Vi publicerar här en artikel av Alan Woods från i höstas då det var 150 år sedan den Första Internationalen bildades. Den förklarar varför arbetarklassen då liksom idag behöver en revolutionär international för att kunna avskaffa kapitalismen. Den 28 september 1864 samlades delegater från olika länder i S:t Martins Hall i London. Detta var det dittills mest seriösa försöket att förena arbetarklassens klassmedvetna lager på en internationell konferens. Mötet sammankallades till följd av den internationella solidaritetsrörelsen för det polska upproret 1863.
Stämman beslutade enhälligt att bilda Internationella arbetarassociationen, som skulle komma att bli känd som den Första internationalen. Centret etablerades i London med en kommitté bestående av 21 delegater, som fick i uppdrag att utarbeta program och stadgar. Denna uppgift anförtroddes åt Karl Marx som från den tiden och framåt spelade en avgörande och ledande roll i Internationalen.
I efterhand kan vi konstatera att Första internationalens historiska uppgift var att fastställa de viktigaste principerna, program, strategi och taktik för den revolutionära marxismen på världsskala. Men den nya internationalen uppstod inte fullt utvecklad och klar, som Athena från Zeus huvud. Till en början var det inte en marxistisk international, utan en ytterst heterogen organisation som bestod av olika tendenser.
Men den vetenskapliga socialismens grundare stod mycket långt ifrån den typ av sekterism som försöker hitta en kemiskt ren organisation för arbetarklassen, något som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Marx och Engels förstod vikten av att arbeta på en bred arena med rötter i arbetarklassens massa. I denna mening var de brittiska fackföreningarnas medverkan särskilt viktig.
Redan från början förde Marx och Engels en envis kamp för ideologiskt klargörande inom Internationalen. Men de förstod mycket väl att man för att erövra massorna för den vetenskapliga socialismens idéer var tvungen att genomföra tålmodigt arbete inom de historiskt bestämda proletära organisationer som hade djupa rötter i klassen. Internationalen gav dem för första gången en gemensam plattform inom vilken de kunde debattera och pröva sina idéer utanför ramen för de små revolutionära kretsarna som hade funnits tidigare.
I början stod Marx och Engels inför väldiga svårigheter. I de flesta länder var arbetarrörelsen i sin linda. Den var fortfarande i ett uppbyggnadsskede och var ofta influerad av borgerligt liberala och borgerligt demokratiska idéer. I de flesta länder hade arbetarrörelsen ännu inte brutit sig loss från de borgerliga partierna.
På Marx och Engels tid var den överväldigande majoriteten av Europas befolkning bönder eller småhantverkare, inte lönearbetare. Bara i Storbritannien utgjorde arbetarklassen majoriteten i samhället, men de brittiska fackföreningsledarna stod under liberalernas inflytande. I Frankrike var proudhonisterna motståndare till strejker, vilket stod i motsättning till deras utopiska idéer om ”mutualism”. [En teori om att basera ett klasslöst samhälle på allas lika möjlighet att försörja sig som småproducenter som utbyter varor sinsemellan utan profit, övers. anm.] De var också motståndare till att arbetare deltog i den politiska kampen.
Genom att kombinera principfasthet med stor taktisk flexibilitet, lyckades till slut Marx och Engels successivt vinna över majoriteten. Under vägledning av Generalrådet, som leddes av Marx och Engels, byggde Internationalen grunden till arbetarrörelsens utveckling i Europa, Storbritannien och USA. Den etablerade djupa rötter i de stora europeiska länderna.
Socialism och internationalism
I dag har denna förutsägelse gjord av marxismens grundare på ett glasklart sätt visat sig stämma. Världsmarknadens överväldigande dominans är det som mer än något annat kännetecknar vår epok. Inte ett enda land, oavsett hur stort och mäktigt – inte USA, inte Kina, inte Ryssland – kan undgå att påverkas av världsmarknadens väldiga kraft.
Det finns ingen mer modern bok än Marx och Engels Kommunistiska manifestet. Den förklarar samhällets uppdelning i klasser, den förklarar fenomenet globalisering, globala överproduktionskriser, statens karaktär och de grundläggande krafter som styr den historiska utvecklingen.
Dock kan inte ens de mest korrekta idéer uppnå någonting om de inte hittar ett organisatoriskt och praktiskt uttryck. Det är därför den vetenskapliga socialismens grundare alltid kämpat för att skapa en internationell organisation för arbetarklassen. Marx och Engels hade redan varit aktiva i Kommunisternas förbund, som från början var en internationell organisation, men Internationalens bildande var ett kvalitativt steg framåt.
Internationalen utvecklades och växte under perioden före Pariskommunen. Den ställde sig inte vid sidan av arbetarklassens vardagsproblem. Tvärtom, den var hela tiden engagerad i praktiskt arbete i arbetarrörelsen. Internationalen hade på sin fana en inskription om kampen för jämlikhet. Den kämpade för att förbättra villkoren för kvinnor och ungdomar som drabbades hårdast av kapitalismens förtryck. Till en början hade Internationalen mestadels manliga medlemmar, men i april 1865 öppnades det upp för kvinnligt medlemskap och en rad krav på rättigheter för kvinnliga arbetare antogs.
Flera fackförbund var anslutna till Generalrådets huvudkontor i London. Det engagerade sig i många strejker och andra arbetskonflikter. Internationalen kämpade för att förhindra import av utländska strejkbrytare och samlade in pengar för att ge direkt stöd till strejkande och deras familjer. Detta gjorde den nya organisationen oerhört populär bland arbetarna, som började inse att Internationalen var en förkämpe för proletariatet och försvarade arbetarklassens intressen.
Trots dessa framgångar, eller snarare på grund av dem, blev reformistiska fackföreningsrepresentanter alltmer oroade över Internationalens ökande inflytande i Storbritannien. De accepterade dess hjälp men hade ingen sympati med dess socialistiska och revolutionära idéer. Detta förhindrade inte att Internationalens popularitet växte bland de brittiska arbetarna. Fackföreningskonferensen i Sheffield antog en resolution som tackade Internationalen för sina försök att förena arbetarna i alla länder i ett broderligt förbund, och rekommenderade de fackliga organisationer som var representerade på konferensen att ansluta sig till Internationalen.
Kampen mot sekterism
Marx och Engels var tvungna att slåss på två fronter: Dels var de tvungna att bekämpa opportunistiska fackliga ledares reformistiska idéer som alltid dras mot klassamarbete och förlikning med de borgerliga liberalerna. Å andra sidan, var de tvungna att föra en ständig kamp mot ultravänsteristiska och sekteristiska tendenser. Den situationen har inte förändrats särskilt mycket fram till i dag. Den marxistiska tendensen står inför exakt samma problem och måste kämpa mot samma fiender. Namnen kan ha ändrats, men innehållet är precis detsamma.
Historien om den Första internationalen präglas framför allt av kampen mellan två oförenliga tendenser: Å ena sidan att de sekteristiska och utopiska system som ursprungligen var dominerande i arbetarrörelsen och, å andra sidan den vetenskapliga socialismen, vars främsta företrädare var Karl Marx.
I Första internationalen fanns det – förutom brittiska owenister och reformistiska fackföreningsmedlemmar – också franska proudhonister och blanquister, italienska anhängare av den lätt nationalistiska Mazzini, ryska anarkister och andra tendenser. I ett brev till Engels skrev Marx: ”Det var väldigt svårt att formulera saken så att vår uppfattning framträder i en form som är godtagbar från arbetarrörelsens nuvarande ståndpunkt. […] Det kommer att ta tid innan en återuppvaknad rörelse tillåter den forna djärvheten att åter uttryckas. Det kommer att bli nödvändigt att vara fortiter in re, suaviter in modo [djärv i innehåll, mild i sättet].”
Anarkisterna, både i de proudhonska och bakuninistiska tendenserna, motsatte sig att arbetarklassen deltog i den politiska kampen, men grundat på olika motiveringar. Proudhonisterna sade att arbetarna kunde uppnå sin frigörelse genom småborgerliga ekonomiska reformer, särskilt genom att organisera fria krediter och ett rättvist utbyte mellan producenter.
Bakuninisterna på den motsatta sidan, förespråkade ”handlingens propaganda”, som kan sammanfattas med individualistisk terrorism och småskaliga uppror, som var tänkta att bereda marken för ”det allmänna upproret” som i ett slag skulle genomföra den sociala revolutionen. Medan Proudhon i idealiserad form representerade småföretagarens och den fria hantverkarens småborgerliga utsikter, gav Bakunin uttryck för trasproletärens och den upproriska bondens utsikter.
Dessa felaktiga idéer var ett allvarligt problem i en tid då de arbetande massorna höll på att vakna upp till ett nytt liv. De franska arbetarna höll på att återhämta sig efter det fruktansvärda nederlag som de hade lidit efter revolutionen 1848 och revolterade instinktivt mot det ekonomiska slaveriet genom strejker, medan de på det politiska planet förberedde kampen för att störta den bonapartistiska regimen. Men proudhonisterna motsatte sig strejker och erbjöd tafatta lindrande åtgärder av utopisk karaktär.
I stället för att basera sig på arbetarklassens verkliga rörelse och höja massornas medvetande till en högre nivå, försökte sekteristerna påtvinga dem sina särskilda doktriner. En skarp och envis ideologisk kamp var nödvändig för att rensa Internationalen från sekterism och förse den med en fast ideologisk grund. Marx fick ägna enormt mycket tid och kraft i kampen mot sekterism i alla dess olika former.
Pariskommunen
Under denna tid darrade bourgeoisien inför det kommunistiska hotet, som förkroppsligades i Internationalen. Men stora händelser skulle komma att sätta stopp för dess utveckling. Medan den ideologiska kampen utkämpades inom Internationalen, utvecklades en dramatisk situation på den europeiska kontinenten.
I juli 1870 bröt ett krig ut mellan det bonapartistiska Frankrike och Bismarcks Tyskland. Internationalen antog en internationalistisk ståndpunkt om kriget. Generalrådet utfärdade ett manifest i protest mot kriget, som lade skulden för det på Napoleon och den preussiska regeringen gemensamt. Samtidigt som manifestet påpekade att kriget i Tysklands fall hade en defensiv karaktär, varnade det de tyska arbetarna för att om de tillät kriget att utvecklas till erövringskrig, skulle det visa sig förödande för proletariatet oavsett om det slutade i seger eller nederlag.
Den franska arméns katastrofala nederlag den 4 september 1870, utlöste en kedja av händelser som ledde till ett proletärt uppror och bildandet av historiens första arbetarstat: Pariskommunen. Arbetarna i Paris ”stormade himlen”, för att citera Marx. Kommunen var inte ett parlament av den gamla typen, utan en arbetande organisation som var både verkställande och lagstiftande. Byråkratin, som hittills varit ett rent verktyg för regeringen och fungerat som smidigt instrument i händerna på den härskande klassen, ersattes av ett representativt organ bestående av personer som tillsattes genom allmänna val, och som gick att avsätta när som helst.
Detta är inte den rätta platsen för en detaljerad redogörelse för Pariskommunens historia. Det räcker med att säga att kommunens svaghet bestod i ett bristande ledarskap. Kommunen hade varken ett bestämt program eller en klart utarbetad taktik för försvar eller för anfall. I kommunen själv var Internationalens anhängare i minoritet. Det fanns bara 17 av dem bland församlingens totalt 92 platser. I avsaknad av ett medvetet ledarskap, kunde kommunen inte erbjuda breda perspektiv för arbetarna och bönderna som kunde ha brutit isoleringen av Paris arbetare.
Trots sina stora framgångar, gjorde kommunen misstag. I synnerhet pekade Marx på att man inte nationaliserade riksbanken, eller marscherade mot kontrarevolutionens epicentrum i Versailles. Arbetarklassen betalade ett fruktansvärt pris för dessa misstag. Regeringen i Versailles gavs tid att organisera en kontrarevolutionär armé som marscherade mot Paris och krossade kommunen med största grymhet.
Efter att ha dränkt kommunen i blod, organiserade den borgerliga pressen en förtalskampanj mot den. Marx försvarade kommunen ihärdigt. I Generalrådets namn skrev han ett manifest som senare blev känt som Inbördeskriget i Frankrike, där han förklarade denna stora proletära revolutions verkliga historiska betydelse. Kommunen var ett exempel på arbetarklassens politiska styre, en diktatur upprättad av den förtryckta klassen över den förtryckande klassen. Det var en övergångsregim som stod för samhällets fullständiga ekonomiska omvandling. Detta var vad Marx menade när han talade om proletariatets diktatur.
Första internationalens kollaps
Pariskommunens nederlag blev Internationalens dödsstöt. Den reaktionära orgie som följde gjorde det omöjligt för organisationen att arbeta i Frankrike, och Internationalen förföljdes överallt. Men det verkliga skälet till dess svårigheter står att finna i kapitalismens uppgång på världsskala som följde på Pariskommunens nederlag. Detta fick en negativ effekt på Internationalen.
Under de rådande förhållandena resulterade kapitalismens press mot arbetarrörelsen i interna gräl och fraktionsstrider. Den allmänna stämningen av besvikelse och förtvivlan intensifierade Bakunins och hans anhängares intriger. Därför föreslog Marx och Engels först att Internationalens säte skulle flyttas till New York, och slutligen bestämde de att det skulle vara bättre att upplösa Internationalen, åtminstone för tillfället. Internationella arbetarassociationen upplöstes formellt 1876.
Första internationalen lyckades lägga den teoretiska grunden för en verkligt revolutionär international. Men den blev aldrig en riktig internationell massorganisation för arbetarklassen. Det var en föraning om framtida händelser. Socialistinternationalen (Andra internationalen), som lanserades 1889, tog vid där Första internationalen hade slutat. Till skillnad från Första, startade Andra internationalen som en massinternational som organiserade miljontals arbetare. Den bestod av masspartier och fackföreningar i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, etc. Dessutom stod den, åtminstone i ord, på grundval av den revolutionära marxismen. Världssocialismens framtid tycktes vara garanterad.
Tyvärr hade Andra internationalen oturen att bildas under en lång period av kapitalistisk uppgång. Detta satte sin prägel på det ledande skiktets mentalitet inom de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna. Perioden 1871-1914 var den klassiska socialdemokratins storhetstid. På grundval av en lång period av ekonomisk tillväxt, var det möjligt för kapitalismen att ge eftergifter till arbetarklassen, eller rättare sagt, till dess övre skikt. Detta var den materiella grunden för Andra internationalens nationalreformistiska urartning, som avslöjades brutalt 1914, när Andra internationalens ledare röstade för krigskrediter och stödde ”sin” borgarklass i det första världskrigets imperialistiska slakt.
Tredje internationalen
Den tredje (kommunistiska) internationalen, allmänt känd som Komintern, stod på en kvalitativt högre nivå än någon av sina två föregångare. Liksom IWA stod Tredje internationalen, vid höjdpunkten av sin utveckling, för ett klart revolutionärt internationalistiskt program. Liksom Andra internationalen hade den en massbas av miljoner. Än en gång verkade det som att världsrevolutionens öde var i goda händer.
Under Lenins och Trotskijs ledning, bibehöll Komintern en korrekt revolutionär linje. Men ryska revolutionens isolering under förhållanden av fruktansvärd materiell och kulturell underutveckling orsakade revolutionens byråkratiska degenerering. Den byråkratiska fraktionen ledd av Stalin fick övertaget, särskilt efter Lenins död 1924.
Leo Trotskij och Vänsteroppositionen försökte försvara oktobers obefläckade traditioner mot den stalinistiska reaktionen – arbetardemokratins och den proletära internationalismens leninistiska traditioner. Men de kämpade mot strömmen. De ryska arbetarna var utmattade efter år av krig, revolution och inbördeskrig. Å andra sidan kände sig byråkratin alltmer självsäker, sköt arbetarna åt sidan och tog över partiet.
Stalinismens uppkomst i Ryssland kvävde Tredje internationalens enorma potential. Sovjetunionens stalinistiska degenerering desorienterade fullständigt de ännu omogna ledningarna för de kommunistiska partierna i utlandet. Medan Lenin och Trotskij såg den internationella arbetarrevolutionen som ryska revolutionens och Sovjetstatens enda garanti för framtiden, var Stalin och hans anhängare likgiltiga inför världsrevolutionen. ”Teorin” om socialism i ett land återspeglade byråkratins nationellt begränsade åskådning, som blott såg den Kommunistiska internationalen som ett verktyg för Moskvas utrikespolitik. Efter att ha använt Komintern för sina egna cyniska syften, lade Stalin ned den 1943 utan ens skenet av en kongress.
Fjärde internationalen
Utesluten och landsförvisad försökte Trotskij omgruppera de små krafter som var lojala mot bolsjevismens och oktoberrevolutionens traditioner. Under de svåraste förhållanden, förtalad av stalinisterna och förföljd av GPU, höll han oktobers, leninismens, arbetardemokratins och den proletära internationalismens fana högt.
Förutom att deras styrkor var små, var tyvärr många av oppositionens anhängare förvirrade och desorienterade, och många misstag begicks, i synnerhet av en sekteristisk karaktär. Detta återspeglas delvis i trotskisternas isolering från massrörelsen. Denna sekterism finns i dag i de flesta grupper som säger sig företräda trotskismen, men som misslyckats förstå de mest grundläggande idéer som Trotskij försvarade.
Trotskij lanserade Fjärde internationalen 1938 på grundval av ett bestämt perspektiv. Dock falsifierades detta perspektiv av historien. Mordet på Trotskij, utfört av en av Stalins mördare 1940, var ett dödligt slag mot rörelsen. De andra ledarna för Fjärde internationalen visade sig vara helt otillräckliga för de uppgifter som historien ställt upp. De upprepade Trotskijs ord utan att förstå Trotskijs metod. Som ett resultat av detta begick de allvarliga misstag som ledde till Fjärde internationalens haveri. Fjärde internationalens ledning var helt oförmögen att förstå den nya situation som uppstod efter 1945. Upplösningen och splittringen av den trotskistiska rörelsen har sina rötter i den perioden.
Det är omöjligt att här detaljerat redogöra för alla de misstag som den dåvarande ledningen för Fjärde internationalen begick. Det räcker med att säga att Mandel, Cannon och gänget, tappade greppet efter andra världskriget och att detta ledde till ett fullkomligt övergivande av den verkliga marxismen. Den så kallade Fjärde internationalen urartade efter Trotskijs död till en organiskt småborgerlig sekt. Den har ingenting gemensamt med dess grundares idéer eller med den verkliga bolsjevik-leninistiska tendensen.
Rörelsen har kastats tillbaka
Andra och Tredje internationalen urartade till reformistiska organisationer, men de hade åtminstone massorna. Trotskij hade i exil inte en massorganisation, men han hade ett korrekt program och politik och en ren fana. Han var respekterad av arbetare över hela världen, och hans idéer fick spridning. I dag existerar inte den så kallade Fjärde internationalen som en organisation. De som talar i dess namn (och det finns några få av dem) har varken massorna, de rätta idéerna, eller ens en obefläckad fana. De har urartat till den typ av steril sekterism som Marx bekämpade i Första internationalen. Allt tal om att återuppväcka den Fjärde internationalen på denna grund är absolut utesluten.
Vi måste inse fakta. I dag, 150 år efter Första internationalens grundande, på grund av en kombination av omständigheter, objektiva och subjektiva, har den revolutionära rörelsen kastats tillbaka, och den äkta marxismens styrkor reducerats till en liten minoritet. Detta är sanningen, och den som förnekar det lurar bara sig själv och andra. Orsakerna till detta står delvis att finna i de misstag som begåtts i det förflutna. Men den avgörande faktorn för den revolutionära marxismens krafters isolering och svaghet återfinns i den objektiva situationen.
Årtionden av ekonomisk tillväxt i de utvecklade kapitalistiska länderna har gett upphov till en aldrig tidigare skådad urartning av arbetarklassens massorganisationer. Det har isolerat den revolutionära strömningen, som överallt har reducerats till en liten minoritet. Sovjetunionens kollaps har bidragit till att skapa förvirring och desorientering i rörelsen, och har fullbordat de tidigare stalinistiska ledarnas degenerering, av vilka många har gått över till den kapitalistiska reaktionens sida.
Många har dragit pessimistiska slutsatser av detta. Till dem säger vi: Det är inte första gången vi har haft stora svårigheter, och vi skräms inte det minsta av sådana svårigheter. Vi behåller ett orubbligt förtroende för marxismens riktighet, för arbetarklassens revolutionära potential och för socialismens slutgiltiga seger. Den nuvarande krisen avslöjar kapitalismens reaktionära roll, och ställer den internationella socialismens återupplivande på dagordningen. Det är början på en omgruppering av styrkorna internationellt. Vad som krävs är att ge omgrupperingen ett organiserat uttryck och ett tydligt program, perspektiv och politik.
Den enda lösningen
Den uppgift vi står inför är ungefär likartad med den som Marx och Engels stod inför vid tiden för Första internationalens grundande. Som vi förklarade ovan var den organisationen inte homogen utan bestod av många olika tendenser. Men Marx och Engels avskräcktes inte av detta. De gick med i den allmänna rörelsen för en international för arbetarklassen och arbetade tålmodigt för att förse den med en vetenskaplig ideologi och program. De mötte många svårigheter. I slutet av sitt liv skrev Engels: ”Marx och jag var i minoritet hela våra liv, och vi var stolta över att vara i minoritet.”
Liksom Marx och Engels var vi i decennier tvungna att simma mot strömmen. Men nu har historiens ström börjat vända. Den globala ekonomiska krisen 2008-9 markerade en vändpunkt i världsläget och kapitalets strateger ser ingen väg ut. De förutspår 10 till 20 år av nedskärningar och åtstramningar. Detta har varit den långsammaste ”återhämtningen” i kapitalismens historia och den eventuella återhämtning som finns är definitivt inte till majoriteten av befolkningens fördel.
Elementär mekanik lär oss att varje handling har en likvärdig och motsatt reaktion. Kapitalismens kris provocerar fram en reaktion från arbetare och ungdomar. Under den ytliga fernissan av lugn och ro, finns det överallt en sjudande underström av vrede, upprördhet, missnöje och framför allt frustration över den nuvarande situationen i samhället och politiken. I land efter land har massorna börjat röra sig med en oerhörd kraft: i Tunisien, Egypten, Turkiet, Brasilien, Grekland, Spanien och Portugal. Till och med i USA finns det ett utbrett missnöje och ett ifrågasättande av den nuvarande situationen, som inte fanns innan.
I dag är Marx idéer mer giltiga och nödvändiga än någonsin. Efter sex år av djup ekonomisk kris, råder massarbetslöshet, sjunkande levnadsstandard, ständiga angrepp på välfärdsstaten och de demokratiska rättigheterna. Det är en skandal att bankirerna, som har förstört världens finansiella system genom girighet, spekulation och svindleri, har tillåtits få med enorma bonusar från detta. Oxfam släppte statistik som visade att världens rikaste 66 människor äger mer än de fattigaste 3,5 miljarderna, hälften av hela mänskligheten. Marx förutspådde allt detta i Kapitalet och Kommunistiska manifestet.
Ekonomerna och politikerna har ingen lösning på krisen, vars orsaker de inte kan begripa. De hänvisar till en global överkapacitetskris, men i verkligheten använder de sådana begrepp eftersom de är rädda för att kalla saker och ting vid deras rätta namn. Vad de menar är överproduktion, något Marx förklarade redan 1848. Detta är kapitalismens grundläggande motsägelse, att samhället är alltför rikt, och en som var okänd i tidigare samhällen. Och enda sättet att göra sig av med denna motsägelse är att frigöra produktivkrafterna från det privata ägandets och nationalstatens tvångströja.
Arbetarklassen och ungdomen behöver inte upplysas om att det är ekonomisk kris; allt de behöver göra är att slå på sin TV. Medan osäkerheten ökar vid en pol, hopas rikedomen vid den andra. Produktiviteten, mängden rikedom som produceras per arbetad timme, har i de flesta västländer stigit med drygt 50 procent sedan 1970-talet, och ändå har reallönerna stagnerat under samma period. Det kolossala mervärde som produceras av arbetarklassen disponeras av de rikaste i samhället, vad Occupy-rörelsen kallade ”the 1 %”.
Det enda sättet att få slut på den kapitalistiska anarkin är att arbetarklassen tar makten i sina egna händer, exproprierar bankerna och storföretagen och börjar planera ekonomin längs demokratiska socialistiska linjer. När majoriteten i samhället – de som verkligen skapar dess rikedomar – har möjlighet att besluta om prioriteringar, kommer de se till att samhällets resurser används för att tillfredsställa verkliga mänskliga behov och inte för privat vinning. Det kommer vara möjligt att tillhandahålla anständiga bostäder och sjukvård, gratis utbildning på alla nivåer, och samtidigt öka arbetets produktivitet enormt.
Detta nya socialistiska samhälle skulle lägga grunden för klassernas försvinnande. För att citera Marx: ”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar, ska vi ha en sammanslutning, där var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”
Internationella Marxistiska Tendensen (IMT)
Av de skäl som vi förklarat existerar för närvarande ingen verklig massinternational. Det som var Fjärde internationalen förstördes av ledarnas misstag efter mordet på Trotskij, och i själva verket lever den bara genom de idéer, metoder och program som försvaras av Internationella Marxistiska Tendensen.
Överallt är människor trötta på den nuvarande situationen. Det finns en brinnande önskan om förändring. Massproteströrelser som Occupy var ett uttryck för detta, men samtidigt avslöjade det de rent spontana rörelsernas begränsningar. Bankirerna och kapitalisterna bibehöll en strikt kontroll över staten, protesterna dog ut och allt förblev som tidigare.
Det centrala problemet kan uttryckas enkelt. Det är en fråga om ledarskap. År 1938 sade Leo Trotskij att mänsklighetens kris kan reduceras till det proletära ledarskapets kris. Det sammanfattar helt och hållet den nuvarande situationen. Det är en historiens ironi att massarbetarpartiernas ledare klamrar sig fast vid den skröpliga kapitalismen och marknaden även när de kollapsar mitt framför våra ögon. Arbetarna och ungdomarna har gjort allt i sin makt för att förändra samhället. Men de kan inte finna något organiserat uttryck för sina ansträngningar. Vid varje steg blockeras deras väg av de gamla byråkratiska organisationerna och det ledarskap som för länge sedan övergett varje förevändning att stå för socialism.
Det som skiljer Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) från alla andra tendenser som påstår sig vara trotskister är, å ena sidan, vår noggranna inställning till teori, å andra sidan, vår inställning till massorganisationerna. Till skillnad från alla andra grupper tar vi som utgångspunkt det faktum att när arbetarna går till handling, kommer de inte gå till någon liten gruppering i utkanten av arbetarrörelsen. I vår rörelses grundande dokument förklarade Marx och Engels att ”kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.” De förklarade att:
”Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna bara därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, alltid och överallt företräder hela rörelsens intressen.” (Kommunistiska manifestet, Proletärer och kommunister)
Dessa ord är fortfarande lika sanna i dag som när de skrevs. Marxisternas uppgift är inte att utropa det revolutionära partiet och internationalen i ord utan att bygga dem i praktiken. För detta är två saker nödvändiga: kampen för revolutionär teori och utbildning av marxistiska kadrer och en fast inriktning mot arbetarklassen och dess massorganisationer.
Internationalen kommer inte byggas enbart genom att utropa den. Den kommer bara byggas på grundval av händelser, liksom Kommunistiska internationalen byggdes på grundval av massornas erfarenheter av den stormiga perioden 1914-1920. Stora händelser är nödvändiga för att skola massorna i nödvändigheten av en revolutionär omvandling av samhället. Men förutom händelser, måste vi skapa en organisation med tydliga idéer och fasta rötter inom massan på världsskala.
Vår uppgift är att delta i klasskampen sida vid sida med resten av vår klass, för att gå igenom alla dess erfarenheter och för att vid varje tidpunkt förklara behovet av en socialistisk omvandling av samhället. Endast genom att vinna, först de mest aktiva och medvetna delarna av den proletära förtruppen och ungdomarna kommer det vara möjligt att nå massorna som kvarstår under den reformistiska arbetarbyråkratins inflytande. År 1917, när de var i minoritet i sovjeterna, gav Lenin följande råd till bolsjevikerna: ”Tålmodigt förklara!” Det är ett mycket bra råd.
Vad som behövs är något mer än solidaritetskampanjer, demonstrationer och ockupationer. Vad som behövs är att bygga en revolutionär international som kan ge ett organiserat uttryck och politisk vägledning i kampen mot imperialism och kapitalism, för socialism. Det är den uppgift vi har framför oss.
Från en blygsam början arbetar IMT nu i mer än 30 länder. Vår hemsida, www.marxist.com (In Defence of Marxism) är den mest framgångsrika och lästa marxistiska sidan i världen med miljontals besök varje år. Från Brasilien till USA och Kanada, från Grekland till Venezuela, från Mexiko till Storbritannien och Frankrike, bygger IMT marxismens styrkor. I Pakistan har vi under svårast tänkbara förhållanden byggt en organisation av tusentals av de bästa arbetarna och ungdomarna. Detta är en stor bedrift, men det är bara början.
Vi uppmanar varje arbetare och ungdom som håller med om detta mål, att hjälpa oss att uppnå vårt slutliga mål: den internationella socialismens seger.
- Mot kapitalism och imperialism!
- För en socialistisk omvandling av samhället!
- Gå med i IMT och kämpa för internationell socialism!
- Arbetare i alla länder, förena er!
Översättning av Christofer Bengtsson och Hannes Oscarsson.