie abstraktioner, bildandet och utvecklingen av begrepp, lagar etc., och dessa begrepp, lagar etc. (tanke, vetenskap = ’den logiska idén’) omfattar villkorat, ungefärligt, den universella, lagstyrda karaktären hos naturen som befinner sig i ständig förändring och utveckling.”[25]

Genom tusentals år av försök och misstag har vi utvecklat idéer och allmänna uppfattningar som dyker allt djupare in i olika aspekter av naturen, idéer som har blivit den koncentrerade essensen av mänsklig erfarenhet. Dialektiken är kronan på verket i denna utveckling så här långt.

Men kunskap är inte en enkelriktad process, där resultaten av vår verksamhet inpräntas i våra hjärnor. Det finns också en omvänd simultan process: efter att ha härlett olika aspekter av den lagbundna världen, tillåter det abstrakta tänkandet oss att begrunda dessa för att förbättra vår verksamhet längre fram i tiden.

Det är här som våra idéer möter den objektiva värld som vi försöker förändra. Och det är genom denna process som de blir objektiva: ”Enheten mellan den teoretiska idén (kunskapen) och praktiken – detta NB – och denna enhet just i kunskapsteorin, för den resulterande summan är den [objektiva idén]”.[26]

För en kälkborgare är teori i bästa fall en kuriositet. Men det är det dialektiska samspelet mellan teori och praktik, där det ena leder till det andra, som kännetecknar ”den oändliga processen att fördjupa människans kunskap om ting, fenomen, processer etc., från dess sken till dess essens och från mindre djupgående till mer djupgående essens”.[27]

Detta är en process som på samma gång förstärker och vidgar människans herravälde över naturen. Ju djupare kunskap vi har om de lagar som styr vår värld, desto mer effektivt kan vi nå våra mål och strävanden. Och här ser vi hur viktig teorin är för kommunisterna.

Som Trotskij förklarade:

”Ojämförligt mera anspråksfull, strängare och solidare är den för vilken teorin är instruktion för hans handlande. En salongsskeptiker kan ostraffat göra sig lustig över medicinen. Kirurgen kan inte leva i en atmosfär av vetenskaplig osäkerhet. Ju nödvändigare det är för en revolutionär att ha en teori som han kan stödja sitt handlande på, desto beslutsammare försvarar han den. Vladimir Uljanov föraktade dilettanteri och hokuspokus. Det som han skattade högst hos marxismen var metodens disciplinerande makt.”[28]

Förutseendets seger över förvåningen

Trotskij definierade en gång marxistisk teori som ”förutseendets överlägsenhet över förvåning”. Och det var just detta förutseende och denna djupa förståelse som gjorde det möjligt för Lenin och bolsjevikerna att segra trots extrema motgångar från alla håll.

I början av första världskriget kunde bolsjevikerna beskrivas – i termer av makt, inflytande och resurser – som en av de svagaste politiska inriktningarna i Europa. Under trycket av den patriotiska våg som piskades upp av tsarregimen och stämningen av nationell enighet som följde, förlorade partiet majoriteten av sitt stöd hos den ryska arbetarklassen. Den revolutionära våg som var på väg i Ryssland före kriget avbröts, och tsarismen stärktes tillfälligt.

De revolutionära elementen förpassades återigen till periferin. För att göra saken värre skickades många av de bästa arbetarna till fronten som straff för sina aktiviteter i fabrikerna och på andra håll. De flesta bolsjevikledarna befann sig i exil i Europa där kommunikationslinjerna hade skurits av eller allvarligt störts av kriget.

Reaktionen höjde sitt huvud och vann mark överallt i Europa och arbetarklassen var på reträtt. Beväpnade med vapen, pansarvagnar och bomber massakrerade den europeiska borgarklassen sig fram över kontinenten – och alla som stod i vägen för dem kunde lätt knuffas åt sidan eller, om så krävdes, skickas till fronten och elimineras. Under tiden verkade de europeiska socialdemokratiska ledarna, som hade ställt sig bakom sin egen härskande klass, sitta bekvämt i knät på sina borgerliga herrar.

För bolsjevikerna, med dåliga finanser, liten eller ingen apparat och partiorganisationer i total oordning på grund av kriget, kunde tanken på att ta makten ha verkat vara längre bort än någonsin. Och ändå, bara lite mer än tre år efter krigsutbrottet, hade allt detta vänts till sin motsats och bolsjevikpartiet ledde Rysslands arbetare och bönder till makten i Oktoberrevolutionen 1917. En bättre demonstration av dialektiken går inte att föreställa sig!

Här ser vi idéernas kraft i praktiken. Bolsjevikernas framgång kan härledas till den marxistiska metodens framgång, till den dialektiska materialismens metod.

Lenin och bolsjevikerna stod på arbetarklassens sida och vägrade att göra minsta eftergift åt de nationalchauvinistiska strömningar som kriget skapade i hela Europa. Och medan kriget till en början stärkte den härskande klassen, blev det senare den största drivkraften för revolutionen genom att skarpt framhäva klassmotsättningarna i samhället.

Bolsjevikernas revolutionära budskap, som inte fick något som helst gensvar hos folket under krigets första dagar, blev de ryska massornas stridsrop och spred skräck bland de härskande klasserna över hela världen.

Opportunism är att överge långsiktiga perspektiv till förmån för omedelbara kortsiktiga mål. Dialektik är vetenskapen om att gå bortom det omedelbara och förstå komplexa och utdragna processer i sin helhet. Det var hängivenheten till teorin och bemästrandet av dialektiken som gav Lenin en överlägsen fördel gentemot sina fiender.

I politiken leder en förkärlek för sakernas omedelbara tillstånd till lättvindiga slagord och en ”förkärlek för de snävaste formerna av praktisk verksamhet”. Lenin och bolsjevikerna gick dock bortom det skenbara och angrep sakernas kärna, oavsett vilken omedelbar effekt det hade på partiet, eftersom de visste att det i slutändan bara var sanningen som skulle föra dem närmare arbetarklassens seger. Detta var nyckeln till deras framgång.

Leo Trotskij sammanfattade kärnan i frågan:

”Det är ett historiskt rön att den största revolutionen i historien inte leddes av ett parti som började med bomber utan av ett parti som började med dialektisk materialism.”[29]


Fotnoter

[1]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 176
[2]  L Trotskij, “Hur Lenin studerade Marx”, www.marxist.se
[3]   V I Lenin, “Vad bör göras?”, Lenins valda verk i tio band, band 2, s. 28
[4]  V I Lenin, “Ett steg framåt, två steg tillbaka”, Lenins valda verk i tio band, band 2, s. 515
[5]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 171
[6]  G W F Hegel, The Science of Logic, Cambridge University Press, 2010, s. 60
[7]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 110
[8]  ibid. s. 141
[9]  G W F Hegel, The Science of Logic, Cambridge University Press, 2010, s. 61
[10]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 123
[11]  ibid. s. 124
[12]  ibid. s. 134
[13]  C Darwin, Om arternas uppkomst, L. J. Hiertas Förlagsexpedition, 1871, s. 488
[14] ​​ V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 208
[15]  ibid. s. 139
[16]  G W F Hegel, The Science of Logic, Cambridge University Press, 2010, s. 382
[17]  V I Lenin, “Till frågan om dialektiken”, Lenins valda verk i tio band, band 4, s. 370
[18]  ibid. s. 370-371
[19]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, Progress Publishers, 1961, s. 180
[20]  ibid. s. 234
[21]  ibid. s. 104
[22]  ibid. s. 92-93
[23]  K Marx, Den Tyska Ideologin
[24]  V I Lenin, “Conspectus of Hegel’s Book ‘The Science of Logic’”, Lenin Collected Works, band 38, s. 217
[25]  ibid. s. 182
[26]  ibid. s. 219
[27]  ibid. s. 222
[28]  L Trotsky, “Hur Lenin studerade Marx”, www.marxist.se
[29]  L Trotsky, Till marxismens försvar, Bokförlaget Röda Rummet, 1983, s. 119

Hamid Alizadeh

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,485FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna