Klasskamp mot förtryck – kämpa för kommunism!

Kvinnoförtrycket kan inte reformeras bort eller utbildas bort med genuspedagogik. I stället för fler jämställdhetsplaner och tomma ord från politikerna behövs masskamp och revolution.

De senaste åren har en rad massrörelser mot förtryck brutit ut. Epidemin av så kallade femicides, mord på kvinnor, har lett till återkommande massprotester i Mexiko. Inskränkningen av aborträtten i USA och det totala avskaffandet av den i Polen har fått tusentals att gå ut på gatorna i ilska och desperation. I Spanien har man använt 8 mars till att gå ut i strejk mot kvinnors omöjliga villkor.

Kvinnor har gång på gång stått i första ledet i de uppror, massrörelser och revolutioner vi sett under det senaste årtiondet.

När de sudanesiska massorna störtade diktatorn al-Bashir 2019 rapporterades det om att upp till 70 procent av demonstranterna var kvinnor. Det spreds bilder över hela världen på kvinnor som trotsade det brutala förtrycket, ställde sig med megafoner på biltaken och krävde diktatorns fall: ”Frihet, fred och rättvisa!”

Under hela hösten såg vi den imponerande revolutionära rörelsen i Iran, med kvinnor och flickor i spetsen, efter moralpolisens mord på Mahsa Amini. Trots våg efter våg av repression från regimen, gick kvinnor och män tillsammans ut på gatorna gång på gång med risk för sina liv. Unga flickor tog av sig slöjan, viftade den i luften eller satte eld på den, och ropade slagorden ”Kvinna, liv, frihet” och ”Död åt diktatorn”.

Överallt visar kvinnor att man inte längre accepterar det våld, de trakasserier och den fruktansvärda ojämlikhet som det alltid inneburit att vara kvinna under kapitalismen. Och kapitalismens kris betyder nu att dessa fasor snabbt förvärras. Hemlöshet på masskala, även i rikare länder. Arbetare som nyligen levde ett acceptabelt liv, som nu inte har råd med mat åt sig själva och barnen. I fattiga länder riskerar miljontals svält. Allt detta drabbar förtryckta hårdast.

I Sverige har man i årtionden dragit tillbaka de framsteg som gjorde kvinnor mer ekonomiskt självständiga: full sysselsättning, hela välfärdssystemet med utbyggnaden av barnomsorgen och äldreomsorgen, miljonprogrammet som byggde bort bostadsbristen, med mera. I stället har vi en permanent arbetslöshet, en skriande bostadsbrist och en välfärd som håller på att slitas sönder.

Märkligt nog, kan man tycka, påbörjades denna offensiv mot arbetarklassen precis under samma period då nästan alla politiker började kalla sig feminister. Jämställdhetsplaner, genuspedagogik och att ha fler kvinnor på ledande poster blev på modet.

Det kan tyckas vara en paradox att det kapitalistiska etablissemanget plötsligt anser det vara viktigt att ständigt prata om behovet av ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, samtidigt som de genomförde massiva försämringar för majoriteten. Men det är ingen slump. För den härskande klassen och politikerna är feminismen en täckmantel, ett sätt att låtsas som om de genomför förbättringar för kvinnor när de i verkligheten genomför försämringar.

Man ser det lika tydligt i arbetarrörelsen, där ledarna anammat feminism och identitetspolitik till fullo, samtidigt som de vägrat att ta kamp mot de försämringar som drabbat arbetarklassen. Särskilt gäller detta Socialdemokraterna som gärna framställer sig som duktiga feminister samtidigt som det ofta varit dem som genomfört stora delar av nedskärningarna inom offentlig sektor.

Detta är inte unikt för Sverige.

När Obama blev amerikansk president framställdes det som en stor seger i kampen mot rasismen. Men medan Obamas regering räddade banker efter krisen 2008 och fällde 72 bomber om dagen över Mellanöstern, fortsatte vanliga svarta i USA att godtyckligt visiteras, misshandlas och mördas av poliser.

På samma sätt hyllades den kortlivade konservativa premiärministern Liz Truss för sin representationspolitik i regeringen. ”Inte en enda av de större posterna innehas av en vit man”, konstaterade det brittiska finanskapitalets tidning Financial Times nöjt. De kunde däremot inte förklara hur det skulle gynna svarta och kvinnliga arbetare i Storbritannien att Liz Truss regering var så ”inkluderande”, när innehållet i politiken var just en brutal högerpolitik med hårda attacker mot arbetare och förtryckta.

Det är på detta sätt kapitalisterna vill få oss att tänka om förtryck: lösningen är att fler personer från förtryckta grupper blir en del av den härskande klassen. Lösningen är representation, symboler och identitet – oavsett om politiken innebär försämringar för arbetare, som drabbar de mest förtryckta hårdast.

I land efter land gör borgarklassen sitt yttersta för att med identitetspolitikens hjälp dela arbetarklassen i två läger: det ”konservativa” och det ”progressiva”. På ena sidan har man de konservativa politikerna som hetsar mot invandrare, kvinnors rätt till abort och transpersoner, på andra sidan har man de liberala politikerna som påstår sig stå på de förtrycktas sida (men som aldrig är villiga att genomföra reformer som på riktigt förbättrar deras liv).

På så sätt försöker man få arbetare att ena sig med en del av den härskande klassen mot en annan del av arbetarklassen. Allt för att hindra en enad arbetarklass som kämpar mot hela borgarklassen och deras politiska representanter.

Problemet är att det är precis samma politik som förespråkas av stora delar av vänstern och arbetarrörelsen. Det är ett nästan totalt fokus på behovet av ett politiskt korrekt språkbruk och representation. När den USA-backade kuppen i Peru störtade den demokratiskt valda vänsterpresidenten Pedro Castillo argumenterade Dagens ETC för att det var en bra sak eftersom Dina Boluarte som ersatte honom var en kvinna! Man skulle kunna tro att en tidning som påstår sig vara vänster skulle känna igen mönstret av kupper mot vänsterpresidenter i Latinamerika och förstå att det var den peruanska härskande klassen och USA-imperialismen som låg bakom. Men identitetspolitiken gör vänstern blinda inför det verkliga innehållet i den politik som förs.

För en arbetare däremot gör det ingen skillnad om chefen som ger en sparken är kvinna eller man. Eller om företaget man arbetar på har transpersoner i bolagsstyrelsen. Eller om poliser som utför systematisk rasprofilering själva har en utländsk bakgrund.

För identitetspolitiken har alla som lider under ett förtryck ett gemensamt intresse över klassgränserna, eftersom identitet och inte klass är den grundläggande skiljelinjen. Men detta är bara samma gamla vanliga reformistiska idé om klassamarbete, alltså att man underordnar sig borgarklassen.

Det som behövs är inte fler politiskt tillrättalagda reklamer, en mer inkluderande poliskår eller att en minoritet av förtryckta blir en del av den härskande klassen.

Det vi behöver är en kamp för att befria alla förtryckta, fattiga och arbetare från kapitalisternas förtryck och exploatering. Internationella kvinnodagen måste sluta vara en dag med innehållslösa tal om behovet av ”mänskliga rättigheter”, som den intetsägande parollen för Stockholms 8 mars-demonstration lyder. Det måste bli en kampdag, en gnista för klasskamp för verkliga förbättringar, så som:

  • A-kassa och sjukersättning på 100 procent av lönen, med avskaffad tidsgräns.
  • Föräldrapenning på 100 procent av lönen.
  • Lönehöjningar långt över inflationsnivån (just nu tio procent) längs hela linjen, med störst höjningar för de med lägst lön – huvudsakligen kvinnor.
  • Nej till alla nedskärningar i välfärden och nationalisera de privata företagen. En massiv satsning för att förbättra arbetsmiljön, anställa fler och höja lönerna.
  • Förbud av alla osäkra anställningar.
  • Ett nytt miljonprogram för att bygga bort bostadsbristen.
  • Dela på jobben och avskaffa arbetslösheten: Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. 

Om bara ett av dessa krav genomfördes fullt ut, skulle det förbättra kvinnors situation enormt, såväl på arbetet som i hemmet. Och det skulle även gynna alla arbetarmän. Det är det som vi marxister menar med att klasskamp och kvinnokamp går hand i hand. Alla de steg som verkligen förbättrar för kvinnor gynnar också arbetarklassens män. Men det står i direkt motsättning till borgarklassens intressen, både dess män och kvinnor.

Problemet är att ledarna för arbetarrörelsen – de feministiska ledarna för fackföreningarna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen – motsätter sig sådana krav. Orsaken är enkel. Ledarna är reformister, och är alltså bara för reformer inom kapitalismens ramar. Men frivilligt kommer kapitalismen och dess härskande borgarklass aldrig acceptera något annat än försämringar. Även de minsta kraven kräver radikal klasskamp. Och för att genomföra alla dessa krav krävs det att arbetarklassen själva tar makten och exproprierar bankerna och de största företagen.

Det krävs med andra ord att vi genomför en socialistisk revolution.

I kampen mot förtryck och kapitalismen behövs samma revolutionära kampvilja, samma oräddhet, som de unga iranska kvinnor och män uppvisade när de skrek ”vi vill se regimen falla” tågandes rakt emot kravallpoliser. Inte torra politiker som hänvisar till framtida eventuella reformer efter att femton olika utredningar tillsatts.

Det är dags att göra upp med den splittrande och meningslösa identitetspolitiken som leder kampen mot förtryck in i en återvändsgränd. Så länge samhället styrs av en liten klick superrika som tjänar på förtryck, kommer vi aldrig kunna avskaffa det.

Första steget är att störta borgarklassen, vilket vi gör genom att arbetarklassen tar makten. Endast ett kommunistiskt samhälle kan frigöra mänskligheten från ojämlikhet, fattigdom, konkurrens om bristande resurser, våld och förtryck.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,325FöljareFölj
1,114FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna