Den internationella kvinnodagen firas varje år den 8 mars som en protest mot det förtryck som drabbar runt hälften av världens befolkning, av ingen annan anledning än att de är just kvinnor. Det är ett förtryck som drabbar alla kvinnor oavsett klasstillhörighet, på ett ekonomiskt, sexuellt, kulturellt, politiskt och socialt plan. Men det kommer inte, som dagens 8 mars firande ibland antyder, ske genom att vi enar alla kvinnor oavsett klasstillhörighet – det kommer ske genom revolution, genom att arbetarklassen tar makten.
8 mars uppstod som en socialistisk kampdag, då arbetarkvinnorna med rätta utsåg sig själva som de som skulle leda kampen och avskaffa förtrycket av kvinnor. Denna insikt, om behovet av att arbetarklassen leder kampen mot alla förtryck, måste återigen tas upp av arbetarrörelsen och på så sätt gå tillbaka till det arv som Clara Zetkin, Alexandra Kollontay och Rosa Luxemburg lämnade åt oss att föra vidare.
Hur 8 mars uppstod
I Augusti 1910 hölls den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamns Folkets hus, under Clara Zetkins ledning. Man bestämde att inrätta en särskild dag varje år som skulle vara ägnad åt kampen för kvinnans frigörelse. Särskilt lyftes frågorna om kvinnlig rösträtt, kampen mot krigshotet, rätten till vård och omsorg för kvinnor och deras barn och kampen mot prisökningar.Något datum bestämde man däremot inte, utan den första internationella kvinnodagen hölls den 19 mars 1911 i fyra länder, Danmark Schweiz, Tyskland och Österrike.
Sista söndagen i februari 1913, firades för första gången den internationella kvinnodagen i Ryssland. Året därpå firade man internationella kvinnodagen i protest mot det som skulle utveckla sig till första världskriget. 1917 firade de ryska arbetarna kvinnodagen igen den sista söndagen i februari, och den här gången gick de kvinnliga textilarbeterskorna ut i en proteststrejk mot det pågående kriget under parollen ”Bröd och fred”. Deras protest blev gnistan som tände den ryska krutdurken – deras manliga kollegor inom metallindustrin följde deras exempel dagen efter – och ett par dagar senare hade tsaren tvingats avgå och en provisorisk regering styrde istället Ryssland. Datumen för den här söndagen var 23 februari enligt den julianska kalendern som man använde i Ryssland och den 8 mars enligt den gregorianska kalendern som man använde i väst.
Efter bolsjevikernas maktövertagande införde man den gregorianska kalendern också i Ryssland, och man firade därefter kvinnodagen den 8 mars varje år i för att hedra de kvinnliga textilarbeterskorna.Fyra år senare, på den andra kommunistiska kvinnokonferensen 1921 i Moskva, bestämde man sig för att från och med nu fira den internationella kvinnodagen den 8 mars i hela världen eftersom det var då man firade dagen i Ryssland.
Kvinnodagen idag
Under många år firades därför kvinnodagen bara av den kommunistiska rörelsen, men 1975 bestämde FN att man ville ha en kvinnodag som inte skulle vara så inriktad på kamp. Man ville att det skulle vara en slags hyllningsdag till kvinnor över hela världen. 1978 satte FN upp 8 mars på sin lista över internationella helgdagar. Kvinnodagen har därefter blivit mindre kontroversiell på gott och ont – den har förlorat sprängkraft – men samtidigt är den ett ypperligt tillfälle för kvinnor och arbetare över hela världen att samlas i pr
otester mot det usla liv man möter under kapitalismen. Man protesterar mot könsförtryck, sexuellt förtryck, ekonomiskt förtryck, kulturellt förtryck, religionsförtryck, rasförtryck, etc.
Mycket har ju hänt i Sverige och i övriga världen sedan den socialistiska kvinnokonferensen 1910, vi har fått allmän och lika rösträtt; vi har fått lagstiftning mot diskriminering och fri abort infördes i Sverige 1975. Dessutom har välfärden och barnomsorgen gjort att en del av det ansvar för hemmet som tidigare helt legat på kvinnan har underlättats.
Kvinnors situation i det kapitalistiska samhället
Trots dessa förbättringar så tjänar en kvinna i genomsnitt bara 86 procent av vad en man tjänar. Kvinnor jobbar mer deltid vilket är en förklaring till att kvinnor tjänar mindre – vilket är ytterligare ett uttryck för samma förtryck – men även med det i beaktande så tjänar en kvinna fortfarande bara 94 procent av vad en man tjänar. 2011 jobbade 30 procent av de lönearbetande kvinnorna deltid medan samma siffra för män var 10 procent. Den viktigaste anledningen till att kvinnor jobbar mer deltid är att man är den som har det största ansvaret hemma. I genomsnitt jobbar kvinnor 3,5 timmar hemma varje dag medan män jobbar 2,5 timmar i hemmet varje dag.
Det är också kvinnor som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen. Det är oftare kvinnor som har en osäker anställning och därmed drabbas först när en arbetsplats minskar på personalstyrkan. Det är kvinnor i offentlig sektor som förväntas stå tillbaka med sina lönekrav och ”bita ihop” när tiderna inte är så bra. Samtidigt får kvinnor också ta ett större ansvar för till exempel vård av äldre släktingar och barn när den offentliga sektorn får allt större och större brister.
Det finns ytterligare en grym sida av ojämlikheten mellan män och kvinnor som vi inte får glömma. År 2012 gjordes enligt brottsförebyggande rådet BRÅ 28 400 anmälningar om kvinnomisshandel, vilket är en ökning sedan året innan. Av dessa begicks ungefär en fjärdedel av någon som var närstående till kvinnan. Samma år anmäldes 16 900 sexualbrott, varav en fjärdedel skett i offrets eller gärningspersonens hem. 23 procent av alla kvinnor beräknas våldtas någon gång under sitt liv. Med andra ord har vi långt kvar innan vi har uppnått jämlikhet.
Kamp för kvinnans frigörelse är kamp för socialism!
Men varför är det så att vi fortfarande trots alla förbättringar inte uppnått fullständig jämlikhet mellan könen? Som marxister försöker vi inte stirra oss blinda på ett problem ytligt, utan vi försöker istället se de bakomliggande orsakerna till kvinnoförtrycket i samhället. Och det är inte mäns och kvinnors biologi, och det är inte heller att män som grupp kollektivt skulle ha bestämt sig för att förtrycka kvinnor.
Kvinnoförtrycket är inget naturligt som alltid har funnits, utan ursprunget till kvinnoförtrycket är klassamhället. Men under större delen av mänsklighetens historia levde vi inte i ett klassamhälle, utan som Fredrich Engels förklarar i sin bok ”Familjen, privategendomens och statens ursprung” så levde mänskligheten ursprungligen i vad vi marxister kallar urkommunism. I det urkommunistiska samhället levde mänskligheten primitivt men relativt fritt – man kunde bara jaga och samla den maten man behövde för att överleva, men eftersom man inte hade något överskott kunde ingen få det bättre än någon annan. Det fanns då heller inte någon grund för att några skulle höja sig över andra och förtrycka dem.
Detta började förändras för ca 10 000 år sedan när man tack vare jordbruket och boskapsskötsel kunde producera att överskott. Det innebar en revolution för mänskligheten och början på det moderna samhället. Men det innebar också att vissa kunde få det bättre än andra, vilket utgjorde den materiella grunden för klassamhället. Tidigare hade det visserligen funnits en uppdelning av arbetet baserat på kön; kvinnorna var de som födde och tog hand om barnen och var de som höll ihop gruppen och fick den att leva vidare. De samlade frukt och bär medan männen ägnade sig åt att jaga. Men arbetsdelningen var en praktisk fråga – allas arbete värderades lika mycket.
Men i jordbrukssamhället förpassades kvinnan efterhand till att bli en fånge i hemmet. Tidigare hade man räknat barns släktskap på mammans sida, eftersom det var det enda man kunde vara säker på. Man hade nämligen inte några äktenskap eller monogama förhållanden (med endast en partner) i dagens mening. Men i och med att man började producera ett överskott, som endast kunde tillfalla vissa – det var ännu för litet för att komma alla till del – ville de som tillgodogjorde sig överskottet försäkra sig om att deras barn fick ärva det.Som tidigare förklarat var detta män, och som nu hade ett materiellt intresse av att säkerställa vem som var deras barn. Därför behövde de kontrollera ”sina” kvinnor och deras sexualitet. Med tiden har detta skapat den monogama heterosexuella norm som vi nu har.
Vi lever i ett klassamhälle och så länge vi gör det kommer det finnas kvinnoförtryck. Under kapitalismen används kvinnor som en grupp inom arbetarklassen som borgarna kan ge lägre löner och sämre villkor, och sedan genom konkurrensen använda för att också sänka lönerna och villkoren för hela arbetarklassen. Genom att splittra upp arbetarklassen i olika grupper kan man ställa arbetare mot arbetare och på så sätt försvaga motståndet.Dessutom är den borgerliga kärnfamiljen, med kvinnors obetalda hemarbete nödvändigt för att reproducera arbetarklassen, alltså se till att arbetarklassen kan överleva, föda och uppfostra barn som kan bli till nya arbetare.
Lösningen för alla kvinnor kan därför inte vara något annat än en socialistisk revolution som avskaffar klassamhället och därmed tar bort basen för förtrycket. Om revolutionen kommer imorgon skulle det självklart inte betyda att kvinnoförtrycket kommer försvinna direkt – folks medvetande släpar efter och fördomar och gamla föreställningar kommer leva kvar i folks medvetande en bra tid efter. Men så småningom kommer också kvinnoförtrycket dö ut som ett dåligt minne, som med tiden glöms bort.