Den högerextrema ”libertarianska” kandidaten Javier Milei har vunnit presidentvalet i Argentina med nästan 56 procent av rösterna. Därmed besegrade han den peronistiska kandidaten Massa (som fick 44 procent), landets avgående finansminister, som hade förnyat avtalet med IMF och utlovat en nationell samlingsregering.
Mileis stora segermarginal kom som en överraskning, eftersom flera opinionsundersökningar under de föregående dagarna förutspådde ett mycket jämnare resultat eller till och med en seger för Massa. Segern för en så reaktionär kandidat – vars medkandidat Victoria Villaruel öppet har försvarat arméofficerare som var inblandade i brott mot mänskligheten under militärdiktaturen – har orsakat chock och bestörtning bland många vänster- och arbetarklassaktivister i och utanför Argentina. Men som kommunister är det vår uppgift att förstå orsakerna till att Milei vann.
Peronismens och kirchnerismens misslyckande
År 2014 vann högerns kandidat Mauricio Macri valet, efter flera år med en kirchneristisk regering (en form av vänsterperonism), som hade gynnats av ekonomisk stabilitet och höga råvarupriser. Macri försökte sig på en fullskalig attack mot arbetarnas rättigheter och pensioner, vilket väckte ett massivt motstånd från arbetarklassen.
I december 2017 hölls enorma protester mot försämringarna av pensionssystemet, och i september 2018 genomfördes en generalstrejk. Massrörelsen hade kunnat besegra Macri, men fackföreningsbyråkratin och de peronistiska politikerna lyckades kanalisera ilskan till valplanet.
År 2019 valdes en ny regering ledd av Alberto Fernandez (peronist) och Cristina Fernandez (kirchnerist). Valdeltagandet var hela 82 procent, och Macri besegrades med besked. Denna regering, som miljontals arbetare och fattiga hade röstat på för att bli av med Macris arbetarfientliga politik, löste dock inte något av de grundläggande problem som den argentinska ekonomin stod inför. Tvärtom blev situationen allt värre. Inflationen har drivits på av ständiga devalveringar och ligger idag på 140 procent. Andelen som lever under fattigdomsgränsen har nästan fördubblats till över 40 procent, varav många har ett arbete.
Massa, den peronistiska finansministern, omförhandlade Macri-erans IMF-lån. Det nya avtalet kom med tuffa villkor. Den djupa ekonomiska krisen och insikten om att ”alla politiker i slutändan är likadana” ledde till en massiv misskreditering av alla etablerade politiska partier och institutioner. Detta utgjorde den bördiga jordmån i vilken Mileis högerextrema ”libertarianska” demagogi blomstrade.
Rättsväsendet användes för att förhindra vicepresident Cristina Kirchner från att ställa upp i valet (och istället för att kämpa emot gav hon med sig) och Massa blev peronisternas nya kandidat. Under hans mandatperiod hade levnadsvillkoren försämrats avsevärt.
Så dök Milei upp: en högerextrem uppstickare som presenterar sig som en anti-etablissemangskandidat, och använder parollen ”que se vayan todos” (sparka ut dem alla) från Argentinazo-upproret 2001. På grundval av detta lyckades han få flest röster i de obligatoriska öppna primärvalen (PASO) i augusti.
Milei, som är den destillerade essensen av de värsta aspekterna av Trump och Bolsonaro, återspeglar krisen för de traditionella borgerliga partierna i Argentina (både högern och peronisterna), samt att den härskande klassen förlorar den direkta kontrollen över de folkvalda.
Som nämnts hade den besegrade Massa utlovat en nationell samlingsregering med högerflygeln, och presenterade sig som en pålitlig kandidat till att genomföra den monetaristiska chockterapi som den härskande klassen behöver. Än en gång har det visat sig att man inte kan besegra en anti-etablissemangskandidat från högern (Trump, Bolsonaro) genom att ställa honom mot en etablissemangskandidat från mitten (Clinton i USA, Haddad i Brasilien, etc.).
Massa och peronisterna försökte också spela kortet ”demokrati mot fascism” för att mobilisera arbetare och fattiga att rösta mot Milei. Det fungerade till viss del i den första omgången och gav Massa en pyrrhusseger. Men det var inte tillräckligt i en tid då alla demokratiska kapitalistiska institutioner är allmänt misskrediterade.
Trots alla sina utfall mot “elit-kasten” (la casta) är Milei naturligtvis ingen anti-etablissemangskandidat. Han vann valet med stöd av viktiga högerpolitiker från etablissemanget. De främsta ledarna för den traditionella borgerliga högern, den tidigare presidenten Macri och den besegrade presidentkandidaten Bullrich, ställde sig bakom Milei i slutomgången i hopp om att kunna spela en avgörande roll i hans eventuella regering.
Samtidigt stod de mest framsynta kapitalisterna och det internationella kapitalet bakom Massa, som de ansåg vara mer kapabel att genomföra den politik de behöver (nämligen en hård monetaristisk chock mot arbetarklassen), på grund av de kopplingar hans rörelse har till fackföreningsbyråkratin, genom vilka de hoppades att han skulle kunna hålla massorna under kontroll. De fruktar att Mileis uppkäftiga attityd skulle kunna framkalla en social explosion. De har inte fel.
Milei är en högerextrem politiker som vi helt och hållet förkastar. Men vi måste förstå hur han kunde komma till makten. Huvudansvaret ligger hos peronismen och i synnerhet kirchnerismen. Arbetarna röstade på dem för att bli av med Macri, men vad de fick var en ny administration med samma politik.
En del av ansvaret ligger också hos den argentinska vänstern FIT-U, vars valstrategi gjorde att de inte kunde dra nytta av besvikelsen över Fernandez-regeringen. De blev alltför inriktade på att vinna några extra röster och några extra deputerade på bekostnad av att lägga fram den enda politik som skulle ha knutit an till den växande ilskan: störtandet av systemet som helhet.
Fascism?
Milei är en extremt reaktionär politiker, men han representerar inte fascismens maktövertagande, som vissa har skrikit om. Fascistiska gäng kommer att få ett ökat självförtroende, men de utgör inte en väpnad massrörelse som kan krossa arbetarklassens organisationer. Den argentinska arbetarklassen har inte besegrats. I själva verket har den ännu inte kommit in på scenen. Den har potentiellt mäktiga organisationer och långa, upproriska traditioner, som den kommer att återuppväcka.
Den härskande klassen kommer att försöka tämja Mileis mest iögonfallande drag med hjälp av det faktum att han inte har kontroll över någon av kamrarna och kommer att behöva stöd från Macris och Bullrichs ledamöter.
Milei har utlovat en massiv minskning av de offentliga utgifterna, motsvarande 15 procent av BNP (bland annat genom att avskaffa 10 av de nuvarande 18 departementen), avskaffande av alla pris- och valutakontroller, avskaffande av alla subventioner, ett program för privatisering av sjukvård, utbildning och pensioner, privatisering av statligt ägda företag osv. Den härskande klassen står helt bakom ett sådant program, även om en del är oroliga för att Mileis hänsynslösa tillämpning av det kan slå tillbaka.
Samtidigt har han lovat att ”avskaffa centralbanken” genom att dollarisera ekonomin, och han har rasat mot Brasilien och Kina, som han beskrev som länder med ”kommunistiska regeringar”. Detta är kapitalisterna inte så förtjusta i. Brasilien och Kina är landets två viktigaste handelspartner. Argentina har för närvarande inte de reserver som krävs för att stödja dollariseringen och har inte tillgång till internationell finansiering.
Mileis regering kommer att vara splittrad av interna motsättningar och möta en arbetarklass som inte har besegrats och som säkerligen kommer att slå tillbaka för att försvara det som finns kvar av deras rättigheter och villkor, som har vunnits under decennier av kamp. Den period som öppnar sig framför oss kommer att präglas av upptrappade klasskonflikter.
Situationen har vissa likheter med den kris som den argentinska kapitalismen stod inför i slutet av 1990-talet, och som slutade med Argentinazo och störtandet av flera presidenter inom loppet av några veckor.
Uppgiften är att skapa ett revolutionärt ledarskap som kan leda arbetarklassen till seger när den oundvikliga sociala explosionen kommer.