Sida vid sida med Israels krig mot Gaza ökar våldet och antalet bosättningar på Västbanken exponentiellt.
Bombningarna och invasionen av Gaza med nära 15 000 döda hittills, den massiva förstörelsen av infrastruktur, bombningen av sjukhus, skolor, flyktingläger, attacker riktade mot ambulanser och medicinsk personal, allt detta belyser barbariet i den israeliska arméns angrepp på det palestinska folket.
Denna konflikt uppstod inte nyligen, utan har djupa historiska rötter som går tillbaka till den israeliska statens grundade. Det enda sättet som sionisterna kunde bilda den stat de ville ha 1948 var genom att fördriva ett helt folk från deras hemland. Denna händelse benämns på arabiska som Nakba (katastrof).
Men fördrivningen stannade inte där. Sedan dess har Israel, steg för steg, tagit över fler och fler områden från Palestina, där ett av deras främsta verktyg har varit de olagliga bosättningarna.
Expansion av bosättningarna på Västbanken
Redan i juni i år, månader före den nuvarande upptrappningen av konflikten, ökade Netanyahu-regeringen – den mest högerinriktade i Israels historia – avsevärt sitt program för utbyggnad av bosättningar på Västbanken. De senaste siffrorna visar att antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark har nått nära 750 000 i 250 bosättningar. Bara under de första sex månaderna i år hade regeringen godkänt ytterligare 7 000 nya bostäder i området.
Varje bosättning stöds av den israeliska militären, IDF. De förses rikligt med vatten och förstklassiga tjänster, och nås via ett nätverk av särskilda vägar, befästa med stängsel och taggtråd. Syftet med detta är att avskärma så mycket mark som möjligt från palestinsk tillgång och strypa palestiniernas försörjning i de ockuperade territorierna, vilket förbereder för ytterligare beslagtagande av mark runt de befintliga bosättningarna.
Redan innan 7 oktober riktade israeliska bosättare dagligen våldsamma attacker mot palestinier på Västbanken, men sedan dess har de mer än fördubblats från ett dagligt genomsnitt på tre till sju, och totalt har över 200 sådana attacker ägt rum bara i år. Fram till den 9 november hade 378 palestinier på Västbanken dödats varav nästan hälften sedan den 7 oktober.
En artikel från den 3 november i Al Jazeera ger en uppfattning om vad som pågår:
”Bosättarna kommer vanligtvis på natten och förstör vattentankar, rörledningar och elsystem, slår sönder fönster och bilar. Mest alarmerande för invånarna i Khirbet Zanuta var när beväpnade bosättare började gå in i hemmen för att slå palestinska herdar. Den 27 oktober sa bosättarna till invånarna att de skulle dödas om de inte gav sig av inom 24 timmar.”
Som en tjänsteman vid den palestinska myndigheten förklarar i en annan Al Jazeera-artikel:
“Bosättare har begått brott på den ockuperade Västbanken långt före den 7 oktober. Det är dock som om de fick grönt ljus efter den 7 oktober att utföra fler brott.”
I östra Jerusalem sker även där en systematisk expropriering av palestinier, som plötsligt upptäcker att deras egendom inhägnats av judiska bosättare. De finner sig tvungna att bevisa att de är ägarna inför ”avhysningsorder” som ”lagligen” utfärdats av israeliska domstolar.
Det som beskrivs här är etnisk rensning, upplösning och fördrivning av hela samhällen.
Bosättningarna som en del i det sionistiska projektet
För sionisterna var idén bakom den israeliska statens grundande aldrig en delning av Palestina, med ett judiskt och ett palestinskt territorium. Deras mål var att skapa en judisk stat i hela Palestina för enbart judar och att fördriva de palestinska invånarna. Detta uttrycktes tydligt av de personer som grundade Israel, inklusive den sionistiska rörelsens främsta politiska ledare och Israels första president David Ben-Gurion, som erkände att han såg godkännandet av FN:s delningsförslag 1947 som ett rent taktiskt steg mot att så småningom erövra hela Palestina.
Under Nakban 1948 fördrevs 750 000 palestinier permanent från sina hem. Efter sexdagarskriget 1967 då Israel tog kontroll över både Gazaremsan och Västbanken avlägsnades ytterligare cirka 300 000 palestinier från Västbanken. Israel stannade kvar som ockupationsmakt i dessa territorier och inledde en gradvis kolonisering genom att upprätta judiska bosättningar.
Den sionistiska härskande klassen ställde frågan om de helt enkelt skulle annektera dessa territorier direkt som en del av Israel. Problemet var att det skulle innebära att antalet palestinska araber som lever inom Israels gränser som medborgare skulle tredubblas på en gång. Man riskerade alltså ett scenario där palestinierna vid en viss tidpunkt skulle kunna komma att utgöra en majoritet av befolkningen.
Detta förklarar den politik som de har fört sedan dess. Genom att inte formellt annektera territorierna förblir palestinierna ”utlänningar” i sitt eget land, underkastade en ”militär-civil” administration och en regim av krigslagar, medan judiska bosättare, även om de lever utanför Israels internationellt erkända gränser, behandlas som israeliska medborgare som kan rösta i val och har alla medborgerliga rättigheter.
De mest hårdföra sionisternas plan har varit tydlig redan från början: att gradvis ta mer och mer mark från palestinierna, pressa tillbaka dem och till slut hitta ett sätt att fördriva dem helt och hållet. Hur skulle allt detta uppnås? Att helt enkelt gå ut i krig och fysiskt fördriva alla palestinier i ett svep skulle vara en enorm provokation mot alla arabiska folk i Mellanöstern, och skulle också väcka avsky och ilska långt utanför själva regionen. Ett mer effektivt sätt var att anta en mer gradvis strategi – som i själva verket innebär en andra Nakba (med hänvisning till den första massfördrivningen 1948) i slowmotion.
I september 1967, bara tre månader efter sexdagarskriget, byggdes den första israeliska bosättningen i Hebron på Västbanken. Detta åtföljdes av övertagande av mark och expropriering av byggnader från deras palestinska ägare, av vilka många antingen hade flytt efter striderna 1948 eller under kriget 1967.
Från och med 1977 började judiska bosättningar i ockuperade områden öka markant. För att juridiskt rättfärdiga vad som var en flagrant stöld av palestinsk mark, hävdade Israels regering rätten att ta över mark på Västbanken som antingen var obrukad eller saknade laglig ägare. ”Lagen om frånvarande egendom”, fastställde att gamla ägare som inte längre var närvarande förlorade sin äganderätt. Det faktum att de var ”frånvarande” eftersom de brutalt fördrivits och hindrats från att återvända ignorerades så klart. Beroende på vilka kriterier som användes innebar detta att allt mellan 30 och 70 procent av marken på Västbanken kunde tas över av Israel.
Bluffen med tvåstatslösningen
En central pelare i denna politik som bedrivits i årtionden är att beröva palestinierna tillgång till vatten för jordbruk. För att få tillgång till vatten krävs en licens och leasingrättigheter som behöver förnyas och lätt kan vägras av de israeliska myndigheterna. När en judisk bosättning däremot ansöker om samma rättigheter beviljas de omedelbart. Syftet med allt detta är att tvinga ett växande antal palestinier att lämna Palestina för att överleva.
Det som är slående med allt detta är att det mycket tydligt visar vad den sionistiska härskande klassens planer har varit hela tiden. De har aldrig haft någon avsikt att tillåta en ”tvåstatslösning”. De har bara då och då varit tvungna att tillfälligt acceptera kompromisser.
Det palestinska massupproret i den första intifadan 1987 tvingade den israeliska regeringen till förhandlingsbordet, vilket resulterade i Osloavtalet 1993 och inrättandet av den palestinska myndigheten med ett “självständigt” styre i Gaza och på Västbanken. Eftergifterna från Yassir Arafat och PLO-ledningen var emellertid sådana att den palestinska administration som uppstod på Västbanken praktiskt taget var helt i linje med den sionistiska bosättarpolitiken.
Det vi har sett sedan 1993 är inte en process mot att etablera en verklig palestinsk stat, utan raka motsatsen. Israel använde bara Osloavtalet för att pacificera det palestinska folket samtidigt som man fortsatte expansionen av olagliga bosättningar. De palestinska områdena på Västbanken består idag av små isolerade öar, omringade av israeliska bosättare. Omkring 40 procent av Västbankens mark kontrolleras direkt av bosättningar och planen är uppenbarligen att fortsätta att ta in fler och fler bosättare och att på så vis tränga ut palestinierna.
Palestiniernas öde idag
Det som händer i Gaza i dag passar även det in i den övergripande planen att fördriva palestinierna från deras land. Hela den militära operationen ”för att krossa Hamas” är utformad för att förvandla Gaza till ruiner: elektricitet, vattenförsörjning, avlopp, bagerier, skolor, sjukhus.
Sionisterna som vill fördriva palestinierna hoppas att det ska leda till att Egypten tvingas öppna övergången för flyktingar från Gaza. Under tiden sätter fanatiska sionistiska bosättare eld på Västbanken och östra Jerusalem och sjunger om en ”ny Nakba”, samtidigt som de plundrar de palestinska byarna och kvarteren.
Detta är den mardröm som det palestinska folket står inför. Det är ett brott av historiska proportioner som utförs inför världens ögon. I detta brott står den härskande klassen i alla de imperialistiska länderna i väst på samma sida som den sionistiska regeringen i Israel. Samtidigt som de fördömer ryska krigsförbrytelser i Ukraina ställer de sig bakom att Israel genomför en fullständig massaker på civila palestinier.
Som kommunister står vi fullständigt på det palestinska folkets sida och kämpar för dess frihet. Vi har ett ansvar för att bekämpa vår egen imperialistiska härskande klass och vi uppmanar arbetarrörelsen att vidta alla möjliga åtgärder för att isolera och underminera den israeliska krigsmaskinen. Vi kämpar för en global intifada: ett revolutionärt massuppror för Palestinas frigörelse som sopar bort de förtryckande regimerna, inte bara i Israel-Palestina utan i hela Mellanöstern.
Denna text är en nedkortad version av artikeln Palestine: the threat of a second Nakba.
Översättning: Niklas Hökenström