I år är det 50 år sedan den etiopiska revolutionen, som började som ett uppror mot kejsaren Haile Selassies halvfeodala despoti, men som skulle gå mycket längre och kulminera i avskaffandet av kapitalismen i landet. I denna artikel redogör Ben Curry för dessa dramatiska händelser och förklarar de komplexa processer som formade revolutionens förlopp.
I februari i år var det 50 år sedan den etiopiska revolutionen utbröt 1974, då kejsaren Haile Selassie störtades och en 800 år gammal dynasti, som hävdade att dess rötter gick tillbaka till den bibliske kung Salomo, fick sitt slut.
Under de händelser som följde krossades inte bara enväldet, utan även godsägarväldet och kapitalismen. Etiopien är inte det enda land där detta skedde; nationaliserade planekonomier upprättades i en rad länder i Afrika under efterkrigstiden, bland annat i Angola, Moçambique och Somalia.
Men i stället för att utgöra en gnista för en socialistisk revolution över hela kontinenten fick dessa regimer samma deformerade egenskaper som den ryska stalinismen. På 1990-talet gick processen i motsatt riktning och kapitalismen återupprättades.
I dag erbjuder det krisdrabbade kapitalistiska systemet inga utsikter om utveckling eller framsteg. I själva verket hotar det Afrikas horn, och faktiskt hela kontinenten, med barbari. Endast den socialistiska världsrevolutionen kan erbjuda en utväg. Revolutionära händelser som de i Etiopien för 50 år sedan, med alla dess särdrag, innehåller enorma lärdomar, som vunnits till ett bittert pris, för den unga generationen av revolutionärer i Afrika och runt om i världen i dag.
Modernisering av en feodal stat
Historiskt sett var Etiopien mer eller mindre unikt bland Afrikas länder eftersom landet undgick direkt kolonial ockupation av en europeisk makt – med undantag för den korta period då landet ockuperades av det fascistiska Italien. Det var dock ända från början det yttre trycket från imperialismen som formade Etiopiens ekonomi, politik och till och med dess gränser.
Den moderna etiopiska nationalstaten bildades i slutet av 1800-talet, mitt under den europeiska imperialismens ”kapplöpning om Afrika”. Den uppstod som ett komplext lapptäcke av etniciteter, nationaliteter, språk och religioner över vilka den kristne amhariske kejsaren och hans klick styrde med extrem brutalitet och utan minsta hänsyn till sina undersåtar.
År 1916 besteg den unge kejsaren Haile Selassie den etiopiska tronen. Selassie var inte dum, och han förstod att hans feodala regim måste moderniseras för att inte direkt uppslukas av något europeiskt imperium, och inledde därför ett reformprogram.
Ett lager av den gamla aristokratiska eliten delade faktiskt hans vision. De kallades ”japaniserare” och drömde om att avhjälpa Etiopiens underutveckling genom att efterlikna bedrifterna under Meijiperioden i Japan under andra hälften av 1800-talet. Vid den tiden hade den feodala japanska staten lyckats tvinga fram utvecklingen av en kraftfull inhemsk japansk kapitalism genom att kopiera västvärldens metoder inom industri och handel. Problemet var att Etiopiens ”japaniserare” hoppades kunna åstadkomma samma bedrift 50-100 år senare, när världen redan dominerades av en handfull utvecklade imperialistmakter.
Etiopiens utveckling var extremt sen. Vid tiden för 1974 års revolution var Etiopien fortfarande extremt underutvecklat – till och med mycket mer underutvecklat än Ryssland var 1917.
Under den etiopiska feodalismen var fyra femtedelar av befolkningen självförsörjande bönder. Nästan all odlingsbar mark ägdes av aristokratin och kyrkan. Bönderna, som till stor del var koncentrerade till de kallare höglandsregionerna, betalade enorma tionden eller arrenden till sina lokala feodala adelsmän, i vissa fall upp till 50 procent eller mer av sin produktion, var tvungna att utföra arbete åt dem (så kallat hoveri) och hade militära förpliktelser.
93 procent var analfabeter, medellivslängden var 33 år och den årliga inkomsten per capita var 60 amerikanska dollar, bara en tiondel av inkomsten i dagens Algeriet – vilket återspeglar det faktum att många av bönderna inte ens använde pengar.1 Liksom i det medeltida Europa utgjorde en traditionell feodal ordning av militära förpliktelser, med kejsaren i spetsen, grunden för staten. Aristokratin hade därför en betydande makt.
Men på grundval av Selassies reformer ersattes denna aristokrati alltmer av en modern statlig byråkrati och en armé bemannad med anställda yrkesmän som betalades av utländskt stöd (under efterkrigstiden främst från USA) samt av exportgrödor som kaffe. För att fylla yrkesrollerna i staten och uppmuntra tillväxten av inhemsk industri och utveckling, hjälpte staten också unga människor från enkla förhållanden att åka utomlands för att utbilda sig vid utländska universitet.
Oavsett vad man hade hoppats på blev resultatet inte att en utvecklad, liberal kapitalistisk nation skapades. Selassies reformer lämnade de feodala markförhållandena orörda. Deras förstörelse var absolut nödvändig för att få ett slut på landets överväldigande underutveckling.
Kapitalismens uppsving under efterkrigstiden ledde till världsmarknadens allt mer avgörande dominans, vilket krossade böndernas traditionella liv. Deras försök att undkomma den långsamma svältdöden på landsbygden gjorde att städer som Addis Abeba växte i en rasande takt. Men till skillnad från andra halvkoloniala länder hade utländskt kapital knappt börjat tränga in i Etiopien. Även i städerna var den kapitalistiska utvecklingen ytterst begränsad. Etiopiens stadsbefolkning uppgick 1974 till cirka tre miljoner av en befolkning på totalt 32 miljoner. Men majoriteten av denna befolkning var antingen en del av den informella sektorn, arbetslösa eller trasproletärer. Arbetarklassen var en minoritet även i städerna. Etiopiens fackföreningskonfederation (Confederation of Ethiopian Labour Unions, CELU), som samlar arbetare från alla sektorer, hade bara 80 000 medlemmar.2
Men trots sin ringa storlek skulle proletariatet sätta sin avgörande prägel på den etiopiska revolutionen.
Och även om kejsarens reformer inte lyckades bygga en mäktig nationell kapitalism, hade skapandet av en modern, byråkratisk stat ändå tjänat till att befria honom från beroendet av den feodala aristokratin. Som ett resultat blev makten alltmer koncentrerad i händerna på autokraten Selassie och vilade på den smalaste av stöttepelare: den nybildade professionella armén. Även den skulle sätta sin speciella prägel på händelseutvecklingen.
Revolutionen i februari 1974
Den världsomfattande radikaliseringen på 1960-talet fick återverkningar i Etiopien liksom överallt. De studenter som hade skickats utomlands till Europa och Amerika för att utbildas till funktionärer för den byråkratiska staten kom istället tillbaka med radikala idéer, påverkade av rörelserna mot Vietnamkriget, för medborgerliga rättigheter och för solidaritet med Palestina – men framför allt av maoistiska idéer som då var på modet bland många studenter i väst.
På 1960-talet var Etiopien en krutdurk. Bonderevolter bröt ut och krossades i Sidamo, Gojjam, Bale och på andra håll. Många revolter tog formen av nationella befrielserörelser.
Under efterkrigstiden hade Förenta nationerna i all sin visdom förenat den tidigare italienska kolonin Eritrea med Etiopien – utan minsta hänsyn till det eritreanska folkets åsikter. Heroiska gerillarörelser växte fram bland eritreanerna och i låglandet i Ogaden med somalisk majoritet i öst.
I Tigray fanns minnen av hur Woyanne-upproret i maj 1943 hade besegrats av brittiska RAF-bombare från Aden, och hur Selassies nyligen återupprättade regim slaktade bönder och införde grymma straffskatter som var fem gånger högre än de italienska fascisternas.3
De som hanterade dessa bondeuppror, och som ständigt var förlagda i de heta, torra, myggdrabbade låglandsområden där gerillorna verkade, var de dåligt betalda vanliga soldaterna.
Selassie hade föreställt sig en modern, byråkratisk stat som ett sätt att hålla jämna steg med imperialismens påtryckningar. Men de män som utgjorde de vanliga soldaterna och de lägre graderna i officerskåren i hans armé hade sina egna idéer om Etiopiens utveckling. De föraktade den parasitära aristokratin som levde av landets rikedomar utan att lyfta ett finger för att utveckla nationen.
Redan 1960 hade en grupp officerare startat en kupp mot Selassie. De såg hans regim som det främsta skälet till att Etiopien hölls kvar i underutveckling. Kuppen misslyckades och dess ledare avrättades offentligt. Men monarkins anseende och mystik var för alltid befläckad. Detta var bara en försmak av vad som komma skulle.
De redan svåra förhållandena blev outhärdliga för massorna. Medan det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden i de avancerade kapitalistiska länderna tillät den härskande klassen att genomföra vissa reformer, var det en helt annan bild i den så kallade tredje världen. Allt ställdes på sin spets i och med kapitalismens världsomfattande kris på 1970-talet.
År 1973 utlöstes en fruktansvärd hungersnöd i norra Etiopien. Orsaken till katastrofen låg hos de enorma summor den feodala aristokratin pressade ut från bönderna, i kombination med torka.
Minst 200 000 människor svalt ihjäl. Staten gjorde ett meningslöst försök att dölja sina brott, men bilder från hungersnöden cirkulerade ihopklippta med bilder från Selassies obscena 80-årsfirande som ägde rum ungefär samtidigt. Festen invigdes med att 80 kanoner sköt salut och kostade 35 miljoner dollar.
Samma år utlöste kriget i Mellanöstern en global lågkonjunktur. Chocken fick oljepriserna att skjuta i höjden. Den snabba stegringen av oljepriserna ledde till att bensinpriserna fördubblades över en natt.4 Man kan se likheter med världssituationen idag.
Detta var mer än massorna kunde ta. Arbetarklassen exploderade in på scenen. Strejker började bryta ut: först bland taxichaufförerna, som var bland dem som omedelbart drabbades av höjningen av bränslepriserna. De fick snabbt anslutning av radikala lärare och studenter. Härifrån spred sig strejkrörelsen som en löpeld.
Det stod snart klart att det som hade börjat inte bara var en strejkvåg. Det var en revolution.
Ekonomiska krav kompletterades med politiska krav på demonstrationsrätt och demokrati. Även om rörelsen i detta skede var helt urban, började studenterna resa det viktiga kravet om ”jord till bönderna”.
Från dessa lager spred sig den sociala oron till alla delar av befolkningen. Stora upplopp bröt ut i Addis Abeba.
Armén var inte immun. De vanliga soldaterna led av samma umbäranden som arbetarna och städernas fattiga, vilket förvärrades av missnöjet med att armén ständigt var upptagen med att bekämpa uppror i Eritrea och Ogaden.
Det utbröt myterier över löner, pensioner och den godtyckliga och hårda disciplinen. I en av de allvarligaste händelserna togs en general som gisslan av soldaterna. Regimen var tvungen att gå försiktigt fram, och Hallie Selassie ingrep personligen för att frita den tillfångatagne generalen. Men när han släpptes besökte samma olycksaliga general en annan bataljon och blev återigen omedelbart arresterad och tvingades av soldaterna att äta bröd och förorenat vatten: samma kost som de förväntades livnära sig på.5
Inom ett par veckor tvingades premiärministern att avgå. Överallt där rörelsen spred sig bildades spontant ”samordningskommittéer” av arbetare, studenter, lärare och soldater. I Jimma, den största staden i Oromia-provinsen, tog samordningskommittén till och med makten under en kort period.
Dessa kommittéer var inte alls olika sovjeterna, de revolutionära församlingar av arbetare och soldater som uppstod i Ryssland 1905 och 1917. Om det hade funnits ett revolutionärt parti i Etiopien vid den här tiden skulle det ha uppmanat alla kommittéer att bilda stadsomfattande, regionala och landsomfattande kommittéer. Det skulle naturligtvis ha bjudit in företrädare för soldaternas samordningskommittéer att sitta tillsammans med arbetarnas. Det skulle ha inlett en systematisk kampanj för att vinna över arméns bas och, genom sådana förbindelser, beväpna arbetarna. På denna grundval skulle ett sådant parti kunnat ta makten.
Men den etiopiska arbetarklassen hade precis uppstått. Något sådant parti existerade inte. De studenter som återvände från utlandet hade visserligen börjat bilda kärnan till framtida masspartier. Men de hade knappt börjat knyta kontakter med arbetarna.
I själva verket hade studenterna inte ens någon idé om en revolution ledd av proletariatet genom demokratiska organ för arbetarklassens styre i linje med den som ägde rum i Ryssland 1917. I stället klamrade de sig fast vid den maoistiska idén om gerillakrig bland bönderna. Om något land verkade moget att testa den maoistiska idén om gerillakrigföring på landsbygden, så var det just Etiopien. Men deras perspektiv krossades fullständigt av händelserna 1974, som tog dem helt på sängen.
Detta var därför ett verkligt elddop för den unga etiopiska arbetarklassen. Utan något parti som kunde organisera och skapa klarhet för dess mest avancerade skikt, kunde den inte inta sin rättmätiga plats i spetsen för revolutionen. Under dessa omständigheter utvecklades händelserna på ett mycket märkligt sätt.
Uppkomsten av Derg
I mars lyckades kejsaren, genom eftergifter, att övertyga armén om att återvända till kasernerna. Men precis när oron tillfälligt lagt sig i armén gick tobaksarbetarna ut i strejk och den 8 mars 1974 utlyste fackföreningskonfederationen (CELU) en generalstrejk. Varje skikt i det etiopiska samhället som utsatts för förtryck eller lidande framförde sina krav. Den 20 april marscherade 100.000 muslimer genom Addis Abeba och krävde rätten till religionsfrihet och ett slut på diskrimineringen. Till och med anställda vid den etiopiska ortodoxa kyrkan gick ut i strejk!6
Ett viktigt krav som framfördes överallt var att korrupta tjänstemän, provinsguvernörer och arméofficerare skulle avskedas. Soldaterna lät sig faktiskt bara övertalas efter löften om att de avskydda högre officerarna skulle avsättas. Men när majoriteten av de gamla officerarna fortfarande satt kvar i april, började samordningskommittén i arméns 4:e division att ta saken i egna händer. Den arresterade omkring 200 högre tjänstemän.
Men under maj och juni började strejkrörelsen att ebba ut. Utan ett enande revolutionärt ledarskap som kunde kanalisera alla strömmar av missnöje började händelserna utvecklas på ett ojämnt sätt.
En märklig situation uppstod nu i armén. Strejkvågens tillfälliga ebb lämnade soldaterna och de lägre officerarna isolerade. De ville inte gå samma öde till mötes som ledarna för kuppen 1960, och var därför rädda för att genomföra en kupp. Men de kunde knappast retirera: genom att genomföra arresteringar hade de redan gått för långt och de fruktade repressalier.
Därför fortsatte kommittéerna att utökas inom de väpnade styrkorna fram till juni 1974. Då uppmanades varje armeenhet av den 4:e divisionens samordningskommitté att skicka tre representanter (av valfri rang, med undantag för de hatade högre officerarna från den gamla regimen) till ett nytt organ. Detta organ, som bestod av 106 representanter, kallade sig det provisoriska militära administrativa rådet och var kort och gott känt som Derg (från det amhariska ordet för ”kommitté”).7
Snart började denna mäktiga kommitté spänna sina muskler. Den ”bad” artigt ministrarna att genomföra den ena eller andra förfrågan… och ministrarna kunde knappast vägra. Derg gick till och med till Selassie själv och ”bad” kejsaren om tillåtelse att ”samarbeta med kommittén” för att ”främja landets enighet och utveckling”. Selassie gav sitt samtycke och Derg fick en rättslig täckmantel för sina handlingar.
Kort sagt, under andra halvåret 1974 bevittnade Etiopien vad som sedan dess har kallats en ”krypande kupp”, där Derg började koncentrera mer och mer makt i sina händer. Först i september 1974 tillkännagavs slutligen att kejsaren avsatts, och 1975 dog Sellassie under mystiska omständigheter – förmodligen dödad på order av Derg.
Derg hade tagit makten.
När arméförbanden till en början ombads att skicka representanter till Derg förstod de flesta inte betydelsen av detta. Utan tvivel var de som sammankallade Derg lika lite medvetna om vart de var på väg. Alla möjliga typer av slumpmässiga element kom i slutändan att representeras i kommittén. I vissa fall skickade befälhavare missanpassade personer som representanter till Derg bara för att bli av med dem – något de skulle komma att ångra. Detta var bakgrunden till en av Dergs delegater, Mengistu Haile Mariam, Etiopiens framtida diktator.
Vad som växte fram var en militär klick av soldater och officerare av lägre rang. Men dess självutnämnda rätt att styra fick inte stå oemotsagd. I september 1974, när fackföreningskonfederationen (CELU) kände på sig att Derg höll på att befästa en militärdiktatur, uppmanade man till en snabbt organiserad generalstrejk. Men utan ordentliga förberedelser uteblev generalstrejken och Derg svarade med repression och stängde ner samordningskommittéerna på arbetsplatserna.
Samordningskommittéerna i resten av armén – särskilt de som var mest sympatiska till arbetarna i ingenjörskåren, flygvapnet och den första armén – ifrågasatte också rätten för 4:e divisionens samordningskommitté (Derg) att bilda en exklusiv klick runt sig själv. De krävde folkstyre, ett förstatligande av jorden och de stora företagen, samt en ekonomisk planering av landet. Även de utsattes för repression.
Men de slag som Derg utdelade för att befästa sin makt var inte bara riktade mot vänstern. De angrep också högt uppsatta regeringstjänstemän från den gamla aristokratin. Den 23 november 1974 fick Derg sin första smak av blod när de avrättade 60 av sina motståndare. De flesta var högre tjänstemän från den gamla regimen, men bland dem fanns också medlemmar av Derg, inklusive dess första ordförande, Aman Andom. Detta var en försmak på de våldsamma interna fraktionsstrider som väntade inom Derg.
Men den styrande klicken nöjde sig inte med några få arresteringar av regimtrogna. För att befästa sin makt var man tvungen att gå längre. I början av 1975 tog man avgörande steg för att helt bryta den gamla härskande klassens motstånd.
Även om Derg inte hade någon avsikt eller önskan att överlåta makten till massorna, var det dem man baserade sig på för att utdela slag mot den gamla aristokratiska eliten och den gamla staten. En jordreform inleddes. Marken nationaliserades och tilldelades bönderna på basis av vilka som brukade jorden. Dessa åtgärder var oerhört populära och när de tillkännagavs demonstrerade hundratusentals människor till stöd för dem.8
Derg kunde inte krossa aristokratin genom att förlita sig på den gamla statsapparaten för att utföra sina order. Därför mobiliserade man omkring 60 000 radikala studenter och lärare och skickade ut dem på landsbygden för att agitera bland bönderna för att omfördela jorden mellan dem. Uppmuntran var knappast nödvändig, men åtgärden hade fördelen för Derg att den skingrade tusentals radikala ungdomar över landsbygden, som den med rätta uppfattade som ett allvarligt hot mot sitt styre.
Det slutade inte där. Bostadshus i städerna nationaliserades, liksom banker, försäkringsbolag och de flesta större industrier.
Dergs nationaliseringar gick så långt att de faktiskt avskaffade kapitalismen i Etiopien – och ändå uppgick det exproprierade kapitalet till inte mer än 30 miljoner dollar! Av denna summa kom 10 miljoner dollar från kapitalet i de stora brittiska och italienskdominerade bankerna. Den knappt existerande etiopiska borgarklassen stod endast för en bråkdel av resten.9
Vad var Derg?
I en artikel som analyserade denna process, med titeln ”Den koloniala revolutionen och de deformerade arbetarstaterna”, förklarade Ted Grant att händelseutvecklingen verifierade Trotskijs teori om en permanent revolution, men på ett förvrängt sätt:
”Hela kärnan i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen ligger i idén att den koloniala borgarklassen och borgarklassen i de underutvecklade länderna är oförmögna att utföra den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter, på grund av deras band till godsägarna och imperialisterna. Bankerna har lån med inteckningar i marken, industrimännen har jordegendomar i landet, godsägarna investerar i industrin och alltsammans är intrasslat och sammanlänkat med imperialismen i en väv av egenintressen som motsätter sig förändring.”10
Den enda revolutionära klassen i Etiopien som kunde gripa makten och ta itu med uppgifterna att krossa feodalismen, genomföra en jordreform och modernisera landet var därför arbetarklassen, med stöd av bönderna. Men arbetarklassen skulle inte stanna där. Den måste också göra intrång och genomföra expropriationer mot den kontrarevolutionära borgarklassen, och därmed inleda den socialistiska revolutionens uppgifter, även om dessa bara kunde fullbordas på världsskala. På så sätt blir revolutionen ”permanent”.
Händelseutvecklingen följde en liknande väg som den Trotskij förutspått, men med en twist. År 1975 krossades kapitalismen och godsägarväldet i Etiopien. Men de krossades inte genom att den organiserade arbetarklassen tog makten med perspektivet om en socialistisk världsrevolution, som i Ryssland 1917. De krossades snarare av en militär klick som hade lutat sig mot massorna för att utdela ett dödande slag mot de avsatta kapitalisterna och godsägarna, men som också i sin tur hade utdelat slag mot samma massor.
Hur skulle denna ovanliga regim kunna karaktäriseras? Här framträder betydelsen av en korrekt teoretisk ansats med rötter i den marxistiska metoden.
Tragiskt nog misslyckades de två största maoistiska grupperna i Etiopien – Etiopiska folkets revolutionära parti (Ethiopian People’s Revolutionary Party, EPRP) och Alletiopiska socialistiska rörelsen (eller ”Meison”, efter dess amhariska akronym) – med att förstå regimens natur. Deras misstag skulle få katastrofala följder.
Till en början pekade båda på förtrycket av arbetarna i slutet av 1974 och fördömde ytligt regimen som ”fascistisk”. Men sedan kom de revolutionära händelserna 1975, som fullständigt desorienterade båda grupperna.
I sina försök att karakterisera Derg tog var och en fasta på ett av dess särdrag och kom fram till diametralt motsatta slutsatser. Etiopiska folkets revolutionära parti fortsatte att kalla regimen ”fascistisk” genom att peka på dess ständiga förtryck. Meison, tvärtom, gjorde en 180-graders vändning, pekade på Dergs revolutionära åtgärder och gav sitt fulla stöd till juntan.
Liksom i liknelsen med de blinda männen som möter en elefant, där var och en kommer fram till helt olika beskrivningar av djuret baserat på att bara känna på en del av dess anatomi, hade de etiopiska maoisterna var och en identifierat en sida av regimen utan att förstå dess väsen. Det är ett faktum att endast Ted Grant förstod Dergs verkliga betydelse.
När revolutionen bröt ut i Etiopien var arbetarklassen för liten och saknade det ledarskap som krävdes för att gripa makten. Men om arbetarklassen var svag, var den etiopiska borgarklassen ännu svagare.
In i denna återvändsgränd klev officerarna av lägre och mellersta rang, tog makten och höjde sig över samhället genom att balansera mellan klasserna, utdela slag mot massorna och mot den gamla härskande klassen. Detta är ett typiskt drag hos vad marxister kallar ”bonapartistiska” regimer, i likhet med Napoleon Bonapartes diktatur, och de tenderar att uppstå när klasskampen hamnar i en återvändsgränd.
Sådana regimer, där armén balanserar mellan klasserna för att höja upp sig själv, blev normen i stora delar av den så kallade ”tredje världen” under efterkrigstiden. Varför blev det så? För att liknande förhållanden gav liknande resultat. Den gamla härskande klassen var alltför misskrediterad av den kroniska sociala krisen för att kunna regera. Men arbetarklassen saknade styrkan och ledarskapet för att erövra makten. Klasskampen hamnade därför i ett dödläge.
Men inte alla bonapartistiska regimer är likadana.
Som Ted Grant förklarade var det ett viktigt faktum att den kapitalistiska staten i stora delar av den koloniala och halvkoloniala världen, särskilt i Asien och Afrika, var relativt ny. Den hade inte fulländats under århundraden, som i de utvecklade kapitalistiska länderna. Och borgarklassen hade visat sig oförmögen att befästa lojaliteten hos statens väpnade organ, vilket den bara kunde hoppas på om den på allvar kunde utveckla produktivkrafterna.
Många officerare av lägre och mellersta rang föraktade godsägarna och kapitalisterna, som konsumerade allt utan att bidra till landets utveckling. När dessa officerare tog makten under efterkrigstiden hade de inga betänkligheter mot att utdela hårda slag mot de gamla härskande klasserna.
De imperialistiska stormakterna kunde inte ingripa på ett direkt sätt. På grund av den enorma vågen av koloniala revolutioner tvingades de att retirera och dra sig tillbaka från direkt kolonialt styre, vilket uppmuntrade många av dessa officerare att vidta omfattande åtgärder.
I ett antal länder gjorde officersregimerna stora ingrepp i borgarklassens egendom: i Egypten nationaliserade till exempel Nasser en rad utländska företag, däribland Suezkanalen, medan officerarna i Irak nationaliserade oljefälten och andra resurser. Staten kan dock inte forma samhället helt efter eget gottfinnande. Varje regim måste i slutändan basera sig på någon form av egendoms- och klassförhållanden i samhället. I dessa länder gick exproprieringarna aldrig så långt att kapitalismen helt avskaffades. De förblev i alla avseenden borgerliga bonapartistiska regimer som vilade på en kapitalistisk ekonomi, även om borgarklassen berövades den politiska makten.
Men det var inte på något sätt förutbestämt att liknande regimer inte skulle kunna gå hela vägen och fullständigt expropriera den svaga borgarklassen.
Och det var just detta som hände, inte bara i Etiopien under Derg, utan också i Syrien, Burma och grannlandet Somalia bland en rad andra länder under de koloniala revolutionerna. Här avskaffades kapitalismen genom borgarklassens fullständiga expropriering. Naturligtvis var detta ingen större bedrift med tanke på borgarklassens svaga karaktär i Etiopien. Som Trotskij förklarade: för ett lejon behöver du en pistol, för en loppa räcker det med en fingernagel.
Men under dessa regimer var arbetarklassen endast passiva observatörer som inte utövade politisk makt, vilket är en förutsättning för en övergång till socialism. Som Ted Grant förklarar fanns det inga sovjeter eller organ för arbetarmakt:
”I en vanlig revolution är sådana improviserade kommittéer och traditionella organisationer oumbärliga. De är en träningsplats för arbetarna i konsten att styra staten, att utveckla solidariteten och förståelsen bland arbetarna. Efter att kapitalet segerrikt störtats blir de verktyg för arbetarstyre, organ för den nya staten och för arbetardemokratin.
Men där – som i Östeuropa, Kina, Kuba, Syrien, Etiopien – störtandet sker med arbetarnas och böndernas stöd men utan deras aktiva kontroll, måste resultatet helt klart bli annorlunda. De småborgerliga intellektuella, arméofficerarna, ledarna för gerillaförbanden använder arbetarna och bönderna som kanonmat, bara som stödjepunkter, som kanonstöd, så att säga.
Deras mål, medvetet eller omedvetet, är inte makt åt arbetarna och bönderna, utan makt åt deras elit.”11
Dessa regimer kan alltså beskrivas som bonapartistiska. Men det var en bonapartism baserad på statlig egendom, inte på kapitalistisk egendom. Dessa var, som Ted Grant beskrev dem, proletära bonapartistiska regimer. Och de hade den deformerade arbetarstaten i Sovjetunionen som förebild, som de bara skilde sig ytligt från.
Andra regimer nådde samma resultat på en annan väg. I Kina och Kuba exproprierades kapitalismen med hjälp av segerrika gerillaarméer. I Östeuropa skedde exproprieringen på order av Röda armén från 1948. I alla dessa fall hade man kanske arbetarklassens passiva stöd, men man saknade dess aktiva deltagande.
Sovjetunionen hade börjat som en sund regim av arbetardemokrati 1917, men under förhållanden av isolering och ekonomisk underutveckling hade den degenererat, vilket ledde till att arbetarklassen exproprierades politiskt av en parasitisk, privilegierad byråkrati, medan den planerade ekonomin förblev intakt. Dessa nya regimer skilde sig inte i grunden från den degenererade stalinistiska regimen i Ryssland.
Stalinismen hade dessutom stärkts massivt i och med Röda arméns segrar och den kinesiska revolutionen 1949. Här fanns färdiga exempel på proletär bonapartism som kunde kopieras. Förekomsten av den byråkratiska karikatyren av socialism i Sovjetunionen hade en magnetisk dragningskraft på officersklickar över hela den så kallade ”tredje världen” – och dess byråkratiska deformeringar förstärkte bara dess dragningskraft.
När allt kom omkring tycktes ”socialismen”, så som den såg ut i Sovjetunionen, visa att det fanns en annan väg för underutvecklade nationer, där samhället kunde utvecklas genom en planerad ekonomi, samtidigt som ett toppskikt kunde fortsätta att åtnjuta enorma privilegier. Som Ted Grant uttryckte det:
”En övergång till proletär bonapartism ökar i själva verket deras makt, prestige, privilegier och inkomster. De blir det enda kommenderande och styrande skiktet i samhället och höjer sig ännu högre över massorna än tidigare. Istället för att vara underordnade den svaga, fega och ineffektiva borgarklassen blir de samhällets herrar.”12
Minsta lilla grad av politiskt oberoende för arbetarklassen är ett hot mot det privilegierade härskande skiktets intressen i en proletär bonapartistisk regim, som inte har något intresse av en övergång till verklig socialism. Detta skikt måste oundvikligen sträva efter att krossa sådan opposition där den blir ett allvarligt hot. Etiopiska folkets revolutionära parti gjorde därför rätt i att beskriva detta som en diktatorisk regim som försökte befästa sig själv genom förtryck. Som Ted Grant förklarade:
”Det var inte för inte som Trotskij förklarade för det amerikanska Socialist Workers Party att den politiska regimen i Ryssland, om man bortser från det statliga ägandet av industrin och jorden, var fascistisk! Det fanns ingenting som skilde Stalins politiska regim från Hitlers, förutom det avgörande faktum att den ena försvarade och åtnjöt privilegier baserade på statligt ägande, medan den andra åtnjöt privilegier, makt, inkomster och prestige baserade på försvaret av privat egendom.”13
Denna skillnad i egendomsförhållandena är avgörande. Genom att likställa Derg med ”fascism” och motsätta sig det med ett abstrakt begrepp som ”demokrati” gjorde Etiopiska folkets revolutionära parti ett politiskt misstag och undergrävde sin egen förmåga att utmana Derg. Dergs diktatoriska metoder, i den mån de tillämpades på massorna, var hatade. Men i den mån de användes mot feodalherrarna och kapitalisterna var de inte bara extremt populära utan även historiskt progressiva. Abstrakt tal om ”demokrati” lämnade Etiopiska folkets revolutionära parti öppet för anklagelser från Derg om att det var en kontrarevolutionär femtekolonn som stod upp för de kontrarevolutionära klassernas demokratiska rättigheter.
Meisons teoretiska misstag ledde under tiden till att partiet sjönk mycket, mycket lägre. Genom att endast lyfta fram Dergs revolutionära handlingar och ge det fullt stöd mot dess fiender, underordnade sig Meison de småborgerliga officerarna och kom att bli medskyldig till alla de brott som Mengistus terror innebar när den senare försökte konsolidera sin makt genom att krossa den revolutionära ungdomen.
Mengistus uppgång
När Derg kom till makten var det mycket lite som förenade organisationen och den riskerade att bli en mycket instabil härskande klick. Den gjorde absolut inte anspråk på att sympatisera med marxistiska idéer, som var helt främmande för dess medlemmar. I den mån officerarna förenades av en ideologi, var denna ideologi nationalistisk och sammanfattades i Dergs slogan: ”Etiopien först” (”Ethiopia Tikdem”).
Derg splittrades snart i många frågor, bland annat om hur man skulle hantera Meisons och särskilt Etiopiska folkets revolutionära partis växande inflytande bland massorna. Det senare hade vuxit enormt. Det hade stöd av en stor majoritet av ungdomarna, det tog över ledningen för fackföreningskonfederationen (CELU), och av allt att döma växte dess inflytande snabbt även inom armén. Det uppstod också andra meningsskiljaktigheter inom Derg, till exempel gällande hur man skulle hantera den eritreanska nationella frågan.
Mitt i dessa meningsskiljaktigheter manövrerade också personligt ambitiösa individer, bland vilka Mengistu var den främsta manipulatören. Av pragmatiska och inte principiella skäl såg Mengistu en möjlighet att höja sig själv genom att söka stöd från Sovjetunionen, liksom genom att skickligt manipulera skillnaderna mellan de studentledda maoistgrupperna.
När radikala studenter återvände från exilen kom Mengistus fraktion i kontakt med Meison-medlemmar och inledde ett samarbete med dem. Meison trodde dåraktigt nog att de kunde ”påverka” Mengistu, som de till och med gav lektioner i vad de kallade ”marxist-leninistisk” teori! I själva verket var allt Mengistu lärde sig av dem tillräckligt mycket retorik för att bli en effektiv demagog. Det var han som använde Meison, vars kadrer han byråkratiskt installerade på statliga poster, i grannskapskommittéer som kallas kebeles, och till och med på ministerposter.
I februari 1977 kände sig Mengistu, som vilade på stödet från Meison och kebeles – samt sovjetisk uppbackning – tillräckligt stark för att ta makten. Han massakrerade sina motståndare i Derg och reducerade sammanslutningen till föga mer än en nickedocka för sin personliga diktatur.
För att befästa denna diktatur var hans nästa drag att likvidera revolutionen, och i synnerhet dess förtrupp. Det innebar att utplåna de maoistiska masspartierna. En mördarkampanj inleddes mot ledarna för Etiopiska folkets revolutionära parti, och ledarna för den nationalistiska gerillan i vad Mengistu och Meison perverst kallade den ”röda terrorn”. Skamligt nog hade denna fullständigt kontrarevolutionära terror fullt stöd, för att inte tala om tekniskt bistånd, från Sovjetunionen, genom bland annat telefonavlyssnare, högteknologisk övervakningsutrustning och underrättelseexperter.14
Arméförband lojala mot Mengistu och beväpnade grupper från trasproletariatet, knutna till kebeles och ledda av Meison-kadrer, sattes in mot Etiopiska folkets revolutionära parti.
På första maj 1977 organiserade Etiopiska folkets revolutionära parti ett första maj-möte i Addis Abeba. Regimen svarade med att skjuta med kulsprutor och över 1 000 människor dödades. Mödrar och fäder fick sedan betala för de kulor som genomborrat deras barns kroppar innan de kunde hämta kropparna från sjukhusets bårhus.
Mengistus terrorvälde ledde till att tusentals unga människor dödades – den revolutionära generationens blomma. Det är svårt att föreställa sig någon regim som har överträffat Mengistu när det gäller mångfalden och grymheten i de tortyrmetoder som den använde mot sina offer.15
Överlevande hävdar att det knappt fanns en man eller kvinna mellan 15 och 40 år som levde i Etiopiens städer mellan 1977 och 1979 som inte utsattes för tortyr i något av regimens fängelser. I mitten av 1977 existerade Etiopiska folkets revolutionära parti knappt längre i städerna. De av dess kadrer som överlevde flydde ut på landsbygden.
Efter att ha förlitat sig på att ett skikt av trasproletariatet skulle krossa Etiopiska folkets revolutionära parti, släpptes en andra våg av terror lös i slutet av 1977. Den här gången var huvudmålet själva Meison. Detta var en mycket enklare polisoperation. Meison hade ingen underjordisk organisation och dess medlemmar var välkända för regimen. Den blev snabbt utplånad.
1979 gjorde Mengistu officiellt Etiopien till en enpartistat. Han hade anammat alla metoder och yttre attribut från den byråkratiska regimen i Sovjetunionen.
Men efter att ha decimerat den revolutionära ungdomen hade Mengistu-regimen dödat just det skikt av befolkningen som kunde ha kämpat för att bevara revolutionens landvinningar. Det var en svag regim som bara blev svagare i takt med att centrifugalkrafterna grep tag om landet.
Från inbördeskrig till kollaps
I slutet av 1970-talet sänkte sig dödens tystnad över den revolutionära rörelsen i städerna. De som fortsatte att göra motstånd mot regimen gjorde det från gerillabaser på landsbygden. Många av de ungdomar som flydde städerna anslöt sig till så kallade ”marxist-leninistiska” nationalistiska gerillarörelser.
Mengistus stalinistiska regim visade sig vara helt oförmögen att lösa de uppgifter som den etiopiska revolutionen påbörjat, framför allt den nationella frågan, vilken kan få en explosiv karaktär – särskilt i tidigare koloniala och halvkoloniala länder, där den borgerligt demokratiska revolutionen aldrig fullbordats. Det var inte för inte som de radikala studenterna på 1960-talet lånade Lenins fras när de beskrev Etiopien som ”ett nationernas fängelse”. I Ryssland före 1917 fick den nationella frågan liknande akuta proportioner. Bolsjevikerna behövde ha en mycket utvecklad fingertoppskänsla för att övertyga arbetarna och bönderna från de förtryckta nationaliteterna att deras intressen var helt i linje med de ryska arbetarnas, och för att svetsa samman arbetare från alla nationaliteter till en enad revolutionär rörelse.
För att övertyga letterna, ukrainarna, kaukasierna, judarna och andra minoritetsgrupper om att de menade allvar med att göra slut på den ryska tsarismens barbariska nationella förtryck, lovade bolsjevikerna att respektera nationernas rätt till självbestämmande, och till och med avskiljande.
I Etiopien hade eritreanerna fört en lång kamp för självständighet som sträckte sig tillbaka till Selassies tid. Nationella etniska gerillarörelser hade börjat dyka upp sedan 1960-talet och hade vuxit med bondemassornas revolutionära uppvaknande. Somaliska rebeller hade rest sig i Ogaden, och från 1975 hade radikala studenter bildat Tigreanska folkets befrielsefront (Tigray People’s Liberation Front, TPLF), som har fortsatt att spela en betydande roll i etiopisk politik fram till i dag.
En sund arbetarregim baserad på leninistiska principer hade kunnat avvärja inbördeskriget. Faktum är att de tigrayanska rebellernas huvudkrav inte ens var för avskiljning, utan för autonomi, vilket lätt kunde ha beviljats. Men Lenins och bolsjevikernas nationella politik var helt främmande för Derg.
Officerarna, med sin nationalistiska politik om ”Etiopien först”, var vana vid att tvinga igenom sin vilja. De tog till diktatoriska metoder för att krossa de nationella strävandena hos eritreaner, somalier, tigrayaner och andra.
Mengistus ”röda terror” förvärrade situationen ytterligare och övertygade de förtryckta nationaliteterna om att denna regim inte skilde sig mycket från kejsarnas. Byråkratiska metoder i Mengistus jordpolitik underblåste ytterligare nationalistiska tendenser bland bönderna.
Med det påstådda syftet att lösa problemet med den extrema uppstyckningen av jorden lanserade regimen en kampanj för ”bybildning” – tvångsförflyttning av bönder till obrukade områden, ofta i karga miljöer. Processen var ofta byråkratiskt klantig, och bönderna fick inget av det stöd som de hade utlovats. Allt som oftast var denna förhatliga politik bara ett fikonlöv för en cynisk politik mot uppror som syftade till att omlokalisera bondesamhällen som sympatiserade med gerillan.
Det fullständigt reaktionära spel som Sovjetunionen spelade mitt under de fasor som nu utspelade sig på Afrikas horn bör också nämnas här. Moskva var glada över att hjälpa Mengistu att komma till makten. Men innan dess hade Sovjetunionen varit allierad med generalmajor Barres regim i Somalia och den eritreanska gerilla som kämpade mot Selassies envälde.
Den somaliska regimen hade också exproprierat kapitalisterna och godsägarna, och den skilde sig i grunden inte från Dergs regim. Men även den förde en snäv nationalistisk politik, och beväpnad av Sovjetunionen förberedde Barre ett krig för att annektera Ogaden från Etiopien.
Moskva försökte försona sina två allierade och förespråkade till en början en federation av Eritrea, Etiopien och Somalia. En socialistisk federation på Afrikas horn hade kanske varit det mest önskvärda resultatet för människorna i regionen, men det faktum att nationalistiska klickar kontrollerade både Etiopien och Somalia omöjliggjorde ett sådant resultat.
Vad gjorde då den ryska byråkratin? De kastade helt enkelt sina gamla allierade överbord, bytte sida och lierade sig med Mengistu. Det var ett principlöst drag som endast syftade till att tjäna deras geopolitiska intressen, där Etiopien var det större ”priset” för Moskva.
Rysk uppbackning räddade inte Mengistus regim. En isolerad revolution under de eftersatta förhållanden som då rådde i Etiopien skulle oavsett ha mött enorma svårigheter, trots fördelarna med en planerad ekonomi. Men under Mengistu förvärrades isoleringen av byråkratisk misskötsel och ett förödande inbördeskrig. Detta i kombination med rekordlåg nederbörd ledde i sin tur till den fruktansvärda hungersnöden 1984-85 med flera hundratusen dödsoffer. Regeringen svarade med ytterligare avskydda vågor av omflyttningar bort från det krigshärjade norra området.
Eftersom det såg alltmer oundvikligt ut att Mengistus regim skulle falla, drog Sovjetunionen (som hade sina egna problem) tillbaka sitt stöd i slutet av 1980-talet. När Sovjetunionen kollapsade försökte en isolerad Mengistu, som aldrig hade motiverats av några principer, att följa med strömmen, överge sin ”marxism-leninism” och över en natt konvertera till den fria marknaden. Det gjorde för övrigt även den så kallade ”marxistiska” gerillan som hade bekämpat hans regim i Tigray och Eritrea.
1991 gick Mengistus regim sin oundvikliga undergång till mötes när Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) och dess allierade tog makten. Samma år kollapsade Siad Barres proletärt bonapartistiska regim i grannlandet Somalia, vilket ledde till statens kollaps, inbördeskrig, svält och islamistiska uppror, som förvärrades av USA:s imperialistiska inblandning.
Mer än tre decennier har nu gått sedan Mengistu-regimen kollapsade. Marknaden är otyglad på Afrikas horn. Vad har den fört med sig? Nya, brutala härskande klickar har installerats i Etiopien, Eritrea och Somalia.
Under en tid hyllades Etiopiens tvåsiffriga BNP-tillväxt under 2000-talet som ett ekonomiskt mirakel. Men det har nu börjat ta slut, och nu rivs alla de gamla såren upp igen. Social oro; inbördeskrig i Tigray; hotet om svält som hänger över huvudet på miljoner i hela regionen; krigshets mellan regimerna. Det är inte svårt att se den framtid som kapitalismen skapar på Afrikas horn: en framtid av fruktansvärd misär, massmord, etniska stridigheter och hunger. Med ett ord: barbari.
Men det finns en annan väg för människorna på Afrikas horn. Hela kontinenten är i dag en sjudande kittel av missnöje. Arbetarklassen, som befann sig i sin linda i Etiopien för 50 år sedan, är i dag starkare än någonsin – och inte bara i Etiopien, utan överallt.
Om Etiopiens arbetare och ungdomar formar ett revolutionärt parti, som genomsyras av det förflutnas lärdomar, kommer de till skillnad från 1974 att kunna inta sin rättmätiga plats i spetsen för nästa revolutionära våg, som kommer att skilja sig markant från den förra.
De förhållanden som ledde till uppkomsten av proletär bonapartism existerar inte längre – den byråkratiska, nationalistiska modellen med stalinistisk ”socialism i ett land” är död. Den har alltid varit en återvändsgränd. Nästa revolutionära våg, om den ska kunna gå framåt, måste lägga makten direkt i arbetarklassens händer. Inget officersförband, ingen grupp intellektuella, inga gerillasoldater kommer att göra det åt arbetarna. Detta är lärdomen. Nästa revolutionära våg måste ge arbetarklassen makten och övergå i en kamp över hela kontinenten, över hela världen, för att störta kapitalismen och imperialismen överallt.
Först då, när de ekonomiska hävstängerna har tagits från de utländska imperialisterna och deras lokala hantlangare, kan vi på allvar tala om att utveckla produktivkrafterna, göra slut på nationella och etniska konflikter och skapa en framtid fri från nöd, elände och slit för miljontals arbetare och bönder.
Fotnoter
- The Ethiopian People’s Revolutionary Party Program, Ethiopian Students Union in North America, 1975, s. 1 ↩︎
- A Tiruneh, The Ethiopian Revolution (1974 to 1984), Cambridge University Press, 1993, s. 51 ↩︎
- A Bertha, A political history of the Tigray People’s Liberation Front, Tsehai Publishers, 2009, s. 54 ↩︎
- A Tiruneh, The Ethiopian Revolution (1974 to 1984), Cambridge University Press, 1993, s. 64 ↩︎
- Ibid. s. 63 ↩︎
- Ibid. s. 72 ↩︎
- Ibid. s. 104 ↩︎
- Ibid. s. 152 ↩︎
- Ibid. s. 139 ↩︎
- T Grant, “The Colonial Revolution and the Deformed Workers’ States”, The Unbroken Thread, Fortress, 1989, s. 349-350 ↩︎
- Ibid. s. 355 ↩︎
- Ibid. s. 345-346 ↩︎
- Ibid. s. 363 ↩︎
- J Wiebel, “The Ethiopian Red Terror”, i T. Spear (Ed.), Oxford research encyclopedia of African history, Oxford University Press, 2017 s. 20 ↩︎
- Se B Tola, To Kill a Generation, Free Ethiopia Press, 1989 ↩︎