Att jobba i skolan idag känns som att leka en sjuk version av hela havet stormar. Stolarna rycks undan hux flux och förutsättningarna för att göra ett bra jobb – utbilda nästa generation, hjälpa våra ungdomar hitta rätt både i framtidsplaner och i livet – blir sämre och sämre. Skolans kompensatoriska uppdrag verkar ha kommit att betyda att lärarna ska kompensera för att det försvinner stolar hela tiden. Ja, stolarna kommer försvinna men om du springer snabbt och är skicklig nog kan du motverka effekterna av det! Då kan friskolejättarna få sina miljardprofiter och eleverna i jättestora klasser utan personal samtidigt en bra utbildning. Lyckas du med detta belönas du med att ytterligare fler stolar rycks bort eftersom du ju nu bevisat att det gick jättebra utan. Misslyckas du med detta är det förmodligen för att du är en dålig lärare.
Skämt åsido. Att uttala orden “vi borde strejka” på en svensk skola idag kan nästan kännas löjligt. Det är som att sparka in den öppnaste av dörrar och plocka den lägst hängande av frukter, eller konstatera att gräset är grönt och att marknadsskolan är ett misslyckande. Frågan är väl snarare om det finns någon enda lärare kvar därute i landet som inte tycker att vi borde strejka, vilket vore intressant att studera som en avvikelse. Självklart borde vi strejka! Herre gud, kom med något nytt!
Och ändå händer precis ingenting.
Precis som majoriteten av Sveriges lärare är jag med i facket, som heter just det – Sveriges Lärare. Jag är med i facket för att jag har fattat att vi är starkare tillsammans, för arbetare är inte starka enskilt utan som kollektiv. Det är den enda styrka vi har. Men vilken styrka det är! Det är just denna kollektiva styrka, denna enda styrka vi har, som arbetare använt för att kämpa inte bara mot försämringar utan för bättre löner och villkor.
För det är klasskampen som avgör hur saker och ting blir: om klasserna blir mindre eller större, om personalen ska bli fler eller färre, om resursernas vara eller icke-varande, om skolan ska vara en trygg plats för utbildning eller bara förvaring, om eleverna ska få vara barn och ungdomar eller pengapåsar. Det är i denna kamp vi har användning av vår kollektiva styrka. Men vår kollektiva styrka är också precis vad vår fackföreningsledning konsekvent vägrat använda sig av. Då är det inte så konstigt att det blir försämringar. Vi har ju låtit motståndarlaget vinna på walk-over varenda gång. Fackledningen verkar inte tycka att det här varit en vinnande strategi – de har inte heller varit särskilt nöjda med de senaste avtalen – men verkar inte heller ha några planer på att byta taktik. Var det Einstein som konstaterade att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat?
Det går inte att missförstå hur facket ser på saken. De satte Lotta Edholm – som satt i en friskolestyrelse tills hon fick jobbet som borgerlig skolminister – på framsidan av facktidningens marsnummer. Huvudartikeln handlade om regeringens plan för hur skolan ska förbättras. Samma regering som just nu driver igenom massiva nedskärningar i välfärden. Man hade kunnat tänka att en sådan regering borde vara en svuren fiende till lärarfacket, men istället för att ta strid ska vi tydligen hoppas på att de trots allt gör svensk skola bättre. Det är lite som att hoppas att vargen ska sluta äta kött.
Sveriges Lärare har lanserat en kampanj mot nedskärningarna (“Stoppa slakten av skolan”), men glömmer lämpligt nog sin egen roll. Facket är ju ett organ för att kunna samla och koordinera vår kollektiva styrka. Stödet för en svensk lärarstrejk hade varit massivt, både bland lärare och andra yrkesgrupper, inte minst andra välfärdsarbetare som känner nedskärningarna in på skinnet. Förbundet har inte varit ute i konflikt på länge och strejkkassorna är välfyllda. Strategin att förhandla utan hot om strejk har uppenbarligen fungerat dåligt. Om fackledningen ville skulle de enkelt kunna plocka ut tiotusentals lärare i strejk. Den pågående avtalsrörelsen inför Hök26 – lärarnas största avtal – hade varit ett eminent tillfälle att sätta klackarna i marken och visa att man menar allvar med sin kampanj om att sätta stopp för slakten av skolan.
Enda anledningen till att de inte gör det är för att de inte vill. Eftersom de inte tror på kamp, vill de inte leda kamp. Vi kommer därför inte kunna förlita oss på att de ska göra det. Ska någonting bli gjort kommer vi att behöva göra det själva. På grund av fackföreningsbyråkratins tröghet, har Sverige en tradition av vilda strejker där arbetare tagit saken i egna händer. Förra året såg vi den vilda strejken på pendeln, som fick ett massivt stöd – lokförarna fick in miljoner i strejkkassorna på några dagar. Tänk vilket stöd en strejk mot nedskärningarna i skolan hade fått!
Det krävs mod för att strejka vilt. Det är svårt att stå upp mot arbetsgivaren, staten och det egna förbundet. Men läraryrket är ett svårt jobb och allt svårare blir det. Vi ryggar inte tillbaka för svårigheter. Då hade vi inte kunnat jobba med det här. Att strejka vilt är inte svårare än den situation vi redan befinner oss i. Och bara den som kämpar kan vinna. Det hade kunnat bryta dödläget och inspirera fler att ta strid mot försämringarna. Vi hade haft politikerna, kapitalisterna och fackledningen emot oss. Men vi hade haft hela arbetarklassen i ryggen. Med den solidariteten kan vi vinna.