Macron mot arbetarklassen

I sitt nyårstal förkunnade presidenten Macron att 2023 skulle bli året man reformerar det franska pensionssystemet. Reformerna – inget annat än en direkt attack – inledde den senaste striden mellan Macron-regeringen och den franska arbetarklassen.

En överväldigande majoritet av befolkningen och mer än 90 procent av arbetarna motsätter sig pensionsreformen. Så fort förslaget förkunnades svarade arbetarna på ”reformerna” – bland annat en höjd pensionsålder på två år – med en rad aktionsdagar med strejker och massdemonstrationer. 

Paragraf 49.3

Den 16 mars tvingade regeringen igenom den hatade pensionsreformen förbi parlamentet genom att åberopa paragraf 49.3 i den franska konstitutionen. Detta är ett tecken på Macron-regeringens svaghet. Man kan varken hitta stöd för sin politik bland folkmassorna på gatorna eller i nationalförsamlingen. 

Den 16 mars blev en vändpunkt för kampen. 82 procent av fransmännen är negativa till användningen av artikel 49.3, och 65 procent ville se fortsatta demonstrationer även efter att lagen antogs.

Att kringgå nationalförsamlingen ses med rätta av stora delar av befolkningen som en förolämpning och en provokation. På gatorna kunde man höra ilskan mot den parlamentariska manövern: ”L’eau bout à 100°, le peuple à 49.3” – ”vatten kokar vid 100 grader, folket kokar vid 49,3”. ”Tu nous mets 64, on te Mai 68” – ”Om du ger oss 64, ger vi dig maj 68”. Samma sak sammanfattades av en motion som antogs av 800 studenter och arbetare i Toulouse:

”Inter-facs generalförsamling i Toulouse ansluter sig till arbetarna i den pågående kampen mot pensionsreformen. Användningen av 49.3 markerade en vändpunkt i kampens förlopp. Nu kopplas kampen mot reformen ihop med kampen mot Macrons regering och hela dess politik för allt fler ungdomar och arbetare. För att rörelsen ska lyckas får inte fackföreningarnas ledare begränsa sig till krav om att reformen ska dras tillbaka. Man måste anta ett offensivt program som försvarar arbetarnas och ungdomarnas intressen. Detta kommer att bidra till utvecklingen av rörelsen för obegränsade strejker, som är det enda som kan garantera vår seger.”

En demonstrant förklarade samma sak: ”Vi har gått på protester sedan januari och ursprungligen var det mot pensionsreformen. Nu har det förvandlats till ilska över vår demokrati”. 

Upptrappad polisrepression 

Macron gör inga försök att stabilisera situationen. I offentliga uttalanden har han gång på gång upprepat att han tänker driva igenom angreppet på pensionerna oavsett vad det kostar, och att han ”inte ångrar någonting”. Man kombinerade i stället användningen av paragraf 49.3 med en drastisk upptrappning av polisrepressionen. Inte beredd att gå folket till mötes har Macron bara ett sätt att bemöta rörelsen: tårgas och arresteringar. 

Under veckan som följde arresterades över 800 demonstranter. Fransmän anhölls helt godtyckligt, till och med förbipasserande turister sattes i häkte. I många städer utlyste myndigheterna förbud mot gatuprotester. I en viral video kan man se hur en journalist får en pistol riktad mot ansiktet av en polis och tvingas backa trots att han hela tiden ropar ”Press! Press!”.

Regeringen skickade kravallpolisen CRS för att tvinga strejkande på oljedepån i Fos-sur-Mer tillbaka till arbetet. Här lyckades arbetarna trotsa polisens tårgas och fysiska angrepp och tillsammans med strejkande el- och gasarbetare bygga en blockad av parkerade skåpbilar mot polisen. I Le Havre använde man gaffeltruckar för att bygga barrikader av brinnande bilar mot poliser.

Upptrappad kamp

Macrons förakt för de franska massorna och den hårda repressionen blev bensin på elden. Under den nionde kampdagen 23 mars var tre och en halv miljon ute på gatorna, 800 000 i Paris. De massiva demonstrationstågen kombinerades med de största strejkerna sedan rörelsens början. Strejken stängde ner flygplatsen Charles de Gaulle i Paris. Hälften av Frankrikes höghastighetståg stod stilla. Hamnarbetarna i Le Havre stängde hamnen. Strejken såg rekordstor uppslutning bland vårdpersonal, med 11 procents deltagande. Inom energisektorn strejkade 27 procent. I Paris har soparbetare varit ute i obegränsad strejk sedan 7 mars.

Innan den 16 mars var det framförallt äldre arbetare ute i kamp. Det säger sig självt att frågan om pensionsålder är något avlägset för ungdomen. Men i takt med att rörelsen omvandlats till allmänt motstånd mot regeringen ansluter sig också fler och fler ungdomar. Det skedde protestaktioner på mer än 400 gymnasieskolor. 80 universitet ockuperades av studenterna. På demonstrationen i Paris kunde man se en enorm banderoll med texten ”Sorbonneuniversitetet i kamp”. Enligt studentkårerna var över 500 000 studenter ute på gatorna den 23 mars.

Ledarskapets roll

På de senaste månadernas aktionsdagar har stämningen varit radikalare och metoderna mer konfrontativa än tidigare, som mer påminde om stora demonstrationer än verkliga generalstrejker. Antalet samordnade protester har ökat. I Lorient stängde hamnarbetare och energiarbetare av strömmen till hamnen, vilket hindrade en tankbil från Rave från att leverera 30 000 ton bränsle och därmed bryta strejkerna inom olje-, petrokemi- och transportsektorerna. 

I stället för att bygga vidare på den existerande kampviljan och driva rörelsen framåt begränsar den nuvarande ledningen kampens utveckling. I stället för att utveckla aktionsdagarna till obegränsade strejker och till fler sektorer, vilket skulle kunna fälla regeringen, nöjer man sig med att varje vecka kalla till en ny aktionsdag en vecka efter den förra. Men Macron kommer inte att backa ställd inför enskilda aktionsdagar, hur massiva de än är. Om inte kampen trappas upp kan han vänta ut rörelsen. 

Regeringen hänger från en tunn tråd, men ledarna för rörelsen verkar ha lyckats med det som polisen misslyckades med: Att knäcka arbetarnas beslutsamhet. De två senaste aktionsdagarna, 12 mars och 6 april, var demonstrationerna mindre än tidigare. Den 14 april skrev Macron under pensionsreformen. Som svar uppmanade facken till massdemonstrationer 1 maj, först 17 dagar senare! 

Efter tre månader av klasstrider ställer sig allt fler ungdomar och arbetare frågan: Hur kan vi vinna? Det vill säga: Hur kan vi vinna, trots den kontraproduktiva roll som den fackliga ledningen spelar?

Den enda vägen framåt är att ställa ledarna åt sidan och ta kampen i egna händer. Man måste organisera och kontrollera den själva underifrån. Arbetarna försöker ta sig an den här uppgiften. Under protesternas höjdpunkt höll den fackliga centralorganisationen CGT sin 53:e kongress. Här tog vänsterflygeln Unité CGT stora steg framåt. Kongressen avslog den avgående ledningens verksamhetsrapport– ett dokument där man redogör för sitt agerande den senaste perioden. Detta är ett viktigt avvisande av den avgående ledningens passivitet och en varning till den nya ledningen. Som kamraterna i Unité CGT förklarar: 

”Låt oss tala klarspråk: från och med nu är målet inte bara att förkasta en 64 års-pensionsålder. Målet är att återgå till 60 års-pensionsålder. Att införa minimilön på 2 000 euro. Att åternationalisera/expropriera motorvägar, industrier och folkets plundrade tillgångar. Att dra tillbaka attackerna mot arbetslösa, avbryta allt statligt stöd till företagen och tillgodose folkets behov. Uppgiften är ett regimskifte. Den här samhällsordningen har varat för länge.”

Det är helt riktigt, men med framgång kommer ansvar. Ord måste bli till handling. Delegaterna från Unité CGT måste lyckas få ut de perspektiv som de lade fram på CGT-kongressen i rörelsen: bland arbetare och ungdomar i kvarter, arbetsplatser, skolor och universitet. Med en revolutionär ledning och beväpnad med ett revolutionärt program kan den franska arbetarklassen inte bara göra upp räkningen med Macrons regering, utan med hela den kapitalistiska samhällsordningen. Det är hög tid att den störtas.

Leo Marklund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,425FöljareFölj
1,211FöljareFölj
2,021FöljareFölj
711PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna