”Självklart, det är mycket pengar. Viktigt är nog att vi konsumerar, ju mer vi kan konsumera desto bättre för landet”, förklarade Liberalernas Nyamko Sabuni osjälviskt på frågan om vad hon ska göra med pengarna, när hon röstat igenom avskaffandet av värnskatten – en skattesänkning på 40 000 kronor för henne själv.
Arvodet för en riksdagspolitiker ligger i dag på 68 400 kronor i månaden men höjs till nästa år med 1500 kronor. Sedan 1999 är det riksdagen själv som utser tre personer, den så kallade arvodesnämnden, som beslutar om ledamöternas löner. Då hade politikerna en lön på 31 300 kronor men arvodet har ökat med mer än 100 procent på 20 år, vilket man kan jämföra med arbetares löner som i genomsnitt ökat med mellan 37,5 och 62,5 procent beroende på sektor.
Nyligen röstade riksdagen dessutom igenom en höjning av pensionsåldern – som bekvämt nog inte omfattar riksdagsledamöterna själva. En person som väljs in i riksdagen vid 25 års ålder har rätt till full pension redan vid 55 år, vilket inte skulle sticka så mycket i ögonen – om det också gällde alla andra. Därtill har ledamöterna möjlighet att ta ut ett antal förmåner som reseersättning, traktamente för arbete utanför hemorten, övernattningslägenheter på Stockholms dyraste adresser och så vidare.
Förmånerna utnyttjas flitigt av politiker som Emma Carlsson Löfdahl som tillskansat sig cirka 400 000 kronor av skattebetalarna, bland annat genom att ta ut boendeersättning när hon hyr av sin egen man. I våras uppmärksammades också att Erik Bengtzboe (M) fått ut 158 000 kronor i boendeersättningar genom att skriva sig på en adress men bo på en annan.
Borgarklassen ser gärna att riksdagsledamöter har en levnadsstandard som är långt högre än vanliga arbetares. Skilda från de människor som de säger sig representera kan även många representanter för arbetarrörelsen anamma ett borgerligt synsätt, när de inte själva drabbas av nedskärningar och privatiseringar. Vänsterpartiet gör därför helt rätt som håller sina ledamöters löner nere med hjälp av en partiskatt.
En socialistisk arbetardemokrati skulle i stället bygga på att alla valda representanter kan avsättas när som helst, inte har några särskilda privilegier och får en genomsnittlig yrkesskicklig arbetarlön. Vi kämpar för ett socialistiskt samhälle där alla har tid att delta i den gemensamma utvecklingen på lika förutsättningar – inte en demokrati för borgarklassen, utan för samhällets stora majoritet!