I likhet med resten av landet, så manifesterade uppemot 100 arga studenter i Uppsala på torsdagkväll mot regeringens förslag på en sänkning av studiebidraget med 300 kr. Organisatören bakom manifestationen var Ockupera Universitetet. Talen uttryckte en oerhörd ilska över studenters usla levnadssituation, och förklarade hur det inte bara handlar om lite mer eller lite mindre pengar i studenternas plånbok – det handlar om att man steg för steg gör det mer osäkert att vara ung. Manifestationen var ett viktigt första steg, men mer kamp kommer krävas för att stoppa attackerna.
Regeringens förslag
Regeringens förslag, som skulle träda i kraft 2015, är att sänka studiebidraget med 300 kr men samtidigt höja studielånet med 1000 kr. Dessutom vill de öka mängden pengar studenter får arbeta ihop per månad, utan att förlora rätten till studiebidrag och studielån, till 14 000 kr. Med all rätt, så har studenter över hela landet reagerat starkt mot förslaget. Även SFS, Sveriges Förenade Studentkårer – som normalt sätt gömmer sig bakom idén att ”kåren inte ska vara politisk” – har uttalat sig mot förslaget.
Frågan är: Vad har regeringen egentligen tänkt sig att få ut av förslaget? På att sänka studiebidraget med 300 kr per månad sparar man runt en miljard om året. För en regering som sänkt skatter med runt 140 miljarder kronor, så tycker man att detta borde vara en droppe i havet. Varför attackerar de just studenter?
Ungdomars och studenters situation
Ungdomars och studenters situation överlag är svår. Det råder bostadsbrist i alla större städer, vilket gör att hyresvärdarna kan ta ut hutlöst höga hyror för en usel standard. I min egen korridor är för tillfället dörren ut till trappan trasig sedan tre år tillbaka; en av de två köksfläktarna är trasig; en av de tre kylskåpsdörrar är trasig; vi fattas kylfack i samtliga kylar i korridoren; en av två ljusrörslampor i köket är trasiga – och vi är knappast den korridor i studenthusen i Flogsta i Uppsala som har det sämst. Vi tillhör de korridorer som vårt bostadsföretag lär se som ”skötsamma”, och som de därför, enligt sitt eget bonussystem, försöker ha lite bättre ton gentemot. Generellt gäller att vi ungdomar och studenter blir trampade på av hyresvärdar, som vet att vi inte har någon annanstans att ta vägen.
Och vi blir självfallet inte bara trampade på i hemmet. Den höga ungdomsarbetslösheten utnyttjas skoningslöst av chefer som kan utnyttja vilken förevänindning som helst för att göra sig av med en. Deras irritationsmoment kan vara att man börjar prata om facket med sina kollegor, att man inte kan anpassa sitt schema efter chefens minsta vink, eller att man inte gav ett tillräckligt entusiastiskt svar när de frågar om ens åsikter kring deras internutbildning. Dessutom har ledningarna för flera olika fackförbund gått med på kollektivavtal som säger att ungdomar bara ska få 75 % av en vuxen anställds lön. Som om man skulle arbeta mindre hårt bara för att man är något år yngre?
Regeringens förslag är bara ytterligare ett steg i samma riktning. Genom att öka studenters skuldsättning ökar man deras desperation att jobba. Så lägligt då att regeringen vill göra det lättare för studenter, som redan pluggar på heltid, att dessutom arbeta mer på sin fritid! Sedan flera år tillbaka finns det företag som har som taktik att endast anställa studenter, eftersom de ses som mer flexibla. Dessutom kommer studenterna inte orka organisera några protester med arbetskamrater mot usla arbetsvillkor, eftersom deras huvudsysselsättning inte är att arbeta. Och de kommer acceptera de usla arbetsvillkoren själva eftersom de behöver pengarna.
Hur försvarar vi oss mot attackerna?
Överlag ingår alltså regeringens förslag i ett försök att pressa ungdomar från alla håll. I detta försöker man samtidigt, paradoxalt nog, utmåla ungdomar som lata. I tidningar pratar man om ”curling”-generationen (den bortskämda generationen) som bara tänker på sig själva, som bara sitter på internet och blir lurade, som är inkapabla till egna initiativ (förutom att sno pengar ur kassan på caféet man jobbar), o.s.v.
Här, i samma fåra som regeringens förslag, finner man socialdemokraternas förslag på ett ”utbildningskontrakt”, där elever som hoppat av gymnasiet och inte vill acceptera en ”individuell handlingsplan” inte ska få socialbidrag. Men vem skulle egentligen vilja leva på socialbidrag? Om man hellre lever på socialbidrag än att avsluta sina gymnasiestudier, så säger ju det mer om gymnasieskolan än det gör om avhopparen. Resultatet av förslaget kommer vara, åter igen, att man med våld pressar ungdomar till att ta jobb på skitvillkor, vilket i nästa skede innebär att man pressar ned även vuxna arbetares villkor. För om en ungdom gör äldres jobb för sämre villkor – varför skulle arbetsgivaren vilja ha kvar den äldre?
Det arbete som gjorts med att börja kanalisera studenters ilska är därför helt centralt. Ockupera Universitetet, som organiserat manifestationen i Uppsala, men också manifestationer runt om i landet, gör ett viktigt jobb i detta. Men ett stort ansvar ligger på ledningen för studenternas kårer – som är våra egentliga fackförbund – att ta ledningen för striden. Men då måste man också göra slut med ursäkten att man vill vara ”opolitisk”. Att vara opolitisk innebär att man inte bekämpar de attacker som just nu sker på studenter – att man accepterar dem – vilket i praktiken innebär att man fungerar som en stöttepelare för att de ska kunna genomföras! Det är naturligtvis bra att SFS uttalat sig mot regeringens förslag. Men om man inte koordinerar någon kamp mot det så spelar detta mindre roll! Kåren har förmågan att nå ett brett lager av studenter som inte mindre organisationer, exempelvis Ockupera Universitetet, har.
Inte bara är det alltså varje ungdoms, students, arbetares och socialists ansvar att se vad man kan göra för att slå tillbaka mot attackerna på ungdomen, däribland sänkningen av studiebidraget. Det är också i allra högsta grad kårledningens ansvar. Men för att detta ska ske måste man för det första bryta med all låtsad ”opolitiskhet”, och för det andra våga koppla studenternas kamp till arbetande ungdomars situation. Och då räcker det inte med någon enstaka debattartikel – man måste organisera manifestationer, diskussioner, och studentstrejker! Kamp är, och kommer vara, den enda vägen för ungdomar och studenter att försvara sig på.
- Slå tillbaka!
- Stoppa sänkningen av studiebidraget!
- För en kämpande kår!