Sverige har dubbelt så många coronadödsfall per tusen invånare som Danmark, fyra gånger fler än Norge – och tio gånger fler än Finland. Det råder akut brist på skyddsutrustning. Samtidigt är den svenska staten nästan världsunik i sin vägran att vidta seriösa åtgärder för att begränsa virusets spridning.
”Det är som en mardrömsvärld. Vi räcker inte till hur vi än sliter och har inte en chans att upprätthålla en anständig vård”, förklarar intensivvårdssjuksköterskan Anna Helmersson på Karolinska sjukhuset för TT den 12 april. Själv räknar hon med att bli smittad.
Avregleringar, privatiseringar och nedskärningar har förstört de förberedelser Sverige tidigare haft för denna typ av katastrofer. I stället för att kräva att den svenska industrin ställer om för att producera skyddsutrustning, medicinsk utrustning och mediciner, hade regeringen redan 28 mars utlovat gåvor på totalt 635 miljarder kronor till företagen – utan motprestation. Välfärden får dela på totalt 23 miljarder kronor, som i praktiken kommer att ätas upp av minskade skatteintäkter och tidigare underskott.
I motsats till alla vackra tal om ”hjältarna” i sjukvården, visar detta regeringens verkliga prioriteringar. Lars Ahnland, doktor i ekonomisk historia, beräknar att regionerna, som bland annat ansvarar för sjukvården, får ungefär en procent av vad företagen får. Storföretagens vinster är alltså viktigare än människors liv – hundra gånger viktigare.
LO-ledningens linje hittills sammanfattades bäst av Karl-Petter Thorwaldsson själv, i en kommentar på regeringens förslag för att stötta de tiotusentals som förlorat jobbet: ”I dag är det ingenting som saknas. De svenska parterna har levererat.”
Ingenting saknas – förutom försörjning för de tusentals arbetare som levt på timanställningar, bemanningsanställningar, eller andra osäkra jobb och inte haft lyxen att kunna vara med i a-kassan i mer än tre månader innan krisen. Ingenting saknas – förutom pengar till hyra, mat och räkningar.
I vård och omsorg saknas inget – förutom skyddsutrustning, som regeringen och myndigheterna över två månader efter att karantänen infördes i Kina fortfarande inte fått fram. Fackförbundens skyddsombud är däremot betydligt mer stridbara än LO-ledningen, och många har tagit strid för skydds- åtgärder och utrustning i bland annat hemtjänsten, äldrevården och kollektivtrafiken. Men utan en nationell plan för att ställa om samhällets resurser till att hjälpa vården, riskerar detta att bli en droppe i havet.
Med modern teknik finns maskiner som snart kan köra bil bättre än människor. Men vi kan inte producera tillräckligt med handsprit, munskydd och visir för arbetarna i sjukvården – och ännu mindre till de i kassan på Ica. Inom hemtjänsten har fyra av tio arbetat utan någon som helst skyddsutrustning, enligt Kommunal. Detta är den fria marknadens beryktade ”effektivitet” – samtidigt som den kräver tusentals miljarder dollar i stöd till storföretagen världen över för att inte kollapsa.
Socialdemokraterna står i ledningen för åtgärderna för att rädda den svenska kapitalismen. Men till skillnad från Socialdemokratin står Vänsterpartiet fortfarande för socialism, åtminstone på pappret. Nu är det hög tid att föra fram ett genuint socialistiskt program för att ställa om samhället för att rädda liv – både omedelbart och när de ekonomiska följderna slår till med full kraft. Här finner du vårt förslag till ett sådant program.
I stället för att ta strid för socialistisk politik har Vänsterpartiet ställt sig bakom regeringens krispaket. Man förespråkar 25 miljarder kronor till välfärden, vilket inte är särskilt mycket mer än regeringen. Man vill avsätta en halv miljard i statligt stöd till företag som vill producera skyddsutrustning – en i bästa fall långsamt verkande bonus till storföretag, i ett läge där behovet är akut! Partiet har en rad förslag på reformer som kanske skulle göra krisens effekter lite mindre kännbara för vissa arbetare, men inte förhindra att tusentals dör och att många fler kastas ut i fattigdom.
Livet under kapitalismen håller på att utvecklas till en verklig mardröm för många. Vi har inte längre tid med önsketänkande om att lappa ihop kapitalismen. Det krävs revolutionärt socialistiska åtgärder för att lösa samhällets problem.