Vid första världskrigets utbrott slöt reformister över hela Europa upp bakom sin härskande klass – och uppmanade därför arbetare från olika länder att skjuta, bomba och mörda varandra. På samma sätt har stora delar av vänstern och arbetarrörelsen i dag slutit upp bakom imperialismen i Ukrainakriget och under Israels krig mot Gaza. Detta utdrag från Lenins Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky förklarar hur man antar en verklig internationalistisk klasståndpunkt.
Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky skrevs av Lenin 1918 som ett svar på Kautskys pamflett Proletariatets diktatur, där Kautsky gick till angrepp mot den ryska revolutionen och arbetarklassens maktövertagande i oktober 1917. Lenins svar är oumbärligt för alla kommunister som idag kämpar för att krossa kapitalismen och ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat. Lenin avslöjar hänsynslöst den borgerliga demokratin, som han förklarar inte är något annat än borgarklassens diktatur, liksom proletariatets diktatur är synonymt med arbetardemokrati. Den är väl värd att läsa i sin helhet.
I detta utdrag ur kapitlet “Vad är internationalism?”, fokuserar Lenin på frågan om krig där han går till hårt angrepp mot alla de socialdemokrater som vid första världskrigets utbrott stöttade sin egen härskande klass. Innan 1914 hade de alla lovat att motsätta sig det krig som de såg var på väg till följd av de ökade spänningarna mellan Europas imperialistiska stormakter. Vid flera kongresser för den socialdemokratiska internationalen hade resolutioner antagits om att vända kriget mellan nationer till ett krig mellan klasser, till revolutioner.
Men i slutändan visade sig det bara vara en minoritet socialdemokrater som faktiskt höll fast vid den revolutionära hållningen och internationalismen. Det var dessa, som de ryska bolsjevikerna och Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Tyskland, som lade grunden för den Kommunistiska Internationalen som bildades 1919.
Vid sidan av de socialdemokratiska ledare som öppet och utan förbehåll stöttade sin egen nations krigföring, fanns grupper som de ryska mensjevikerna och ledare som den tyska socialdemokraten Kautsky. De deltog i den första internationella antikrigskonferensen i Zimmervald 1915, men motsatte sig där Lenin och bolsjevikernas revolutionära kamp mot kriget till förmån för pacifism.
Som Lenin visar var deras motstånd mot kriget bara ett motstånd på pappret. Så länge imperialisterna inte var villiga att sluta fred, stöttade de sin egen härskande klass krig. De ryska mensjevikerna deltog i den provisoriska regering som upprättats efter den ryska februarirevolutionen 1917, där de fortsatte stödet till den ryska krigsmaskinen.
Den tyska socialdemokraten Karl Kautsky hade varit den främsta ledaren för den socialdemokratiska andra internationalen och hade tidigare setts, bland annat av Lenin, som en av socialdemokratins främsta auktoriteter på marxistisk teori. Men när kriget väl bröt ut kapitulerade Kautsky och det tyska socialdemokratiska partiet som röstade för krigskrediterna, finansieringen av den tyska nationens krig. Dessa socialdemokrater kallade sig internationalister, men hade i verkligheten kapitulerat till nationalism.
Händelseutvecklingen gav Lenin och de andra revolutionärerna rätt. Det var utbrottet av först den ryska revolutionen 1917 och sedan den tyska revolutionen 1918 som satte stopp för kriget. Revolutioner som alla reformister gjorde sitt bästa för att krossa. Medan de tyska socialdemokraterna förrådde den tyska revolutionen och såg till att Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades, deltog mensjevikerna på kontrarevolutionens sida i det ryska inbördeskriget som följde efter de ryska arbetarnas maktövertagande i oktober 1917. Precis som de slutit upp bakom borgarklassen under kriget kämpade de tillsammans med borgarklassen mot revolutionerna som följde det.
Idag återupprepas samma uppdelningar i inställningen till krig inom arbetarrörelsen och vänstern. Under kriget i Ukraina har både socialdemokratiska partier och före detta kommunistiska partier som Vänsterpartiet helt och hållet slutit upp bakom sin egen härskande klass. Den västerländska imperialismens vilja att dominera Ukraina och erövra inflytandesfärer från den ryska imperialismen döljs under paroller om “frihet” och “rätt till självbestämmande”, som reformisterna sväljer med hull och hår och ger en vänstertäckmantel.
På samma sätt har stora delar av vänstern och arbetarrörelsen slutit upp bakom imperialisternas stöd till Israel, under täckmanteln “Israels rätt att försvara sig”. Att både högerpolitiker och socialdemokrater försöker dölja detta stöd genom uppmaningar till Israel att föra sitt krig inom “den internationella folkrättens ramar”, ändrar inte det faktum att de i grunden stödjer Israels ockupation och krig mot Palestina.
Att stödja Israels krig men uppmana dem att inte döda civila är lika motsägelsefullt och lönlöst som de reformister, som de ryska mensjevikerna, som under första världskriget uppmanade de krigförande länderna att föra krig “utan annexioner”.
Samtidigt som Vänsterpartiet kapitulerade helt när det gällde Ukraina, spelar de när det gäller Palestina samma roll som Kautsky. Vänsterpartiets motstånd mot Israels krig begränsar sig till ständiga uppmaningar till Kristerssons högerregering att inom EU driva frågan om ett “humanitärt eldupphör” i Palestina. Lenins svar till Kautsky är lika träffsäkert riktat mot dagens ledare för Vänsterpartiet.
“Ett imperialistiskt krig upphör inte att vara imperialistiskt så snart skojare och frasmakare eller brackor och kälkborgare ställer upp en sentimental ”paroll” utan först när den klass som för det imperialistiska kriget och är förenad därmed genom miljoner ekonomiska trådar (ja, till och med trossar) verkligen störtats och den verkligt revolutionära klassen, proletariatet, tagit makten i dess ställe. På annat sätt går det inte att komma ur ett imperialistiskt krig och inte heller ifrån en imperialistisk rövarfred.”
Även om den proisraeliska svenska högerregeringen skulle börja tala om behovet av fred skulle det inte ändra faktumet att de i grunden ändå stödjer Israel, ekonomiskt och militärt. En proletär kamp mot imperialistiska krig förs inte med hjälp av förhoppningar om diplomatisk påtryckning från andra imperialistmakter, utan med hjälp av klasskamp mot imperialismen med målet att störta borgarklassen i en socialistisk revolution. Detta är en lika bortglömd sanning för Nooshi Dadgostar idag som det var för Kautsky under första världskriget.
Medan stora delar av vänstern, inklusive en hel del som kallar sig kommunister, kapitulerat till pacifism och reformism, står vi i Revolution och den Internationella Marxistiska Tendensen för bolsjevikernas revolutionära motstånd mot imperialistiska krig. Det enda sättet att skapa en värld fri från krig och förtryck är att avskaffa den imperialistiska världsordningen, att avskaffa kapitalismen.
Vad är internationalism?
Det är av djup övertygelse som Kautsky anser sig vara internationalist och kallar sig så. Scheidemann & Co förklarar han vara ”regeringssocialister”. Genom att försvara mensjevikerna (Kautsky säger inte direkt att han är solidarisk med dem, men det är helt och hållet deras åsikter han för fram) avslöjade Kautsky synnerligen åskådligt vad för slags ”internationalism” han representerar. Och eftersom Kautsky inte är ensam utan representerar en strömning som oundvikligt vuxit fram i Andra internationalens miljö (Longuet i Frankrike, Turati i Italien, Nobs, Grimm, Graber och Namne i Schweiz, Ramsay MacDonald i Storbritannien och så vidare), så är det lärorikt att dröja vid Kautskys ”internationalism”.
Kautsky betonar, att mensjevikerna också var med i Zimmerwald (otvivelaktigt ett diplom, fast ett diplom som – blivit fläckat) och skildrar på följande sätt de mensjevikåsikter han är överens om:
”Mensjevikerna ville ha allmän fred. De ville att alla krigförande skulle acceptera parollen: utan annexioner och kontributioner. Intill dess skulle den ryska armén stå stridsberedd, med för fot gevär. Bolsjevikerna åter krävde omedelbar fred till varje pris, de var beredda att om så var nödvändigt sluta separatfred, och de sökte framtvinga fred genom att av alla krafter främja den redan förut stora desorganisationen inom armén.” (S 27)
Enligt Kautskys mening borde bolsjevikerna inte ha tagit makten utan nöjt sig med den konstituerande församlingen.
Kautskys och mensjevikernas internationalism består således i att man av den imperialistiska borgerliga regeringen kräver reformer men fortsätter att stödja den, fortsätter att stödja det krig denna regering för tills alla krigförande accepterat parollen: utan annexioner och kontributioner. En dylik uppfattning har flera gånger uttalats såväl av Turati som av kautskyanerna (Haasc m.fl.) och Longuet & Co, som förklarade att de var för ”fosterlandsförsvar”.
Teoretiskt innebär detta en fullständig oförmåga att skilja sig från socialchauvinisterna och en fullständig förvirring i frågan om fosterlandsförsvaret. Politiskt innebär detta att byta ut internationalism mot kälkborgerlig nationalism och gå över till reformismen, att förneka revolutionen.
Att erkänna ”fosterlandsförsvaret” betyder från proletariatets synpunkt att rättfärdiga det nuvarande kriget, att erkänna dess berättigande. Men eftersom kriget förblir imperialistiskt (såväl i en monarki som i en republik) oavsett var de fientliga trupperna i ett givet ögonblick befinner sig – i mitt land eller i ett främmande land – så innebär erkännande av fosterlandsförsvaret i själva verket ett stöd åt den imperialistiska, rovlystna bourgeoisin och fullständigt förräderi mot socialismen. I Ryssland förblev kriget imperialistiskt också under Kerenskij, i den borgerligt demokratiska republiken, ty det fördes av bourgeoisin som härskande klass (och krig är ”politikens fortsättning”). Synnerligen åskådligt kom krigets imperialistiska karaktär till uttryck i de hemliga fördrag om uppdelning av världen och utplundring av andra länder som tsaren på sin tid hade ingått med kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike.
Mensjevikerna begick ett skamligt bedrägeri mot folket när de kallade detta krig för försvars- eller revolutionskrig, och när Kautsky godkänner mensjevikernas politik så godkänner han bedrägeriet mot folket, godkänner den roll småborgarna spelade då de hjälpte kapitalet att bedra arbetarna och spänna dem för imperialisternas vagn. Kautsky bedriver en typiskt småborgerlig, kälkborgerlig politik när han inbillar sig (och söker inge massorna den orimliga tanken), att uppställandet av en paroll förändrar sakens natur. Den borgerliga demokratins hela historia avslöjar denna illusion: för att bedra folket har de borgerliga demokraterna alltid ställt och ställer ständigt alla möjliga ”paroller”. Men det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte nöja sig med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan att finna ut det verkliga klassinnehållet. Ett imperialistiskt krig upphör inte att vara imperialistiskt så snart skojare och frasmakare eller brackor och kälkborgare ställer upp en sentimental ”paroll” utan först när den klass som för det imperialistiska kriget och är förenad därmed genom miljoner ekonomiska trådar (ja, till och med trossar) verkligen störtats och den verkligt revolutionära klassen, proletariatet, tagit makten i dess ställe. På annat sätt går det inte att komma ur ett imperialistiskt krig och inte heller ifrån en imperialistisk rövarfred.
När Kautsky godkänner mensjevikernas utrikespolitik, förklarar den vara internationalistisk och kallar den för zimmerwaldpolitik, så bevisar han därmed för det första den zimmerwaldska, opportunistiska majoritetens hela ruttenhet (inte för ro skull avskilde vi, Zimmerwaldvänstern oss med det samma från denna majoritet!), och för det andra – och detta är det viktigaste – övergår Kautsky från proletär till småborgerlig ståndpunkt, från revolutionär till reformistisk ståndpunkt.
Proletariatet kämpar för att på revolutionär väg störta den imperialistiska bourgeoisin, småbourgeoisin kämpar för att på reformistisk väg ”förbättra” imperialismen, för att anpassa sig till imperialismen samtidigt som man underkastar sig den. Medan Kautsky ännu var marxist, till exempel när han skrev Vägen till makten år 1909, hävdade han just idén att krig oundvikligen leder till revolution, han talade om att revolutionens tidevarv var i annalkande. Baselmanifestet år 1912 talar direkt och bestämt om proletär revolution just i samband med det imperialistiska kriget mellan den tyska och den brittiska gruppen som också bröt ut 1914. Och 1918, när revolutioner inleddes i samband med kriget, började Kautsky kalla mensjevikernas reformistiska taktik för internationalism i stället för att klargöra revolutionernas oundviklighet, i stället för att överväga och i alla detaljer tänka igenom den revolutionära taktiken, medlen och metoderna för att förbereda revolutionen. Innebär inte detta att vara renegat?
Kautsky prisar mensjevikerna för att de ville upprätthålla arméns stridsberedskap. Bolsjevikerna ogillar han för att de ökade ”arméns desorganisation” som redan förut var stor. Detta innebär att prisa reformismen och underkastelsen för den imperialistiska bourgeoisin, att ogilla revolutionen och förneka den. Ty att upprätthålla stridsberedskapen innebar under Kerenskij detsamma som att upprätthålla en armé under borgerlig ledning (även om den var republikansk). Det är allmänt känt – och händelseutvecklingen har åskådligt bekräftat det – att denna republikanska armé bevarade kornilovandan, emedan kornilovanhängarna förde befälet. Den borgerliga officerskåren kunde inte vara annat än kornilovsinnad, kunde inte annat än dras till imperialismen, till ett våldsamt undertryckande av proletariatet. Mensjevikernas taktik gick i verkligheten ut på att lämna det imperialistiska krigets och den borgerliga diktaturens alla grundvalar orörda, att bättra på småsaker och putsa upp bagateller (”reformer”).
Och omvänt. Utan ”desorganisation” av armén har ingen stor revolution kunnat och kan inte heller genomföras. Ty armén är det mest förbenade stödverktyget för det gamla systemet, det fastaste värnet för den borgerliga disciplinen, för kapitalets herravälde, för att hos de arbetande upprätthålla och fostra slavisk underdånighet och underkastelse under kapitalet. Kontrarevolutionen har aldrig tålt, aldrig kunnat tåla beväpnade arbetare jämsides med armén. I Frankrike, skrev Engels, var arbetarna beväpnade efter varje revolution; ”för borgarna, som stod vid statsrodret, var avväpningen av arbetarna därför den främsta bjudande plikten”. De beväpnade arbetarna utgjorde början till en ny armé, organisationscellen för ett nytt samhällssystem. Det var bourgeoisins främsta plikt att krossa denna cell och hindra den att växa ut. Och det var varje segerrik revolutions främsta plikt – vilket Marx och Engels många gånger betonat – att krossa den gamla armén, upplösa den och ersätta den med en ny. En ny samhällsklass som vill ta makten har aldrig kunnat och kan inte heller nu nå denna makt och stärka den på annat sätt än genom att helt demoralisera den gamla armén (”desorganisation” tjuter med anledning härav de reaktionära eller helt enkelt fega kälkborgarna), genom att uppleva en ytterst svår, ytterst plågsam period utan någon som helst armé (denna plågsamma period upplevde också den stora franska revolutionen), genom att under ett svårt inbördeskrig så småningom skapa en ny armé, en ny disciplin, den nya klassens nya militärorganisation, Historikern Kautsky förstod tidigare detta. Renegaten Kautsky har glömt det.
Vilken rätt har Kautsky att kalla Scheidemann Co för ”regeringssocialister”, när han själv godkänner mensjevikernas taktik i den ryska revolutionen? Mensjevikerna, som stödde Kerenskij och inträdde i hans regering, var precis likadana regeringssocialister. Denna slutsats kan Kautsky inte slingra sig ifrån, om han försöker ställa frågan om den härskande klassen som för det imperialistiska kriget. Men Kautsky undviker att ställa frågan om den härskande klassen, en fråga som varje marxist ovillkorligen måste ställa, ty enbart genom att en sådan fråga ställdes skulle renegaten avslöjas.
Kautskyanerna i Tyskland, longuetisterna i Frankrike, Turati Co i Italien resonerar så här: socialismen förutsätter nationernas jämställdhet och frihet, deras självbestämmande. När vårt land blir angripet eller när fientliga trupper trängt in på vårt territorium är socialisterna därför berättigade och förpliktade att försvara fosterlandet. Men teoretiskt är detta resonemang antingen ett rent hån mot socialismen eller en bedräglig undanflykt – praktiskt politiskt åter sammanfaller det med hur en fullständigt okunnig bonde skulle resonera, en bonde som inte ens kan tänka på krigets sociala, klassmässiga karaktär och ett revolutionärt partis uppgifter under ett reaktionärt krig.
Socialismen är motståndare till våld mot nationerna. Det är obestridligt. Men socialismen är överhuvudtaget motståndare till våld mot människor. Härav har emellertid ingen annan än kristna anarkister och tolstojaner dragit den slutsatsen, att socialismen är motståndare till revolutionärt våld. Att tala om ”våld” i allmänhet utan att analysera de förhållanden som skiljer det reaktionära våldet från det revolutionära, innebär följaktligen att vara en kälkborgare som förnekar revolutionen eller helt enkelt att bedra sig själv och andra med sofisteri.
Detsamma gäller även våld mot nationerna. Varje krig består i våld mot nationer, men det hindrar inte socialisterna att vara för ett revolutionärt krig. Krigets klasskaraktär – det är den grundläggande fråga som varje socialist står inför (om han inte är renegat). Det imperialistiska kriget 1914-18 är ett krig mellan två grupper inom den imperialistiska bourgeoisin för världens uppdelning, för bytets fördelning, för utplundring och strypning av små och svaga nationer. En sådan bedömning av kriget gav Baselmanifestet 1912, och den har bekräftats av fakta. Den som frångår denna syn på kriget är inte socialist.
Om en tysk under Wilhelm eller en fransman under Clemenceau säger: ”Som socialist är jag berättigad och förpliktad att försvara fosterlandet ifall en fiende tränger in i mitt land” – så resonerar han inte som en socialist, en internationalist eller en revolutionär proletär, utan som en småborgerlig nationalist. Ty i detta resonemang försvinner arbetarens revolutionära klasskamp mot kapitalet, den allmänna bedömningen av hela kriget från världsbourgeoisins och världsproletariatets synpunkt, det vill säga internationalismen försvinner och kvar blir bara en ömklig, förbenad nationalism. Mitt land förorättas, inget annat angår mig – det är summan av ett sådant resonemang, i detta består dess småborgerligt nationalistiska inskränkthet. Det är alldeles detsamma som om någon med anledning av individuellt våld, våld mot en enskild person skulle resonera så här: socialismen är emot våld, därför vill jag hellre begå förräderi än sitta i fängelse.
Fransmannen, tysken eller italienaren som säger: ”Socialismen är motståndare till våld mot nationerna och därför försvarar jag mig när fienden tränger in i mitt land” – han förråder socialismen och internationalismen. Ty en sådan person ser blott sitt ”land”, ställer ”sin” – bourgeoisi högre än allt annat och tänker inte på de internationella förbindelserna som gör kriget till ett imperialistiskt krig och hans bourgeoisi till en länk i den imperialistiska utplundringens kedja. Alla småborgare, alla förslöade och okunniga bondgubbar resonerar just som renegaterna av typen Kautsky, Longuet och Turati gör, nämligen: ”Fienden har trängt in i mitt land, inget annat angår mig.”
En socialist, en revolutionär proletär, en internationalist resonerar annorlunda: avgörande för krigets karaktär (om det är reaktionärt eller revolutionärt) är inte vem som angripit och i vems land ”fienden” står utan vilken klass som för kriget och vilken politik det utgör en fortsättning på. Om kriget är ett reaktionärt, imperialistiskt krig, det vill säga ett krig som förs av två världsomspännande grupper av den imperialistiska, erövringslystna, rovgiriga, reaktionära bourgeoisin, så blir varje bourgeoisi (till och med i ett litet land) delaktig i plundringen, och det är min uppgift som representant för det revolutionära proletariatet att förbereda den proletära världsrevolutionen såsom den enda räddningen undan världsslaktningens fasor. Jag får inte resonera utifrån ”mitt” lands synpunkt (ty så resonerar en ömklig och inskränkt nationalistisk småborgare som inte förstår att han är en bricka i den imperialistiska bourgeoisins händer) utan från den synpunkten, att jag måste delta när det gäller att förbereda, propagera och påskynda den proletära världsrevolutionen.
Detta är internationalism, detta är internationalistens, den revolutionära arbetarens, den verkliga socialistens uppgift.