Hög tid för facklig offensiv i den skånska välfärden

I ett läge där kapitalismen inte längre har råd med några eftergifter, blir nu arbetare pressade hårdare och hårdare för varje dag som går. Detta är smärtsamt tydligt i Skåne. Sjukhuspersonalen arbetar på gränsen till sin förmåga, och larmar med jämna mellanrum om bristen på vårdplatser, samtidigt som lärarnas arbetstid förlängs. Ilska – men i många fall också modlöshet och förtvivlan – byggs upp bland Malmös förskolepersonal.

Situationen börjar bli ohållbar för arbetare inom den skånska välfärden. För Malmös socialarbetare, som tar hand om allt som inte fått plats i den hårt åtstramade välfärden, har arbetsbördan fördubblats – med samma urusla lön. Precis som i resten av Sverige är arbetares problem i Malmös kommunala sektor just nu främst otillräcklighet, stress och dålig lön. Det är den samlade effekten av de nedskärningar som nittiotalskrisen och den nuvarande krisen än så länge orsakat.

Samtidigt visar arbetare kampvilja och när facket har stått passiva har flertalet mindre initiativ istället tagits av stridbara arbetare. Men även om dessa initiativ är utmärkta, räcker de inte för att förhindra några nedskärningar. Det behövs bred koordinerad kamp och handling bakom orden, för att hota arbetsgivarna. Detta är fackförbundens uppgift. Tyvärr har fackföreningarnas ledare hittills låtit bli att mobilisera på ett seriöst sätt. Men redan pågår försök att organisera underifrån. Man kan inte bita ihop och knyta näven i fickan i all oändlighet. Det går inte ge någon exakt tidtabell, men det är oundvikligt att den ilska som nu byggs upp förr eller senare kommer leda till kamp i en mycket större omfattning.

Situationen i Malmö

På initiativ av organisationen Socialistiska Läkare demonstrerade knappt 600 personer den 20 oktober mot nedskärningarna och ”effektiviseringarna” i den skånska sjukvården. Två veckor tidigare hade Kritiska Organiserade Socialarbetare organiserat en manifestation på Gustav Adolfs Torg för socialarbetares villkor där ett hundratal deltog, och överräckt en kravlista till kommunalrådet Carina Nilsson (s). Under manifestationen passade flera socialarbetare på att berätta om sin arbetssituation – om stressymptom, ångest och sömnsvårigheter. De berättade om kollegor som säger upp sig, sjukskrivningar, och att hela tiden ”dra åt bältet” för att få arbetet att kunna gå runt. Och vägrar man, så finns det alltid någon annan som tar ens plats.

Manifestationen gav snabbt resultat: kommunstyrelsen lovade att öronmärka 20 miljoner till socialarbetare. Självklart är dock detta ett löfte som den kan dra tillbaka när som helst, vilket den sannolikt också kommer göra. Om Malmö kommuns budget ska gå ihop finns det nämligen inte längre något utrymme för anständiga arbetsvillkor. Men den avgörande frågan kvarstår: varför har inte facket agerat?

En del av kommunal sektor där faktiskt personalen gått ut och fullständigt sågat sin ledning för dess totala handlingsförlamning är lärarkåren. (Se Avanti nr 12.) Här räcker det att konstatera att lärare har en arbetstid långt utöver åtta timmar, en utbildning på flera år, ett oerhört ansvar, en allt tuffare arbetssituation, men en urusel lön. Den verksamhet som jag själv har bäst insyn i, eftersom jag själv gör vikarieinhopp där, är dock förskolan.

Förskolan är utsatt för alla möjliga typer av nedskärningar, eftersom varje stadsdel och varje förskola har frihet och självbestämmande att utföra dem på sitt eget sätt. I västra innerstaden har stadsdelen gått så långt som att införa ett fullständigt vikariestopp – det vill säga att förbjuda förskolorna att använda vikarier – vilket såklart innebär fullständig katastrof för verksamheten. Personalen riskerar att få arbeta själva i dagar, med runt femton småbarn att ta hand om. Försök skapa – eller för den delen följa – ett pedagogiskt upplägg med femton skrikande bebisar runt benen! I samma stadsdel har också flera förskolor valt att förbjuda personalen från att äta mellanmål med barnen.

På den förskola jag senast jobbade på valde man i stället att bara minska lite på lunchens storlek, vilket fick till effekt att vi som arbetar där ofta inte kan äta oss mätta. Eftersom man vet att barnens framtid är beroende av att de får äta bra, är det nämligen en uppoffring som man känner sig tvungen att göra för dem. På andra ställen organiserar man storavdelningar för att kunna minska personaltätheten. Ytterligare en åtgärd är att helt enkelt anställa färre vikarier än vad som behövs.

De fackförbund som organiserar de som jobbar i förskolan, Kommunal och Lärarförbundet, har en nyckelroll. Det är de som har möjlighet att organisera effektiv kamp. Man kan tänka sig många åtgärder, men att förlänga de lokala fackklubbarnas enskilda kamp till en gemensam demonstration, med hot om strejk, skulle vara ett nödvändigt första steg. Arbetare skulle få sina första erfarenheter av kamp, träffas, utbyta erfarenheter och organisera sig. Och detta har arbetare, vare sig det är personal, anhöriga eller föräldrar, inte råd att vänta en sekund till med.

Situationen i Region Skåne

Den skånska regionen har främst ansvar för två verksamheter, kollektivtrafiken och sjukvården, men har under flera år genomfört nedskärningar. Skånetrafiken har höjt biljettpriserna kraftigt och minskat antalet bussturer som går ut på landet, men den största smällen har Skånes sjukhus och patienter tagit.

Sedan 2010 pågår en sammanslagning av Lunds och Malmös respektive universitetssjukhus till det gemensamma SUS (Skånes universitetssjukhus). Precis som stadsdelspolitikerna försöker spara pengar genom att skapa storavdelningar på förskolorna, försöker regionpolitikerna maskera nedskärningar genom att skapa ett gemensamt storsjukhus.

Sammanslagningen har genomdrivits med järnhand av den borgerliga ”femklövern” – Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – som styr Region Skåne. Den hårt pressade sjukhusledningen tystar nu systematiskt kritiken som kommer från arbetare och mellanchefer (se exempelvis Sydsvenskan den 20/11, ”SUS-chefer på SUS läxas upp”). Kritiken handlade till en början om de forskningsmässigt usla grunderna för sammanslagningen – men har nu börjat handla om såväl bristen på sängar som tid.

Arbetarna på SUS pressas nämligen allt hårdare. Berättelserna handlar nu om att i panik försöka ringa runt mellan avdelningar för att hitta sängplatser, om arbetsuppgifter som inte längre utförs, men även om att faktiskt tvingas välja vilken patient som ska få överleva. Socialstyrelsen har dokumenterat fem dödsfall som ”kan ha berott på platsbrist”, och har nu krävt en redovisning av ”situationen med antal överbeläggningar och antal utlokaliserade patienter”. Och, som om det inte vore illa nog, planerar Region Skåne ytterligare nedskärningar i sjukvården med 900 miljoner under 2013.

Situationen inom sjukvården är en krutdurk, och spontana protester sker ständigt i form av avhopp och uttalanden i media. Senast dagen efter nyår rapporterade SVT om att en person som behövde intensivvård inte fick plats. Fackförbunden måste våga ge ilskan ett uttryck, rikta energin dit den slår hårdast. Man måste våga gå till motoffensiv: besvara nedskärningarna med demonstrationer, vanstyre med kommittéer, uppsagda avtal med strejk. Och det finns det alla möjligheter att göra! Den första raka stridsåtgärden är faktiskt redan tagen av arbetsgivarna, som sagt upp de lokala arbetstidsavtalen.

Små steg börjat tas

Vissa initiativ har tagits av såväl Vårdförbundet och Läkarförbundet inom sjukvården. Vårdförbundet har krävt att Region Skåne tillsätter en kriskommission för vården, och Läkarförbudet har anmält akuten i Lund till Arbetsmiljöverket. Men detta räcker inte. En utredning av problemen kommer inte förmå arbetsgivarna att känna sig hotade. Alla fakta ligger redan framför deras ögon, men de väljer att blunda för arbetarklassens problem. Det som behövs är seriös organisering, vilket de mest radikala arbetarna redan börjar förstå.

Inom lärarkåren ledde besvikelsen över det senaste urusla kollektivavtalet – som hade föregåtts av stora ord om 10 000 i löneökning för alla lärare – till att många övervägde att gå med i syndikalisternas fackförbund, med argumentet att de ”åtminstone gör något för sina medlemmar!” Detta är fullt förståeligt ur en individuell synpunkt, i ljuset av att de stora fackförbunden tycks handlingsförlamade. Men sett ur perspektiven för kampen i stort, är det en farlig utveckling. Lärarkåren är redan splittrad i två fackförbund – Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet – och om det skikt av lärare som dragit mest avancerade slutsatser skulle försvinna iväg till ett tredje skulle det få en splittrande effekt på kampen.

De steg som börjat tas är mycket positiva. Som marxister måste vi med all kraft delta i och uppmuntra dessa steg, vilka möjligtvis kan utgöra de inledande stegen i en längre process där det bildas en alternativ kampledning med koppling till de redan existerande stora fackförbunden. Organisationer som Socialistiska Läkare och Kritiska Organiserade Socialarbetare – men även Lärarnas Röst – är fulla av möjligheter, och visar redan genom de initiativ de tar, på en embryonivå, vad fackförbunden skulle kunna åstadkomma.

Facken måste ta sitt ansvar

Det är dags för fackförbundsledningarna att börja använda sitt förtroende till att leda. De måste till en början våga organisera seriösa protester. Det är det allra minsta man kan begära. Börja organisera kommittéer som kan utreda medlemmarnas problem; det räcker inte att skicka önskemål till statliga myndigheter. Börja förbereda för en större demonstration, som kan väcka bredare lager av arbetarklassen. Och om inte det räcker, förbered en strejk eller övertidsblockad!

Många fackligt förtroendevalda arbetar utan tvivel redan hårt. Och den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande bland de starkaste och mest välorganiserade i världen. Men om inte denna kapacitet utnyttjas när den behövs, kommer mycket värdefull energi gå förlorad och många medlemmar lämna. Detta har redan börjat ske. På ett sätt ser vi redan denna process i och med alla de initiativ som nu organiseras underifrån. Nyckeln är att knyta samman dessa alternativ med en offensiv kamp för en kämpande fackföreningsrörelse. Det är en självklarhet för marxister att stödja varje initiativ som höjer klassmedvetenheten och kampviljan.

Fackförbundens ledningar måste fylla sin uppgift idag, eller vid en senare tidpunkt tvingas se sig utbytta av mer stridbara krafter. Inte mycket syns ännu på ytan, men situationen blir mer explosiv för varje dag som går. Spänningar har under lång tid byggts upp, som förr eller senare kommer till en kritisk punkt – ilskan kokar över och arbetarna går till strid. Detta kommer förändra hela situationen. Först då skapas förutsättningar för verklig förändring. Idag är uppgiften att förbereda klassen inför dessa kommande strider och påskynda denna process varhelst man kan, och speciellt arbeta för att vinna de mest stridbara arbetarna till marxismen.

Fredrik Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,117FansGilla
2,589FöljareFölj
1,516FöljareFölj
2,185FöljareFölj
763PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna