För en stridbar fackföreningsrörelse

Den vilda strejken inom pendeltrafiken i Stockholm i april var ingen isolerad händelse, utan ett tecken på att arbetare börjar få nog. Strejkvarslen från Seko, Målarna, Byggnads och Kommunal uttrycker pressen underifrån från arbetare som har fått nog.

– Vi måste börja vakna här med, sa en av Stockholmspendelns lokförare till Revolution under den vilda strejken. 

Samma känsla gick igen i lärardemonstrationen som samlade tusentals i Stockholm den 6 maj. 

– Vi orkar inte mer. Hit men inte längre. Låt det rasa. Låt det brinna,  sade läraren och krönikören Marie Wiman i sitt tal

Vilken skillnad mot de fackliga ledarnas ständiga idisslande om att “ta ansvar” (för arbetsgivarens ekonomi) och “förhandla” (alltså inte kämpa) genom att “ge och ta” (alltså kvitta eventuella förbättringar mot minst lika stora försämringar). 

Under hösten antog stormöten med gruvarbetare krav på löneökningar på 10–20 procent, alltså riktiga reallöneökningar. IF Metall-ledningen tackade med att skriva på ett avtal som man påstod gav “de högsta löneökningarna i modern tid”, på 4,1 procent första året och 3,3 procent andra – långt under inflationen. Man låste alltså arbetarna vid fredsplikt i två år, under vilka man snabbt kommer bli fattigare.

Därefter har vartenda fackförbund i praktiken hållit sig inom detta “märke” och snällt följt det budskap LO-ledningen pumpat ut i månader: arbetare måste hålla nere sina löner för att få ner inflationen. 

Att mathandlarna passar på att ta överpriser och göra storvinster, att vd:ar och politiker höjer sina höga löner för att kompensera sig för inflationen – allt detta anses beklagligt, men inget man kan göra något åt. Som vanligt förväntas det vara arbetare som betalar för kapitalismens kris. 

I allt för många år har fackföreningarna skrivit under avtal efter avtal, utan att ens försöka ta kamp mot de drastiskt försämrade arbetsvillkoren. Det är det snabbt växande missnöjet som tvingat fackförbunden att varsla om strejk i årets avtalsrörelse. 

Hur man vinner

Poängen med en strejk är att åstadkomma maximal ekonomisk skada för arbetsgivarna. Det gör man genom att slå till så hårt att arbetsgivarna känner att det kan stå dem betydligt dyrare att inte gå med på eftergifter. Särskilt rädda är de (både företag och stat) för åtgärder som skadar företagens vinster.  

Från första stund behöver man förbereda för att snabbt trappa upp den egna strejken, samtidigt som man mobiliserar för sympatistrejker från andra arbetargrupper. Nyckeln är att visa beslutsamhet, styrka och enighet, att inspirera de egna leden och att sätta skräck i kapitalisterna. Strejken pågår tills man får igenom sina krav eller det finns klara tecken på att arbetarnas ork börjar tryta. 

Man kan inte nog betona vikten av demokratiska strejkmöten, demonstrationer, aktiva strejkvakter, solidaritetsuttalanden och så vidare – för att bilda opinion och stöd, för att stålsätta sig själva, för att kunna sprida strejken, med mera. 

De svenska fackledarna beslutar i allmänhet i stället allt ovanifrån, med väldigt försiktiga strejkvarsel – där man i regel tar ut mindre grupper i strejk åt gången – som mer än något annat verkar vilja undvika att skada kapitalisterna.

Hittills är Målarna, ett av de mindre fackförbunden, de enda som faktiskt vågat gå ut i strejk, vilket är berömvärt. Men informationen till medlemmarna var oerhört knapphändig. Stormöten, diskussioner och demonstrationer stod inte överhuvudtaget på dagordningen. Strejkvakterna blev informerade först när strejken började. 

Strejkviljan och entusiasmen bland medlemmarna var likväl påtaglig. Liksom på många arbetsplatser är det som om man gått och väntat på en chans att kämpa tillbaka. 

Elektrikerna varslade snabbt om sympatiåtgärder på sex arbetsplatser, och Fastighets på en. Det var absolut nödvändigt. Snarare borde man tagit ut fler och tidigare, så att de arbetsplatser som Målarna tagit ut i strejk hade stannat upp helt, något flera målare uttryckte en önskan om som Revolution pratade med. En målare i Göteborg sade till Revolution: 

– De andra på byggarbetsplatsen jobbar ju på som vanligt, installerar kyl och frys, och så blir det bara extra jobb för oss när vi kommer tillbaka, att måla runt allt som de har gjort.

Resultatet är att man fick igenom flera av sina krav. Kunde man vunnit mer? 

En fackligt förtroendevald inom Målarna berättade för Revolution när vi besökte strejken i Umeå att han blivit uppringd av flera medlemmar som önskade att de också skulle få strejka på sin arbetsplats. Kampviljan för att vinna mer fanns utan tvivel.

Våra kamrater i Umeå visade sitt stöd för Målarnas strejk. Foto: Revolution

Men medan Målarna åtminstone gick ut i strejk och faktiskt fick igenom flera krav, lade sig Seko platt innan kampen ens börjat.

Seko-ledningens svek

Sekos strejkvarsel hade kunnat få en enorm effekt om de hade tagit ut alla de 1 200 arbetare som de hade tänkt. Hade de inlett strejken med att direkt ta ut de som skulle tas ut vid steg tre, tågarbetare som arbetar på godståg, hade de dessutom åstadkommit stor ekonomisk skada för industrikapitalisterna. 

I stället sköt man först upp strejken, från torsdagen den 11 maj till måndagen den 15 maj. Sedan skrev man under ett avtal timmar innan strejken skulle inledas, utan att man fått igenom ett enda krav. 

Deras krav på att stoppa ensamarbete på passagerartåg, det som lokförarna på pendeln i Stockholm gick ut i vild strejk för, begravdes i en arbetsgrupp med representanter för facket och arbetsgivarna – ett vanligt knep som fackledningar tar till när de inte vill ta en ordentlig strid i en fråga. 

Stoppet för sena schemaändringar blev istället en kompromiss där arbetarna ska få komptid sparad i en arbetstidsbank. Men som Nils Westberg Ahlmark, lokförare på Stockholms pendeltåg, säger till Sekotidningen

– Det är ingenting som är bra för oss på pendeln. Vi får ändå inte ut våra komptimmar.

Ola Brunnström, lokförare och huvudskyddsombud på Pågatågen, håller med och kallar uppgörelsen för en “fullständig kapitulation”: 

– De som har sena schemaändringar har ofta svårt att få ut komptid. Det resulterar redan i dag med att anställda får ut det här i pengar. Så det här kommer inte förbättra arbetslivet för många av dem som inte får ihop privat- och arbetslivet.

Arbetarna är med rätta förbannade över att Seko lade sig platt utan att ens försöka ta strid. Redan dagen efter att strejken sköts upp organiserade Sekoklubben 106 Lokförarna SJ Stockholm en manifestation utanför Sekos kontor vid Odenplan. Då skrev de att “uppskjutandet av varslet har sänt olycksbådande signaler” och uppmanade Seko att ta spårtrafikklubbarnas krav på allvar. 

Den oron visade sig sedan befogad. Mer stridbara förhandlare blev bortplockade av Seko centralt mitt under förhandlingarna. In kom istället ingen mindre än Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia, som också sitter i Socialdemokraternas förbundsstyrelse, och Ulrika Nilsson, Sekos avtalssekreterare. De såg sedan till att skriva på ett dåligt avtal och blåsa av strejken. Gabriella Lavecchias inställning till avtalet är den totala motsatsen till arbetarna som gör arbetet ute i trafiken: 

– Vi är glada över att vi genom att sätta ett hårt tryck i förhandlingarna med vårt varsel har lyckats nå en uppgörelse som är bra för våra medlemmar. 

De enda som är lika nöjda som Ulrika Nilsson och Gabriella Lavecchia är arbetsgivarna. 

– Det är positivt att vi har lyckats träffa ett nytt branschavtal utan utbruten konflikt. Det är ett prov på den svenska modellens styrka igen, sade Pierre Sandberg, förbundsdirektör för arbetsgivarorganisationen Almega Tågföretagen, till Sekotidningen

Nils Westberg Ahlmark, kommenterade till Sekotidningen: 

– Det känns som att de hellre vill komma överens med Almega än att göra sina medlemmar nöjda.

För en revolutionär fackföreningsrörelse

Det är precis där skon klämmer. Ledarna för fackföreningsrörelsen är så fast i idén om klassamarbete, att uppnå överenskommelser som gynnar både arbetare och kapitalister, att de helt övergivit idén om att arbetare och kapitalister i grunden har helt motsatta intressen

De vill inte orsaka maximal skada för kapitalisternas profiter, eftersom de sedan länge gått på idén som LO-ledningen och Socialdemokraterna mässat om i årtionden: att enbart när det går bra för kapitalisterna kommer det att finnas smulor över till arbetarklassen. När kapitalisterna inte längre vill ge ifrån sig några smulor, utan istället är helt inställda på att försämra arbetsvillkoren och hålla nere lönerna, försöker fackföreningsledarna bara minimera hur stora försämringarna blir för stunden genom att be snällt i förhandlingar. 

Sedan årtionden tillbaka har kapitalisterna tagit av sig silkeshandskarna. Det kan bara besvaras med samma mynt, och sätta hårt mot hårt. 

Det är dags att lägga partgemensamma arbetsgrupper, blygsamma krav, försiktiga strejkvarsel och klassamarbete bakom oss. Vi lever i en tid av återkommande kapitalistiska kriser, där kapitalisterna är helt inställda på att arbetarna ska betala. 

Arbetarklassen vill kämpa tillbaka. Det ser vi på entusiasmen kring de strejker som utlysts, i den vilda strejken, i lärarnas manifestationer och i de lönekrav som gruvorna i Norrbotten antog inför avtalsrörelsen

Det är bara genom kamp underifrån som verkliga förbättringar kan uppnås, och som fackföreningarna kan omvandlas. Makten över avtalen måste återigen läggas i medlemmarnas händer. Det måste vara medlemsomröstningar som avgör om ett avtal ska accepteras eller inte, inte förhandlingsdelegationer som avgör allt över huvudet på medlemmarna. Men en sådan strid kan inte vinnas genom att vänta till nästa fackföreningskongress. Den kan enbart vinnas genom att bygga upp stridbara metoder här och nu, genom att ta kampen här och nu. 

En fackföreningsrörelse som tar hänsyn till företagens vinster kommer snabbt att börja företräda borgarklassen mot arbetarna, i stället för tvärtom. Det är de nuvarande fackledningarna ett tydligt exempel på. 

Särskilt under kapitalismens kris måste därför en stridbar fackföreningsrörelse vara revolutionär, som en del av en revolutionär arbetarrörelse som kämpar för att avskaffa kapitalismen och införa socialism. Det är det vi i Revolution kämpar för. Anslut dig till den kampen.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,160FansGilla
2,151FöljareFölj
540FöljareFölj
0FöljareFölj
668PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna