Medan bomberna faller

Den 16–18 september 1982 såg världen på när Israel och den libanesiska extremhögern massakrerade 3000 helt försvarslösa palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila. Björn Afzelius svarade med en låt som gick till ursinnigt angrepp mot den svenska småborgerlighetens hyckleri – och manade till motstånd.

Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.

I inledningsraderna förklarar Afzelius direkt att han inte försöker samla några “perfekta” individer, tvärtom – vi är alla skadade av det system vi lever under. 

På inspelningen från 1982 framför han närmast låten som ett brandtal, där han attackerar alla hycklare som döljer sin råa egoism bakom en välpolerad yta. Han betonar särskilt sina egna brister, men till skillnad från hycklarna vill han berätta sanningen om världen. 

Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.

Den svenska högern har alltid försvarat den israeliska statens blodiga folkmord på och fördrivning av palestinierna. 

I juni 1982 invaderade Israel södra Libanon, i syfte att driva ut ledarskapet för den palestinska motståndsrörelsen, PLO. Bara de två första veckorna mördade den israeliska staten 14 000 människor. 

I slutet på augusti slöts en kompromiss: PLO:s styrkor skulle lämna landet, och det så kallade internationella samfundet lovade att beskydda de palestinska flyktinglägren. Men så snart PLO evakuerats, gick de libanesiska falangisterna med Israels stöd in i flyktinglägren Sabra och Shatila och massakrerade 3000 helt försvarslösa palestinier. 

Afzelius avslutar första versen med att ställa högerpolitikerna mot väggen med en enkel fråga: var ska ni genomföra nästa massaker?

Ja, vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna 
med byskvaller och annan harmlöshet? 
Vars enda ambitioner är en byline och en lön 
och ett stambord där Det Vackra Folket finns

Då som nu rapporterade bara borgerlig media den delen av sanningen som passar borgarklassen. I låtens mittparti ställer Afzelius de förtryckta mot olika grupper som på olika sätt ser sig som förmera andra, däribland “respektabla” journalister – och Afzelius visar precis hur ruttna de är.

Han avslutar den delen med en attack på de “gamla vännerna som börjat tackla av”, alltså de som i början av 1980-talet släppte sina vänsteridéer för att göra karriär. Men den dörren står bara öppen för en liten minoritet.

Men hur skall en sleten gruvarbetare satsa på "livskvalitet"? 
Hur skall en ensam mor "förverkliga sej själv"? 
 
Och dom fjantar som kan unna sej att "satsa på sej själv" 
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!

På några slagkraftiga rader uttrycker Afzelius sanningen: det finns ingen lösning på arbetarklassens problem på individuell grundval. Vi måste organisera oss och kämpa tillbaka – och han avslutar med en vacker hyllning till de som vågar ställa sig i första ledet.

Kom ni som ockuperar fabriker och kontor 
när dom sliter själva brödet ur er hand. 
Och kom ni som vågar fjättra er längs järnvägsrälsarna, 
för att stoppa Homoslyrbesprutarna. 
Kom ni som demonstrerar för nedrustning och fred. 
Kom ni som slåss för daghemsplatserna. 
Och kom ni som orkar kämpa för dom som ska ta vid 
i en tid då man är rädd att skaffa barn. 
Ja, till er vill jag säga: 
Denne sången är till er! 
För ni är dom enda hjältarna vi har!

Fredrik Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,163FansGilla
2,410FöljareFölj
1,204FöljareFölj
2,021FöljareFölj
709PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna