Hissen på bygget i Sundbyberg rasade 20 meter. Alla fem personer som befann sig inuti är avlidna. Många fler är skärrade för livet efter att ha bevittnat flera dödsfall på sin arbetsplats. Som byggarbetare ställer man sig frågan: hur kan en alimak-hiss klassad för 10–15 personer rasa, trots att den var lastad långt under maxvikt?
Vi inom byggbranschen går varje dag till jobbet fullt medvetna om att idag finns risken att vi kommer bevittna (eller till och med orsaka) dödsfall eller själva fara illa. Det blir som en del av vardagen och känns normalt.
Byggbolagen är mycket mer intresserade av att komma undan så billigt som möjligt än att förebygga och förhindra olyckor. Det lättaste sättet att öka sin profit är nämligen att tumma på säkerheten, att bryta mot arbetsmiljölagen och kollektivavtalet.
Efter måndagens olycka har det märkts tydligt att hantverkare och montörer inte längre litar på säkerheten med saker som förut känts helt säkert. En kollega till mig klagade igår på hur trött han blir av att springa i trapporna åtta våningar för att komma upp på taket av huset. Men han underströk sedan snabbt att han föredrar trapporna nu då han aldrig vill ställa sig i en bygghiss igen.
Att arbetare ska behöva slita ut sina kroppar för att de är rädda att använda de hjälpmedel som finns på arbetsplatsen är naturligtvis ohållbart. Att kunna vistas var som helst på ens arbetsplats utan att behöva oroa sig för att man kan bli skadad borde vara en självklarhet. Men inte under ett styre som prioriterar pengar över arbetarnas välmående.
Ofta pratar man om att ”stressen ger tunnelseende och folk glömmer att tänka på säkerheten.” Men det är aldrig någon som berättar varför folk blir stressade, företagens vinstjakt: att pressa så få arbetare som möjligt att göra så mycket och så snabbt som möjligt. För det dyraste för arbetsgivaren är att betala för att arbetet ska bli gjort.
Att ge humana arbetsförhållanden och tillräckligt med tid för att utföra ett säkert arbete äter nämligen på chefernas redan miljonhöga löner. Mellan åren 2011–2020 dog 404 människor på den svenska arbetsmarknaden. 87 av dem dog på byggarbetsplatser.
I februari i år skedde en annan olycka på Andersson Company – som också kunde undvikits om arbetarna haft ett mindre pressat schema och fler kollegor på plats. Istället blev en montör klämd under ett betongblock som skulle lastas av. Det är ett mirakel att han fortfarande var vid liv när räddningstjänsten kom till arbetsplatsen.
Han kommer att vara rullstolsbunden livet ut. Jag har själv träffat kranföraren som var med och utförde lyftet i februari. Kranföraren har bekräftat att allt i princip handlade om stress. En försenad leverans, alla ville hem så fort som möjligt, och ingen märkte det som fastnat i lasten. På några sekunder så vände det från ”kom igen nu grabbar, 10 minuter kvar av arbetsdagen” till att ringa in räddningstjänsten akut och sedan leva med det man bevittnat.
Jacob Grönlund, analytiker på Arbetsmiljöverket, säger själv att de flesta av olyckorna skulle gått att undvika genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men det händer inte under det här systemet.
Det har varit svårt för polisen att identifiera de fem personer som avlidit. Orsaken är uppenbar.
För att ens komma in på en byggarbetsplats i Sverige krävs det normalt sett att man har en ID06 för att identifiera sig. Det innebär att man vet vilka som befinner sig på arbetsplatsen.
Men för att ytterligare öka sina vinster tar företagen som bekant också in arbetare från fattigare länder, med lägre krav på löner och villkor. Detta gör man utanför ID06-systemet för att enklare runda avtal och lagar. Man har alltså inte koll på vilka som befinner sig på arbetsplatsen, eller om de egentligen har kompetens för de arbeten som de utför. I jakten på profiter kollar man ofta inte ens att arbetarna på en arbetsplats talar samma språk flytande. Det innebär stora säkerhetsrisker.
För arbetsgivarna är det en dubbel fördel: utöver att direkt få billig arbetskraft, kan de pressa ned de svenska lönerna – för om du begär mer betalt, blir du utbytt mot desperata arbetare i ett slags modernt slaveri.
Så länge arbetarna inte blivit identifierade, finns det fem familjer som inte har någon aning om vad som hänt deras anhöriga. Andersson Companys vd Patrik Toresäter kallade till presskonferens den 12 december, men vägrade att kommentera situationen. Inte heller ville han ge någon information om när hissen senast besiktades eller ens en så grundläggande fråga som hur många underentreprenörer arbetar på bygget. Det enda han hade att säga var ”Tyvärr händer det olyckor i branschen. […] Jag tycker att vi har en god säkerhet här och inte att vi har några brister.”
Detta visar den nonchalans som de personer som bestämmer om vår säkerhet har. Det är knappast unikt för Andersson Company. Bara i år har arbetsmiljöverket anmärkt på sex allvarliga säkerhetsrisker relaterat till ställningar och hissar på olika byggarbetsplatser runt om i landet. Men det finns ett enormt mörkertal – och naturligtvis mängder av avikelser inom andra områden.
Det är rent av skamligt att Byggnads inte sätter ned foten och säger ifrån trots att de är ett av de starkaste och mest välorganiserade fackförbund vi har i Sverige. På många sätt spelar de en större roll i att hålla tillbaka arbetarklassen än Svenskt Näringsliv gör.
Detta visar väldigt tydligt att vi behöver ta tillbaka makten över våra liv, över samhällets produktion. Det finns ingen annan – just nu inte ens det organet vars uppgift det är – som kommer att ta kampen åt oss.
Det är upp till var och en av oss arbetare att organisera sig, skola sig och rekrytera fler i kampen mot utsugning och förtryck. I kampen för kommunism och ett klasslöst samhälle. För endast i ett socialistiskt samhälle kan byggbranschen bli säker, i hela arbetarklassens intresse.