JUST NU! Just nu kan Svensk Damtidning avslöja att drottning Silvia har köpt hela NIO majblommor, en till varje barnbarn. Under firandet av sitt guldbröllop PUSSAR kungen Silvia på munnen – mer likt Paradise Hotel enligt experter. Noggrant väljer Silvia ut den tre kilo tunga brasilianska tiaran till kungens 80-årsdag, och kommentatorerna yvas i förtjusning över kronprinsessan Victorias SPEKTAKULÄRA klarblå klänning. I medierna framstår den svenska monarkin mest som en ovanligt händelselös realityserie. Men varför skulle då den härskande klassen lägga så stora resurser på att behålla den?
Två år innan den blivande kung Carl XVI Gustaf skulle tillträda, slöts den så kallade Torekovkompromissen 1971. Den innebar att monarkin behölls men i begränsad form. Formellt sett skulle kungen inte ha någon politisk makt, inte uttala sig i politiska frågor, och så vidare. Den lätt försagda, stammande Carl XVI Gustaf kan framstå som sinnebilden för detta.
Men just att han till synes står över de politiska striderna ger kungen en särskild makt, vilket borgarklassen är väl medveten om. Wallenbergsfären tog tidigt den unge kungen under sina vingar. Atlas Copco-chefen Tom Wachtmeister blev kungens förste hovmarskalk och därmed en av hans närmsta män. Peter Wallenberg hedrades med Serafimerorden och han är långtifrån den enda näringslivstoppen som fått den äran.
Med pengar från näringslivet skapade kungen också en stiftelse för ungt ledarskap, allt för att forma även framtidens företagsledare. Kung Carl XVI Gustafs stöd till svenska exportföretag gjorde att han 1999 blev utsedd till hedersdoktor på Handelshögskolan i Stockholm. Elisabeth Tarras-Wahlberg, tidigare informationschef på hovet, beklagade sig 2016 över att inte fler kände till de insatser kungen gjorde för exporten och vilka lovord företagsledare överöser kungen med.
Ett minne lär då ha varit särskilt färskt. Under en diplomatisk kris med Saudiarabien 2015 var det nära att den vinstgivande svenska vapenexporten till landet skulle avbrytas. Då fick kungen rycka in, skriva lite artigheter kung till kung för att beveka saudierna, medan Wallenberg pressade regeringen att reda ut svårigheterna. I slutändan fick Wallenbergs Saab bygga sin vapenfabrik i Kungariket Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som bland annat använde detta till förödande bombangrepp mot Jemen.
Under mediernas beskydd
Kungen har aldrig velat vara en kulturkung som sin företrädare utan vill hellre vara en näringslivskung. Han legitimerar sig inte genom att vara den upplyste och bildade statsmannen som utgjorde förra sekelskiftets ideal utan försöker istället efterapa vår tids borgerlighet: den handlingskraftiga finansmannen. Carl XVI Gustafs vänner är delar av borgarklassen, och hans barn Madeleine och Philip har gjort otaliga försök att bli mer än prins och prinsessa – att bli entreprenörer.
Även hans laster har visat sig vara samma som för resten av borgarklassen. Under den unge kungens tidiga regeringsperiod finns inte bara berättelser om hans besök på porr- och strippklubbar. På kungens och hans vänners privata fester fanns det också så kallade “kaffeflickor”, och när han åkte utomlands höll sig hovet med personer med den särskilda uppgiften att skaffa “unga damer som var tillräckligt pålitliga” till hans hotellrum.
Detta avslöjades bland annat i Den motvillige monarken (2010). Liksom med Epstein, sattes ett maskineri snabbt igång för att tysta alla röster. En av kungens nära vänner, Anders Lettström, kontaktade kriminella kretsar för att köpa loss komprometterande bilder på kungen från porrklubbsägaren Mille Markovic. Bokens författare vittnade senare om en kampanj för att skada såväl deras professionella som privata liv, där de förvägrades journalistjobb en lång tid efter bokens publicering.
Det här är inte något som kungen själv behöver smutsa ner händerna med – liksom med kvinnorna finns det en stor stab runt honom som löser det.
I samband med kungens 80-årsdag i våras fylldes mataffärerna med skvallerblaskor som hyllade kungen. Även Dagens Nyheter publicerade flera långa artiklar som beskriver hur lyckade monarkens 53 år på tronen varit. De beskriver hur kungahuset åtnjuter större förtroende hos den svenska befolkningen än SVT, regeringen och Nato. Kungen uppges ha samlat nationen vid tsunamikatastrofen 2004 och när lasermannen härjade 1992. Rapporteringen i media är konsekvent positiv och det är inte en slump.
Galjonsfigur med makt
Att kungen inte får uttala sig i politiska frågor gör honom inte opolitisk. Istället ger det honom möjlighet att vara en representant för den härskande klassen som står över dagspolitiskt käbbel.
Denna funktion blir extra viktig vid en kris. Under coronapandemin fick kungafamiljen agera nationell symbol och uttala sig om hur vi alla sitter i samma båt och ska hjälpas åt. Prinsessan Sofia volontärarbetade på sjukhus, kronprinsessan Victoria gjorde noggrant filmade besök vid olika vårdenheter, medan kungen gav en säker ventil för missnöjet med nedskärningarna och coronapolitiken genom att säga att “vi misslyckats” – inte ansvariga som regeringen, politikerna, eller Folkhälsomyndigheten – utan kollektivet Sverige.
Ännu tydligare är hans roll i relation till Nato och Ukrainakriget, där han kan använda sin ställning till att öka acceptansen för den svenska imperialismens politik. “Nu skrivs ett nytt stycke svensk historia”, utropade kungen vid Nato-inträdet, och sedan dess har han gjort flera noggrant publicerade besök – bland annat på Natos högkvarter. Detta handlar inte – som det framstår i “Året med kungafamiljen” och liknande underdånig propaganda – om ett särskilt “intresse” för militära frågor hos kungen. Det handlar om att gynna svensk imperialism, både som smörjmedel i utrikespolitiska relationer och som medel för att forma den svenska opinionen.
På samma sätt har kungen inte gjort någon hemlighet av sin sympati för Ukraina, vars krigsinsats Sverige i skrivande stund bidragit med 156 miljarder till. Ju längre kriget pågår, desto mer dalar stödet för krigsinsatsen i Västeuropa. I en situation där föraktet för politiker är på rekordnivåer, kan en till synes objektiv, godhjärtad och kanske något naiv man göra betydligt mer för att forma opinionen än en slipad politiker.
Det militära fokuset är heller ingen slump. Kronprinsessan Victoria är fänrik i Stockholms amfibieregemente, prins Carl Philip är major i Amfibiekåren och kungen själv innehar de högsta graderna i de tre försvarsgrenarna, amiral i flottan samt general i armén och i flygvapnet.
Hur detta kan användas ser man exempelvis vid den brittiske före detta prins Harrys uppmärksammade vändor i Afghanistan. Med en prins eller prinsessa vid militärens sida är tanken både att höja moralen inom armén och höja beredskapen att stödja de imperialistiska äventyren bland befolkningen.
Vid en djup politisk kris ger kungahusets ställning i militären dem dessutom möjlighet att bli en samlande figur för ett direkt ingripande. På Folk och Försvars konferens 2026 avslutade kungen sitt tal med att citera det trontal som hans farfars far Gustaf V höll 1943. Vid den tidpunkten hade kung Gustaf V varit en av Nazitysklands främsta kollaboratörer i Sverige. Han hade bland annat hotat att avgå om inte tyskarnas Engelbrechtsdivision släpptes igenom Sverige. Under första världskriget försökte han bereda marken för en statskupp för att Sverige skulle gå med i kriget på Tysklands sida – det hela stoppades av arbetarrörelsens masskamp. Att kungen väljer att citera just Gustaf V från andra världskriget är minst sagt anmärkningsvärt.
I alltför billig plast
I samband med kungens 80-årsdag strömmade hyllningarna in från ledarsidorna och andra proffstyckare åt borgarklassen. Och de är säkert genuina i sin uppskattning. I över ett halvt sekel har den tafatte svenske kungen – som gärna berättar om sin dyslexi – gett den svenska imperialismen sitt perfekta ansikte utåt: en fredlig, humanitär, modern och något godtrogen vanlig familjefar. Det har tjänat till att dölja den verkliga utsugningen och de verkliga intressena.
Detta har underlättats av den relativa fred som rått mellan klasserna, som inte på ett skarpt sätt ställt frågan om vilken sida monarkin står på. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har förvisso sagt i sina partiprogram att monarkin bör avskaffas, men det är inget som de aktivt drivit. Och varför skulle de? Kungahuset bidrar till systemets stabilitet och dessa partier är inte intresserade av att faktiskt utmana systemet.
Men vi går nu in i en helt annan period. Alla politiska partier är överens om att ösa miljarder och åter miljarder över militären för att så snabbt som möjligt rusta upp. Med Nato-inträdet har den svenska härskande klassen kastat sin gamla täckmantel av neutralitet åt sidan. Nu står man öppet på den aggressiva USA-imperialismens sida.
Sedan barnsben har hovet samtidigt tränat upp en annorlunda, betydligt skarpare representant för den härskande klassen: kronprinsessan Victoria, med nära kopplingar in i militären. Om kungen gör bort sig, står hon redo att tillträda omedelbart. Och det är ingen högoddsare att hennes förmågor snabbt kommer att användas för att samla den allt mer splittrade svenska nationen kring den svenska imperialismens behov.
Men kungahusets förtroende är just knutet till att det i allmänhet inte behövt användas på ett öppet sätt. Ju mer monarkerna öppet används för att öka stödet för den härskande klassens politik, desto mer kommer de att avslöjas som en del av den. I det avseendet liknar de närmast en billig engångsgaffel – som kan användas en, kanske två gånger. Men snart börjar den krackelera, och om man klantat sig, kan gaffeln ibland inte ens användas en gång. I och med Epsteinskandalerna har både det brittiska och norska kungahuset förvandlats från stöttepelare för den härskande klassen till uttryck för dess fullständiga ruttenhet.
Den svenska monarkin har haft förmånen att framstå som en ofarlig och harmlös kvarleva från det förflutna, som man då och då får förmånen att betrakta i dess unika habitat – svenska slott och tjusiga fester. Men i och med att hatet mot de rika och hatet mot imperialismen växer, kommer marken att börja skaka även under deras fötter. Det kommer att vara ett viktigt avsnitt i den process som banar vägen för den socialistiska revolutionen i Sverige.