Den tyska revolutionen inleddes av ett myteri på fronten, som snabbt ledde till att arbetarråd bildades och tog över alla stora städer i Tyskland. Oppositionen inom det socialdemokratiska partiet växte stadigt under arbetarklassens tryck. I början av 1919 kom situationen till ett tillfälligt avgörande, där borgarklassen via SPD försökte ta kontroll över statsapparaten, vilket provocerade fram ett uppror under de oppositionellas ledning. Men tillsammans med de reaktionära frikårerna krossades upproret av socialdemokraterna. Denna artikel är en fortsättning på en artikel i som publiderades 2014-06-26, där vi följde den tyska revolutionens bakgrund och början under åren 1918 och 1919.
Direkt efter att revolutionen 1919 krossats, mördades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht av reaktionära frikårsofficerare, på order från SPD:s ledare. Det skulle visa sig vara ett fruktansvärt slag mot den tyska revolutionen. Efter att arbetarklassen, som reste sig vid revolutionsutbrottet 1918, misslyckats med att ta makten gick revolutionen in i en period av passivitet och reaktion. Men det fanns ingen tydlig segrare i kampen mellan arbetare och bourgeoisie. Framtiden var fortfarande oviss.
Kuppförsöket 1920
Efter en ganska lugn period såg borgarklassen sin chans att en gång för alla dränka revolutionen i blod och göra sig av med ledarna för det socialdemokratiska partiet SPD. Man hoppades att massornas kampvilja skulle vara över eller i att den i varje fall minskat betydligt. Därför försökte de att genomföra den så kallade Kappkuppen. Den 13 mars 1920 tågade 12 000 soldater under befäl av general Lüttwitz in i Berlin. Man utropade grundaren av Fäderneslandspartiet, Wolfgang Kapp, till ny rikskansler.
Noske, Scheidemann och de andra SPD-ledarna greps av panik. De försökte vända sig till arméchefen Hans von Seekt för att slå ner upproret, men han totalvägrade och förklarade bara att han skulle ta semester på obestämd tid. Regeringen tvingades fly först till Dresden och sen Stuttgart. Med fruktan för sina liv kände de sig tvungna att utlysa en generalstrejk tillsammans med det oberoende socialdemokratiska partiet (USPD) och fackföreningarna.
Generalstrejken blev en sådan lysande succé att Wolfgang inte ens kunde hitta en enda sekreterare i Berlin som kunde skriva ner deklarationen att han tagit makten. Kommunistpartiet (KPD) missbedömde helt situationen och på ett typiskt extremvänster-sätt vägrade man först delta i generalstrejken. Efter bara 24 timmar tvingades man under press från rörelsens att göra en helomvändning. Generalstrejken väckte på nytt landet till liv. Den spred sig blixtsnabbt genom landet, och i de flesta större städerna jagade massorna ut armén. I Ruhrområdet skapade man till och med en ”röd armé” av 50 000 beväpnade arbetare med tillgång till de mest moderna vapnen.
Hela situationen vreds efter kuppförsöket kraftigt till vänster. USPD gick framåt i valet i juni 1920 och blev det näst största partiet, nästan lika stora som SPD. SPD däremot gick kraftigt tillbaka. USPD hade tidigare brutit med andra internationalen och införde efter sin kongress i mars 1919 en formulering i sitt program att proletariatets diktatur var målet. De började förhandla med kommunistiska internationalen om medlemskap, vilket man fick i samband med sin kongress i oktober 1920. Därmed gick man också samman med KPD och skapade ett nytt förenat kommunistparti.
Marsoffensiven
Men det nya kommunistpartiet dominerades av ultravänsteristiska idéer. Enligt dem krävdes bara en liten provokation från borgarklassen, för att KPD skulle kunna kalla arbetarna ut på gatorna för att ta makten. I mars 1921 gick säkerhetspolisen in i kolfälten i Mansfeld för att ”rensa dem från kommunister”, vilket gruvarbetarna heroiskt kämpade emot. Men KPD-ledarna beslöt sig för att använda det som en förevändning för att gå på en ”slutgiltig offensiv”. KPD uppmanande arbetarna över hela landet att beväpna sig och utlysa en obegränsad generalstrejk.
Tyvärr hade de helt missbedömt situationen. Kampviljan i landet såg en tillfällig ebb och förutom i Ruhrområdet och centrala Tyskland blev svaret från massorna mycket begränsat. Det blev en katastrof för KPD där hundratals medlemmar dog eller skadades i ett uppror som var dåligt förberett, som helt gick emot klassens dåvarande kampvilja och som därmed var dömt att misslyckas. Nära hälften av medlemmarna, omkring 200 000, lämnade KPD efter marsoffensiven i ren avsky.
”Vänsterkommunismen”
Marxismen handlar inte bara om att lära ut till ett antal kadrer de viktigaste lärdomarna kring det kapitalistiska samhället och den revolutionära kampen som krävs emot det. Det handlar också om att ha en känsla för stämningen inom arbetarklassen, att kunna lägga fram rätt paroller i rätt tid, veta när man skall vara på offensiven och när man måste gå på defensiven. Detta är för att kunna vinna över massorna för att kunna ta makten när de är redo.
Men KPD dominerades av ultravänsteridéer, som i grund och botten var en reaktion mot reformisternas svek. Den teoretiska grundvalen för katastrofen i mars 1921, var den så kallade ”teorin om offensiven”. Den gick ut på att det enda kommunistpartiet behövde göra var att hela tiden gå på offensiven och på så sätt inspirera arbetarna att gå ut i kamp.
Liknande idéer fanns mer eller mindre i alla de nyskapade partierna inom den kommunistiska internationalen. Därför skrev Lenin 1920 boken ”Radikalismen som kommunismens barnsjukdom”, där han försökte få de unga oerfarna medlemmarna i Europas kommunistpartier att få en bättre förståelse för sin uppgift.
Lenins paroll var att ”tålmodigt förklara” för sina klassbröder i de reformistiska partierna och ”vinna massorna innan man vinner makten”. Han förklarade att revolutionen inte beror på några enskilda individers goda vilja, och om inte arbetarklassen är beredd att kämpa kan inte ett gäng hängivna kommunister ändra på det.
På Kommunistiska Internationalens kongress i juni 1921 tillbringade Lenin och Trotskij en stor del av tiden med att försöka göra upp med de extremvänsteridéer som hade varit ansvariga för misslyckandet i mars. Man förklarade också att man nu var inne i en ny period och att kampen tillfälligt var på nedgång. Man föreslog därför att kommunistpartierna borde inrikta sig på en enhetsfront med SPD i de frågor som arbetarna var beredda att ta strid för.
Lenin och Trotskij lyckades övertyga kommunistpartiet och de började implementera denna taktik. Sakta byggde KPD upp förtroendet igen hos massorna genom att delta och vara de mest hängivna i olika fackliga och politiska kamper. Ett exempel från den här perioden var från 1922 när den socialdemokratiska utrikesministern Walter Rathenau mördades den 24 juni av högerextrema. Tillsammans med SPD ordnade man demonstrationer över hela landet och kunde på så sätt öka sitt förtroende bland SPD-arbetare. Taktiken blev så lyckad att SPD kände sig tvungna att avbryta samarbetet ett par dagar senare.
Krisen 1923
För att ha råd med att betala det gigantiska krigsskadeståndet som Tyskland tvingats till efter kriget, samtidigt som den egna ekonomin låg i ruiner, var man tvungen att starta tryckpressarna och trycka mer pengar. Den här politiken ledde i slutet av 1922 till att inflationen sköt i höjden och levnadsstandarden för vanliga arbetare sjönk. Samtidigt ville borgarklassen sänka lönerna ännu mer för att bli av med inflationen. Detta föranledde nya hårda klasstrider.
I januari 1923 kunde inte Tyskland längre betala på sitt krigsskadestånd och ett par dagar senare skickade Frankrike 60 000 soldater till Tyskland för att ockupera Ruhrområdet. I Ruhr hade Tyskland 80 procent av sin stålproduktion och 71 procent av sin kolproduktion. Över hela landet spreds ilskan över det som hände och en halv miljon demonstrerade i Berlin mot Frankrikes ockupation.
För KPD var minnena av de tidigare misstagen ännu starka. De var rädda för att återigen missbedöma situationen och var därför väldigt försiktiga. Samtidig förvärrades situationen ännu mer. Det saknades pengar att äta sig mätt, inte bara inom arbetarklassen, utan också bland de som tidigare tillhört en relativt välmående medelklass. Allt fler började söka hos KPD efter en lösning på sina problem.
För att råda bot på partiets försiktighet bjöds deras ledare till Moskva för att diskutera med ledningen för Kommunistiska internationalen om hur man skulle göra. Man kom fram till att tiden för revolutionen var kommen. För att inte förlora mer tid så skulle man bestämma ett datum för upproret och sedan fokusera allt arbete på att förbereda inför det. I oktober 1923 gick man med i det lokala SPD-styret i Thüringen och Sachen, som regeringen i Berlin hotade att avsätta.
Regeringen kunde inte tolerera situationen länge utan beordrade in armén i de lokala delstaterna. Situationen höll på att nå sitt klimax och KPD var tvungna att agera. I all hast valde man en fackföreningskonferens i Chemnitz som startdatum för upproret, men man missbedömde läget. Konferensen dominerades av SPD-byråkrater som stod ljusår ifrån massorna politiskt. De avvisade bestämt alla planer på ett uppror. KPD visste inte riktigt vad de skulle ta sig till i det här läget, utan fick kalla fötter och kände sig tvungna att ställa in upproret.
Ett par dagar efter konferensen i Chemnitz gick regeringstrupper in i Sachen och avsatte den lokala SPD-regeringen. En dåligt improviserad generalstrejk kunde inte göra något för att stoppa regeringstrupperna. Initiativet låg åter igen i reaktionens händer. Man hade lidit ett stort nederlag utan att ens ha försökt kämpa. Efteråt lade Zinovjev, som var ledare för Komintern, all skuld på Brandler som byråkratiskt avsattes utan att man ens diskuterade misstag i KPD. Det var det första försiktiga steget i en stalinistisk degenerering av Kommunistiska internationalen.
I framtiden skulle konflikter inom internationalen lösas med byråkratiska manövrer och fördömanden. Denna metod hade varit helt främmande för Lenin som vid det här laget hade dött. Aldrig hade Lenin fått för sig att lösa ideologiska problem med hjälp av apparaten, och dessa metoder blev dödsstöten för den revolutionära rörelsen. Som Lenin långt tidigare varnat Zinovjev: ”Om du vill ha lydnad kommer du få lydiga idioter.”
Behovet av ett revolutionärt parti
Hade Luxemburg och Liebknecht, precis som bolsjevikerna i Ryssland, skapat en organiserad marxistisk tendens i SPD redan innan kriget brutit ut och skolat den yngre generationen i marxismen, så hade man kanske kunnat undvika många av de misstagen som KPD begick under sina första år. De tyska kommunisterna hade trott att när väl massorna skulle börja röra på sig skulle frågan om ledarskapet lösas automatiskt. Tyvärr räcker det inte med massornas vilja för att förändra samhället. Om det inte finns ett revolutionärt marxistiskt ledarskap med stöd inom arbetarklassen, så är revolutionen dömd att misslyckas, hur revolutionär situationen än är.
Ett sådant ledarskap behöver förberedas och byggas upp innan revolutionen bryter ut. Borgarklassen har staten och ekonomin i sina händer, och de har en lång erfarenhet av hur de ska slå ned revolutioner. De kan korrumpera ledare eller provocera fram ett för tidigt uppror, där endast de mest revolutionära arbetarna svarar, som de gjorde 1919. De kan utlösa en hård repression följt av reformer för att lura massorna att allt som krävs för att de ska få igenom sina krav är att de avslutar revolutionen.
Arbetarklassen har sitt antal, de är i majoritet och det är deras styrka. Men de behöver också erfarenhet av hur man skall vinna strider mot borgarklassen. Det är där det revolutionära partiet kommer in. Det ska fungera som arbetarklassens kollektiva minne, som bevarar alla kamperfarenheter och som kan ha en överblick över stämningen inom arbetarklassen i sin helhet.
Arbetarklassen kan inte ta makten och behålla den utan ett revolutionärt parti. Det visar den tyska revolutionen, men även alla andra revolutioner. Den enda revolution som lyckats med att ta makten och upprätta en verklig arbetarstat var den ryska revolutionen, som hade bolsjevikpartiet som ledde dem till makten. Det räcker inte med marxistisk teori; man måste också ha tillräckligt många som är skolade i den marxistiska teorin för att kunna nå ut till massorna. Man måste vara kända av massorna sedan innan. Rosa Luxemburg insåg mot slutet av sitt liv behovet att bygga ett sådant parti, men då var det för sent.
Den tyska revolutionen var nyckeln för hela den revolutionära perioden efter första världskriget. Det var ett av de mest välutvecklade kapitalistiska länderna, med den starkaste och mest välorganiserade arbetarklassen i världen vid denna tidpunkt. Hade den tyska revolutionen lyckats så hade Sovjetunionen inte blivit isolerat, och hade med all sannolikhet inte urartat till den byråkratiska karikatyren av socialism under Stalin. Istället misslyckades alla andra revolutioner, vilket desillusionerade och passiviserade det ryska proletariatet och gjorde byråkratins maktövertagande oundvikligt.
En lyckosam tysk revolution hade tiodubblat revolutionens styrka internationellt, ännu mer än den ryska revolutionen gjorde. Dessutom hade de i sin tur haft en större chans att lyckas med stödet från ett så stort och starkt proletariat som det i Tyskland. Detta hade kunnat vara början på en socialistisk värld. Istället innebar förlusten att borgarklassen vände sig till fascismen runtom Europa som ett sätt att krossa arbetarklassen och ta kapitalismen ur krisen.
Resultatet var Nazityskland, Förintelsen och Andra världskriget. Rosa Luxemburgs ord ”socialism eller barbari” visade sig vara profetiska. De orden gäller idag, åter igen. Vi måste ta till oss lärdomarna från den tyska revolutionen och tillämpa dem. På så sätt kan vi hedra minnet av Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts död, och alla proletära förkämpar som offrade livet för den tyska revolutionen.