Konflikten i Göteborgs hamn fortsätter

av Sigrid Wikström
Foto: Arman Bahari

I Göteborgs containerhamn fortsätter den antifackliga arbetsgivaren APMT att göra allt för att knäcka Hamn4an. I maj och juni stängde man ner stora delar av produktionen i en lockout – för att sedan skylla produktionstappet på arbetarna och varsla en tredjedel av personalstyrkan.

Sedan avdelning 4 i Göteborgs hamn privatiserades och APM Terminals tog över ägandet har företaget gått in hårt för att knäcka den lokala avdelningen av Hamnarbetarförbundet. Först vägrade man respektera reglerna kring semesterledighet och föräldraledighet. Därefter gick man på de fackliga rättigheterna: man vägrade förhandla med hamnarbetarnas representanter, erkände inte deras demokratiskt valda skyddsombud och drog in facklig tid och lön för avdelningens ordförande. Deras hårda antifackliga linje har redan lett till att Unionens klubb fått lägga ner.

I grunden handlar det om att APMT vill bli av med alla hinder för att kunna ”effektivisera” – det vill säga pressa upp sina vinstmarginaler genom att försämra löner och arbetsvillkor. Men Hamnfyran står i vägen för detta. Hamnarbetarförbundet har både hög anslutningsgrad och stark kampvilja, och har behållit den fackliga demokrati som LO i stort sett avskaffade på 70-talet. Hamnarbetarna väljer alla sina företrädare och röstar om alla stridsåtgärder, vilket gjort att ett stort engagemang och stridbarhet kunnat bibehållas.

Arbetsgivarnas lockout och varsel

Det senaste halvåret har APMT trappat upp ytterligare. Som en försvarsåtgärd tillkännagav Hamnfyran en övertidsblockad med start 19 maj i år, det vill säga att de skulle vägra arbeta övertid på vardagskvällar och nätter. APMT svarade med en lockout, och stängde därmed arbetsplatsen kl 16–07 varje dag utan lön till dem som skulle ha arbetat.

Denna lockout har gjort att terminalen kunnat hantera mycket mindre mängd gods, vilket man i media har skyllt på arbetarna. Visserligen hade hamnarbetarna strejkat och lagt ner arbetet helt i slutet av januari i åtta timmar. Men arbetsgivarens sex veckors lockout innebar sammanlagt hela 371 timmars nedlagd produktion!

Produktionstappet blev, trots att de själva orsakat det, en lämplig ursäkt. Nyligen varslades 160 anställda. Detta enorma varsel är ett sätt för arbetsgivaren att slå två flugor i en smäll. Å ena sidan är det ytterligare ett slag mot arbetarna, i syfte att demoralisera dem och försvaga Hamnfyran. Å andra sidan kommer nu hälften av personalstyrkan att förlora sin fasta anställning.

Facket har tidigare kämpat till sig en fördelning på 80 procent fast anställda och 20 procent blixtanställda som rings in vid behov. Arbetsgivaren ser gärna att de siffrorna byter plats – 20 procent fast anställda och 80 procent blixt – allt för att göra folk utbytbara och rädda.

Att arbetsbrist inte var den verkliga anledningen till varslet blev klart när man lade ned nattskiftet i juli. Redan dagen efter detta besked gick tre sms om jobb ut till alla blixtanställda. Uppenbart saknades inte jobb att göra i hamnen, och syftet är även denna gång att ersätta fastanställda med behovsanställda som kan sparkas på fläcken.

En tydlig påminnelse om hur det blir om APMT lyckas var när tvåbarnspappan och skyddsombudet Jeff Carlsson nyligen fick sparken för att han delat en bild på Facebook. Efter elva års arbete fick han bara en dags varsel, någonting som arbetsgivaren tyckte var en rimlig reaktion för ett brott mot en ”policy” för sociala medier som ingen varken sett eller hört talas om tidigare. Den egentliga anledningen till den extrema reaktionen var att bilden avslöjade vilka lastbilsköer som råder i hamnen, en konsekvens av att APMT låtit ett vaktbolag ta över skötseln av portarna. Ytterligare ett exempel på företagets misskötsel.

Fortsatta attacker

Hela tiden fortsätter provokationerna mot hamnarbetarna. Vid varslet var det fel antal arbetstimmar i listorna, med konsekvensen att det var helt fel uträknat vem som skulle avskedas enligt LAS, och Hamn4an har varit tvungna att pressa på för att det skulle åtgärdas.

Man har dessutom vägrat att betala ut den lönehöjning som Transport fick igenom i det nya Hamn- och stuveriavtal som slöts i maj. Det skulle ha gällt från den 1 maj, men ingen av APMT:s anställda har sett röken av de pengar som de avtalsenligt har rätt till.

Under den senaste tiden har det även skett två allvarliga olyckor i containerhamnen, vilket är ytterligare ett bevis på hur viktigt arbete de fackligt valda skyddsombuden har. Och det är just de skyddsombuden som APMT vägrar erkänna.

Arbetsgivarnas lögner

APMT hävdar att de inte har någon skyldighet att erkänna Hamn4an som facklig part, eftersom det är Transport som skriver kollektivavtal. Detta trots att Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av arbetarna.

Hamnarbetarna har varit tydliga med att de gärna skriver avtal, men bara om de får samma inflytande över avtalets innehåll som Transport. Transports nationella ledning har samtidigt skamligt nog ställt sig på arbetsgivarens sida i konflikten, trots att det går stick i stäv med deras egna medlemmars intressen.

Svenskt näringsliv har gått in stenhårt bakom APMT, eftersom de inser sina gemensamma klassintressen. De ljuger hejdlöst i media, bland annat om att Hamnarbetarna inte skulle vilja skriva avtal, för att de inte vill ”bindas av fredsplikt”. Samtidigt ylar liberala ledarskribenter, precis som de gjorde när sopgubbarna strejkade i Stockholm – eller när vem som helst kräver sin rätt – om bortskämda lyxstrejkare som bara är ute efter att sabotera.

Trots hamnarbetarnas styrkeuppvisningar de senaste åren, med strejker, övertidsblockader och internationella stödåtgärder från IDC, är det tydligt att APMT vägrar ge sig, eller ens kompromissa. Svenskt näringsliv tillsammans med borgerlig media gör allt vad de kan för att isolera hamnarbetarna. De har till och med använt situationen som svepskäl för att lobba igenom ett förslag på utredning av strejkrätten. Det är en ren skandal att en sådan utredning tillsätts av en socialdemokratisk regering, av ett parti som på papperet säger sig stå för solidaritet och rättvisa.

En kamp som berör alla

Ett nederlag för hamnarbetarna skulle beröra hela arbetarklassen. Deras kamp är en ledstjärna och inspiration för många andra arbetare och en stor del av vänstern. Bland annat därför är det av yttersta vikt att fortsätta mobilisera stöd till dem.

Hamnarbetarna har ett stort stöd inom vänstern, med en egen stödgrupp och många olika vänsterorganisationer som gärna skulle vara med och anordna olika typer av stödaktioner. I juni hölls en manifestation med minst 400 deltagare.

Nyckeln är nu att nå ut till andra delar av arbetarklassen. Genom manifestationer, protester, demonstrationer och sympatistrejker – genom offensiv kamp – skulle man kunna använda det stöd man redan har för att nå ut till alla de arbetare som i många fall bara hört lögnerna i media. Socialdemokraternas och fackens ledning springer arbetsgivarnas ärenden, ivrigt villiga att göra upp för gammal ost från deras egna förlorade organisationsstrider på 1970-talet, och stärka sitt byråkratiska strypgrepp på den svenska fackföreningsrörelsen.

APMT:s fortsatta hårda linje visar att Hamnfyran måste gå in lika hårt, och kämpa inte bara för en kompromiss, utan för en fullständig seger. Arbetsgivarnas krav måste slås tillbaka på varje punkt, varslen dras tillbaka och arbetarnas rättigheter återupprättas. Att basera sig på den höga organisationsgraden och den starka sammanhållningen för att driva en lika hård linje skulle kunna entusiasmera både de som redan ser till hamnarbetarna, och de som ännu inte hört om deras kamp. Hamnarbetarna har visat sig villiga till en heroisk kamp, och oavsett utgång eller vilken taktik de väljer så kommer marxisterna alltid att stå helhjärtat på deras sida och mot chefernas tyranni.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.