Världsperspektiv 2012 - del ett

av International Marxist Tendency
Lenin gör rent hus med imperialismen

Idag påbörjar vi publiceringen av IMT:s analys av världsläget. Del ett behandlar den allmänna krisen i världskapitalismen och därefter följer analyser av specifika delar av världen. Världsperspektivet kommer att publiceras som åtta delar. Här följer del ett.

"Världens akuta problem kan bara lösas av ett socioekonomiskt system som folket medvetet kontrollerar. Problemet är inte att utvecklingen har en inneboende gräns - problemet är ett föråldrat och kaotiskt produktionssätt som slösar med liv och resurser, förstör miljön och förhindrar vetenskapens och teknologins potential att utnyttjas till fullo." (Alan Woods och Ted Grant, Reason in Revolt)

Förhållandena förändras blixtsnabbt över hela världen. Efter den arabiska revolutionen avlöste händelserna varandra i snabb följd: indignadosrörelsen i Spanien, vågen av strejker och demonstrationer i Grekland, upploppen i Storbritannien, rörelsen i Wisconsin och Occupy-rörelsen i USA, störtandet av Gaddafi, Papandreous och Berlusconis fall; allt detta är kännetecknande för den nuvarande epoken.

Dessa plötsliga och stora vändningar är tecken på att något grundläggande har förändrats. Händelserna börjar påverka medvetandet hos allt bredare skikt av befolkningen. Den härskande klassen blir alltmer splittrad och desorienterad av den kris, som de aldrig förväntade sig och inte har någon aning om hur man ska få ordning på. Plötsligt fungerar inte deras gamla metoder för att bibehålla kontrollen över samhället.

Instabilitet är den dominerande faktorn i ekvationen på alla nivåer; ekonomiskt, finansiellt, socialt och politiskt. De politiska partierna är i kris. Regeringar och ledare avlöser varandra utan att hitta någon väg ut ur återvändsgränden.

Det viktigaste av allt är att arbetarklassen återhämtat sig från den första chocken av krisen och börjat röra sig. De avancerade skikten av arbetarklassen och ungdomen har börjat dra revolutionära slutsatser. Alla dessa symptom innebär att vi är på väg in i världsrevolutionens första kapitel. Detta kommer utspela sig under år, eventuellt decennier, med uppgångar och nedgångar i kampen, vinster och förluster - en period av krig, revolution och kontrarevolution. Detta är ett uttryck för det faktum att kapitalismen har uttömt sin potential och nu gått in i en fas av förfall.

Denna allmänna riktning utesluter inte möjligheten om en viss återhämtning under vissa perioder. Även under perioden 1929-39 pågick det cykliska förändringar, men den övergripande tendensen kommer vara i riktning mot längre och djupare recessioner, som bara kommer avbrytas av ytliga och kortlivade återhämtningar. Den "återhämtning" som följde på krisen 2008-9 är typisk för denna tendens. Det är den svagaste återhämtningen i historien - den svagaste sedan 1830 enligt de borgerliga ekonomerna - och banar bara vägen för en ännu djupare kris.

Detta återspeglar faktumet att det kapitalistiska systemet har nått en återvändsgränd. Kapitalismen har samlat på sig motsättningar under årtionden. I grund och botten är krisen en manifestation av produktivkrafternas uppror mot det kapitalistiska systemets tvångströja. De huvudsakliga hindren för civilisationens utveckling är å ena sidan privategendomen och å andra sidan nationalstaten.

Under en period kunde systemet komma över sina inneboende motsättningar genom en expansion av världshandeln, vars omfattning saknar motstycke ("globaliseringen"). För första gången sedan 1917 är hela världen länkad till en gemensam världsmarknad. Men detta avskaffade inte kapitalismens inre motsättningar, utan fortplantade dem bara på en enorm och tidigare okänd skala. Nu ska notan betalas.

"Globaliseringen" uttrycker sig nu som en global kris för kapitalismen. Den otroliga produktionskapacitet som byggts upp på världsskala kan inte användas. Denna kris har inte riktigt några historiska paralleller. Den är på en mycket större skala än någon tidigare kris. Kapitalets strateger är som antikens sjöfarare, på ett främmande hav utan vare sig kompass eller karta. Det råder just nu en allmän förtroendekris inom den internationella borgarklassen.

Borgarklassen sköt upp den hemska dagen genom att köra slut på de mekanismer som de i vanliga fall använder sig av för att ta sig ur en kris. Nu är detta omöjligt. Bankerna lånar inte ut, kapitalisterna investerar inte, ekonomin stagnerar och arbetslösheten växer, vilket tyder på att den bräckliga återhämtningen efter 2009 förr eller senare kommer kollapsa och följas av en ny kris.

Den europeiska kapitalismens kris återspeglas i instabiliteten på obligationsmarknaden där land efter land får betala ett högre riskpremium. En efter en har Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien fallit offer för marknaden som tvingar dem att betala ockerräntor på deras redan skenande statsskulder. På så sätt gör "marknaden" en svår situation omöjlig.

De internationella ratingbolagen hotar nu att sänka betygen för Frankrike och Tyskland, och till och med för hela eurozonen. Det är en slags dödlig smitta som spridit sig till alla eurozonens stora länder. Den konstanta instabiliteten på världsmarknaden visar borgerlighetens nervositet, som vid tillfällen gränsar till panik. Den är som en termometer som tar temperaturen på en febrig patient. De borgerliga ekonomerna står samlade runt patientens säng, men skakar bara sina huvuden eftersom de inte kan erbjuda någon effektiv medicin.

Den panik som återspeglar sig i aktie- och obligationsmarknadens våldsamma fluktuationer har snabbt spridit sig från Europa till Amerika. Till ingen nytta, går Merkel och de andra till rasande angrepp mot ratingbolagens oansvariga beteende. De senare svarar att de bara sköter sitt jobb, de återspeglar sanningsenligt den allmänna osäkerheten över läget på världsmarknaden och bristen på förtroende i politikernas förmåga att lösa problemen. Men genom att göra detta ger de bara ekonomin ytterligare en knuff mot avgrunden.

En ny epok

Lenin förklarade att det inte finns någonting sådant som en omöjlig situation för kapitalismen. Om inte arbetarklassen genom medvetna ansträngningar störtar kapitalismen, kan den återhämta sig också från den djupaste kris. Som ett allmänt antagande är detta utan tvivel helt sant. Men detta allmänna antagande säger oss inget om den konkreta situationen vi står inför, eller dess troliga resultat. Vi måste analysera vårt historiska läge konkret, med hänsyn till var vi har kommit ifrån.

Under kapitalismens historia kan distinkta perioder urskiljas. Till exempel var perioden innan första världskriget en period av ekonomisk uppgång som varade ända till 1914. Detta var socialdemokratins klassiska period. Andra internationalens masspartier formerades i en period med full sysselsättning och en relativ förbättring av den europeiska arbetarklassens levnadsstandard. Detta ledde till en nationalistisk och reformistisk urartning av socialdemokratin som avslöjades 1914 när de i kriget, nästan utan undantag, tog sida med "sina" respektive borgarklasser.

Den period som följde på den ryska revolutionen 1917 hade en helt annan karaktär. Det var en period fylld av klasskamp, av revolution och kontrarevolution, som varade till andra världskrigets utbrott. Krisen som började med börskraschen på Wall Street 1929 och som ledde till den stora depressionen föregicks av en period av intensiva marknadsspekulationer, som har många likheter med den period som föregick den nuvarande krisen.

Depressionen på 1930-talet avslutades först i och med kriget. Trotskij förutsåg 1938 att kriget skulle sluta med en ny revolutionär våg. Detta var korrekt, men det sätt kriget slutade på blev annorlunda än Trotskij hade tänkt sig. Sovjetunionens militära seger stärkte stalinismen under en hel period. Socialdemokratin och stalinismen kunde avleda den revolutionära vågen i Italien, Frankrike, Grekland och andra länder. Detta var grundförutsättningen för en ny period av kapitalistiskt välstånd, något som Lenin och Trotskij hade sett som en teoretisk möjlighet 1920.

Orsaken till uppgången mellan 1948-74 har vi förklarat i tidigare dokument. (Läs Ted Grants Will There be a Slump?, 1960). Här räcker det att påpeka att det var resultatet av en särskild kombination av omständigheter som är omöjliga att återupprepa. Den nuvarande situationen utesluter ett sådant scenario. Perioden av kapitalistisk uppgång varade i nästan tre årtionden och ledde - i likhet med perioden som föregick det första världskriget - till en djupare urartning av såväl de socialdemokratiska och stalinistiska partierna som fackföreningarna i Europa och de andra västländerna. Fast vi får inte glömma att vi också under denna period bevittnade världshistoriens största generalstrejk i Frankrike 1968.

Denna period tog slut i och med den första recessionen sedan andra världskrigets slut, vilken började 1973-74 och sammanföll med en revolutionär våg: revolution i Portugal, Spanien och Grekland, en stor strejkvåg i Storbritannien, revolutionär oro i Italien och revolutionära omvälvningar i Latinamerika - särskilt i dess sydliga hörna: Chile, Argentina och Uruguay - men också i resten av de före detta kolonierna. Arbetarklassen i Europa och andra delar av världen började röra sig i riktning mot revolution. Men socialdemokratins och stalinismens ledare förrådde kampen och skapade därigenom förutsättningar för kapitalismen att återhämta sig.

Den period som följde därefter, under 1980-talet, kan beskrivas som en period av lätt reaktion. Borgarklassen försökte bli av med den keynesianska politikens effekter, som varit en skyhög inflation och skärpning av klasskampen. Detta var Reagans och Thatchers period, en period av monetarism och motoffensiv mot arbetarklassen.

Stalinismens kollaps

Detta förstärktes ytterligare av stalinismens kollaps. Nya delar av världen öppnades för den kapitalistiska marknaden och investerare. Hundratals miljoner billiga arbetare och växande konsumentmarknader i Sydostasien, Kina, före detta Sovjetunionen och Indien (som tvingades öppna upp sin marknad och göra sig av med sina protektionistiska skyddstullar) gav systemet en tillfällig respit och det nödvändiga syre som förhindrade att nedgången 1990 blev en ny depression.

På 1990- och 2000-talet var borgarklassen och deras ideologer som grodan i Aisopos fabel, som försöker blåsa upp sig själv till en oxes storlek men spricker under försöket. De föll till föga för vanföreställningen att "den fria marknaden" kunde lösa alla problem, om den bara fick sköta sig själv. Tidigare hade de tillbett staten som en välgörande gud, men nu började de förbanna den som roten till allt ont. Det enda de krävde av staten var att den skulle lämna dem ifred.

Utvecklingen mot en ökad statlig närvaro i samhället började vända. I stället för fortsatta nationaliseringar genomförde man en våg av privatiseringar. Ekonomerna rättfärdigade det nya synsättet med idén om "den osynliga handen", enligt vilken marknaden har en inneboende tendens mot utjämning som gör att utbud och efterfrågan alltid balanserar varandra, vilket skulle omöjliggöra en överproduktionskris. Detta är inget nytt utan bara en omformulering av Says lag som för länge sedan motbevisades av Marx. [http://www.marxists.org/archive/marx/works/1863/theories-surplus-value/ch17.htm]

Krisen 2008-9 var ännu en vändpunkt. Den undergrävde fullständigt alla de borgerliga ekonomernas teorier och utlöste en chockvåg i samhället som vi fortfarande kan känna av. Det var slutet på en förlängd period av skenbar finansiell stabilitet och ordning. Den stack hål på borgarklassens dröm om att de hade hittat det slutgiltiga receptet på framgång och att de en gång för alla avskaffat kapitalismens förödande cykler med högkonjunkturer och kriser.

Fast egentligen upptäckte de ingenting nytt. Högkonjunkturen var bara ett dåligt konstruerat korthus, uppbyggt på en kraftigt spekulationsbubbla inom bostadsmarknaden som under finanskapitalets dominans eldats på av billiga krediter. Den snyltande servicesektorn växte sig allt större på bekostnad av verkliga produktionsökningar. Aktiemarknaden började mer och mer likna ett kasino - storskaligt spelberoende - och bankirerna kastade sig hänsynslöst in i denna glada, pengaskapande karneval.

Kapitalismens parasitära element dominerade helt under den gångna perioden. Detta var i sig ett symptom på det kapitalistiska systemets ålderskrämpor: finanskapitalets fullständiga dominans och servicesektorns tillväxt på bekostnad tillverkningsindustrin, en massiv expansion av krediter och fiktivt kapital, samt alla sorters svindel och ohämmade spekulationer på aktiemarknaderna och i storbankerna.

Spekulation har förekommit i varje kapitalistisk uppgång sedan den holländska tulpanbubblan på 1600-talet. Men under den senaste perioden har spekulationens omfattning vida överträffat allt vi tidigare sett. Enbart handeln med så kallade derivatinstrument uppgår till 650 biljoner dollar och är egentligen inget annat än ett avancerat bedrägeri. Kapitalisterna har en hel armé anställda som uteslutande jobbar med att göra derivatinstrumenten så komplicerade som möjligt för att dölja sitt bedrägeri för allmänheten. Man sade att detta skulle vara en del i att göra marknaden mer stabil, men tvärtom har det varit en stark bidragande faktor till att öka osäkerheten. Det har bidragit starkt till dagens kris, och baksmällan från skulderna gör att det kommer bli ännu svårare att ta sig ur krisen. Samtidigt har rikedomarna koncentrerats i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Vår tendens trodde att krisen skulle komma tidigare. Men den sköts på framtiden på grund av de faktorer som beskrivits ovan, vilket har påverkat våra perspektiv i viss utsträckning. Men det första vi måste fråga oss är: Hur lyckades man skjuta krisen på framtiden och vilka blir konsekvenserna av detta? Vi gav en grundläggande förklaring i ett tidigare dokument vi skrev för 12 år sedan (On a Knife's Edge: Perspectives for the world economy). Vi förklarade att borgarklassen hade skjutit krisen på framtiden med hjälp av de medel man egentligen borde spara till att lösa en framtida kris. De sänkte räntan och ökade tillgängligheten på billiga krediter kraftigt. Med andra ord kunde de undvika en kris, men bara till priset av att krisen, när den väl kom, skulle bli ännu djupare.

Kapitalisterna försöker alltid övervinna sina nuvarande problem genom att skjuta den oundvikliga krisen på framtiden, då allt brakar samman med ännu större kraft. Krediter har bestämda gränser och kan inte expanderas i all oändlighet. Förr eller senare kommer allt komma fram i ljuset. Alla de faktorer som har bidragit till att driva på högkonjunkturen förvandlas nu till sin motsats och en till synes oändlig uppgång förvandlas till en nedåtgående spiral bortom all kontroll.

Borgarklassens problem är lätt att formulera: de kan inte längre använda de vanliga metoderna för att ta sig ur krisen eftersom de redan gjort slut på dem under högkonjunkturen. Räntorna är nära noll i USA och Europa, och noll i Japan. Om man räknar med inflationen, som är högre än räntan i USA och Europa, så betyder det att räntan reellt är negativ. Hur skulle en ytterligare sänkning kunna skapa tillväxt? Hur ska de kunna öka statsutgifterna när alla regeringar tyngs av massiva statsskulder?

Varifrån ska konsumenter få pengar när de flesta först och främst måste betala av de stora skulder de samlat på sig under högkonjunkturen? Och vilket incitament har kapitalisterna att investera i tillverkningsproduktion när det inte finns någon marknad där de kan få sina varor sålda? Av samma anledning har utlånare inget intresse av att utöka krediterna. Eftersom de inte ser någon mening i att investera i produktionsvaror på marknader som redan är övermättade, föredrar kapitalisterna att spekulera på kapitalmarknaden.

Stora summor pengar rör sig hela tiden runt i världen för att tjäna pengar genom att spekulera mot valutor som euron. De beter sig som en flock hungriga vargar som förföljer en renhjord på jakt efter ett svagt och sjukt offer. Och nu finns det gott om sjuka djur att välja bland. Denna spekulationsaktivitet bidrar till att öka den allmänna osäkerheten och göra krisen ännu mer krampaktig.

Protektionistiska tendenser

Om man accepterar marknadsekonomin måste man acceptera marknadens lagar, som inte skiljer sig så särskilt mycket från djungelns lag. Att acceptera kapitalismen men samtidigt beklaga sig över dess konsekvenser är ganska meningslöst. Reformisterna (särskilt vänstervarianten) fotsätter att upprepa sitt keynesianska mantra om att man ska lösa krisen genom att öka den offentliga konsumtionen. Men de flesta stater har redan en stor offentlig skuld som måste betalas av. I stället för att öka sina offentliga utgifter så fortsätter alla regeringar att skära ner, sparka offentlig anställda, och därmed fördjupa krisen ännu mer.

Borgarklassens desperation märks tydligt på det sätt den griper efter alla halmstrån den kan få tag i. I USA och Storbritannien har man än en gång försökt använda sig av "kvantitativa lättnader", det vill säga att trycka mer pengar. Detta kommer inte lösa några problem utan bara förvärra dem i framtiden. När pengarna förr eller senare tar sig in i ekonomin så kommer de kraftigt öka inflationen, vilket bereder grunden för en ännu djupare kris i framtiden.

Ekonomernas hopplösa förvirring kan man tydligt se i det märkliga exemplet Jeffrey Sach - mannen som var ansvarig för att släppa lös neoliberalismen i Östeuropa - som nu förespråkar en global version av "New Deal". Problemet är att det skulle vara en ren hädelse för den republikanskt dominerade amerikanska kongressen som helt och hållet är inställda på motsatsen.

Varken nyliberalism eller keynesianism har fungerat, eller kan fungera. Alla regeringar och deras ekonomiska rådgivare är totalt villrådiga. Det finns inga mer pengar till stimulanspaket, men samtidigt minskar nedskärningspolitiken bara efterfrågan ytterligare, vilket förvärrar situationen.

Deras största rädsla är att en ny nedgång kommer provocera fram protektionism och valutadevalveringar, på samma sätt som på 1930-talet. Detta skulle få katastrofala effekter för världshandeln och utgöra ett reellt hot mot globaliseringen. Allt som har uppnåtts under se senaste trettio åren kan rivas upp och vändas till sin raka motsats.

Den schweiziska nationalbankens uttalande (i september 2011) att man ville få ned värdet på schweizerfrancen är bara en första varning på hur saker troligtvis kommer att utveckla sig när tendenserna till protektionism och devalvering blir allt starkare. Det var detta som fick Wall Street-kraschen 1929 att förvandlas till 1930-talets depression, och det kan hända igen.

En nedåtgående spiral

Trotskij skrev 1938 att "borgarna störtar mot fördärvet med slutna ögon." Vi skulle vilja justera hans uttalande en smula: Borgarna störtar mot fördärvet med ögonen vidöppna. De ser tydligt vad som håller på att hända. De ser tydligt vad som kommer hända med euron. I USA ser de tydligt vad som kommer hända med underskottet. Men de har ingen aning om vad de ska göra åt det.

Sedan kollapsen 2008 har myndigheterna förgäves spenderat biljontals dollar på att rädda det finansiella systemet. EU-kommissionen har gång på gång sänkt sina förväntningar för den ekonomiska tillväxt i euroområdet, som nu ligger på gränsen till noll. Stagnation är emellertid det mest optimistiska scenariot. Allt pekar nu mot en djupare nedgång än 2008-2009.

Månaderna efter att räddningspaketen till bankerna betalats ut försökte borgarna trösta sig med att prata om en återhämtning. Men som vi märkt har det varit den svagaste återhämtningen i historien. Det finns inga nya uppskjutande skott. I verkligheten har ekonomin inte återhämtat sig sedan 2008, trots att man pumpat in biljoner dollar i ekonomin. Med dessa desperata åtgärder har de undvikit en omedelbar nedgång liknande den man upplevde efter 1929, men sådana panikåtgärder löser inte den grundläggande problematiken. Tvärtom har de skapat nya och olösliga motsättningar.

Borgarklassen kunde förhindra en bankkollaps, men det kom till priset av att hela stater gick i konkurs. Det som hände med Island är bara en försmak på vad som väntar det ena landet efter det andra. De förvandlade de svarta hålen i det privata banksystemet till svarta hål i det offentligas statsbudgetar.

Nu gnäller de borgerliga ekonomerna på att Grekland har friserat sina ekonomiska rapporter och förvrängt det verkliga läget i ekonomin. "Hade vi vetat det här hade vi aldrig låtit Grekland gå med i euron" klagar de. Men är det inte bankens jobb att analysera ekonomisk data och upptäcka försök till fusk från deras låntagares sida? Anklagelsen mot Grekland kan man lika gärna rikta mot bankerna. Hur kunde de inte upptäcka att de grekiska regeringarna lurades?

Svaret är att de inte ville. Alla finansiella institut deltog i spekulationskarusellen, och tjänade stora pengar på allt från bostadslån till statsobligationer. I denna spekulationsorgie var bankerna inte speciellt intresserade av att göra en riskanalys av sina låntagare. Tvärtom konspirerade de tillsammans med sina låntagare för att få sin skuld att verka mer attraktiv.

Krisen för högrisklånen i USA (så kallade subprimlån) följer samma mönster. Bankerna lånade ut stora summor till människor som inte hade någon möjlighet att köpa sin egen bostad. De utövade till och med aktiva påtryckningar på människor för att få dem att ta lån. Den resulterande skulden delades sen upp och packades om för att säljas vidare på spekulationsmarknaden. På detta sätt tjänade man gigantiska summor pengar. Så länge pengarna rullade in brydde de sig inte mycket om tillståndet i de grekiska statsfinanserna, eller bland utfattiga husägare i Alabama, Madrid och Dublin.

Det är knappast en överdrift att säga att kapitalisterna helt tappade fattningen under denna period. Borgerligheten berusades av sina egna framgångar. Den levde bara för dagen, utan en tanke på någon morgondag. Man brydde sig inte om att man levde på någon annans tillgångar, och tog lån utan hänsyn till att de förr eller senare skulle behöva betalas tillbaka, men då av någon annan. Precis som efter en blöt fest vaknade de så småningom upp till en sprängande huvudvärk.

Men till skillnad från efter en blöt fest var det här en huvudvärk de kunde skicka vidare. De skickade den omedelbart vidare till staten, som plikttroget skickade den vidare till resten av samhället. Bankerna kunde därmed ta sig upp ur sängen uppfräschade av en överföring på miljarder statliga kontanter, samtidigt som resten av samhället fick försöka betala räkningen.

Allt fler börjar därför inse att vårt så kallade demokratiska samhälle egentligen styrs av bank- och företagsdirektörer som vi inte har valt. Med tusen trådar är de sammanvävda med staten och den politiska elit som representerar dem. Denna insikt har lett till att vanliga människor alltmer börjat ge upp sina gamla invanda tankesätt. Samhället håller allt fortare på att polariseras. Detta är oerhört farligt för den härskande klassen.

På ett dialektiskt sätt förenas nu alla de faktorer som drev ekonomin uppåt, men denna gång för att dra den ned. Samhället är på väg in i en smärtsam nedåtgående spiral, till synes utan slut. Genom att kämpa har arbetarklassen i USA och Europa erövrat vad vi skulle kunna kalla något så när drägliga levnadsvillkor. Men borgarklassen kan inte längre acceptera att dessa villkor upprätthålls. Det kapitalistiska systemet är bankrutt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Vem kommer betala dessa skulder? Ekonomerna har ingen aning om hur man ska ta sig ur krisen. Det enda de är överens om är att arbetarklassen och medelklassen ska betala den. Men för varje steg som folket tvingas backa kommer bankerna och kapitalisterna begära att man tar tio till. Detta är den verkliga innebörden av de attacker som man nu överallt har påbörjat.

Men detta kommer få en rad konsekvenser. Både den engelska och franska revolutionen började med att man inte kunde komma överens med vem som skulle betala för statsunderskottet. Man ställde frågan: Vem ska betala? Adeln tvärvägrade. Detta var revolutionens utlösande faktor. Vi ställs inför en liknande situation idag. Arbetarklassen kommer inte bara sitta med armarna i kors och se på när borgarna tar tillbaka allt man erövrat under femtio år.

Den grekiska arbetarklassen gjorde uppror mot försöken att få dem att betala. Den visar vägen för arbetarklassen i Italien, Spanien och övriga Europa. Återbetalning av statsskulden är den spanska statens tredje största utgiftspost, efter pensionerna och de stadsanställdas löner (beräknad till 28,91 miljarder 2012). Vi kan se den spanska krisen ännu tydligare i arbetslöshetssiffrorna. Över fem miljoner saknar ett jobb, vilket är en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen. I södra Spanien uppgår de arbetslösa till över 30 procent. Mer än hälften av ungdomarna saknar ett jobb att gå till. Det var detta som skapade indignados-rörelsen.

Det som står på dagordningen är saker som tenderar att sprida sig; inte bara ekonomiskt, utan också på det politiska planet. Protesterna mot nedskärningar och höjda skatter har spridit sig från Madrid till Aten, från Aten till Rom och från Rom till London. I USA har Occupy-rörelsen spridit sig som en löpeld, och gett uttryck för samma fördämda ilska och frustration. Horisonten ligger vidöppen för hårda klasstrider på alla fronter.

[fortsättning följer...]

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.