Med pompa och ståt tillkännagav LO på sin Facebook-sida att det nya industriavtalet ger ”de högsta löneökningarna i modern tid”. ”Svenska modellen levererar!” skrev de. Men vad har de levererat? En reallönesänkning på 4,7 procent.
Det första året ska lönerna öka med 4,1 och nästa år 3,3 procent, sammanlagt 7,4 procent. Facket hade krävt en blygsam höjning av lägstalönerna med 1600 kronor i månaden, vilket slutade på 1350 kronor inom industrin och 1225 kronor inom handeln.
Eftersom den allmänna inflationen var 9,4 procent i februari och matpriserna stigit med över 20 procent under det senaste året, kommer avtalet innebära att miljontals arbetarfamiljer får se sin levnadsstandard fortsätta sjunka snabbt. Redan nu har arbetare förlorat tio års löneökningar på grund av inflationen enligt beräkningar gjorda av Nordea.
I samma Facebook-inlägg där LO hyllar sin bedrift, kan man läsa arbetares svar. ”Korrumperat”, ”Uselt”, ”Ett grymt skämt” och ”Tror ni att era medlemmar är dumma i huvudet?” är några exempel.
När LO-tidningen Arbetet träffade arbetare på Scania i Södertälje sa flera vad de tyckte om det nya avtalet.
– Det är ju ingenting. Allt blir ju dyrare, bara elen kostar mig 8 000 i månaden och så dyrare mat, högre räntor och bensinpriserna på det. Om man skulle få ut 5 000–6 000 vore det bra. Det skulle hjälpa mycket, säger montören Sanharib Tisel.
Arbetskamraten Alexandra Johansson Litzén håller med.
– 8 procent tycker jag hade varit rimligt. Allt blir dyrare, men lönen hänger inte med.
IF Metalls ordförande Marie Nilsson försökte försvara avtalet med att det skulle kunna leda till reallöneökningar under nästa år. Men utsikten för att inflationen ska gå ner så snabbt är mycket osäker. Enligt Konjunktursinstitutets senaste beräkning kommer inflationen landa på 8,8 procent under året och att vi därför får en reallönesänkning med 4,7 procent med det nya avtalet. Deras generaldirektör Albin Kainelainen säger att det kommer att dröja fem år innan vi har samma köpkraft som före prisökningarna. Detta redan pessimistiska perspektiv är dessutom baserat på att inflationen är tillbaka på 2 procent nästa år och att ingenting annat händer innan dess!
Fackledare mot sina egna medlemmar
Inför avtalsrörelsen har facktopparnas mantra varit att vi måste hålla tillbaka våra lönekrav för att inte spä på inflationen. Men eftersom inflation inte skapas av att ta pengar från arbetsgivarna för att öka arbetarlöner, utan genom att det finns mer pengar i ekonomin än vad det finns värden (varor), så kommer inte det här avtalet heller att leda till sänkt inflation.
Eftersom andra året av avtalet inte är förhandlingsbart så kommer en fortsatt inflation att sänka reallönerna ännu mer. Om inflationen ligger på tvåsiffrigt under 2024 säger Metallordföranden Marie Nilsson att vi är ”i ett väldigt allvarligt läge”. Både hon och Per-Olof Sjöö, ordförande för GS, säger att pressen från medlemmarna har varit hård.
– Det var tydligt att de tyckte att nivåerna var alldeles för låga, sa Per-Olof Sjöö till Dagens Arbete.
Detta ställer frågan om vem dessa ledare egentligen företräder. Om medlemmarna vill kämpa tillbaka – varför hindrar deras ledare aktivt dem?
Problemet är att de ser framgång för svenska kapitalister som enda vägen till förbättringar för arbetare, vilket gör att de prioriterar de svenska företagens konkurrenskraft och vinster framför arbetarnas liv. Topparna i facken har sedan länge övergett idén om klasskamp som vägen framåt.
När den före detta moderata finansministern Anders Borg sa att det nya avtalet är mycket bra för näringslivet, eftersom lägre löner i Sverige ökar svenska företags konkurrenskraft internationellt, så fick han genast medhåll från Unionens chefsekonom Tobias Brännemo i Svenska Dagbladet.
– Inte bara att den (kronan) kommer bli stark, den har redan tydligt förbättrats de senaste fem åren, sa han, och fortsatte:
– Om man förenklar till att bara röra just lönekostnadsjämförelser med andra länder så innebär en försvagning av kronan att arbetskraft i Sverige blir billigare i jämförelse med andra länder och därmed en stärkt kostnadsmässig konkurrenskraft för Sverige.
Här har vi alltså en facklig representant som argumenterar för att hålla tillbaka arbetarlöner för att öka kapitalisternas vinster!
Den ryske revolutionären Trotskij förklarade om fackföreningarna:
”De kan inte längre vara reformistiska, eftersom de objektiva förhållandena inte längre ger utrymme för några seriösa och varaktiga reformer. Fackföreningarna måste i vår tid antingen tjäna som den imperialistiska kapitalismens sekundära instrument för att underkuva och disciplinera arbetarna och förhindra revolutionen, eller också kommer de tvärtom att bli verktyg för proletariatets revolutionära rörelse.”
Fackföreningar, som bygger sin aktivitet på att genom samarbete med kapitalisterna försöka vinna eftergifter till arbetare, kommer i perioder då kapitalismen är i kris att stå vid ett vägval. Antingen går de med på det kapitalisterna anser sig ha råd med, eller så antar de en kamplinje som konsekvent står på arbetarnas sida.
Just detta val står fackföreningarna inför nu. Men i jämförelse med 1930-talet är fackledarna långt mer avskärmade från vår verklighet. Detta är inte nödvändigtvis en fördel ur kapitalets synpunkt. För varje uselt avtal de skriver under och för varje gång de sviker oss, så minskar vårt tålamod med dessa femtekolonnare i våra egna organisationer. Det vi arbetare måste göra är att ta tillbaka fackföreningarna och omvandla dem till verkliga kamporganisationer!