“Sveriges största fackförbund kan inte stå upp för sina medlemmar” “Uselt! Hur kunde ni gå med på det där.” “Dags att gå ur kommunal kanske!?” “Avtalet innehåller nästan inget konkret…” “Kommunal, jag vill ha ett hållbart liv.” Detta är ett axplock av alla kommentarer på Facebook under Kommunals inlägg om sin avblåsta strejk.
Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård påstår sig vara nöjd över avtalet och menar att de tagit fram långsiktiga lösningar – en lögn som medlemmarna uppenbarligen ser igenom. “Nu fortsätter kampen för högre löner och bättre arbetsvillkor”, lovar hon, men hur den kampen fortsätter nu när de skrivit på ett avtal är oklart. Kommunal är LO:s största fackförbund med över 500 000 medlemmar – barnskötare, undersköterskor och vårdbiträden – som har en kolossal kraft, men som Kommunal-ledningen nu bundit till fredsplikt.
De senaste åren har vi sett varsel och sparkrav i kommun efter kommun som leder till vikarie- och anställningsstopp samtidigt som vården och omsorgen redan är underbemannad. I Borlänge behöver personalen nu jobba mer än varannan helg. Verksamhetschefen menar att det dock fortfarande är för många anställda på Borlänges äldreboenden och att schemaändringarna bara är effektiviseringar. Att de som redan sliter och bara får varannan helg ledigt nu får ännu färre lediga helgdagar är alltså helt i sin ordning.
När undersköterskorna på hemsjukvården i Pajala påtalade hur ohållbar deras arbetssituation var, att de var så underbemannade att dagpersonalen tvingas jobba långt in på kvällen och att de behöver gå ensamma där det behövs dubbelbemanning – då ansågs det vara gnäll. De har nu anmält sin arbetsplats enligt Lex Sarah för att visa att det här inte bara är något som drabbar dem utan gör vården farlig för patienterna.
Många går ner i arbetstid – bara hälften av LO-anslutna kvinnor arbetar heltid – men för många är detta inte möjligt då man redan lever på marginalen. Samtidigt är 7 av 10 undersköterskor oroliga att de inte kommer klara av att jobba fram till pensionen. Den låga lönen och deltidsarbetet leder till låg pension. Ett liv som fattigpensionär är tacken efter att ha slitit ut sig i arbetet att ta hand om de sköra och sjuka i samhället.
I Karlskrona har de anställda inom äldreomsorgen inget privatliv kvar, närsomhelst kan de bli inringda för att täcka upp för sjuka kollegor. Under sådana förhållanden går det inte att planera sitt liv.
“Vi springer fortare och fortare själva för att det inte ska drabba brukarna. Alla jag pratar med säger att de är så trötta. De orkar inte”, säger Susanne Dahlgren som jobbar på ett gruppboende. Dessa berättelser är inga anomalier, det här är vardagen för alla som arbetar på gruppboenden, äldreboenden, inom LSS, hemtjänsten och i sjukvården. De sliter kropp och själ hårdare och hårdare för att de inte ska gå ut över patienter och boende men till slut går det inte mer. Resultatet blir utbrändhet, kronisk smärta och att undersköterskor är den yrkesgrupp som behöver sjukskrivas oftast. För patienter och boende innebär det sämre vård, mindre rehabilitering för de mest utsatta i samhället.
Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill leva i? Kommunals viktigaste krav under avtalssrörelsen var förändring i hur dispens för dygnsvila går till samt krav om att införa en bättre löneprocess. Kommunals krav svarar inte alls på de stora problem som deras medlemmar står inför. Ett fackförbund måste ta strid mot alla attacker mot arbetarklassen, vilket Kommunal-ledningen vägrar göra. De borde gått ut i strid långt tidigare och ställt mycket hårdare krav. Det allra minsta Kommunals medlemmar skulle behöva är arbetstidsförkortning och högre löner, inget annat är duger.
Senast Kommunal strejkade var 2003 – då tog de ut 83 000 personer i strejk för att kämpa för höjda löner. De genomförde inte strejken tillräckligt beslutsamt, och resultatet blev bara att pengar flyttades från vissa kommunalmedlemmar till andra. Att genomföra stora strejker inom vård- och omsorg är svårt men inte omöjligt – vilket de brittiska sjukvårdsarbetare visade förra året. Då förenade man flera olika yrkesgrupper för att få maximalt genomslag.
Facket borde ställt hårdare krav, tagit ut fler i strejk direkt, och sett till att strejken sprids till andra fackförbund och branscher – utan sympatistrejker kommer vi inte att segra. Tiden är kommen för arbetarkamp, för strejk, men Kommunals ledning har visat sig fullkomligt odugliga att leda den kampen. Det är upp till oss att ta kampen för en ledning värd namnet, att organisera oss och göra det som behövs. Ingen kommer att göra det åt oss.