Är detta globaliseringens slut?

I maj 2022 meddelade BlackRocks VD att ”den ryska invasionen av Ukraina har satt stopp för den globalisering vi sett de senaste trettio åren”. Han har utan tvekan en poäng. Kriget i Ukraina har gjort att de konflikter som under en tid byggts upp mellan stormakterna nu ställts på sin spets.

Denna utveckling kräver en förklaring. Borgerliga kommentatorer beklagar sig över den förestående undergången och politikernas kortsynthet. Men det finns inte något att hämta i denna typ av jämranden. Det går inte att förstå världen utifrån ”policyval” eller liknande värdelösa begrepp. Vi måste snarare försöka förstå sammanhanget där frihandel (vilket är globaliseringens faktiska innehåll) och protektionism utvecklas. Globaliseringen måste förstås som en process som orsakades av vissa specifika förutsättningar – förutsättningar som inte längre existerar.

Hur världshandeln har förändrat världen

I början av 2000-talet var globalisering och frihandel på modet. Såväl liberaler som konservativa tillbad Adam Smiths altare. Nationernas välstånd ansågs vara det mest djupsinniga som någonsin skrivits.

Tills nyligen var Adam Smiths uppfattning om frihandel på modet. / Bild: Public Domain
Tills nyligen var Adam Smiths uppfattning om frihandel på modet. / Bild: Public Domain

Deras beundran för frihandel hade ett visst berättigande. Världshandeln har förändrat världen till det bättre. Produktivkrafterna har sprängt nationalstatens begränsningar. Världen har blivit mer sammanlänkad än någonsin. Logistikkedjor har knutit samman länder, industrier och arbetare över hela världen.

Med världshandelns tillväxt ökade även produktiviteten. Industrierna i de avancerade ekonomierna producerade allt mer avancerade varor, och även tidigare kolonier började utveckla betydande industribaser, inte minst Kina, ett land som vi kommer att återkomma till längre fram.

Världshandeln gjorde råvaror billigare genom att flytta produktionen eller utvinningen till de platser där de är mest lättillgängliga, precis som Adam Smith förutsett. Varför inte utvinna järnmalm på den australiensiska landsbygden där kostnaden är trettio dollar per ton, snarare än i Kina där det kostar nittio per ton?

På samma sätt kan modern teknik bara skapas genom att världens samlade resurser kombineras. Ta till exempel kobolt. Hälften av världens reserver och produktion finns i Demokratiska republiken Kongo. En tredjedel av världens nickel produceras i Indonesien, och hälften av världens litium produceras i Australien. Alla dessa ämnen är nödvändiga komponenter i litiumbatterier.

Dessutom kan enorma stordriftsfördelar uppnås genom att koncentrera produktionen i stora fabriker i världsmarknadens tjänst. Foxconns monteringslinje för iPhone i Shenzhen kan till exempel producera upp till hundratusen iPhones varje dag. Detta kan jämföras med kapitalismens tidiga år, då produktionen utfördes av vävare med handvävstolar, endast drivna av de enskilda arbetarnas egna muskler och färdigheter.

Bara de senaste trettio åren har den kinesiska ekonomin förändrats fullständigt. Antalet arbetare i den primära sektorn (gruvdrift, jordbruk, etcetera) föll från 60 till 34 procent, medan andelen industriarbetare ökade från 20 till 34 procent, vilket innebär att Kina i dag är ett av de länder som har störst andel industriarbetare i världen. Förädlingsvärdet per arbetare i den kinesiska industrin ökade tiofalt mellan 1991 och 2019, även om det fortfarande endast är en femtedel av det värde som amerikanska arbetare skapar.

Den globala arbetsdelningen ökade arbetsproduktiviteten kraftigt och möjliggjorde tillverkning av billiga varor, vilket gjorde att till exempel mobiltelefoner kunde spridas över hela världen. Även i ett fattigt land som Indien finns det i dag åttiofyra mobilabonnemang per hundra personer – från ett per hundra år 2001. Denna massiva förbättring i industrins produktivitet har även möjliggjort att en ökad andel av befolkningen kan arbeta inom servicesektorn, sjukvården och utbildningssektorn, såväl som inom turism-, hotell- och restaurangverksamhet.

Under hela perioden efter andra världskriget ökade världshandeln massivt, det började på 50- och 60-talen och har fortsatt öka kraftigt därefter. År 1970 var förhållandet mellan världshandeln och världens BNP tretton procent. Med andra ord producerades ungefär en åttondel av alla varor och tjänster för export. År 1980 hade denna siffra vuxit till tjugoen procent. På nittiotalet ökade den ytterligare till tjugofyra procent, och 2008 hade den nått trettioen procent.

Den politiska utvecklingen följer den ekonomiska. 1947 slöt 20 länder det allmänna tull- och handelsavtalet (General Agreement on Tariffs and Trade, förkortat GATT). Detta följdes av flera ytterligare avtal mellan de undertecknade länderna under 50- och 60-talen, dessutom ökade antalet länder som ingick i avtalen – från 20 länder år 1949 till 75 år 1968. När Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, förkortat WTO) grundades 1994 hade GATT 128 undertecknande länder.

WTO innehöll ett än mer omfattande frihandelsavtal som inkluderade tjänster, ett tvistlösningssystem, avtal om skydd av immateriell egendom, och så vidare. I genomsnitt föll världens handelstullar från 22 procent år 1947, till 5 procent vid grundandet av WTO.

Detta möjliggjordes av världsekonomins massiva expansion efter andra världskriget. Det innebar att även om ett land var tvunget att avstå från vissa marknadsandelar till konkurrenterna eller avveckla viss industri, skulle den övergripande ökningen av världsmarknaderna ge en ett betydligt bättre utgångsläge. Under denna period fungerade frihandelns dynamik verkligen på det sätt som Adam Smith och David Ricardo (som utvecklade Smiths idéer) hade föreslagit att den skulle göra. USAs hotande dominans över den kapitalistiska världen påtvingade också en frihandelsagenda på många motvilliga länder, vilket gjorde hela processen smidigare.

På 90-talet producerade den Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) ett dokument som förklarade denna process:

”Att vi har gått in i en helt ny världssituation framgår av världshandelns förändrade roll. Världshandelns massiva utvecklingen under perioden 1948–73 var en av de viktigaste orsakerna till efterkrigstidens uppsving för världskapitalismen. Detta gjorde det möjligt för kapitalismen – delvis och under en tillfällig period – att övervinna de viktigaste hindren för produktivkrafternas utveckling: nationalstaten och privategendomen.” (”Ett nytt skede i världsrevolutionen”)

Detta är vad som är känt som globalisering, det vill säga en massiv expansion av världsmarknaden för att övervinna de nationella marknadernas begränsningar, eller med andra ord: nationalstatens begränsningar.

Nationalstaten

Det är här nödvändigt att beakta hur nationalstaten förhåller sig till kapitalismens utveckling. När kapitalismen klev in på världshistoriens scen övervann den de då existerande regionala och feodala begränsningarna för att skapa en nationell marknad. Man övervann de isolerade marknaderna runt handelsstäderna och de regionala huvudstäderna, och priserna sattes nu genom nationell konkurrens mellan bönder och företag. Den nationella marknaden var nyckeln till kapitalismens utveckling under dess första århundraden.

Nationalstaten var nyckeln till kapitalismens utveckling under dess första århundraden. / Bild: Wikimedia Commons

Allteftersom kapitalismen utvecklade produktivkrafterna började konkurrens ge vika för monopol. Vävstolen ersattes av vävmaskinen, och ingångsbarriären, som ekonomerna kallar det, blev större. För att starta ett väveri behövdes nu inte bara en verkstad och några vävstolar, utan en fabrik, en ångmotor och vävmaskiner. Produktivkrafternas utveckling, det vill säga utvecklingen av ny teknik och dess tillämpning i produktionen, leder nästan alltid till större monopolisering (koncentrationen av mer kapital i händerna på allt färre kapitalister).

När monopolen väl har dominerat och uttömt den inhemska marknaden tvingas de söka efter andra avsättningsområden för sina produkter. Detta leder till en massiv expansion av världsmarknaden och världshandeln. Men även detta upphör tillslut att vara tillräcklingt. Monopolen behöver även hitta nya marknader för sina ackumulerade vinster. Kapitalet söker nya lönsamma investeringar som inte längre finns tillgängliga på de inhemska marknaderna. Så börjar kapitalexporten.

Kapitalet exporteras genom finanskapitalet (banker, försäkringsbolag, etcetera), som dominerar såväl inhemska marknader som världsmarknaden. Det är en sådan värld som Lenin beskrev i sin bok Imperialism som kapitalismens högsta stadium. Det beskriver också världen som vi lever i i dag, dock på en ännu högre nivå.

Lenin förklarade att nationalstatens snäva ramar håller tillbaka utvecklingen av produktivkrafterna, vilket varje kapitalistiskt land är tvunget att försöka övervinna. Därav utvecklades världshandeln betydligt snabbare än produktivkrafterna under 1900-talet.

Konsekvenserna var enorma:

”Den internationella arbetsdelningens intensifiering, tullbarriärernas minskning och den ökande handeln, särskilt mellan de avancerade kapitalistiska länderna, fungerade som en enorm stimulans för nationalstaternas ekonomier. Detta i kontrast till världsekonomins sönderfall under mellankrigstiden, då protektionism och konkurrensdevalveringar bidrog till att förvandla lågkonjunkturen till en världsdepression.” (”Ett nytt skede i världsrevolutionen”)

Efterkrigstidens uppsving var både orsak till, och följden av världshandelns utveckling.

Protektionism

Protektionism, motsatsen till frihandel, har naturligtvis också existerat under kapitalismens historia, och det av mycket goda anledningar.

Frågan om frihandel kontra protektionism var också en viktig faktor i det amerikanska inbördeskriget. / Bild: Library of Congress
Frågan om frihandel kontra protektionism var också en viktig faktor i det amerikanska inbördeskriget. / Bild: Library of Congress

Vid mitten av artonhundratalet dominerade brittiska industrier världsmarknaden. Man erövrade världen med hjälp av billiga varor. Det var den brittiska frihandelns era. Detta återspeglades i att det brittiska parlamentet dominerades av Whigpartiet och spannmålstullarnas upphävande. Genom detta blev priset för mat för arbetarklassen billigare, vilket gjorde det möjligt för kapitalisterna att hålla lönerna nere.

Den brittiska industrins dominans utgjorde dock ett problem för de länder vars industrier var mindre utvecklade. De behövde sätt för att skydda sina industrier från brittisk konkurrens. Som Engels uttryckte det, såg inte dessa länder ”skönheten i ett system där Englands tillfälliga industriella fördelar skulle omvandlas till medel för att säkra Englands monopol på tillverkningsvaror i hela världen för alltid. (Engels, ”Det franska handelsfördraget”, 1881, vår översättning)

I Sverige infördes till exempel ett system av exportrestriktioner. De brittiska industrierna behövde en ständigt ökande mängd råvaror, men att bara förse Storbritannien med obearbetat timmer, järnmalm och andra mineraler skulle inte bidra till att utveckla de svenska industrierna nämnvärt. Därför infördes restriktioner på export av tackjärn, järnmalm och timmerstockar för att försäkra sig om att förädlingen skedde i Sverige. När den svenska metall- och träindustrin kom ikapp lyftes restriktionerna och Sverige ingick frihandelsavtal med Storbritannien och Frankrike.

De bomullstillverkande sydstaterna var på samma sätt förespråkare för frihandel under det amerikanska inbördeskriget. De ville ha låga hinder för bomullsexport till England. De industrialiserade nordstaterna förespråkade däremot tullar för att skydda sina industrier mot sina engelska motparter. Slaveriet var därför intimt sammankopplat med ekonomiskt bakåtsträvande och frihandel. Men när väl USA hade utvecklat sina industrier blev deras borgarklass stora förespråkare för frihandel.

Utvecklingen mot frihandel går dock inte bara i en riktning. Vid artonhundratalets slut såg brittiska industrier allt hårdare konkurrens utomlands, framför allt från Tyskland och USA. Detta påbörjade ett skifte i Storbritannien. Torypartiet återvände till makten och började driva på för en allt mer protektionistisk agenda. Ett medel för protektionism var den så kallade imperialpreferensen (imperial preference), ett system där Storbritannien och hennes kolonier kunde handla fördelaktigt inom imperiet. Denna politik riktades särskilt mot USA och Tyskland.

Denna politik sammanföll med en vändning mot att lägga allt fler kolonier under sig. Lenin förklarade denna process i Imperialismen. Konkurrensen mellan monopol blev till konkurrens mellan länder. År 1900 hade de imperialistiska länderna delat upp hela världen mellan sig. Ytterligare expansioner kunde därför endast ske på de andra imperialistländernas bekostnaden. De ökade motsättningarna mellan kapitalistmakterna, deras kamp över marknader för varor och investeringar, ökade spänningarna i de internationella relationerna.

Det faktum att Tyskland hade färre kolonier än sina konkurrenter och inte hade tillgång till andra länders kolonier, satte gränser för den tyska industrin. Den tyska borgarklassen behövde och krävde en omfördelning av världen i proportion till Tysklands nyvunna ekonomiska utveckling. När högkonjukturen på det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet upphörde övergick motsättningarna i världskrig.

Det finns därför en nära koppling mellan ekonomisk kris, protektionism, kriser i internationella relationer och krig. Vi bör komma ihåg att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, som Clausewitz sa och att, som Lenin uttryckte det, ”politik endast är koncentrerad ekonomi”.

Första världskriget löste inga av världsekonomins motsättningar, utan förvärrade dem snarare, och det är efter kriget som protektionismen verkligen får vind i seglen. Storbritannien införde Imperialpreferensen 1932–1933 vilket innebar att kolonialpolitiken anpassades till moderlandet. År 1933 introducerade president Hoover ”Buy American Act”, vilket tvingade statliga entreprenörer att använda varor tillverkade i USA. Liknande lagar infördes över hela världen, vilket bidrog till ett dramatiskt ras i världshandeln med ungefär trettio procent under de tre åren som följde börskraschen 1929.

Adam Smith sa att protektionistiska länder ”utblottar alla sina grannar” (varifrån det engelska uttrycket ”beggar thy neighbour” kommer). Smith beskrev försöken att bota recession och arbetslöshet genom att exportera den, genom att skifta konsumtionen till inhemskt producerade varor. I en lågkonjunktur, och särkilt en depression, förvärras naturligtvis dessa motsättningar då krympande marknader leder till fler stillastående fabriker.

Protektionism på frammarsch

Krisen 2007–2008 satte verkligen stopp för ytterligare utökning av världshandeln. Doha-rundan i de WTO-ledda förhandlingarna var redan hotade, men krisen satte stopp för dem. Förhandlingarna var tänkta att hantera frågan om jordbrukssubventioner i Europa och USA. Efter att förhandlingarna kollapsade gjordes bara halvhjärtade försök att återuppta dem. I stället påbörjades processen att minska världshandeln.

Trump ges ofta skulden för att ha återinfört protektionismen, men han var i själva verket bara nästa logiska steg. / Bild: Vita huset
Trump ges ofta skulden för att ha återinfört protektionismen, men han var i själva verket bara nästa logiska steg. / Bild: Vita huset

Trump ges ofta skulden för att ha återinfört protektionismen, men han var i själva verket bara nästa logiska steg. Obama lanserade 2009 sin slogan ”Buy American”. Buy American Act har varit i kraft ända sedan 1933, men har urvattnats ordentligt genom olika avtal som GATT, Nafta och Agreement on Government Procurement (avtalet om offentlig upphandling). Obama stärkte den genom sin American Recovery and Reinvestment Act 2009 och skulle ha gått längre 2011 med sin Jobs Act, om inte republikanerna hade blockat den. De båda lagarna kritiserades av EU och Kanada för att underminera frihandeln.

Trump införde en rad ytterligare protektionistiska åtgärder, framför allt gällande stål, men han förblev bunden av WHO:s bestämmelser. Biden tog tillbaka några av de här åtgärderna, framför allt mot Europa, Japan och Kanada. Men han övergav inte protektionismen, tvärtom lovade han att ”modernisera” WHOs regler, vilket betyder att vattna ur dem för att ge USA mer utrymme för protektionistiska åtgärder. EU är, av uppenbara anledningar, långt ifrån entusiastiska till det här förslaget.

Bidens lagpaket Inflation Reduction Act (IRA) följer Obamas prejudikat. För att kvalificera för stöd när man köper en elbil behöver man köpa en bil som är ”Made in America”. På liknande sätt måste investeringar i grön energi uppnå krav ställda i Buy American Act, alltså att råvarorna måste vara från USA. Det här har verkligen eldat på spänningarna mellan USA och EU, som känner att USA diskriminerar mot sina ”allierade”. Macron uppmanade till en ”Buy European Act” och även om Tyskland har varit mindre konfrontativa så har de fortfarande pressat USA till eftergifter.

Tysklands kansler Scholtz skrev på sitt typiska reserverade och diplomatiska vis i Foreign Affairs:

”Jag tror att vad vi bevittnar är slutet på en exeptionell globaliseringsfas, ett historiskt skifte som påskyndats av, men som inte helt och hållet är ett resultat av, chocker som COVID-19 pandemin och Rysslands krig i Ukraina.”

Med andra ord, globaliseringen som vi känner den är över, och den kommer inte tillbaka, just för att protektionismen inte bara beror på kriget i Ukraina eller på pandemin.

Vid sidan av de ekonomiska krafter som driver på för protektionism, så finns det också politiska faktorer som hänger samman med krisens effekter på arbetarklassen i de avancerade ekonomierna. Pressen från arbetslöshet, attacker på löner och arbetsförhållanden etcetera, har skapat ett enormt missnöje bland arbetare.

De traditionella borgerliga partierna upptäcker att de inte har något att erbjuda förutom ytterligare attacker och åtstramningar. Det enda sättet att hitta en politisk bas i den situationen är att gå ytterligare åt höger, och mot nationalism, inklusive ekonomisk nationalism. Flaggviftande, invandringsfientlighet och protektionism går hand i hand och är det enda sättet som borgarna på något vis kan få ihop en väljarbas.

Trump var det mest uppenbara exemplet på det här. Han pratade om att återställa den amerikanska arbetarklassens ställning genom åtstramningar i invandring och utlandshandel – en kombination av ”beggar-thy-neighbour”-åtgärder; för att behålla industri på hemmaplan; och att hålla massorna utomlands, som gjorts fattiga av imperialistiska krig och ekonomisk plundring. Det var åtminstone vad han försökte åstadkomma.

Kinas uppgång

En annan påfrestning är Kinas uppgång. Den kinesiska ekonomiska utvecklingen var en enorm fördel för världsekonomin. Öppnandet av nya marknader – i östeuropa, men framför allt i Kina – var en av nyckelfaktorerna som förlängde uppsvinget in på 90-talet och det tidiga 2000-talet.

Moderniseringen den kinesiska industrin har gjort Kina till en av världens största industrinationer. / Bild: Robert Scoble
Moderniseringen den kinesiska industrin har gjort Kina till en av världens största industrinationer. / Bild: Robert Scoble

Den industriella utveckling vi sett de senaste 30 åren har till stor del ägt rum i Kina, som har framträtt som en ny stormakt på världsscenen. Sedan mitten på 90-talet har Kinas arbetsproduktivitet ökat med mellan 7 och 10 procent varje år.

Efter att till en början ha hyllat Kinas ekonomiska framgångar, och förlitat sig på den för att återhämta sig från kraschen 2008, så började USA och EU bekymra sig för den kinesiska tillväxten. De började lägga märke till att kinesiska företag tog patent och upphovsrätt på allvar. Det gällde allt från elektronik till jordbruk. Kinesiska företag som Lenovo, Geely och Huawei köpte också upp företag och marknadsandelar i väst. Och västmakterna började oroa sig.

Redan under Obamas presidentskap talades det om en vändning mot Asien. Men efter att planen ”Made in China 2025” presenterades förvandlades kvantitet till kvalitet. Kina blev en källa till allvarlig oro och under Trumps tid vid makten började USA på allvar försöka hålla tillbaka Kinas utveckling.

”Made in China 2025” var ett tillkännagivande för världen att Kina inte längre tänkte nöja sig med att producera möbler och kläder, och montera elektronik. De ville konkurrera även inom sektorer med den mest utvecklade tekniken och därigenom minska sitt beroende av utländska leverantörer.

Kina har en enorm befolkning och värdet av dess totala ekonomiska produktion närmar sig nu USA:s. Moderniseringen av industrin har gjort Kina till en av världens största industrinationer. Men Kina släpar fortfarande efter. IMF uppskattar att Kinas genomsnittliga arbetsproduktivitet inom industrin bara är 35% av den bästa praxisen globalt.

Endast de mest utvecklade områdena, som städerna runt Zhujiangflodens mynning, Shanghai eller Beijing, har en BNP per capita som går att jämföra med Spaniens eller Portugals. Kina befinner sig inte på samma nivå som avancerade imperialistländer som Tyskland, Japan eller USA, men de har tillkännagjort sin ambition att uppnå det.

USA använder nu sin ekonomiska och diplomatiska makt för att stoppa länder från att exportera nyckelkomponenter till Kina och från att köpa teknologier som 5g från Huawei. De har också tagit sig för att ”befria” sina och sina allierades leveranskedjor från Kina.

Många av deras allierade är fortfarande inte övertygade om deras strategi. Schlotz besökte, mot USA:s önskningar, Xi Jinping, fast beslutsam att lösa Tysklands tvister med Kina utan USA:s inblandning. Macron har en liknande inställning. Kommunikén med ”överenskommelser” från hans senaste möte med Biden nämnde anmärkningsvärt nog inte Kina.

Flera makter i EU är missnöjda med hur USA har hanterat konflikten med Ryssland, eftersom de vidtar åtgärder som har liten påverkan på USAs ekonomi, men som slår hårt mot europeisk industri, framför allt den tyska. En anonym högre tjänsteman i EU kallade det för ett ”historiskt vägskäl” för relationerna mellan EU och USA (Europe accuses US of profiting from war – POLITICO). De europeiska makterna ser inte lockelsen i ännu ett handelskrig där de måste följa Washingtons diktat.

Men USA är fullt kapabla att handla på egen hand, vilket de fortsätter att göra. Nya lagstiftningar åläggs inte bara på amerikanska företag, utan vilket företag som helst i världen. Det nya förbudet på att exportera maskiner för produktion av halvledare till Kina är ett sådant exempel. Likt blockaden mot Kuba kräver USA att företag i Europa, Taiwan etcetera, följer deras lagar om de inte själva vill riskera sanktioner.

Världens största tillverkare av halvledare är det taiwanesiska företaget TSMC. De måste nu ansöka om tillstånd från den amerikanska regeringen för att importera maskineri till sina fabriker i Kina. Den största producenten av den typen av maskiner är holländska ASML. Den holländska regeringen diskuterar nu med USA om vilka ytterligare hinder som ska upprättas på exporter till Kina. USA påtvingar på det sättet sina metoder för ”konkurrens” med Kina på sina allierade.

USA är fortfarande världens främsta supermakt. Precis som den brittiska flottan 1914 hade som policy att ha en marin kapacitet lika stor som de två näst största konkurrenterna tillsammans, så spenderar USA lika mycket på militären som de nästkommande tio länderna tillsammans, eller 2,7 gånger så mycket som Kina, som är tvåa. Förr användes den här militära makten för att se till att handeln flöt fritt. Men allt mer används den nu för motsatsen.

USA:s vändning har stora påföljder. Till skillnad från förr används nu inte dess makt för kapitalistklassens allmänna intressen mot Sovjetunionen eller världsrevolutionen, utan för dess egna snäva intressen mot de andra stormakterna. USA befinner sig därmed i nedgång, och försöker skydda sig från konkurrens, likt Storbritannien i slutet av 1800-talet.

Men det vore fel att se protektionismen bara från ett amerikanskt perspektiv. EU har också ett intresse av att motverka kinesisk konkurrens. De har bland annat sin egna ”Chips Act”, som är deras försök att säkra tillverkning av litiumbatterier och så vidare. Den kinesiska regeringen har bara begränsade protektionistiska åtgärder, men det finns gott om klagomål, från västerländska företag som är verksamma i Kina, om inofficiella åtgärder som gör livet surt för dem.

Alla de här konflikterna intensifieras under händelsernas tryck, vilket kommer att få betydande konsekvenser. Det kommer att bli otroligt dyrt att omforma leveranskedjorna för att undvika Ryssland och Kina. Försöket att flytta mikrochiptillverkningen innebär bland annat investeringar i litografisystem på 300 miljarder dollar från TSMC, Intel och Samsung. Enligt ASML har TSMC redan tillkännagivit investeringsplaner på 100 miljarder dollar. När dessa nya fabrikerna väl etablerats kommer de behöva skyddas mot utländsk konkurrens genom tullar och andra medel. Särskilt i och med att de förmodligen kommer producera mer än efterfrågan på halvledare på världsmarknaden, vilket kommer påverka priserna. Protektionism föder alltså mer protektionism.

Det här kommer att få långsiktiga konsekvenser för investeringsnivåerna. IMF uppskattade att varje procentenhet som tullarna sänktes, ökade investeringarna med 0,4 procent, på grund av att maskinerna blev billigare. Nu leder protektionismen till dyrare maskiner och därigenom färre investeringar.

Världshandeln kommer inte att upphöra. Hur skulle den kunna göra det? Men den kommer att bli mer kostsam, vilket kommer att innebära dyrare varor och därför ökad inflation. Den ökade inflationen kommer att behöva motverkas genom höjda räntor i ett försök att kyla av ekonomin, som i sin tur kommer att tvinga fram en recession.

Då kan man fråga sig varför de gör allt det här. Liberal media frågar sig det om och om igen. Men det är inte svårt att hitta orsaken. För det första är det frihandelspolitiken som har fört oss hit. Frihandeln både sköt krisen på framtiden och gjorde den mycket värre när den väl bröt ut. Varken frihandel eller protektionism kan lösa kapitalismens motsättningar.

För det andra, i ett allt tuffare ekonomiskt klimat, försöker regeringar hitta något sätt att stabilisera det politiska systemet och säkerställa att de huvudsakliga monopolen behåller eller skaffar sig ett övertag mot sina konkurrenter. De försöker köpa sig lite tid, så att det inte är deras regim som skakas av revolutionära omvälvningar. Men, eftersom de alla agerar likadant, så förstör de världsekonomins struktur, och i förlängningen, hela det kapitalistiska systemet.

Vad är marxisters hållning?

Marknadens ”osynliga hand” har spelat en historiskt progressiv roll, men är uppenbart oförmögen att göra det längre. För oss är det inte frågan om att stödja frihandel mot protektionism. Det är inte vår roll att försöka rulla tillbaka tiden till 2006 eller ens 1967. Hela krisen visar på kapitalismens oförmåga att ta mänskligheten framåt, och i dess senila förfall förstör den nu alla vinster från det förflutna.

Den förstör sina leveranskedjor, den förstör sitt system av internationella relationer, den för oss tillbaka till krig, militarism och med det en enorm förödelse av människoliv och resurser. Vår roll är att förklara varför detta sker, och hur båda sidorna är oförmögna att lösa någonting.

Vi måste förstå att protektionism är en återvändsgränd. De senaste 80 årens utveckling har visat att ”socialism i ett land” var en totalt reaktionär utopi. Vi befinner oss i en sammanbunden värld och det finns enorma fördelar med att kunna dela erfarenheter, teknologi och resurser. Socialismen kommer byggas på ett fundament av handel och internationalism, inte genom att tvinga in produktivkrafterna i nationalstatens tvångströja.

Frihandel och liberalisering kan inte längre ta oss ett enda steg framåt, och vändningen mot protektionism förvärrar samtidigt bara situationen. Vi är socialister, marxister och revolutionärer. Vi ser globaliseringens kris endast som ett stadie i hela systemets kris. Vi ser de stora fördelarna med världshandeln, men den tiden är nu förbi. Bara på basis av att arbetarklassen tar makten kan vi återupprätta världshandeln och världsrelationerna på en hälsosam grund, vilket kommer bereda vägen för ett enormt språng framåt.

Niklas Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,128FansGilla
2,514FöljareFölj
1,285FöljareFölj
2,021FöljareFölj
748PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna