”Som du kanske hör känner jag inte en jätteentusiasm för själva avtalet. Jag tror dessutom att det är få som gör det.” Så uttryckte sig Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, om det nya avtalet som trädde i kraft den 7 april. Varför hon, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet vägrade ta strid för ett bättre avtal lämnades däremot osagt.
Precis som vården har skolan under de senaste åren sargats av nedskärningar: större elevgrupper och fler undervisningstimmar, samtidigt som den administrativa belastningen också ökat. Detta är naturligtvis ett recept för utmattning och ökad psykisk ohälsa. Sjukskrivningarna bland lärare har ökat med 70 procent sedan 2010, och stressrelaterade besvär dominerar. I en granskning Skolvärlden genomförde under februari 2021 uppgav 81 procent av de tillfrågade lärarna att deras arbete är psykiskt påfrestande. Var fjärde lärare uppgav att de minst en dag i veckan känner att de är på bristningsgränsen för vad de orkar med.
I en undersökning från Lärarförbundet i november som gavs namnet ”Läget är katastrofalt, pressat och ohållbart” uppgav 78 procent av alla tillfrågade lärare att deras arbetsbelastning var hög eller extremt hög. 80 procent sa att de till följd av pandemin fått utökade arbetsuppgifter. Var tredje lärare uppgav att de är oroliga för att någon av deras kollegor ska bli sjukskrivna på grund av stress, och varannan att de är oroliga för sig själva. Samtidigt har många under ett år gått till jobbet rädda, rädda för att själva smittas och för att smitta andra. Som läraren Maria Wiman beskrev det:
”Det känns som att jag och mina kollegor i grundskolan offras på samhällets altare. Ingen del av vår arbetsdag är smittsäker. Vi som jobbar på högstadiet undervisar tonåringar som lever sina liv som vanligt. Vi kan omöjligt värja oss. Och vi blir sjuka, en efter en.”
Lärarfacken har länge förblivit passiva inför den här utvecklingen. Trots den strida strömmen av rapporter om lärares arbetsbelastning har de inte vidtagit åtgärder. Den här gången, efter ett slitsamt pandemiår som verkligen visat konsekvenserna av nedskärningspolitiken, hoppades många lärare att facken skulle sätta klackarna i marken.
Så blev det inte. Kollektivavtalet Hök21 är nu färdigt och påskrivet. Det blev ingen facklig kamp och inte tal om någon strejk, det blev inte ens särskilt utdragna förhandlingar.
Belöningen för det senaste årets svett och tårar blev ett engångsbelopp på 2000 kronor som kommer betalas ut i juni (det vill säga, om man jobbar heltid och inte sagt upp sig innan 31 mars). Och ett avtal som fortfarande inte innehåller något maxtak på elevgrupper och undervisningstimmar – eller ens en procentsats som lönerna ska öka med.
Avsaknaden av maxtak gör att kommunerna kan låta lärarna betala för nedskärningarna genom ökade undervisningstimmar och större grupper. LR:s Åsa Fahlén påstår att problemet med de tidigare avtalen ”främst varit efterlevnaden”. Hon förklarar dock inte hur detta ska lösas av luddiga löften om att parterna i varje enskild kommun ska ”ta ett gemensamt ansvar för kompetensförsörjning, för läraryrkets attraktivitet och för arbetsmiljön” – en typisk innehållslös formulering som inte kommer att betyda något överhuvudtaget i praktiken. Nio av tio kommuner hade redan 2019, innan pandemin, nedskärningar inplanerade i budgeten.
Vad vi fick var ännu ett avtal som passar bra inom marknadsskolans och nedskärningspolitikens ramar. Samtidigt har initiativ som Lärarmarschen och Facebook-gruppen Lärarupproret visat att det finns stor kampvilja hos lärarna, men detta är inte någonting facken tagit tillvara på och använt i kampen. Reaktionerna på det nya avtalet lät heller inte vänta på sig. På sociala medier följdes inlägg om Hök21 med kommentarer som ”besviken”, ”tack för ingenting” och ”jag skäms”.
Under de senaste åren har en våg av strejker och kampvilja sköljt genom det amerikanska skolsystemet. Lärare har strejkat i delstater som Illinois, West Virginia, Kalifornien, Colorado och Kentucky. Och kampen har på många håll lönat sig med höjda löner och bättre villkor – trots att det i flera av delstaterna råder strejkförbud för lärare. Detta innebär naturligtvis inte att borgarklassens attacker kommer att sluta, men erfarenheterna av gemensam kamp gör att kåren kommer stå bättre rustade inför framtida strider. Inget är så demoraliserande som de svenska lärarfackens strategi: att ge sig utan en strid.
Politikerna och fackförbundsledningarna kan blunda hur mycket de vill – det senaste årets erfarenheter har synliggjort för alla vilket skick den svenska välfärden befinner sig i och vilkas arbete som verkligen är samhällsbärande. Om inte förskolor och skolor är öppna kan inga föräldrar gå till jobbet. Det är en makt man kan använda. Och skulle Sveriges lärare gå ut i kamp för bättre villkor skulle man få stöd från breda lager av befolkningen, som har intresse av en bra skola och som har sett välfärdsarbetarnas ansträngningar under det senaste året. Med denna solidaritet kan man vinna.