Verklighetens prövosten: en introduktion till Den permanenta revolutionen

“Det är möjligt för arbetarna att komma till makten i ett ekonomiskt efterblivet land tidigare än i ett utvecklat land”, betonade Trotskij 1906. Elva år senare skulle den ryska arbetarklassen upprätta den socialistiska världsrevolutionens första bastion. Genom oktoberrevolutionen tog de förtryckta massorna för första gången i historien själva makten i sina händer, under arbetarklassens och bolsjevikpartiets ledning. 

I städerna hade fransk och brittisk imperialism tidigare dominerat industrierna och bankväsendet. Runt 40 procent av aktiekapitalet stod under utländskt ägande, med högre siffror i de viktigaste branscherna. Tsarregimen var den största låntagaren i Europa. Samtidigt som den hade egna imperialistiska ambitioner, stod den också under de mer utvecklade imperialisternas dominans.

Det var den kapitalistiska omvärlden som framtvingade kapitalismens införande, vilket följdes av järnvägar och storindustri. Samtidigt kvävdes miljoner bönder och fattiga på den fruktansvärt underutvecklade och förkapitalistiska landsbygden under godsägarnas dominans. 

Den ryska borgarklassen var redan från sin födsel uppknuten till såväl imperialismen som den gamla härskande klassen och dess tsaristiska regim. De liberaler som sprang ur borgerlighetens led hade mycket lite gemensamt med de revolutionärer som lett de borgerliga revolutionerna i länder som Nederländerna, Storbritannien och Frankrike ett par århundraden tidigare. Vid varje försiktigt steg i kampen, förlamades borgarna i sin rädsla för den arbetarklass som följt i storindustrins spår. 

Revolutionen 1905

År 1904 kolliderade den ryska tsarismens ambitioner i Asien med den unga och livskraftiga japanska imperialismens strävan västerut, vilket ledde till att den invaderade Manchuriet och pressade sig mot Rysslands gränser i Fjärran Östern och Sibirien. Kriget avslöjade snabbt tsarismens inre ruttenhet, genom en rad förödmjukande nederlag. Kriget blev en katalysator för revolution.

Den tsaristiska diktaturen, krigets bördor och de hårda förhållandena i fabrikerna drev upp missnöjet inom arbetarklassen till nya nivåer. I januari 1905 började en masstrejk sprida sig från Putilov-fabriken i S:t Petersburg (senare Petrograd) över hela staden. Den 7 januari pågick en generalstrejk som omfattade 456 företag med upp till 150 000 arbetare. Men de flesta av arbetarna som deltog hade nyligen flyttat från byarna och var inte bara religiösa, utan också monarkister.

Den 9 januari marscherade en fredlig demonstration med cirka 140 000 deltagare under ledning av en präst, fader Gapon, till Vinterpalatset för att vädja om hjälp från tsaren, som kärleksfullt kallades ”Lille far”. Med sig hade man en namninsamling.

”Ers Majestät! Vi arbetare, våra hustrur och barn, de hjälplösa gamla som är våra föräldrar, vi har kommit till Ers Majestät för att söka rättvisa och beskydd. Vi är mycket fattiga, förtryckta och nedtyngda av bekymmer vi inte orkar bära. Vi förolämpas och betraktas inte som mänskliga varelser, vi behandlas som slavar som i tystnad måste acceptera sin lott. Och vi har uthärdat men vi drivs allt djupare in i laglöshet, okunnighet och tiggeri. Despotism och godtycke stryper oss och vi håller på att kvävas. Ers Majestät, vår kraft är på upphällning! Gränsen för vårt tålamod är nått. Det hemska ögonblick har kommit när det är bättre att dö än att fortsätta lida outhärdliga kval.”¹

Men deras vädjanden klingade för döva öron. I stället för sympati möttes demonstrationen av en massaker, där cirka 4600 människor dödades eller sårades av regeringstrupperna. Dagen gick till historien som ”Blodiga söndagen”. 

Den 10 januari restes barrikader i Petersburg. Inom en vecka hade 160 000 arbetare lagt ner arbetet. Strejkerna spred sig snabbt till andra områden. I januari gick omkring 400 000 arbetare ut i strejk i hela Ryssland. Den revolutionära vågen svepte genom Polen och de baltiska staterna, Georgien, Armenien och centrala Ryssland.

Bolsjevikerna, mensjevikerna och Trotskij

Det ryska socialdemokratiska partiet, som alla revolutionärer var en del av, var vid denna tidpunkt oerhört svagt. På kongressen 1903 hade man splittrats i bolsjeviker och mensjeviker över organisatoriska frågor som för många arbetare i Ryssland framstod som fullständigt obegripliga. Därefter hade däremot politiska skillnader börjat framträda.

Båda fraktionerna var ense om att det som stod på dagordningen var en borgerlig revolution, alltså en revolution som skulle leda till krossandet av godsägarnas makt på landsbygden för att röja vägen för jordbrukets utveckling; nationsfrågans lösning; kyrkans avskiljande från staten; upprättandet en parlamentarisk demokrati och överhuvudtaget en modern kapitalistisk nationalstat. Frågan var vem som skulle leda revolutionen. 

Mensjevikernas uppfattning var att borgarklassen skulle leda revolutionen. Därför tenderade de alltid att försöka hålla tillbaka arbetarna, hindra rörelsen från att gå för långt och på alla sätt undvika att skrämma liberalerna. Detta sågades av Lenin, som stod i bolsjevikernas ledning: 

“Antingen det ena eller det andra, mina herrar: antingen måste vi tillsammans med folket söka genomföra revolutionen och trots den inkonsekventa, egennyttiga och fega bourgeoisin tillkämpa oss en fullständig seger över tsarismen, eller också godtar vi inte detta ‘trots’, därför att vi är rädda för att bourgeoisin skall ‘dra sig undan’, och då förråder vi proletariatet och folket åt bourgeoisin, åt den inkonsekventa, egennyttiga och fega bourgeoisin.

… Återstår ‘folket’, dvs proletariatet och bönderna: endast proletariatet förmår att säkert marschera ända fram, ty det går vida längre än till den demokratiska omvälvningen. Därför kämpar också proletariatet i de främsta leden för republiken och avvisar med förakt de dumma och ovärdiga råden att se till att bourgeoisin inte drar sig undan.”²

Bolsjevikernas paroll var därför “arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” – borgarklassen skulle inte leda den borgerliga revolutionen. 

Trotskij stod utanför de båda fraktionerna. I organisationsfrågan hade han gått med mensjevikerna 1903 – något han senare beskrev som ett stort misstag – men politiskt bröt han med dem när deras politiska inriktning blivit tydlig under 1904. Det var då han började utarbeta grunderna till den permanenta revolutionens teori. 

I en serie artiklar under slutet av 1904 (publicerades sedan tillsammans i pamfletten Fram till 9 januari i början på 1905) avslöjade han grundligt de ryska liberalernas demokratism, som “har som mål att visa att liberalismen är monarkins enda räddning”, och varnade för anpassningar till dem. Han förklarade att arbetarklassen är den enda konsekvent revolutionära klassen, som måste leda de fattiga och förtryckta i kampen mot tsarismen.

“Proletariatet får inte bara bedriva en revolutionär propaganda. Proletariatet måste självt inrikta sig på att göra revolution.”³

Perspektivet besannades snabbare än författaren kunnat förutspå. Under revolutionen uppfann arbetarna det första organet för sitt eget styre, sovjeterna (arbetarråden), genom att välja ombud från sina fabriker för att koordinera kampen. Den mäktigaste var S:t Petersburg-sovjeten, som vid sin höjdpunkt i oktober–november samlade 562 ombud från totalt 147 fabriker, 34 hantverksföreningar och 16 fackföreningar. I ledningen stod Trotskij själv.

Sovjeten ledde generalstrejken i S:t Petersburg i oktober, och i Moskva bildades en sovjet under november. I december bröt en generalstrejk ut i Moskva som utvecklades till ett uppror mot tsarismen. Efter en dryg veckas heroisk kamp krossades upproret. 

Rörelsen hade utvecklats för ojämnt över landet, och i S:t Petersburg var den redan besegrad. Bönderna hade inte ens hunnit påbörja sin kamp än, vilket avgjorde stämningen i armén. Förseningen av klasskampen på landsbygden gjorde att tsaren kunde lita på sina soldater till att krossa arbetarna i städerna.

Revolutionen 1905 skulle komma att spela rollen som “generalrepetition” för revolutionen 1917, som en avgörande lärdom för såväl arbetarklassen som dess ledning i vad som krävs för att segra.

Den permanenta revolutionen

På grundval av erfarenheterna från revolutionen vidareutvecklade Trotskij sina idéer i pamfletten Resultat och framtidsutsikter 1906.

“Revolutionen, som i fråga om sina uppgifter börjar som en borgerlig revolution, kommer snart att framkalla mäktiga klasskonflikter och den kan endast vinna slutlig seger genom att makten överlämnas till den enda klass som kan stå i ledningen för de förtryckta massorna, nämligen proletariatet. När de väl kommit till makten, kommer arbetarna varken att vilja eller att kunna begränsa sig till ett borgerligt-demokratiskt program.

… Det måste antaga den permanenta revolutionens taktik, det vill säga att det måste förstöra barriärerna mellan socialdemokratins minimi- och maximiprogram, gå över till alltmer radikala reformer och söka ett direkt och omedelbart stöd i revolutionen i Västeuropa.”⁴

Återigen betonade han: borgarklassen kommer inte att leda revolutionen. Det är upp till arbetarna, som inte kommer att stanna vid vad som krävs för att upprätta ideala förhållanden för sin egen utsugning – de kommer alltså inte att stanna vid att upprätta en modern kapitalistisk stat. De kommer att själva behöva gripa makten och appellera till arbetarna i det industrialiserade väst att göra detsamma.

Själva begreppet ‘permanent’ hämtade Trotskij från Marx, som i analysen av revolutionerna 1848 visade vilken förrädisk roll som borgerligheten spelat. Marx menade att arbetarklassen skulle behöva förbereda sig på att den borgerliga revolutionen skulle kunna övergå i en socialistisk.

“Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt.”⁵

Revolutionen skulle alltså vara permanent, eller oavbruten, genom att den omedelbart övergick från den borgerliga revolutionens uppgifter till den socialistiska revolutionens: att arbetarklassen tar makten, exproprierar borgarklassen och sprider revolutionen till de mest ekonomiskt utvecklade kapitalistiska nationerna.

Med Lenin var Trotskij överens om borgarklassens kontrarevolutionära roll och att arbetarklassen behövde alliera sig med och vinna över bönderna. Liksom Trotskij såg Lenin också det som ett led i världsrevolutionen. 

“Grundtanken är här densamma, som Vperjod [Lenins tidning] upprepade gånger formulerat då den sagt, att vi inte (som Martynov) bör frukta socialdemokratins fullständiga seger i den demokratiska revolutionen, det vill säga proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur. Ty en sådan seger kommer att ge oss möjlighet att resa Europa, och det europeiska socialistiska proletariatet kommer i sin tur, då det kastat av sig borgarklassens ok, att hjälpa oss att genomföra den socialistiska omvälvningen.”⁶

Men Lenins paroll om “arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” klargjorde inte på förhand om det var arbetarklassen eller bönderna som politiskt skulle dominera alliansen. Han antog att den ryska revolutionens roll skulle bli att fungera som katalysator för revolutionen i väst, som i sin tur skulle kunna sporra den socialistiska revolutionens utveckling i Ryssland. 

Trotskij förklarade att bönderna aldrig i historien spelat en självständig roll, utan alltid stöttat den ena eller andra klassen i städerna. Den skulle antingen bli ett vapen för revolutionen, under arbetarklassens ledning, eller kontrarevolutionen.

“Detta resulterar i det faktum att hela Rysslands intressekamp nu förs av landets enda nu existerande starka klass – industriproletariatet. Av detta skäl har industriproletariatet en enorm politisk betydelse, och härav följer att kampen för Rysslands frigörelse från den absolutistiska mara som kväver landet, har förvandlats till en kamp mellan absolutismen och industriproletariatet, en kamp där bönderna kan ge ett starkt stöd men inte spela en ledande roll.”⁷

Trotskijs perspektiv var därför att den socialistiska revolutionen skulle kunna börja i Ryssland, som en första bastion för världsrevolutionen. 

Ryska revolutionens utbrott 1917 avgjorde dessa frågor i praktiken. De bästa revolutionärerna samlades kring bolsjevikerna – men på ett program vars grundläggande drag först klart förklarats i form av den permanenta revolutionen. 

Februarirevolutionen

På internationella kvinnodagen 23 februari 1917 (8 mars enligt vår kalender) inledde Petrograds textilarbetarkvinnor en strejk, och drog med sig metallarbetarna ut i massdemonstrationer med 90 000 deltagare. Två dagar senare strejkade 240 000. 

Arbetarna närmade sig beslutsamt soldaterna, med erfarenheten från 1905 i åtanke. Deras sympati var avgörande för att man inte skulle bli massakrerade, och nu hade kriget grundligt avslöjat tsarismen i soldaternas ögon. Steg för steg vågade soldaterna gå över. Natten till den 28 februari existerade i praktiken inte Petrogradgarnisonen på 150 000 soldater längre. 

När tsaren abdikerade den 2 mars, låg makten redan på gatorna. 1905 års sovjeter bildades nu på nytt, men med både arbetar- och soldatrepresentanter. Soldaternas deltagande, krigets förändring av arbetarklassens sammansättning, att de hade fler kända namn ur den så kallade intelligentian, liksom att sovjeterna bildades först i lugnet efter*att tsaren störtats – allt detta gjorde att mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hamnade i ledning, med bolsjevikerna som en liten minoritet. 

Det är viktigt att notera att det liberala Kadettpartiet inte hade något som helst stöd i sovjeterna. Arbetarnas och soldaternas inställning uttrycktes genom att alla valde någon typ av socialister till representanter. I allmänhet såg man ingen skillnad mellan godsägarnas konservativa och borgerlighetens liberala politiker, och hade inget förtroende för någon av dem – på goda grunder. 

Liberalernas inställning till revolutionen kanske bäst sammanfattas av en av deras sympatisörer.

”Officiellt hyllade och lovprisade man revolutionen, ropade ‘Hurra!’ för frihetskämparna, iklädde sig röda bindlar och marscherade under röda fanor… Men i sina hjärtan, i sina samtal téte-à-téte, var man vettskrämd, man rös och man kände sig fången i händerna på fientliga element ute på okända vägar… Det sägs att representanterna för Progressiva blocket grät av vanmäktig förtvivlan i sina hem.”⁸

I linje med sin idé om att borgarklassen skulle leda revolutionen, var mensjevikerna bestämda motståndare till att sovjeterna skulle gripa makten. Socialistrevolutionärerna hade en bas bland bönderna men ledare ur stadens radikalt liberala kretsar. De blev en sorts samlingsparti för alla som i allmänhet var för februarirevolutionen, men inte hade klara uppfattningar i övrigt. Politiskt följde de mensjevikerna.

Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna hade makten i sina händer – sovjeten kontrollerade broar, vapenarsenaler, tågstationer, telegrafer, postkontor och så vidare. Men man skyndade sig att så snabbt som möjligt skjuta över makten till borgarklassens bankirer och kapitalister, trots att de inte hade deltagit i revolutionen och var livrädda för den. I samband med tsarens abdikation hade de försökt installera hans yngre bror på tronen, Michail Aleksandrovitj. 

Arbetarnas reaktion var inte svår att gissa.

“När Gutjkov kom tillbaka från Pskov med tsarens abdikation till förmån för Michail, och på arbetarnas begäran åkte från stationen till järnvägsverkstäderna för att tala om vad som hänt, slutade han, efter att ha läst upp abdikationshandlingen, med: ‘Länge leve kejsar Michail!’ Resultatet blev inte det väntade. Talaren blev, enligt Rodzianko, omedelbart arresterad av arbetarna och uppenbarligen också hotad med avrättning… Landet hade så grundligt utspytt monarkin att ingen någonsin mer skulle kunna trycka den i halsen på folket. De revolutionära massorna tillät inte ens tanken på en ny tsar.”⁹

I stället utropade sig en kommitté ledd av Michail Rodzianko, Dumans konservativa tidigare talman, som Rysslands provisoriska regering. Shulgin, en annan framträdande medlem av denna kommitté, avslöjade av misstag de verkliga anledningarna bakom bildandet av den provisoriska regeringen. 

”Om vi inte tar makten kommer andra att ta den för oss, dessa uslingar som redan har valt alla sorters uslingar på fabrikerna.”¹⁰

Prins Lvov utsågs till ordförande för ministerrådet. Krigsminister blev Gutjkov, den konservativa industrimannen från Moskva. Miljukov från det påstått liberala Kadettpartiet blev utrikesminister. Finansminister blev den förmögne sockerfabrikanten och jordägaren Teresjtjenko. Handels- och industriminister blev textilfabrikanten Konovalov. 

Detta var en regering av och för de rika. Som socialistiskt alibi använde man advokaten Kerenskij från Socialistrevolutionärerna, som fick posten som justitieminister. 

Februarirevolutionen ledde alltså till bildandet av en regering som var fientlig till revolutionen, och som försökte underminera den från dag ett. Den kunde inte lösa ett enda av folkets problem: oavsett om det gällde jord till bönderna, ett slut på kriget, mat på bordet, val till en konstituerande församling eller något annat. 

Lenin kämpar mot formalism

Vid februarirevolutionens utbrott befann sig Lenin på flykt i Schweiz och Trotskij i New York. Självständigt från varandra drog de tidigt samma slutsats: att den provisoriska regeringen var kontrarevolutionär och att arbetarklassen genom sovjeterna behövde störta den. 

Men inuti Ryssland antog bolsjevikerna under Kamenevs och Stalins ledning ett kritiskt stöd till den provisoriska regeringen, vilket till och med inkluderade stöd för dess imperialistiska krigspolitik – att fortsätta kriget under en täckmantel av allmän fredsönskan. 

 ”Vår paroll är inte det meningslösa ‘Ned med kriget!’ Vår paroll är påtryckningar på den provisoriska regeringen i syfte att tvinga den… att göra ett försök att förmå alla krigförande länder att uppta omedelbara förhandlingar… och tills detta sker förblir varje man på sin post!”¹¹

De censurerade Lenins skarpa brev som krävde fullständigt brott med den provisoriska regeringen och sovjeternas majoritet. Omedelbart efter att ha hört nyheten om tsarens störtande, den 6 mars, telegraferade Lenin med ett otvetydigt budskap.

”Vår taktik, absolut ingen tilltro; inget stöd till den nya regeringen: misstro särskilt Kerenskij; beväpning av proletariatet den enda garantin; omedelbara val till Petersburgsduman; inget närmande till andra partier. Telegrafera detta till Petrograd.”¹²

Mot Lenin använde bolsjevikledarna Lenins egen paroll om “arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”, som skulle syfta till att genomföra en borgerlig revolution – inte en socialistisk. Parollens bristande klarhet blev en täckmantel för en opportunistisk anpassning till reformisterna och borgerligheten. 

Lenin svarade att detta innebar “att tanklöst upprepa en inlärd formel i stället för att undersöka den nya, levande verklighetens säregenhet”. Man hade nu dels en borgerlig regering, som inte skulle genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter – dels en stat av “Pariskommunens typ”, alltså en arbetarstat, i form av arbetar- och soldatsovjeterna. 

“Den som nu endast talar om ‘proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur’, har livet gått förbi och han har på grund därav de facto gått över till småbourgeoisin mot den proletära klasskampen, han hör hemma i ett arkiv för ‘bolsjevikiska’ förrevolutionära rariteter (de ’gamla bolsjevikernas’ arkiv skulle man kunna kalla det).”¹³

Lenin och Trotskij förenas

I april lyckades Lenin äntligen återvända till Ryssland från exilen. Då var det inte en enda annan bolsjevikledare som var beredd att skriva under på hans teser, som innebar krav på att arbetarklassen skulle gripa makten. 

“5. Inte en parlamentarisk republik – att återgå till den från arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka – utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp.”¹⁴

Mot Kamenev, Stalin och de andra “gamla bolsjevikerna” appellerade Lenin till bolsjevikarbetarna och partiets levande tradition, som präglades av kampen mot alla typer av illusioner i borgarklassen. Vid aprilkonferensen, där en hård kamp ägde rum, varnade Lenin för att han, hellre än att acceptera Kamenevs och Stalins inställning, skulle föredra att vara ensam ”som Karl Liebknecht, 1 mot 110” (med hänvisning till Liebknechts modiga ställningstagande mot kriget i det tyska SPD:s parlamentsgrupp). Men Lenin segrade.

Lenin förklarade att revolutionen inte hade uppnått sina viktigaste mål: att det var nödvändigt att störta den provisoriska regeringen; att arbetarna måste ta makten, allierade med de fattiga bönderna. Endast på detta sätt kunde kriget avslutas, jorden ges till bönderna och förhållanden skapas för en övergång till ett socialistiskt styre. I grunden var dessa idéer identiska med de briljanta perspektiv som utarbetats av Trotskij 1904–1905.

Trotskij hade stått utanför både mensjevikerna och bolsjevikerna fram till revolutionen. Han hade inte insett vilken typ av parti som revolutionen skulle kräva, och trodde att vänstern i mensjevikerna skulle vara möjlig att förena med bolsjevikerna. Men revolutionen visade att det var fel. 

När Trotskij lyckats återvända från exilen i maj gick han i samråd med Lenin med i den så kallade interdistriktskommittén (mezjrajontsi, en viktig grupp med partilösa men ledande marxister) för att vinna över dem till bolsjevikerna. Bolsjeviken Raskolnikov beskrev senare hur skiljelinjerna mellan Lenin och Trotskij nu upplösts.

“Formellt var Lev Davidovitj vid den tiden inte medlem i vårt parti, men i själva verket arbetade han oavbrutet med oss från den dag han anlände från USA. Omedelbart efter hans första tal i sovjeten betraktade åtminstone vi honom som en av våra partiledare.”¹⁵

I en annan artikel uttryckte han det ännu tydligare.

“Ekona från de tidigare meningsskiljaktigheterna under förkrigsperioden hade fullständigt försvunnit. Det fanns inte längre någon skillnad mellan Lenins och Trotskijs taktiska linjer. Den förening som gjort sig märkbar redan under kriget hade blivit fullständig och slutgiltig från det ögonblick Lev Davidovitj (Trotskij) återvände till Ryssland. Redan vid hans första tal kände alla vi gamla leninister att han var vår.“¹⁶

Den ryska fascismens nederlag

I slutet på juli slogs organisationerna samman och flera ledande medlemmar i interdistriktskommittén, däribland Trotskij, upptogs i bolsjevikernas centralkommitté. 

Detta var efter julidagarna och en månad av rasande förtalskampanj och förföljelser mot bolsjevikerna, som tvingat Lenin att motvilligt gå under jorden för att inte mördas. Reaktionsperioden visade vilka de verkliga kamraterna var. När dimman lagt sig, skulle den också visa arbetarna desto tydligare på vems sida som det reformistiska ledarskapet för socialistrevolutionärerna och mensjevikerna stod.

Repressionen mot bolsjevikerna återspeglade den härskande klassens behov av att begrava revolutionen, men också reformisternas rädsla för att förlora kontrollen över arbetarna. Under julidagarna hade arbetarna och soldaterna kommit till en demonstration som mensjevikerna och socialistrevolutionärerna kallat till – men bärandes på plakat med bolsjevikernas paroller: ”Ned med de hemliga fördragen”; ”Ned med de tio kapitalistiska ministrarna!”; ”Nej till offensiven!” och ”All makt åt sovjeterna!”

Det visade att majoriteten av Petrogradarbetarna nu såg bolsjevikernas paroller och krav som sina egna. Man utlöste därför en kampanj där man anklagade bolsjevikerna för att vara tyska agenter, vilket gav ursäkt för att förfölja, arrestera och fängsla dem skoningslöst. Lenin var tvungen att gå under jorden och sedan ta sig till Finland. 

Socialistrevolutionären Kerenskij hade vid det här laget hamnat i ledningen för regeringen: och använde posten till att arrestera hundratals arbetare, försöka avväpna arbetarna, upplösa allt för revolutionära regementen och återinföra dödsstraffet för soldater på fronten. 

Och när man trodde sig ha kuvat de hårdaste klasskämparna i bolsjevikerna, rörde sig borgarklassen för att ta itu med reformisterna och revolutionen som helhet. Man satsade sina kort på general Kornilov, som under de sista dagarna av augusti rörde sig mot Petrograd för att störta Kerenskijs provisoriska regering. 

Kerenskij hade förlitat sig på kontrarevolutionen, men kontrarevolutionens styrkor stod på Kornilovs sida. Försvaret organiserades därför av bolsjevikarbetarna i Petrograd, som upprättade en enhetsfront med reformisterna till revolutionens försvar – trots att Kerenskij vägrade släppa de fängslade bolsjevikerna. 

De modiga arbetarnas och soldaternas aktioner räddade revolutionen. Järnvägsarbetarna riskerade sina liv genom att vägra köra tågen, eller köra in dem på fel spår. Telegrafarbetarna stoppade meddelanden från att nå fram. Kornilovs armé stod utan leveranser och bensin, oorganiserade och desorienterade. Agitatorer, främst bolsjeviker, började arbeta bland Kornilovs trupper och vann över dem. Kornilov slutade som en general utan en armé. När Kornilovs trupper förstod sanningen om kuppförsöket, smälte hans mäktiga styrkor bort utan att ha avfyrat ett enda skott. 

Massorna hade börjat inse den verkliga situationen. I en tidig pamflett om revolutionen, skriven mellan fredsförhandlingarnas sessioner i Brest-Litovsk 1918, berättade Trotskij om händelser som han fortfarande hade i färskt minne. I flera år gällde detta som den viktigaste texten om den ryska revolutionen, och de svenska kommunisterna översatte den omedelbart. Som Trotskij förklarade, var segern mot Kornilov avgörande.

“Det rådde ingen tvekan om att bolsjevikernas inflytande och styrka växte, och nu hade den fått en oemotståndlig impuls. Bolsjevikerna hade varnat för koalitionen, för julioffensiven och hade förutsagt Kornilovs uppror. Folkets massor kunde nu se att vi haft rätt.”¹⁷

Lenin manar till handling

Kuppförsöket var en varning. Valet stod inte mellan borgerlig “demokrati” och kommunism, utan mellan fascism och kommunism. I Trotskijs ord: 

“Om bolsjevikerna inte tagit makten, skulle världen haft ett ryskt namn för ‘fascism’ fem år före marschen mot Rom.”¹⁸

Ända sedan revolutionens början hade Lenin uppmanat mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som då haft majoriteten i sovjeterna, att gripa makten. Efter att Kornilov besegrats upprepade han samma uppmaning. 

“Nu och endast nu, kanske bara under några få dagar eller under en eller två veckors tid skulle en sådan regering kunna bildas och konsolidera sig fullt fredligt. Den skulle med allra största sannolikhet kunna trygga fredligt framåtskridande för hela den ryska revolutionen och utomordentligt stora chanser för att världsrörelsen med stora steg kunde gå framåt till fred och seger för socialismen.”¹⁹

Han förklarade att bolsjevikerna skulle avstå från “att omedelbart kräva maktens övergång till proletariatet och fattigbönderna och från att använda revolutionära kampmetoder för detta krav”, om bara mensjevikerna och socialistrevolutionärerna bildade en regering som var ansvarig inför sovjeterna. Men de sistnämnda vägrade och vidhöll i stället sitt stöd till den borgerliga provisoriska regeringen.

Under september och oktober vann bolsjevikerna snabbt majoritet i sovjet efter sovjet, däribland Moskva och Petrograd. Man hade nu en majoritet av arbetarna bakom sig för ett maktövertagande. Från slutet av september skickade Lenin, som fortsatt tvingades vara gömd, brev efter brev där han krävde förberedelser för att gripa makten. 

“Krisen har mognat. Den ryska revolutionens hela framtid står på spel. Det bolsjevikiska partiets hela ära är ifrågasatt. Hela framtiden för den internationella arbetarrevolutionen för socialism står på spel.”²⁰

Han mindes Kamenevs och Stalins stöd till den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen – och visste att det inte var någon slump. Den 18 oktober gick Kamenev och Zinovjev till och med ut i en tidning utanför partiets kontroll, avslöjade planerna för upproret och orsakerna till sin opposition. Om partiet följt deras tvehågsna hållning, hade den ryska revolutionen besegrats.

Oktoberrevolutionen

Organiseringen av oktoberrevolutionen tillföll Trotskij, som ledde den revolutionära militärkommittén i Petrogradsovjetens namn. För att ge det största möjliga legitimitet planerade han att upproret skulle sammanfalla med den allryska sovjetkongressens sammankallande den 25 oktober. 

Den 22 oktober genomförde man en gigantisk mönstring av sina styrkor, genom att kalla till diskussioner i hela Petrograd. En ögonvittnesskildring av dagen ger en glimt av de arbetarmassor som utgör alla revolutioners drivkraft.

“Bilden av denna inspirerade mänskliga flod – inspirerad och ändå behärskad i sin oövervinneliga makt – graverades för alltid in i minnet på dem som såg den. ‘Petrograd­sovjetens dag’, skriver vänstersocialistrevolutionären Mstislavskij, ‘firades på otaliga möten med enorm entusiasm.’ Bolsjeviken Testkovskij, som talade på två fabriker i Vasilij-Ostrovdistriktet, säger: ‘Vi talade rakt på sak till massorna om vårt kommande makt­övertagande, och hörde ingenting annat än uppmuntrande ord.’ ‘Kring mig’, säger Suchanov, när han beskriver ett möte i Folkets hus, ‘fanns en stämning som var nära extas … Trotskij hade formulerat någon kortfattad allmän resolution … De som är för… Tusen och åter tusen höjde som en man sina händer. Jag betraktade de höjda händerna och brinnande ögonen hos män, kvinnor, pojkar, arbetare, soldater, bönder och även typiskt småborgerliga karaktärer… Trotskij fortsatte att tala. Massan fortsatte att hålla sina händer i luften. Trotskij mejslade ut vartenda ord: Låt denna er röst bli er ed… Massan höll sina händer högt. De instämde. De ingick eden.’ Bolsjeviken Popov berättar om en hänförd ed som svurits av massorna: ‘Att skynda sig ut vid första ord från sovjeten.’ Mstislavskij berättar om en elektrifierad folk­samling som ingick en lojalitetsed till sovjeten. Samma scen kunde observeras i mindre skala i alla delar av staden, från centrum till förstäderna. Hundratusentals människor höjde, vid en och samma tidpunkt, sina händer och gav ett löfte att föra kampen till slutet. Sovjetens, soldatsektionens, garnisonskonferensens och fabriks- och verkstads­kommittéernas dagliga möten hade ingivit en stor grupp ledare en inre solidaritet, separata massmöten hade förenat fabrikerna och regementena, men denna dag, den 22 oktober, sammansvetsades de verkliga folkmassorna till en enda gigantisk kittel och under hög temperatur. Massorna såg sig själva och sina ledare; ledarna såg och lyssnade till massorna. Båda sidor var nöjda med varandra. Ledarna var övertygade: Vi kan inte dröja längre! Massorna sade till sig själva: Den här gången kommer det att genomföras!”²¹

Den 25 oktober grep man makten med minimalt motstånd. På den allryska sovjetkongressen framträdde nu Lenin för första gången på flera månader offentligt. Den rörande scenen skildras i John Reeds ögonvittnesskildring Tio dagar som skakade världen. 

“Nu grep Lenin tag i bords­kanten och reste sig. Hans små blinkande ögon vandrade över mängden medan han väntade på att de flera minuter långa ovationerna skulle upphöra. När det blev tyst sa han enkelt: ‘Vi skall nu övergå till att bygga upp den socialistiska ordningen!’ Öronbedövande larm.”²²

Lenin tillkännagav därefter en rad dekret om fred utan annekteringar, att man skulle publicera alla hemliga avtal, om att man avskaffade det privata ägandet av jorden och gav den till bönderna, nationernas rätt till självbestämmande, och så vidare. Inom 24 timmar från att man gripit makten, visade den nya sovjetregeringen, folkkommissariernas råd, att man beslutsamt skulle genomföra sitt program.

En revolutionär löpeld

Det är välkänt att revolutioner inte respekterar nationsgränser. För Lenin, Trotskij och bolsjevikerna var den ryska revolutionen bara början på världsrevolutionen. 

Den 28 januari 1918 utropades Finlands socialistiska arbetarrepublik, samtidigt som inbördeskriget bröt ut. Den tyska revolutionen bröt ut i november, och folk bildade arbetar- och soldatråd i linje med de ryska sovjeterna över hela Tyskland. Om en revolutionär ledning hade byggts i tid, hade arbetarklassen kunnat gripa makten.

I mars 1919 utropades den sovjetiska republiken Ungern, men krossades efter att ha begått en rad misstag. En månad senare utropades den bayerska rådsrepubliken, som isolerades och också effektivt kunde krossas. I Italien strejkade miljoner arbetare och ockuperade sina fabriker under de “två röda åren” 1919–1920, där de hade kunnat störta kapitalismen.

Listan kan göras mycket lång. I Sverige bröt revolutionen ut redan i april 1917, men kulminerade i samband med den tyska revolutionen 1918. Den härskande klassen såg sig tvungen att gå med på bland annat 8 timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt, för att inte förlora makten. Därmed kunde den räddas av socialdemokratin. I den sedermera välkända socialdemokraten Ernst Wigfors ord: 

”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”²³

Möjligheterna bekräftade till fullo Lenins och Trotskijs internationalistiska perspektiv. Lenin betonade gång på gång på olika sätt att det handlar om att “hålla ut tills befrielsens stund har kommit, när det internationella proletariatet kommer till vår hjälp.”

“Vi är en kontingent ur den revolutionära arbetarklassen som har avancerat till frontlinjen, inte för att vi är bättre än andra arbetare, inte för att det ryska proletariatet skulle vara överlägset arbetarklassen i andra länder, utan enbart för att vi var ett av de mest efterblivna länderna i världen. Vi kommer bara att nå den slutliga segern när vi äntligen lyckas krossa den internationella imperialismen, som förlitar sig på den enorma styrkan i sin utrustning och disciplin. Men vi kommer att nå segern endast tillsammans med alla arbetare i andra länder, i hela världen.

… Vår efterblivenhet har placerat oss i främsta ledet, och vi kommer att gå under om vi inte förmår hålla ut tills vi får ett kraftfullt stöd från arbetare som har rest sig i revolt i andra länder.”²⁴

De skiljelinjer som fanns före ryska revolutionen gentemot Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, var nu historia. Utvecklingen svarade på ett slående sätt mot Trotskijs prognos från 1906.

De förtryckta folken reser sig

Den socialdemokratiska andra internationalen hade utgått ifrån att det var arbetarklassen i de mest ekonomiskt utvecklade länderna som skulle gripa makten först, och man ställde aldrig frågan på allvar om att förbereda revolutioner i imperialistländernas kolonier. 

Delar av internationalen såg till och med kolonialismen som en ”europeisk civilisationsuppgift” och stöttade sin egen borgarklass imperialistiska ambitioner. På kongressen 1907 försvarades programmets motstånd mot kolonialismen bara med 127 röster mot 108.

Det var den ryska revolutionen 1917 som för första gången ställde de förtryckta folkens befrielse på dagordningen, både politiskt och i handling. Tsarryssland var, i Lenins ord, ett “nationernas fängelse”, och bolsjevikerna var fast beslutna att visa vad verklig internationalism innebar. 

År 1918 accepterade den unga sovjetstaten Finlands självständighet. Samma år erkändes självständiga sovjetiska republiker i Estland, Lettland och Litauen, som senare störtades av brittisk imperialism. I Georgien erkändes en självständig borgerlig republik 1920 och en sovjetrepublik 1921, och så vidare. 

Man stimulerade medvetet utvecklingen av kulturen, däribland genom att man efterhand skapade skriftspråk för 48 olika språk och utvecklade undervisning på 80 olika språk. De muslimska arbetarna och bönderna garanterades exempelvis att “er tro och sedvänjor, era nationella och kulturella institutioner, hädanefter förklaras fria och okränkbara”. 

Politiken gjorde det möjligt att överbrygga blodiga konflikter såsom den mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach, till den punkt att när sovjetiska Azerbajdzjan 1923 erbjöd Armenien att ta kontroll över området – svarade armenierna att det inte behövdes. 

På denna grundval var det möjligt att skapa verklig enhet mellan folken. Sovjetunionen bildades som ett förbund av jämlika republiker år 1922.

“Teser i den nationella och den koloniala frågan”

Redan 1919 bildades Kommunistiska internationalen som verktyg för världsrevolutionen. Trotskij skrev det grundande manifestet Till hela världens arbetare, här i den nyblivna svenska sektionens översättning från 1919.

“Den socialistiska kritiken har till fyllest brännmärkt den borgerliga världsordningen. Det internationella kommunistiska partiets uppgift består i att omstörta denna ordning och i dess ställe upprätta den socialistiska ordningens byggnad.

Vi uppfordra arbetets män och kvinnor i alla land att förena sig under den kommunistiska fanan, i vars tecken redan de första stora segrarna vunnits.

Proletärer i alla land! I kamp mot det imperialistiska barbariet, mot monarkin, mot de priviligierade stånden, mot den borgerliga staten och den borgerliga egendomen, mot alla slag och former av socialt och nationellt förtryck – förena eder.

Under arbetarrådens, den revolutionära kampens för proletariatets makt och diktatur baner, under den Tredje Internationalens baner – proletärer i alla land, förenen eder!”

På grundval av den revolutionära vågen vann den nya internationalen snabbt massanslutning i flera länder. I Sverige hade man vunnit över socialdemokratins ungdomsförbund, liksom delar av partiet. Den tyska sektionen var det kommunistiska parti som grundats av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht före de mördats. Men snart röstade även USPD, en splittring ur socialdemokratin, för att ansluta sig. I Frankrike röstade en majoritet av Socialistpartiet för att ansluta sig, likaså i Italien.

Till den andra kongressen 1920 anslöt sig 218 delegater från 54 partier och organisationer över hela världen för att fastställa den nya internationalens program och taktik. 

En central uppgift var att göra sig av med vissa reformistiska ledare, som följt med in i Komintern under medlemmarnas press för att bevara sina positioner. Detta gällde till exempel i Italien, där de socialistiska ledare som motsatt sig att arbetarna skulle gripa makten under vågen av fabriksockupationer 1919–1920, fortfarande satt i ledande ställning. Lenin sammanställde 21 teser, som direkt riktade sig mot dessa element och nämnde flera av dem vid namn.

Lenin skrev även ”Utkast till teser i den nationella och koloniala frågan”, som innebar att man ställde sig fullt och fast på de förtryckta folkens sida i kolonierna och uppmanade arbetarklassen i de avancerade länderna att stödja dessa folks antiimperialistiska kamp. 

“I fråga om de mer efterblivna staterna och nationerna, där feodala eller patriarkaliska och bondepatriarkaliska förhållanden överväger, måste i synnerhet följande tas i betraktande:

för det första nödvändigheten av att alla kommunistiska partier stöder den borgerligt demokratiska frihetsrörelsen i dessa länder; framför allt arbetarna i det land, som den efterblivna nationell i kolonialt eller finansiellt avseende är avhängig av, är skyldiga att lämna det mest aktiva stöd;”²⁵

Men han betonar samtidigt vikten av självständighet gentemot borgarklassen.

“Kommunistiska internationalen bör stödja de borgerligt demokratiska nationella rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna endast på det villkoret, att elementen till blivande proletära partier, kommunistiska inte bara till namnet, i alla efterblivna länder sammansluts och skolas till insikt om sina särskilda uppgifter, nämligen att bekämpa de borgerligt demokratiska rörelserna inom sina nationer; Kommunistiska internationalen bör tillfälligt sluta förbund med koloniernas och de efterblivna ländernas borgerliga demokrati men inte sammansmälta med den samt ovillkorligen bevara den proletära rörelsens självständighet även i rörelsens mest embryonala form;”²⁶

Bakukongressen

Några veckor senare organiserade man en bredare kongress i Baku – Kongressen för österns folk – med över två tusen deltagare: från länder som Azerbajdzjan, Armenien, Kazakstan, Kina, Turkiet, Iran, Georgien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Indien, Afghanistan, Kurdistan med mera. Många deltog i politisk aktivitet för första gången. 

Två tredjedelar av deltagarna tillhörde eller sympatiserade med den kommunistiska rörelsen. Uppropet inför kongressen var en revolutionär maning från arbetarledare i Europa och USA. 

“Arbetarna och bönderna i Europa och USA, som kämpar mot kapitalet, vänder sig till er på grund av att ni, som dem, lider under världskapitalismens ok … och, liksom dem, behöver ni kämpa mot världens utsugare: eftersom, om ni ansluter er till Europas och USA:s arbetare och bönder, kommer detta att påskynda världskapitalismens fall och garantera arbetares och bönders befrielse världen över.”²⁷

Kommunisterna i Baku välkomnade delegaterna med orden: “En ny värld vaknar till liv och kamp: de förtryckta nationernas värld”. Lenin, Trotskij och Zinovjev valdes till “hedersordföranden”, trots att Lenin och Trotskij inte var närvarande. Hyllningarna var återkommande i flera tal.

“Länge leve det förtryckta Östern!

Länge leve de verkliga kommunister som, reservationslöst, vill sätta dessa principer i handling!

Länge leve våra ledare, världsproletariatets ledare – kamraterna Lenin, Trotskij, Zinovjev och andra!”²⁸

Man debatterade och översatte till över två dussin språk, vilket saknade motstycke. Utmaningarna kanske bäst uttrycks av en anekdot från John Reed.

“Enligt Reed översatte Peter Petrov den brittiska delegatens försagda och tvekande anmärkningar med en sådan entusiasm och uppfinningsrikedom att salen snart bröt ut i hurrarop och rop, ‘Ner med den brittiska imperialismen!’, medan svärd och gevär höjdes i luften. Den förskräckta brittiska delegaten protesterade: ‘Jag sa absolut inget sådant. Jag kräver en riktig översättning.’”²⁹

Kommunistiska internationalens talare visade att de skulle stötta all kamp mot imperialisternas förtryck, men talare efter talare betonade också att det inte fanns någon frigörelse för de förtryckta utan frigörelse från kapitalismen. 

“Om kampen i Persien, Indien och Turkiet bara skulle leda till att kapitalisterna och godsägarna i dessa länder, med sina nationella parlament och senater, kom till makten, skulle folkmassorna inte ha vunnit någonting…

Den revolutionära nationella rörelsen kommer att förbättra folkets ställning endast om den utgör ett avgörande steg mot en djupgående och vittomfattande socialistisk rörelse … 

Endast proletariatets diktatur, och i allmänhet de arbetande massornas diktatur, befriad från utländskt förtryck och efter att helt ha störtat kapitalet, kommer att ge de efterblivna länderna en garanti för att dessa länder inte… kommer att bli nya instrument för krig, plundring och tvång.”³⁰

Programmet är detsamma som den permanenta revolutionens: Kommunisterna måste delta i kampen för den borgerliga revolutionens krav – inklusive nationell frigörelse från imperialismen. Men under borgarklassens styre kan uppgifterna omöjligt slutföras. Arbetarklassen måste ställa sig i spetsen för de breda folkmassorna, gripa makten och ansluta sig till den internationella revolutionen. 

Frågan om den permanenta revolutionen var överhuvudtaget inte någon teoretisk konflikt längre, eftersom den ryska revolutionen i praktiken avgjort frågan. Liksom Lenins “teser i den nationella och koloniala frågan”, stod budskapet i skarp kontrast till den politik som skulle komma att bli internationalens efter Lenins död. 
På denna revolutionära grundval vann man över flera av Baku-kongressens delegater, som bildade kärnor till kommunistiska partier i flera länder. Men också i Latinamerika spred sig internationalen, med början bland små grupper av intellektuella som snart fick en massbas. ’

Stalinismens framväxt

I Sovjetunionen hade arbetarklassen vid den tidpunkten inte bara genomlidit första världskrigets förödelse, som drabbade Tsarryssland värre än något annat land, och det allt värre ekonomiska kaoset under februariregimen. 

Man ärvde en armé i upplösning från tsarismen, vilket tvingade det unga Sovjetryssland att skriva på freden vid Brest-Litovsk den 3 mars 1918 med Tyskland, till drakoniska villkor som var långt värre än de som Tyskland senare skulle tvingas acceptera i Versailles. I avtalet förlorade den unga arbetarstaten bland annat 34 procent av sin befolkning, 26 procent av sina järnvägar, 89 procent av sina kolgruvor och mer än hälften av sin industri. 

Resultatet var omedelbar svält och ekonomisk kollaps. Därefter invaderades landet av varenda större imperialistmakt – Storbritannien, Frankrike, Japan, USA med flera – som också beväpnade de reaktionära tsaristiska generalerna. 

Överallt där kontrarevolutionen fick makten följde de mest brutala utrensningar, i ett försök att kväsa alla revolutionära element. De “vita” brände hela byar, torterade, begravde tusentals levande – alla krigsbrott man kan tänka sig. Inte minst riktade man sig mot judar, på basis av tsarismens djupgående antisemitism. Upp till 250 000 judar beräknas ha dött i de pogromer som kontrarevolutionen gav upphov till. 

Listan på de brott som de “vita” generalerna begick är närmast outtömlig. I Finland beräknas kontrarevolutionen ha mördat, fängslat eller deporterat uppemot 100 000 personer – en fjärdedel av den finska arbetarklassen – efter att den segrat. 

Totalt invaderade 21 olika utländska arméer under loppet av tre år, i ett försök att krossa den revolutionära sovjetstaten. Omringade och invaderade från alla håll var staten vid en punkt reducerad till bara två provinser kring Moskva och Petrograd, ett territorium som till ytan inte var större än Moskvas gamla furstendöme. 

Kommunisterna svarade med att under Trotskijs ledning bygga upp den Röda armén, som mot alla odds lyckades slå tillbaka världens mäktigaste imperialistmakter på front efter front. En central roll spelades av det revolutionära uppsvinget i imperialistländerna, som den Röda armén förstärkte genom att sprida flygblad bland de invaderande soldaterna om vad man kämpade för. 

Men tillsammans lyckades imperialisterna skapa svält och industriell kollaps utan motstycke. Man beräknar att epidemier, hunger och kyla dödade 7,5 miljoner människor under åren 1918–1920. År 1920 hade antalet industriarbetare sjunkit från 3 miljoner till 1,2 miljoner. Petrograds befolkning sjönk med hela 75 procent, när arbetare tvingades evakuera till landsbygden i jakt på mat. 

Många av de bästa kommunisterna hade dött på fronten, och de arbetare som fanns kvar jobbade långa dagar för att produktionen skulle gå runt. I den situationen var det omöjligt för arbetardemokratins organ, sovjeterna, att fungera, och de tynade gradvis bort. Arbetarnas kontroll underifrån ersattes alltmer av utnämningar från ovan.

Bristen på läs- och skrivkunnighet hade gjort att man redan från början tvingat luta sig på tsaristiska tjänstemän, som då stod under arbetarnas kontroll. Men nu blev förhållandet allt mer omvänt. På en dryg miljon överarbetade och utsvultna industriarbetare 1920 gick det nästan sex miljoner statliga tjänstemän. 

1922 beskrev Lenin för Kommunistiska internationalens fjärde kongress hur kommunisterna blev allt mer svalda av apparaten:

“Upptill har vi, jag vet inte hur många, men som jag tror i alla fall endast några tusen, maximum några tiotusental av våra egna. Men nertill har vi hundratusentals gamla tjänstemän, som vi övertagit från tsaren och från det borgerliga samhället och som dels medvetet, dels omedvetet, motarbetar oss.”³¹

Detta fick oundvikligen konsekvenser för det kommunistiska parti som blev allt mer svalt av den växande statsapparaten. 

När han i december 1922 låg sjuk, bad Lenin att få upptecknat det som senare kommit att kallas “Lenins testamente”. Vid den punkten hade han märkt att “kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt” och rekommenderade att han skulle avsättas från posten som generalsekreterare, som före Stalins tid bara hade varit en administrativ post. 

Han hade fått upp ögonen för Stalins roll genom hans politik som folkkommissarie för nationalitetsfrågor för Georgien, och betonade särskilt att “Stalins jäktande och hans administreringsmani här har spelat en ödesdiger roll” gentemot de förtryckta nationaliteterna. Han knöt denna politik till byråkratins framväxt och till en växande storrysk nationalism. 

“Varifrån kom dessa bedyranden? Var det inte från samma storryska apparat som vi – vilket jag redan påvisade i en föregående del av min dagbok – övertagit från tsarismen och som endast fått en helt ytlig sovjetisk anstrykning?

… Men nu måste vi ärligt säga det motsatta, nämligen att vi kallar vår egen en apparat som i själva verket fortfarande är heltigenom främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt hopkok, som det var absolut omöjligt att göra om under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och sysselsatta som vi var med framför allt militära ‘bestyr’ och kamp mot hungersnöden.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt att den ‘frihet att utträda ur unionen’ som vi anför till vårt försvar bara kommer att bli en papperslapp, ur stånd att skydda de ickeryska medborgarna i Ryssland mot angrepp från den ‘äkta ryssen’, den storryss och chauvinist – i själva verket skurk och förtryckare – som den typiske ryske byråkraten är. Den obetydliga andelen sovjetiska och sovjetiserade arbetare kommer utan tvivel att drunkna i detta hav av chauvinistiskt storryskt avskum som en fluga i mjölk.”³²

Det är slående hur klart Lenin från sin sjuksäng kunde se de processer som börjat växa fram. Inom ett par år skulle denna storryska apparat föra fram sin egen version av “socialism”, i form av “socialismen i ett land”. På den teoretiska grundvalen skulle man komma att förvränga och trampa på varenda en av internationalismens principer. Men detta krävde först en kamp inom Kommunistiska partiet för att besegra dess egna traditioner, för att besegra leninismen.

Stridslinjerna dras

Under inbördeskrigets svält hade man tvingats införa så kallad “krigskommunism”, vilket bland annat innebar ransonering i städerna och tvångsrekvisitioner på landsbygden. Böndernas missnöje uttryckte sig i flera bondeuppror under 1920 och 1921. För att stabilisera ekonomin efter inbördeskriget behövde därför Sovjetunionen 1921 göra eftergifter till marknaden och bönderna, genom införandet av Nya ekonomiska politiken (NEP). 

Genom NEP kunde handeln mellan stad och landsbygd återupprättas, men till ett högt pris. Skattesänkningarna för bönderna minskade de medel som behövdes för investeringar i industrin. Den tunga industrin stagnerade, medan en stor del av den lätta industrin var i privata händer. Även återupplivandet av jordbruket stärkte de kapitalistiska, inte de socialistiska elementen, i det sovjetiska samhället. 

Stora vinster gjordes av kulakerna (storbönderna), som hade de största och mest bördiga gårdarna och det kapital som krävdes för utrustning, hästar och gödningsmedel. NEP ökade med andra ord skillnaden mellan rika och fattiga i byarna snabbt. Inom industrin och handeln skapades en liten klass av kapitalister, som kallades “NEP-män”. 

Dessa kapitalistiska elements intressen svarade väl mot den framväxande byråkratins. Det började oundvikligen påverka Kommunistpartiet, som allt mer smälte samman med staten. I en rapport till centrala kontrollkomissionen i Sovjetunionen redogjorde Trotskij för det sista samtalet han hade med Lenin, strax före Lenins andra stroke i oktober 1922. 

“Lenin kallade mig till sitt rum i Kreml för att tala om byråkratismens oerhörda tillväxt i vår sovjetapparat, och behovet att hitta ett verktyg för att komma åt detta problem. Han föreslog att det skulle bildas en speciell kommission i centralkommittén, och bad mig aktivt delta i detta arbete. 

Jag svarade: ‘Vladimir Iljitj, för att nu kunna bekämpa byråkratismen i sovjetapparaten är jag övertygad om att vi inte får glömma att det både lokalt och centralt sker ett särskilt urval av ämbetsmän och specialister kring vissa härskande personer och grupper i partiet – på landsbygden, i de olika distrikten, i partiets lokalavdelningar och i centrum – det vill säga i centralkommittén. När man angriper en ämbetsman, stöter man på en partiledare. Även specialisterna tillhör detta följe. Under dessa omständigheter kan jag inte åta mig detta arbete.’

Vladimir Iljitj funderade en stund och sade sedan – och här citerar jag honom ordagrant: ‘Det vill säga, jag föreslår en kamp mot sovjetbyråkratismen, och du föreslår att man även skall innefatta byråkratismen inom partiets organisationsbyrå?’ [I egenskap av generalsekreterare ledde Stalin denna byrå – L T]

Jag skrattade åt denna oväntade anmärkning, ty jag hade inte haft en så bestämd formulering i åtanke.

Jag svarade: ‘Jag förmodar det.’

Då sade Vladimir Iljitj: ‘Gott, då föreslår jag att vi bildar ett block.’

Jag sade: ‘Det är ett sant nöje att bilda ett block med en hederlig man.’”³³

Samma vecka utnyttjade Bucharin, med Stalins stöd, Lenins och Trotskijs frånvaro från ett centralkommittémöte för att pressa igenom ett försvagande av det statliga monopolet på utrikeshandeln. Detta var ett direkt resultat av pressen från de kapitalistiska elementen, som snabbt skulle stärkas av en sådan åtgärd. Samtidigt skulle konkurrensen från världsmarknaden slå ut den svaga sovjetiska industrin. Åtgärden skulle ha satt Sovjetunionen på kurs mot kapitalismens återinförande. 

När frågan på Lenins enträgna begäran lyftes igen i december, dikterade han ett skarpt meddelande till Stalin. 

“I praktiken åtar sig Bukharin att försvara spekulanter, småborgaren och bondetoppskikten mot industriproletariatet, som absolut inte är i stånd att återuppbygga industrin och göra Ryssland till ett industriland utan skydd, inte av en tullpolitik utan endast och allenast av ett utrikeshandelsmonopol.”³⁴

I ett ytterligare brev den 15 december förklarade han att hans oförmåga att delta på mötet inte skulle vara ett hinder, eftersom han slutit ett block med Trotskij i frågan. “Jag är säker på att Trotskij kommer att företräda mina åsikter lika väl som jag”, betonade han (vår översättning). Den 18 december beslutade centralkommittén att ta tillbaka beslutet om utrikeshandeln och betona vikten av monopolet. Lenins och Trotskijs gemensamma auktoritet visade sig räcka.

Situationen var en varning till Kamenev, Zinovjev och Stalin, det så kallade “triumviratet” eller “trojkan”, som bildat en fraktion för att hindra att Trotskij skulle ses som Lenins arvtagare och få hans auktoritet. Man kan se Stalins desperation i ett ovanligt oförsiktigt meddelande till Kamenev den 22 december, som visar såväl existensen av en fraktion som att man medvetet hindrade kontakten mellan Lenin och Trotskij. 

“Kamrat Kamenev!

Jag har fått ditt meddelande. Jag tror att vi bör begränsa oss till uttalandet i din rapport utan att ta upp detta i fraktionen. Hur lyckades Starik [Gubben, som Lenin ibland undertecknade med] organisera denna korrespondens med Trotskij? Foerster [en av Lenins läkare] förbjöd honom helt och hållet att göra det.

J. Stalin.”³⁵

Nyheten om Lenins korrespondens med Trotskij fick Stalin att ringa Krupskaja och förgripa sig på henne med grövsta tänkbara språk. Omedelbart efteråt skrev hon till Kamenev för att få stöd:

“Stalin ringde upp mig igår och skällde ut mig å det grövsta. Jag är ingen nykomling i partiet. Under alla 30 år har jag inte från någon kamrat hört ett enda grovt ord, partiets intressen och Iljitj är mig inte mindre kära än de är för Stalin. Nu behöver jag ett maximum av självbehärskning… Jag vänder mig till er och Grigorij som är nära vänner till V.I. och ber er skydda mig mot denna grova inblandning i privatlivet, mot dessa ovärdiga förolämpningar och hot.”³⁶

Detta brev doldes fram till Stalins död, när Chrusjtjov kom till makten och avslöjade det i syfte att skylla alla den stalinistiska byråkratins brott på Stalin. 

När Lenin hörde om Stalins behandling av Krupskaja måste det ha förstärkt hans uppfattning. I Georgien hade han så småningom förstått att Stalin ihop med sina knähundar Ordzjonikidze och Dzerzjinskij genomfört en kupp i det georgiska partiet för att få igenom sin vilja. Ordzjonikidze hade då även fysiskt misshandlat en av de ledande kommunisterna. Lenins omdöme i hans “testamente” är glasklart: 

“Tillägg till brevet av den 24 december 1922

Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare. Därför föreslår jag kamraterna att överväga ett sätt att förflytta Stalin från denna post och till den utse en annan person, som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull och så vidare.”³⁷

Kommunistpartiets urartning

De småborgerliga NEP-männen, storbönderna och byråkratin var allierade i jakten på en bekväm tillvaro bortom revolutionens stormar. I det styrande Kommunistiska partiet sökte de sig naturligt till de mest skeptiska, trångsynta och pessimistiska elementen för att driva dem ännu längre i den riktningen. Trötta, hungriga och demoraliserade av de internationella nederlagen, kunde arbetarna inte sätta emot. 

En avgörande roll spelades av nederlaget under krisen i Tyskland 1923, där Kommunistpartiet hade kunnat gripa makten. Det tyska ledarskapet hade åkt till Moskva för vägledning, men Lenin var sedan mars paralyserad av sin sjukdom och Trotskij bortrest. Stalin rådde de tyska kommunisterna att avvakta och hålla tillbaka. I augusti krävde Trotskij att man skulle sätta ett datum för upproret. Det tyska ledarskapet ville fortsatt avvakta, men önskade ändå att Trotskij skulle åka till Tyskland för att leda upproret. Zinovjev motsatte sig det av fraktionella skäl. 

I slutändan förberedde det tyska ledarskapet inte upproret i tid, utan vacklade till sista stund. Efter att Socialdemokraterna bildat regering förbjöds partiet den 3 november 1923, och tidningarna stängdes. Revolutionen var besegrad. 

Byråkratins framväxt och konservatism i Sovjetunionen hade börjat påverka Kommunistiska internationalens politik. Samtidigt som nederlaget i Tyskland blev ett faktum, blåste Trotskij och den nybildade vänsteroppositionen till strid. 

“I sin gradvisa utveckling hotar byråkratiseringen att avskilja ledarna från massan, få dem att uteslutande koncentrera sig på administrativa problem och nomineringsfrågor, inskränka deras horisont, försvaga deras revolutionära anda, det vill säga framkalla en mer eller mindre opportunistisk urartning av det gamla gardet, eller i varje fall en avsevärd del av det.”³⁸

Han betonade samtidigt behovet av att stärka planeringen av ekonomin och industrin, på marknadens bekostnad. Detta vann stort gensvar.

Inför partikonferensen i januari 1924 segrade den nya oppositionen i en majoritet av particellerna i viktiga Moskva, likaså i Ryazan och flera andra städer. Man vann majoriteten av cellerna i det kommunistiska ungdomsförbundet och bland studentcellerna. I Röda armén vann man i en tredjedel. 

Stalin, Zinovjev och Kamenev, allierade med Bukharins högerfraktion, använde nu sin kontroll över apparaten på ett sätt som dittills saknade motstycke. De unga ansvariga på debattsidan “partiets liv” i partitidningen Pravda avlägsnades för att ha gett vänsteroppositionen för stort utrymme. Rakovskij och flera andra oppositionella skickades iväg på diplomatiska uppdrag, långt från stridens centrum. I Moskva avlägsnades 15 ledare från ungkommunisternas centralkommitté och förflyttades långt därifrån, för att man skulle kunna återta majoriteten. Studenter som tillhörde oppositionen fick lämna universiteten. 

När konferensen öppnade den 16 januari, hade man förberett en fullskalig attack mot oppositionen. Ombuden hade handplockats ovanifrån, och trots oppositionens omfattande stöd i partiet röstade konferensen nästan enhälligt för att fördöma oppositionen som en “småborgerlig avvikelse”. 

Den 21 januari 1924, tre dagar efter konferensens slut, dog Lenin, som vid det laget varit paralyserad av sin sjukdom sedan i mars. 

Triumviratet, som påbörjat arbetet med att begrava Lenins idéer och parti, förvägrade nu Lenin en fysisk grav. Mot intensiva protester från Krupskaja, Lenins familj med flera, upprättade man ett monstruöst mausoleum där man kunde titta på Lenins döda kropp. Petrograd gavs namnet Leningrad. Lenin hade alltid avskytt alla typer av officiella ceremonier, liksom all slags personkult. Men för Stalin, Zinovjev och Kamenev, var skapandet av en kult kring den döda Lenin ett nödvändigt verktyg.

I februari lanserade de “Lenin-uppbådet”, för att dränka partiets mest medvetna och aktiva medlemmar i en flod av nya. Till partikongressen i maj hade 240 000 gått med, samtidigt som utrensningen av de oppositionella fortsatte. Vid “uppbådets” slut hade bara en procent av medlemmarna varit med i partiet före mars 1917. 

Detta var ett avgörande steg för att börja utradera de gamla traditionerna från det kollektiva minnet. I In Defence of Lenin sammanfattar Rob Sewell och Alan Woods situationen. 

 ”En ny byråkratisk regim växte fram, där idéer och principer reducerades till tomma slagord som förmedlades uppifrån, som skulle läras utantill och upprepas mekaniskt, som religiösa besvärjelser som skanderas utan eftertanke av en underdånig församling. Denna regim, så fullständigt främmande för leninismen, accepterades snart som det nya normala av nya medlemmar som inte hade någon kunskap om eller erfarenhet av bolsjevismens genuina demokratiska traditioner. Grunden var nu lagd för att helt och hållet kunna överge Lenins verkliga idéer och politik.”³⁹

I juni gjorde Souvarine en slående observation om situationen i Moskva. Trots ett stort stöd bland arbetarna för Trotskij och vänsteroppositionen, röstade partikongressen i stort sett enhälligt för att fördöma dem.

“En överväldigande majoritet av arbetarklassen är trotskister, vilket ådagaläggs av den storartade uppslutningen var än Trotskij visar sig. Men allt detta leder till 100 procents majoritet för centralkommittén på kongressen.”⁴⁰

Att uppfinna “trotskismen”

I Kommunistiska internationalen inledde nu Zinovjev den så kallade bolsjeviseringen, som syftade till att tysta all potentiell opposition. En våg av uteslutningar följde överallt. 

Några av offren var Alfred Rosmer och Boris Souvarine, delar av den franska partiledningen, som publicerat en översättning av Trotskijs ovan citerade Den nya kursen. I Moskva under Lenin ger Rosmer en känsla för Zinovjevs metoder.

“Via sändebud som han skickade ut till sektionerna undertryckte han redan före kongressen all opposition. Överallt där motstånd visade sig, använde han olika medel för att minska det. Det var ett utnötningskrig, där arbetarna i förväg var slagna av funktionärerna som hade tid att hålla på med ändlösa debatter. Det var ett tröttande krig, där alla som tillåtit sig att framföra kritik antingen gav med sig eller sedan de överväldigats av Internationalens tyngd och auktoritet, lämnade den.”⁴¹

Det polska kommunistpartiet avsattes efter att centralkommittén redan i december 1923 hade uttalat sig mot den begynnande kampanjen mot Trotskij. Deras uttalande visar med vilken oro många kommunister i internationalen såg på utvecklingen.

“Den centrala punkten i den nuvarande krisen inom det Ryska Kommunistpartiet består av meningsskiljaktigheter mellan RKP:s majoritet och kamrat Trotskij. Vi vet att dessa meningsskiljaktigheter är förbundna med komplicerade problem om socialismens uppbygge, och vi kan inte bedöma dessa skiljaktigheter vad gäller den ekonomiska politiken. Endast en sak står helt klar för oss: kamrat Trotskijs namn är för vårt parti, för hela Internationalen, för hela det revolutionära världsproletariatet, oskiljaktigt förbundet med den segerrika Oktoberrevolutionen, med Röda armén, med kommunismen och världsrevolutionen.

Vi kan inte tillåta möjligheten av att kamrat Trotskij skulle kunna komma att stå utanför RKP:s och Internationalens ledarkrets. Icke desto mindre är vi oroade av tanken att tvisterna kan komma att gå utöver ramarna för de konkreta problem som diskuteras, och en del offentliga uttalanden från ansvariga partiledare ger anledning till den största oro.”⁴²

I Sovjetunionen började Trotskij attackeras i artikel efter artikel. Men när Trotskij publicerade artikelsamlingen Från februari till oktober 1917 – den tredje volymen av hans samlade verk, vars utgivning sedan länge var planerad – skedde en kvalitativ vändning. I introduktionen, “Oktoberrevolutionens lärdomar”, sammanfattade han och förtydligade idéerna för att beväpna internationalen, särskilt med tanke på att undvika nya misslyckanden i stil med det tyska. 

Trotskij formulerade en allmän lag för strider i revolutionära partier under revolutioner:

“… allt vad partiet har av obeslutsamhet, skepsis, försonlighet, kapitulationism – kort sagt av mensjevism – kommer till ytan och opponerar sig mot upproret, söker teoretiska formuleringar för sitt motstånd och finner dem helt färdiga hos gårdagens opportunistiska motståndare.” 

För att beskriva händelseutvecklingen i Ryssland nämnde han inte Stalin, men var oundvikligen tvungen att nämna Zinovjevs och Kamenevs öppna motstånd mot oktoberrevolutionen. Boken publicerades den 6 oktober med en upplaga på 5000, som omedelbart sålde slut. 

Stalin, Zinovjev, Kamenev, Bucharin med flera svarade med en helt ny nivå på sin kampanj mot oppositionen. De höll en rad anföranden som de publicerade i olika partitidningar, om vad de nu började benämna som “trotskism”, som de kännetecknade som “en variant av mensjevismen”. 

För att möjliggöra detta tvingades de börja skriva om historien. 1918, när minnet av revolutionen fortfarande var färskt, hade Stalin sagt följande om Trotskijs roll under oktoberrevolutionen:

“Allt praktiskt arbete med att organisera upproret utfördes under omedelbar ledning av Petrogradsovjetens ordförande, kamrat Trotskij. Man kan med visshet slå fast att partiet huvudsakligen och framförallt har kamrat Trotskij att tacka för garnisonens snabba övergång till sovjetens sida och det djärva utförandet av den militärrevolutionära kommitténs arbete.”⁴³

Nu lät det annorlunda.

“Låt oss nu övergå till legenden om Trotskijs särskilda roll i oktoberupproret… varken i partiet eller i oktoberupproret spelade Trotskij någon särskild roll, och han kunde heller inte göra det eftersom han under oktoberperioden ännu var relativt ny i partiet.”⁴⁴

Man drog fram varenda meningsskiljaktighet och konflikt som funnits mellan Lenin och Trotskij före 1917. Exempelvis publicerade man i fullängd ett privat brev där Trotskij var påtagligt upprörd över att bolsjevikerna i Petersburg 1913 lagt under sig den Pravda som Trotskij publicerade i Wien, och föga förvånande var brevet därför fyllt av diverse tillmälen mot Lenin och bolsjevikerna.

Man fortsatte utrensningen av statsapparaten. Redaktören för det statliga förlaget tvingades avgå på grund av publiceringen av Trotskijs bok. Enligt Souvarine lyfte Zinovjev frågan om att utesluta Trotskij, men stötte på motstånd från Bukharin och Krupskaja, där den sistnämnda gick så långt som att hota att lämna partiet om Trotskij uteslöts. 

I ett brev skildrade Souvarine hur ingen vågade rösta emot ledningen av rädsla för uteslutning eller att förflyttas till Sibirien eller Turkestan.

“Landet översvämmas bokstavligen av antitrotskistisk ‘litteratur’ (sic). Samma texter trycks om och om igen i alla sorters tidningar… osv. Alla förlag tävlar i underdånighet. En hel serie volymer och småskrifter som speciellt ägnas anti-trotskismen kommer att ges ut: ett tiotal håller redan på att tryckas. En allmän tävlan råder mellan ‘lismare’ och ‘karriärister’; varenda dag bjuder på nya nesligheter.”⁴⁵

I januari 1925 avgick Trotskij som ordförande för det revolutionära militärrådet, en post han haft sedan han ledde Röda armén under inbördeskriget. 

Revolutionens fiender misstog sig inte på situationens innebörd. Den 20 januari 1925 kunde man läsa en bedömning i den brittiska imperialismens The Morning Post.

“Till den europeiska civilisationens fromma bör man sannolikt vara belåten över nyheten att triumviratet segrat.”⁴⁶

På samma sätt jublade Daily Mail.

“Att Trotskij avlägsnats från krigskommissariatet visar att även om vargar inte äter vargar, så äter bolsjeviker bolsjeviker.”⁴⁷

Socialismen i ett land

Under täckmantel av att attackera “trotskismen”, attackerade man omedvetet själva kärnan i Lenins idéer. I en attack på den permanenta revolutionens teori tog Stalin i december 1924 ställning för en teori som världen dittills aldrig hört talas om: teorin om socialismen i ett land. 

“… Därför är socialismens seger i ett land, även om detta land är mindre utvecklat i kapitalistiskt avseende — ehuru kapitalismen bibehålles i andra land, även om dessa länder är mera utvecklade i kapitalistiskt avseende — fullt möjlig och sannolik. 

Sådana är i få ord grunderna för den leninska teorin om den proletära revolutionen.”⁴⁸

Syftet var att framställa Trotskij som mensjevik. 

“Hittills har man vanligen framhävt en sida av teorin om den ‘permanenta revolutionen’ — den bristande tron på bonderörelsens revolutionära möjligheter. Nu måste man i rättvisans namn komplettera denna sida med en annan sida — den bristande tron på det ryska proletariatets kraft och kapacitet.

Vari skiljer sig Trotskijs teori från mensjevismens ordinära teori, att socialismens seger i ett land, dessutom ett efterblivet, är omöjlig utan att den proletära revolutionen först segrat ‘i Västeuropas viktigaste länder’?

I grund och botten är det alls ingen skillnad.”⁴⁹

Den nationalistiska anspelningen på just “det ryska proletariatets kraft och kapacitet” var ingen slump. Det är som om Lenin förutsett framväxten av sådana stämningar, när han så starkt betonade att man avancerat till frontlinjen – “inte för att det ryska proletariatet skulle vara överlägset arbetarklassen i andra länder, utan enbart för att vi var ett av de mest efterblivna länderna i världen”.

Och det är ett verkligt förbluffande påstående att den prognos som först förutsade att den ryska arbetarklassen skulle gripa makten före arbetarklassen i väst – den permanenta revolutionen – är liktydig med den mensjevikiska politik som mest konsekvent argumenterade emot att arbetarklassen skulle gripa makten. 

För att genomföra denna tankevurpa blandar Stalin medvetet ihop frågan om arbetarklassens maktövertagande med frågan om förutsättningarna för socialismens uppbyggnad. Vad Trotskij motsatte sig var självfallet inte att arbetarklassen skulle ta makten i ett land – han ledde oktoberrevolutionen – utan att man bara baserat på produktionen i ett enda land skulle kunna uppnå det överflöd som krävs för socialism. 

Redan i Den tyska ideologin förklarade ett par unga Marx och Engels den grundläggande materialistiska ståndpunkten, att den individuella konkurrensen om att överleva finns kvar så länge fattigdomen består – den är i själva verket grunden för klassamhället.

”Å andra sidan är denna utveckling av produktionskrafterna (varmed samtidigt människornas empiriska existens redan är förankrad i deras världshistoriska och inte i deras lokala tillvaro) också en absolut nödvändig praktisk förutsättning därigenom att utan den skulle bara fattigdomen bli allmän, det vill säga om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas.”⁵⁰

Samma idé uttrycks i otaliga texter av Lenin efter revolutionen. I mars 1918 påpekar han exempelvis – liksom Trotskij – att det är de ekonomiskt underutvecklade länderna som oundvikligen börjar den socialistiska revolutionen, men att just denna underutveckling är ett hinder på vägen till socialism. 

”Ju mer efterblivet det land är, som till följd av historiens ojämnhet visat sig vara det land som måste påbörja den socialistiska revolutionen, desto svårare är det för detta land att omvandlas från de gamla kapitalistiska till socialistiska förhållanden.”⁵¹

Två månader senare ger han en mer exakt formulering av läget.

”Vi, Rysslands proletariat, befinner oss framför allt vad England och Tyskland heter i fråga om vår politiska struktur… men ligger samtidigt efter Västeuropas mest efterblivna stater, vad beträffar organiseringen av en bra statskapitalism, vad beträffar vår kulturella nivå och vad beträffar graden av förberedelser för socialismens införande materiellt och produktivitetsmässigt sett.”⁵²

I “Hellre mindre men bättre” betonar han denna sida.

”Vi har också för litet civilisation för att omedelbart kunna gå över till socialism, trots att de politiska förutsättningarna härför är förhanden.”⁵³

Tusen citat knyter allt hopp om socialismens seger till den internationella revolutionen.

”Vi visste vid den tiden, att vår seger inte skulle bli en varaktig seger förrän vår sak hade segrat över hela världen, och då vi inledde vårt verk räknade vi uteslutande med världsrevolutionen… vi satsade på världsrevolutionen och vi gjorde fullkomligt rätt i att göra det… Om vi nu gör en överblick över de internationella förhållandena – vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen…”⁵⁴

I likhet med Trotskij och alla andra marxister, försvarade Lenin den grundläggande marxistiska ståndpunkten att socialismen – kommunismens första stadium – förutsätter en nivå på produktivkrafternas utveckling som är högre än den som kapitalismen kan erbjuda. För att åskådliggöra detta räcker det med en snabb blick på de grundläggande drag som Marx och senare Lenin sammanfattar för en hälsosam arbetarstat:

”1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer.

2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.

3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.

4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister. ’När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.'”⁵⁵

Märk väl, att detta inte är de grundläggande dragen för socialismen – utan för övergångsregimen från kapitalism till socialism, som Marx benämnde proletariatets diktatur. Likväl förutsätter detta åtminstone arbetstidsförkortning, en hög kulturell nivå för att sköta en mångfald av olika uppgifter, liksom en god levnadsstandard. Dessa förutsättningar kan inte uppnås i ett land som blockerats och isolerats av den övriga världen – ännu mindre ett land som precis håller på att lyfta sig ur tsarrysslands barbari.

Det är just därför Marx 1850 talar om att “göra revolutionen permanent”, i en passage som är väl värd att upprepa.

“… är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer.”⁵⁶

Den förenade vänsteroppositionen

Samme Zinovjev som i januari 1925 förespråkat Trotskijs uteslutning ur partiet, började några månader senare att närma sig Trotskijs slutsatser om vart Sovjetunionen var på väg. Ihop med Kamenev började han varna för att Nya ekonomiska politiken skulle leda till kapitalismens återinförande. 

Zinovjev beskrev hur det bakom NEP-mannen fanns en “storbonde… som var på väg att bli ensam herre över den sovjetiska jorden.” Via sin ledning för Lenininstitutet publicerade Kamenev en artikel från Lenin i augusti 1918, där han manade till “skoningslöst undertryckande av kulakerna, dessa blodsugare, vampyrer, folkutplundrare, spekulanter, som berikar sig på hungern.”⁵⁷

Zinovjev styrde över Kommunistpartiet i Leningrad med järnhand. Men han lär ha påverkats av arbetarnas växande frustration över den allt större ojämlikheten och byråkratiseringen. 

I september började han – samtidigt som han fortsatte att attackera “trotskismen” – att gå till försiktigt angrepp mot socialismen i ett land, genom att med hjälp av en rad Lenin-citat påpeka att “den definitiva segern för socialismen” bara kunde nås när “klasserna avskaffats”. 

Under loppet av 1925 hamnade Zinovjev och Kamenev i allt skarpare motsättning till Stalin och högern, som mobiliserade apparaten mot dem och Leningradorganisationen. På partikongressen i december 1925 besegrades de, och några veckor senare stod samma Leningrad – som tidigare stått enhälligt bakom Zinovjev – nu enhälligt bakom Stalin. 

Zinovjev tog aldrig till sig Lenins varning till honom och Bukharin 1921: “om du vill ha lydnad, kommer du att få lydiga idioter”. Men det verkar som om händelserna fick honom att ompröva sina ställningstaganden, vilket lade grunden för ett principiellt block med Trotskij och vänsteroppositionen. Under våren 1926 inleddes förhandlingar mellan Zinovjevs grupp, vänsteroppositionen och en rad mindre oppositionella grupper. 

Detta slutade i bildandet av den förenade vänsteroppositionen. För att underlätta enheten ansträngde Trotskij sig för att hjälpa Zinovjev och Kamenev – som så hårt fördömt “trotskismen” – att inte tappa ansiktet.

Likväl gjorde dessa båda gamla kommunister nu anmärkningsvärda erkännanden: att de “uppfunnit” trotskismen och att det varit felaktigt att undertrycka oppositionen. På centralkommittémötet i juli 1926 gjorde Zinovjev ett betydande uttalande.

“Jag har gjort mig skyldig till åtskilliga misstag. Jag tror att det finns två avgörande sådana. Mitt första misstag, det från 1917, är bekant för alla… Jag betraktar mitt andra misstag som farligare än det 1917, som begicks i Lenins närvaro, korrigerades av Lenin och av oss själva på några dagar med Lenins hjälp… Vi säger att det nu inte kan råda något tvivel om att oppositionens grundläggande ståndpunkter 1923 utgjorde en korrekt varning, vilket den härskande fraktionens utveckling klart visat, för avvikelserna från en proletär linje och partiapparatens hotfulla tillväxt… Ja, Trotskij hade rätt gentemot oss i frågan om apparatens byråkratiska förtryck.”⁵⁸

På pappret utgjorde nu oppositionen en formidabel styrka. I dess led fanns hälften av de överlevande medlemmarna från centralkommittén 1918, 1919 och 1920, liksom politbyråns majoritet 1919 och 1920. Trotskij hade lett oktoberrevolutionen och röda armén under inbördeskriget, och Zinovjev var ordförande för Kommunistiska internationalen. De organiserade framstående sovjetiska ekonomer, diplomater, militära experter och så vidare. Det saknades knappast erfarenhet av att leda klasskamp eller arbeta underjordiskt. 

Men för varje steg framåt som oppositionen tog, svarade apparaten med hårdare förtryck. En röst på en oppositionell resolution på ett möte kunde besvaras med avsked från jobbet och arbetslöshet. Souvarine berättar om hur stalinisterna fysiskt bröt upp möten:

“De metoderna hade hämtats från den italienska fascismen: flygande grupper av råskinn kördes i lastbil till möten dit oppositionella var väntade. Deras order var att dränka varje avvikande stämma i visslingar och tjut, därefter att fysiskt attackera oppositionens representanter och kasta ut dem ur salen om oljudet och hotelserna visade sig verkningslösa.”⁵⁹

Tillsättandet av oppositionella på allehanda diplomatiska uppdrag och handelsuppdrag som förflyttade dem tusentals kilometer från slagfältet tilltog kraftigt. När Smilga, vice ordförande för Gosplan och ledande medlem i oppositionen skulle skickas till Chabarovsk i maj 1927, spred oppositionen muntligen en uppmaning om att följa honom till stationen. Mellan ett och två tusen arbetare samlades i uppvisning av stöd.

Under oktober och början på november 1927 ägde flera uppvisningar av stöd från tusentals arbetare till vänsteroppositionens ledare rum. Men det var inte tillräckligt för att stoppa den stalinistiska apparaten, som nu tvärtom agerade desto mer beslutsamt. För att ge en känsla för graden av urartning i partiet är det värt att citera protokollutdraget från Trotskijs sista tal på hans sista centralkommittémöte, innan han uteslöts. 

”Trotskij: Dagens skrik om ‘ökat tryck’ mot kulaken – samma kulak som man igår ropade ‘Berika dig!’ till – förändrar inte den allmänna linjen. Jubileumsöverraskningar som sjutimmarsdagen kan inte heller ändra det. [Rop, visslingar.] Det nuvarande ledarskapets politiska linje bestäms inte av dessa enskilda äventyrliga gester… 

Tjubar: Det kan inte finnas någon värre äventyrspolitik än din. 

Skrypnik: Mensjevik! Lämna partiet! 

Trotskij: … utan av det sociala stöd som detta ledarskap har samlat kring sig i kampen mot oppositionen. De krafter som med hjälp av Stalins apparat, med hjälp av den stalinistiska regimen, trycker ner den proletära förtruppen… [Oväsendet ökar tills Trotskijs ord knappt är hörbara.]… är byråkraten, inklusive arbetarbyråkraten,… [Ännu högre rop och visslingar.]… industriledaren, småägaren, den nya privatkapitalisten, den privilegierade intelligentsian i städerna och på landsbygden… 

Vorosjilov: Zinovjev, lyssna på dessa skamligheter! 

Skrypnik: Centralkommitténs podium är inte platsen för dessa styggelser! 

Stepanov: Det är Dan som går rond! 

Trotskij: – alla dessa element som börjar peka ut kulaken för arbetaren och säger, ‘Kom ihåg, detta är inte 1918!’ Det är inte vänstergesten som är avgörande, utan den grundläggande politiska kursen. Urvalet av era anhängare är avgörande. Frågan om personalen är avgörande. Varifrån ert sociala stöd kommer är avgörande. Ni kan inte strypa arbetarcellerna och på samma gång angripa kulakerna. De två sakerna är oförenliga. 

[Tumult, förnyade visslingar. Rop: Revolutionens dödgrävare! Skamligt! Ner från talarstolen, ditt avskum! Ner med renegaten!] 

Trotskij: Er vänstersväng i samband med jubileet kommer, så snart den börjar genomföras, att möta våldsamt motstånd i er egen majoritets led. I dag, ‘Berika er!’ och i morgon, ‘Ner med kulaken!’… 

Vorosjilov: Nu räcker det! Skamligt! 

[Förnyade visslingar. Tumultartat oväsen. Ingenting kan höras. Ordföranden ringer i klockan för att få ordning. Rop: ‘Ner från podiet!’ Ordföranden ajournerar mötet. Kamrat Trotskij fortsätter läsa, men inte ett enda ord kan uppfattas. Deltagarna i plenumet lämnar sina platser och börjar skingras.]”⁶⁰

Den stalinistiska sicksack-kursen

Tio år efter oktoberrevolutionen uteslöts dess organisatör ur ett parti som nu hade mycket lite gemensamt med Lenins bolsjevikparti. 

Isolerad i ett underutvecklat land – som härjats av såväl det fruktansvärda första världskriget som inbördeskriget – var det omöjligt för revolutionen att upprätthålla en arbetarstat i likhet med den Marx eller Lenin förespråkat. I stället för “en stat så uppbyggd, att den omedelbart börjar dö bort och inte kan undgå att dö bort”, i Lenins ord, utvecklades ett byråkratiskt monster som oundvikligen uttryckte sig genom att det statsbärande partiet urartade. 

Vid ett möte med en grupp medlemmar i Vänsteroppositionen 1926 förklarade Lenins änka Krupskaja att det inte var en fråga om person. 

”Om Lenin levde idag, skulle han nu vara i fängelse.”⁶¹

Vid den tidpunkten var detta sannolikt en överdrift, men den allmänna idén är rätt. Medan oppositionen förutsåg varje steg i byråkratins utveckling, förutsåg byråkratins ledare ingenting. Byråkratin segrade genom sin egen storlek och tyngd, ovanpå en utsliten och demoraliserad arbetarklass.

Efter att vänsteroppositionen besegrats, svängde pendeln skarpt åt höger. Kulakerna krävde ytterligare eftergifter, och Bukharins högerflygel ville fortsatt ge vika. Som vänsteroppositionen förklarat, skulle detta banat vägen för kapitalismens återupprättande. 

I praktiken tvingades därför Stalin under 1928 att svänga skarpt till vänster och anta de centrala ekonomiska delarna av vänsteroppositionens program, som han fram till dess fördömt och hånat. 

Man påbörjade kollektiviseringarna och femårsplanerna för att industrialisera landet. Men situationens brådska i kombination med den stalinistiska apparatens byråkratiska metoder, ledde till de ökända tvångskollektiviseringarna i början på 1930-talet, som ledde till att miljoner dog av svält. 

Det är kännetecknande att stalinisterna valde denna tidpunkt, av fattigdom och misär, för att tillkännage att Sovjetunionen – i linje med teorin om socialismen i ett land – nu nått “socialismens fullständiga triumf” och byggde det klasslösa samhället. Man får leta efter ett värre sätt att dra socialismens fana i smutsen.

‘Socialismen i ett land’ i praktiken

Internationellt orsakade byråkratin nederlag efter nederlag.

Den kinesiska revolutionen 1926–1927 följdes intensivt av de mest medvetna delarna av den sovjetiska arbetarklassen. Men på internationalens order underordnade man det kinesiska Kommunistpartiet Chiang Kai-Sheks borgerligt nationalistiska Kuomintang, i linje med mensjevikernas gamla tvåstadieteori som man nu började rehabilitera. I de underutvecklade länderna, där den borgerliga revolutionens uppgifter inte var slutförda, skulle revolutionen ledas av den “nationella” eller “progressiva” borgerligheten. 

En av de främsta förespråkarna för detta var den före detta mensjeviken Martynov, som i likhet med många andra mensjeviker efter inbördeskrigets slut anslutit sig till det nya styrande partiet. När partiet tvingades in på en högerkurs i form av Nya ekonomiska politiken och gradvis började urarta, tillkännagav han att han inte längre hade några åsiktsskillnader med det. Hans idéer stod lika mycket som tidigare i motsats till Lenins och Trotskijs – skillnaden var att han nu behövde förpacka dem som “leninism”.

Den stalinistiska byråkratin, som baserade sig på teorin om socialismen i ett land, var mer angelägen om att få en vänligt sinnad regim än att arbetarna skulle gripa makten. Man gjorde till och med Chiang Kai-Shek till “hedersmedlem” i Kommunistiska internationalens exekutivkommitté 1926, vilket Trotskij ensam i ledningen motsatte sig. 

Kuomintang grep makten, men i stället för att slutföra den borgerliga revolutionen och inrätta borgerlig demokrati – som tvåstadieteorin förutsade – tackade man för stödet genom att massakrera kommunisterna. Trotskijs varningar blev besannade. Om oktoberrevolutionen varit en enorm positiv bekräftelse på teorin om den permanenta revolutionen, fick den nu en lika stark bekräftelse fast i negativ form.

Den skarpa vändningen 1928 i Sovjetunionen mot kollektiviseringar och planekonomi följdes av en sväng till “vänster” i Kommunistiska internationalen, som tillkännagav att kapitalismen gått in i den “tredje perioden”. Stalin plockade nu upp formuleringar som Zinovjev använt under den så kallade “bolsjeviseringen” av Kommunistiska internationalen 1924, om att socialdemokratin var “socialfascister” och menade att de var kommunisternas huvudfiende. 

I Tyskland fick detta katastrofala konsekvenser. Efter kraschen 1929 vände sig borgarklassen till nazisterna för att helt krossa arbetarrörelsen. Men i stället för att inleda en enhetsfront med Socialdemokraterna, deltog nu de tyska kommunisterna i att bryta upp socialdemokratiska möten. När Hitler organiserade en folkomröstning 1931 i Preussen för att fälla den socialdemokratiska regeringen röstade kommunisterna med nazisterna.

I januari 1933 kunde Hitler ta makten, utan något som helst organiserat motstånd i det land med den mest organiserade arbetarklassen och det starkaste kommunistpartiet utanför Ryssland. Men stalinisterna vägrade erkänna katastrofen. I stället bekräftade internationalen högtidligt att politiken varit korrekt. 

Rädslan för en invasion från Nazityskland tvingade dock snart fram ännu en 180-graders vändning. Snarare än att vända sig till den internationella arbetarklassen försökte Stalin sluta allianser med imperialisterna i Frankrike och Storbritannien, och underordnade överallt kommunisterna så kallade folkfronter. 

Detta representerade ett nytt stadium i internationalens urartning. Om den förödande politiken tidigare varit omedvetna uttryck för byråkratins intressen, började man nu medvetet förhindra socialistiska revolutioner. En av de mest katastrofala effekterna av detta skedde i Spanien, där stalinisterna stod längst fram i ledet för att kuva den spanska revolutionen, vilket i sin tur banade vägen för Francos seger i inbördeskriget. 

Likväl misslyckades Stalin med att bilda allians med de franska och brittiska imperialisterna, vilket i stället ledde Stalin till att sluta en allians med Hitler vid andra världskrigets början – Molotov–Ribbentrop-pakten. Hitlers invasion av Sovjetunionen två år senare ledde senare till en allians med de franska och brittiska imperialisterna. 

Varje kovändning följdes av nya diktat till internationalens olika sektioner, som fick byta hållning gentemot sin egen borgarklass som andra människor byter kläder. Efter att kommunisterna spelat en central roll i kampen mot fascismen före kriget, fick alliansen med Hitler förödande konsekvenser. I koloniala länder, som exempelvis Indien, hade man deltagit i kampen mot den brittiska kolonialmakten under krigets första år. Men när alliansen med den brittiska imperialismen ingåtts, tog partiet i stället ledningen i strejkbryteri och samarbete med kolonialherrarna. 

Det är omöjligt att här räkna upp alla katastrofer som den stalinistiska byråkratins allt stramare grepp om kommunistiska internationalen orsakade. “Socialismen i ett land” var den teoretiska grundvalen för att underställa varenda sektion byråkratins utrikespolitiska intressen. 

I jakt på att få till allianser för Sovjetunionen, gjorde man varenda möjlig och omöjlig kompromiss med borgarklassen – och övergav därmed kommunismens mest grundläggande principer. 

Lösningen var att helt enkelt avskaffa idén om några allmänna principer för den kommunistiska rörelsen, liksom den organisation som skulle försvara dessa. 

År 1943 upplöste Stalin med ett penndrag den kommunistiska international som Lenin, Trotskij och otaliga kommunister kämpat för att bygga, som en enkel eftergift till de allierade imperialistmakterna och med hänvisning till “att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter”. “Very fine and full of hope for the future”, kommenterade den nöjda brittiska imperialisten Churchill.

Ur detta följde lanseringen av den “nationella vägen till socialismen” för varenda sektion. Sveriges kommunistiska partis (nuvarande Vänsterpartiets) partiprogram 1953, “Sveriges väg till socialismen” är ett typexempel på den politik som nu blev standard.

“Sveriges oberoende och det svenska folkets nationella frihet måste med alla medel försvaras. I försvaret av vårt lands nationella intressen står kommunistiska partiet i främsta ledet.

…

Den svenska riksdagen är ett historiskt resultat av folkets kamp för frihet och självbestämmanderätt. Dess makt begränsas dock genom storfinansens välde. Dess nuvarande sammansättning motsvarar icke folkets verkliga intressen.

…

Genom att utveckla kampen för sina ekonomiska och politiska intressen, för fred och nationellt oberoende genom enigt framträdande i de allmänna valen an folket omvandla riksdagen till ett demokratiskt maktorgan i kampen mot storfinansen och upprätta en folkregering.”

Med andra ord: det så kallade kommunistiska partiet i Sverige åtog sig att på internationell skala företräda den svenska imperialismens (“vårt lands nationella”) intressen. I Sverige skulle man försöka få fler röster i valet och sträva efter att bilda regering för att genomföra olika reformer. Den socialistiska revolutionen ströks från dagordningen till förmån för klassisk reformism.

Trotskij visade långt på förhand att denna nationalistiska och reformistiska urartning var en naturlig konsekvens av teorin om socialismen i ett land. 

“Om det alls är möjligt att förverkliga socialismen i ett land, så bör man tro på den teorin inte bara efter utan också före maktövertagandet. Om socialismen kan förverkligas inom det efterblivna Rysslands gränser, så finns det desto större anledning att tro att den kan förverkligas i det utvecklade Tyskland. Imorgon kommer det tyska kommunistpartiets ledare att lägga fram denna teori. Programförslaget ger dem rätt att göra det. I övermorgon är det det franska partiets tur. Det kommer att bli inledningen till Kominterns sönderfall efter socialpatriotiska linjer.”⁶²

Verklighetens prövosten

Engels använde gärna det engelska ordspråket “the proof of the pudding is in the eating”, som ger uttryck för det faktum att varje teori prövas mot verkligheten.

Stalinismens dominans inom den kommunistiska rörelsen under efterkrigstiden innebar att socialismen i ett land och tvåstadieteorin blev vägledande för kommunistpartierna överallt. Just därför har de prövats på ett närmast laboratoriemässigt sätt. Här måste vi begränsa oss till ett fåtal exempel. 

I länder som Sverige har det parti som idag heter Vänsterpartiet steg för steg tagit avstånd från allt som kan påminna om dess kommunistiska förflutna. Det italienska kommunistpartiet (PCI), som brukade vara det största och mäktigaste i Europa, upplöste sig in i det borgerliga Demokratiska partiet. Communist Party of the United States (CPUSA) utvecklades likaså till föga mer än en valmaskin för det amerikanska Demokratiska partiet. Exemplen är otaliga.

Urartningen fick ett dödligare uttryck i de underutvecklade länderna. I Sudan och Irak på 1950- och 1960-talen var kommunistpartierna masskrafter som kunde kalla till demonstrationer med en miljon människor i Bagdad och två miljoner i Khartoum. Men i stället för att föra en självständig klasspolitik och leda arbetarna och bönderna till att ta makten, sökte de allianser med den ”progressiva” borgarklassen och de ”progressiva” delarna av armén. De senare, som hade tagit makten med kommunistpartierna i ryggen, fortsatte sedan att eliminera dem genom att mörda och fängsla deras medlemmar och ledare. 

I Sudan har processen upprepats flera gånger. I revolutionen 2019 innebar Kommunistpartiets samarbetspolitik att de inte kunde spela någon betydande roll i revolutionen, som i stället leddes av tjänstemannafacket SPA. I avsaknad av en kommunistisk ledning slöt även SPA en kompromiss med den härskande klassen, vilket banat vägen för det fruktansvärda inbördeskrig som i nuvarande stund pågår. 

I Indonesien var det indonesiska kommunistpartiet på 1960-talet den viktigaste masskraften i landet. Det var det största kommunistpartiet i världen utanför Sovjetblocket, med 3 miljoner medlemmar och 10 miljoner anslutna till dess fackförenings- och bondeorganisationer – det hade till och med stöd av 40 procent av armén (inklusive delar av officerskåren). Inte ens de ryska bolsjevikerna hade ett lika stort organiserat stöd vid tiden för oktoberrevolutionen! 

Det indonesiska kommunistpartiet kunde lätt ha tagit makten och påbörjat en socialistisk omvandling av samhället som skulle ha haft en enorm effekt i hela den koloniala världen och satt igång en kedja av revolutioner i Asien. I stället ingick partiledarna en allians med Sukarno, en borgerlig nationalistledare som vid den tiden hade antagit en fraseologi som lät “vänster”. Denna politik gjorde kommunistpartiet helt oförberett när borgarklassen organiserade en massaker på kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer, där minst 1,5 miljoner människor slaktades. 

Den iranska revolutionen 1979 är ytterligare ett exempel på samma sak. Arbetarklassen störtade Shahens långa och blodiga diktatur genom en mäktig generalstrejk och massdemonstrationer, där militären föll sönder och arbetarna började beväpna sig. Man bildade arbetarråd, shoras, och började på flera ställen ta över fabriker. Det iranska kommunistpartiet Tudehpartiet hade djupa rötter i arbetarklassen, men i stället för att förespråka att arbetarklassen skulle gripa makten stöttade man islamisterna, i linje med tvåstadieteorin. De kommunistiskt anstrukna gerillorna splittrades i frågan, utan en klar idé om vägen framåt. Väl vid makten ströp islamisterna revolutionen steg för steg, och massakrerade kommunisterna.

Precis som i Kina 1926–1927 bekräftades den permanenta revolutionens påståenden gång på gång i negativ form. I de imperialistiska länderna ledde ‘socialismen i ett land’ till en reformistisk urartning utan motstycke. I de förtryckta nationerna slutade försöket att samarbeta med borgarklassen i blodbad. 

Men den kanske mest kraftfulla bekräftelsen på den permanenta revolutionens teori är de revolutioner som börjat med en ansats att behålla kapitalismen, men där verkligheten visade att den behövde avskaffas för att revolutionen skulle kunna segra. 

På exempelvis Kuba hade Kommunistpartiet i linje med tvåstadieteorin ingått en allians med Batista under andra världskriget, och hade till och med två ministrar i hans regering. När Fidel Castro, Che Guevara med flera lanserade sitt uppror mot Batista ett drygt årtionde senare, var organisationen slagen och misskrediterad – det var därför Castros gerilla ställdes i revolutionens ledning. 

Castro kom till makten på grundval av en idé om att befria sig från imperialismen på kapitalistisk basis – han till och med åkte på turné i USA för att få investeringar. Det var imperialismens svar och trycket från den kubanska arbetarklassen pressade ledningen till att vidta åtgärd efter åtgärd mot kapitalismen, tills den i slutändan var avskaffad.

I kinesiska revolutionen 1949 hade Mao efter att ha krossat Chiang Kai-Sheks arméer perspektivet om att upprätta en “blandekonomi”, alltså en kapitalistisk ekonomi, i linje med tvåstadieteorin. Men med kontroll över staten, exproprierade han i stället enkelt borgarklassen. Utvecklingen i Jugoslavien följde ett liknande mönster. 

I flera länder ledde därtill Kommunistpartiets klassamarbete till att det i stället skedde nationalistiska militärkupper mot imperialismen, som i exempelvis Syriens fall ledde till att man helt avskaffade kapitalismen för att kunna modernisera landet. För att genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter, såg man sig i praktiken tvungen att påbörja den socialistiska revolutionens.

På grundval av Lenins internationalism skulle kapitalismens avskaffande i land efter land lett till att man upprättat en federation av jämlika sovjetstater. Men i såväl Jugoslavien som Kina ledde den storryska sovjetbyråkratins försök att upprätta sin egen dominans till en brytning, så att var byråkrati avskiljde sig och försökte bygga “socialism” inom ramen för sin egen nations trånga gränser. 

Omöjligheten att bygga socialismen inom nationalstatens gränser ledde så småningom samtliga till att öppna upp ekonomierna för världsmarknaden. Utan arbetarnas demokratiska kontroll banade detta vägen för kapitalismens återupprättande. 

“Socialism i ett land”, innebär i praktiken socialism ingenstans.

Att försöka strypa marxismen

I förordet till Den permanenta revolutionen påpekar Trotskij att frågan “har vidgats och fördjupats i sådan grad att den nu omfattar i huvudsak alla de viktigaste frågorna i den världsrevolutionära rörelsen.” Det är ingen överdrift.

I kampen för att konsolidera sitt styre trampade den sovjetiska byråkratin på varenda central kommunistisk princip och förvrängde marxismen på varje punkt: internationalismens roll, revolutionens roll, socialismens förutsättningar och innehåll, och så vidare.

Eftersom Marx, Engels, Lenins och alla andra marxisters bidrag till vetenskapen inte passade deras intressen, behövde de systematiskt förvanska dessa intellektuella giganters teorier till döda dogmer. 

För att belägga sin tvåstadieteori förvandlade man exempelvis historiematerialismen till ett mekaniskt schema, där alla områden vid olika tidpunkter genomgick samma stadier: klasslöst samhälle, slaveri, feodalism, kapitalism och socialism. Det klassamhälle utan omfattande privategendom som Marx och Engels benämnde det asiatiska produktionssättet – som kännetecknat antika Egypten, Mesopotamien, Assyrien, Persien och så vidare – passade inte in, så det utraderade man helt sonika ur historieskrivningen. 

Det räcker med en snabb blick på den verkliga historien för att i själva verket se att utvecklingen är ojämn och sammansatt, där underutvecklade områden kan absorbera den senaste utvecklingen i de mest framskridna områdena – och därigenom hoppa över hela stadier som de andra genomgått. 

Detta är en av förutsättningarna för den ryska revolutionen, där det fruktansvärt underutvecklade tsarryssland importerat industri, kapital, teknologi – och därmed en arbetarklass – från det mer utvecklade väst. Med arbetarklassen följde den revolutionära marxismens idéer. I ledning för en borgerlig revolution, i spetsen för landsbygdens försenade bondekrig, blev de ryska arbetarna först i världen att förverkliga den socialistiska revolutionen. 

Lagen om ojämn och sammansatt utveckling ligger till grund för den permanenta revolutionens teori, och det är ingen slump att Trotskij inleder Resultat och framtidsutsikter med en genomgång av den ryska historiens säregenheter. 

Boken Den permanenta revolutionen präglas däremot av att Trotskij – innan han kan klart kan formulera innehållet i den permanenta revolutionens teori – först måste gräva fram den från en hög av stalinistisk dynga genom en omfattande och förkrossande effektiv polemik. Inte så få kamrater har fastnat i polemiken – där det förvisso är lätt att avgöra vem som har rätt – men missat de briljanta teoretiska insikter som underbygger argumenten. Den som söker en systematisk framställning av teorin kan därför med fördel börja i bokens sista kapitel, eller ännu hellre Resultat och framtidsutsikter. 

För att tysta Trotskij deporterade Stalin honom först till den lilla isolerade byn Alma-Ata, och därefter Turkiet där han hoppades att exilryska kontrarevolutionära miliser från inbördeskriget skulle mörda honom. Bokens förord är därför undertecknat från den lilla turkiska ön Prinkipo. En efter en mördade Stalin Trotskijs barn, vänner och kamrater, medan han letade efter sätt att oskadliggöra oktoberrevolutionens organisatör. 

I Sovjetunionen utlöste Stalin en terror utan motsvarighet. Under utrensningarna sattes årligen 1–2 miljoner i arbetsläger, vilket bland annat inkluderar 110 av 139 av de medlemmar som valdes till centralkommittén så sent som på den 17:e partikongressen, “Segrarnas kongress” 1934, där också en majoritet av de 2000 delegaterna försattes i denna sovjetiska version av de tyska koncentrationslägren. I Röda armén rensade man ut tre av fem marskalker, 13 av 15 armébefälhavare, 8 av 9 amiraler, 16 av 16 kommissarier, och så vidare, och så vidare.

Under Moskvarättegångarna dömdes hängivna bolsjeviker som Radek, Zinovjev, Kamenev, Bukharin, Smirnov med flera till döden med framtorterade erkännanden som enda bevis. Överåklagare var en person med ett helt annat förflutet: den före detta mensjeviken Vysjinskij som undertecknat en arresteringsorder på Lenin under 1917. 

Den som försöker identifiera leninism med stalinism måste oundvikligen svara på frågan: Varför var stalinismen, för att segra, tvungen att fysiskt förinta bolsjevikpartiet, skriva om historien till en serie hjältelegender och begrava de gamla traditionerna av arbetardemokrati och internationalism under ett berg av lik?

Det finns bara ett svar: för att säkra byråkratins styre var man tvungna att fysiskt likvidera Lenins parti, förinta alla revolutionära traditioner och alla som skulle kunna bli en fokuspunkt för de sovjetiska arbetarnas missnöje. Leninism och stalinism är lika oförenliga som revolution och kontrarevolution. 

Lenins verkliga arvtagare förblev på sin post in i det sista. På arbetslägren ledde trotskisterna flera hungersstrejker mot villkoren. I Vorkuta vann man i mars 1936 efter fyra månader. 1938 fördes de iväg i väg för att bli skjutna. En ögonvittnesskildring berättar om hur några av dessa revolutionärer dog.

“En gång fördes en grupp på nästan ett hundra personer, främst bestående av trotskister, iväg för att bli skjutna. När de marscherade iväg sjöng de dömda Internationalen, och hundratals fångar som var kvar i lägret stämde in i sången.”⁶³

Även om ordet “trotskist” uppfanns av den stalinistiska byråkratin för att dölja sin attack på Lenins idéer, kan varje kommunist som försvarar marxismen, leninismen och den ryska revolutionen idag med stolthet använda det om sig själv.

Kommunismens möjligheter

Trotskij mördades slutligen i augusti 1940 av en sovjetisk agent. Men att tysta människor fysiskt, är betydligt lättare än att tysta deras verk och idéer. 

Den ryska revolutionen visade en gång för alla hur de förtryckta massorna i ett underutvecklat land kan resa sig mot sina förtryckare och segra. Sovjetunionens ekonomiska utveckling under efterkrigstiden – trots landets isolering, trots byråkratin – saknar historiskt motstycke. 

Trots Stalins katastrofala rensning av röda armén och bristen på förberedelser för Hitlers invasion, lyckades man med den planekonomins hjälp och enorma uppoffringar från den sovjetiska befolkningen besegra Nazityskland – det kanske mest ekonomiskt moderna landet i Europa, med hela Europas resurser bakom sig. Efter kriget talar fakta för sig själva. 

Från 1945 till 1964 ökade den sovjetiska nationalinkomsten med 570 procent – i jämförelse med 55 procent för USA. Mellan 1955 och 1959 mer än fördubblades antalet bostäder i städerna (statliga och kooperativa), medan antalet privata bostäder mer än tredubblades. Hyrorna var satta till cirka 6 procent av månadsinkomsten – en nivå arbetare idag bara kan drömma om. Man spenderade fyra gånger så mycket per person på utbildning i Sovjetunionen som i Storbritannien, och hade långt fler forskare och civilingenjörer än något annat land i världen. Att Sovjetunionen blev första landet i världen att skicka upp en människa i rymden, är allt annat än en slump.

Detta var vad som var möjligt i ett isolerat, underutvecklat land med en byråkrati vars kvävande tyngd så småningom skulle leda till kapitalismens återinförande. Och det ger en försmak för vad som vore möjligt på grundval av modern teknologi och levande arbetardemokrati idag.

Under kapitalismen är skillnaden mellan produktivkrafternas potential och verkligheten slående. Samma värld som kan skicka en människa till månen har också över 800 miljoner människor som går till sängs hungriga. Vi kan bygga självkörande bilar, men inte ge alla människor vatten, sjukvård och tak över huvudet. Den materiella grundvalen finns för att sammankoppla alla jordens folk i en världsomspännande blomstrande och rik kultur, men i stället drivs ytterligare miljoner på flykt varje år i imperialisternas krig. Den teknologi som kan frigöra mänskligheten, bidrar i stället till död, förstörelse och förslavning. 

Men just denna kontrast driver miljoner unga världen över till att dra revolutionära slutsatser. Redan före coronapandemin rapporterade Edelman att en majoritet av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. Sedan dess har mycket hänt. I länder som USA och Australien anser 20 procent av ungdomen att kommunism är det ideala ekonomiska systemet. I Storbritannien är siffran 29 procent. 

Kapitalismens kris formar fler och fler till kommunister, till vad som kan och måste utkristalliseras till en medveten förtrupp i arbetarklassens kamp för att avskaffa systemet. Sovjetunionens fall innebar en katastrof utan motstycke för den ryska arbetarklassen, och att klassmedvetandet överallt kastades tillbaka. Men det innebär också att stalinismen som politisk kraft är en skugga av sitt forna jag. Fältet är vidöppet för den verkliga kommunismen.

Kommunisternas uppgift kan sammanfattas enkelt: organisera den kommunistiska förtruppen. Bygg ett revolutionärt kommunistiskt kaderparti, som kan bli ryggraden till ett kommunistiskt massparti. 

Kapitalismens kris har redan ställt världsrevolutionen på dagordningen. Det är hög tid att kommunisternas organisering kommer ikapp.

Arbetarklassens styrka idag saknar motstycke, särskilt i de mest utvecklade länderna. Medan den i Ryssland 1917 var en liten minoritet, är den idag en majoritet av världens befolkning. Förutsättningarna för den socialistiska revolutionen har aldrig varit så goda.

På planekonomins grundval finns idag redan potentialen för automatisering som helt skulle kunna revolutionera våra liv. I ett par årtionden har det funnits exempel på industrier som kan upprätthålla produktion i upp till 30 dagar i sträck helt utan mänsklig tillsyn. Vad skulle hända om man systematiskt tillämpade den tekniken över hela ekonomin? 

Det räcker att ställa frågan för att få svaret. Miljarder människor skulle frigöras från det manuella arbetets slaveri: jordbrukare, städare, industriarbetare, lagerarbetare, och så vidare. Kapitalistiska yrken som telefonförsäljare, biljettkontrollant, aktiespekulant och så vidare skulle vi rationalisera bort, för att människor ska kunna ägna sig åt meningsfulla uppgifter. I stället för massarbetslöshet, skulle vi med snabb teknologisk utveckling naturligtvis dela på jobben: från åtta timmars arbetsdag, till sex timmars arbetsdag, till fyra, till tre, två… 

Det betyder att alla människor för första gången frigörs till att ägna majoriteten av sin vakna tid åt konst, vetenskap, forskning, utbildning, åt att delta i samhällslivet, åt att höja sig själva och hela mänskligheten till en nivå som vi knappt kan föreställa oss. Allt detta är möjligt på basis av planekonomin, men det kräver att vi tar makten från kapitalisterna.

Vi lämnar sista ordet till Trotskij, som skrev en serie artiklar under 1923 och 1924 för att höja den nya generationens horisonter till den verkliga kommunismens möjligheter. 

”Efter att människan har rationaliserat sitt ekonomiska system, det vill säga gjort det medvetet och planerat, kommer hon inte att lämna ett spår av det nuvarande stelnade och maskätna hemlivet. Bekymret om mat och utbildning som ligger som en kvarnsten över familjen av i dag, kommer att undanröjas, och kommer att bli föremål för samhällsinitiativ. Kvinnan kommer äntligen att befria sig från sina halvservila villkor. 

Sida vid sida med tekniken kommer utbildningen, i den vida meningen av den psykofysiska utformningen av nya gene­rationer, att inta sin ställning som kronan på det sociala tänkandet. Starka ’partier’ kommer att bildas kring pedagogiska system. Experiment i social utbildning och tävlingar mellan olika metoder kommer att äga rum i en utsträckning som man aldrig drömt om tidigare. 

Det kommunistiska livet kommer inte att formas blint, som korallöar, utan kommer att byggas upp medvetet, kommer att prövas av tanken, kommer att styras och korrigeras. Livet kommer att upphöra att vara vegeterande och av denna orsak stagne­rande. 

Människan som kommer att lära sig hur man förflyttar floder och berg, hur man bygger palats åt folket på Mont Blancs toppar och på botten av Atlanten, kommer inte bara att kunna lägga rikedomar, briljans och intensitet till sitt liv utan också en dynamisk kvalitet av högsta halt. Livets skal kommer knappast att hinna bildas innan det brister igen under trycket från nya tekniska och kulturella uppfinningar och resultat.

…

Det är svårt att förutsäga gränserna för det självstyre som framtidens människa kan nå eller de höjder dit hon kan föra sin teknik. Samhällsbyggande och psykofysisk självuppfostran kan bli två aspekter på en och samma process. Alla konstarterna – litteratur, drama, målning, musik och arkitektur – kommer att skänka denna process skönhet. Eller riktigare, skalet inom vilket den kommunistiska människans kulturbyggande och självuppfostran kommer att vara inneslutna, kommer att utveckla de livskraftiga delarna av den nutida konsten till de högsta höjder. Människan kommer att bli omätligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk, hennes rörelser mer rytmiska, hen­nes röst mer musikalisk. Livsformerna kommer att bli mer dynamiskt dramatiska. Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles, Goethes och Marx höjder. Och över denna kam kommer nya toppar att resa sig.”⁶⁴

Fredrik Albin Svensson, redaktör för Revolution, november 2024.

---

1. Citerad i Trotskij, Året 1905, Förlaget Rättviseböcker, s. 79. ↩︎
2. Lenin, ”Socialdemokratins två taktiska linjer”, Lenins valda verk i 10 band, band 3, s. 114–115. ↩︎
3. Trotskij, “Proletariatet och revolutionen” i Fram till 9 januari, 1905 ↩︎
4. Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokförlaget Röda Rummet, s. 7. ↩︎
5. Marx, ”Centralledningens hänvändelse till förbundet från mars”, 1850. Vår kursiv. ↩︎
6. Lenin, ”Socialdemokratins två taktiska linjer”, Lenins valda verk i 10 band, band 3, s. 100. ↩︎
7. Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokförlaget Röda Rummet, s. 46 ↩︎
8. Stankevich, citerad i Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 1, s. 152. ↩︎
9. Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 1, s. 162. ↩︎
10. Citerad i Woods, “Februarirevolutionen 1917: Att storma himlen”. ↩︎
11. Programförklaringen för Pravda, citerad i Trotskij Ryska revolutionens historia, band 1, s. 255.
    ↩︎
12. Lenin citerad i Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 1, s. 257. ↩︎
13. Lenin, ”Brev om taktiken”, Lenins valda verk i 10 band, band 6, s. 324
    ↩︎
14. Lenin, “Aprilteserna”, citerad i Trotskij, Övergångsprogrammet, Bokförlaget Stormklockan, s. 181 ↩︎
15. Raskolnikov, “Julidagar”, 1923. Citerad i Stalins förfalskarskola ↩︎
16. Raskolnikov, “I Kerenskijs fängelse”, citerad i Stalins förfalskarskol* ↩︎
17. Trotskij, History of the Russian Revolution to Brest-Litovsk, 1918. Vår översättning. ↩︎
18. Trotskij, Stalin. Vår översättning ↩︎
19. Lenin, “Om kompromisser”, Lenins valda verk i 10 band, band 7, s. 151–152 ↩︎
20. Lenin, “Krisen har mognat”, Lenins valda verk i 10 band, band 7, s. 241 ↩︎
21. Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 3, s. 109. ↩︎
22. Reed, Tio dagar som skakade världen, Fischer & Co, s. 152 ↩︎
23. Wigfors, 11 december 1918, citerad i Vi bygger landet av Yvonne Hirdman ↩︎
24. Lenin, ”Speech in the Moscow Soviet of Workers’, Peasants’ and Red Army Deputies”, april 1918. Vår översättning. ↩︎
25. Lenin, ”Ursprungligt utkast till teser i den nationella och koloniala frågan”, i Lenins valda verk i 10 band, band 10, s. 15. ↩︎
26. Ibid, s. 16. ↩︎
27.  “Summons to the congress”, i Congress of the People of the East – Stenographic Report, september 1920. Vår översättning. ↩︎
28. Narbutabekov, i Congress of the People of the East – Stenographic Report, september 1920. Vår översättning. ↩︎
29. Citerat i Riddell, Bakukongressen 1920 förkunnade imperiets slut ↩︎
30. Pavlovich, huvudtalare under femte sessionen, Congress of the People of the East – Stenographic Report, september 1920. Vår översättning. ↩︎
31. Lenin, ”Fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv”, Lenins valda verk i 10 band, band 10, s. 510–511. ↩︎
32. Lenin, “Lenins testamente”, 23–31 december 1922. ↩︎
33. Trotskij, citerad i Stalins förfalskarskola
    ↩︎
34. Lenin, “Om utrikeshandelsmonopolet”, Samlade verk i tre band, band 3, s. 634 ↩︎
35. Stalin, citerad i Lenin and Trotsky – What they really stood for. Vår översättning. ↩︎
36. Krupskaja, 23 december 1923, citerad i Chrusjtjovs “Tal vid Sovjetunionens Kommunistiska Partis 20:e kongress”
    ↩︎
37. Lenin, “Lenins testamente”, 4 januari 1923. ↩︎
38. Trotskij, ”Den nya kursen”, Kampen mot Stalin, Bokförlaget Röda Rummet, s. 19. ↩︎
39. Sewell och Woods, In Defence of Lenin, 2024. Vår översättning. ↩︎
40. Souvarine, citerad i Trotskij – en biografi av Pierre Broué, s. 412. ↩︎
41. Rosmer, Moskva under Lenin, 1953, s. 198. ↩︎
42. Citerad i Trotskij – en biografi av Pierre Broué, s. 381–382. ↩︎
43. Stalin, citerad i Stalins förfalskarskola av Trotskij ↩︎
44. Stalin, Trotskyism or Leninism, 1924. Vår översättning. ↩︎
45. Souvarine, citerad i Trotskij – en biografi av Pierre Broué, s. 425. ↩︎
46. Citerad i Trotskij – en biografi av Pierre Broué, s. 429 ↩︎
47. Ibid. ↩︎
48. Stalin, “Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik” ↩︎
49. Ibid. ↩︎
50. Marx och Engels, Den tyska ideologin, 1845–1846. ↩︎
51. Lenin, “Centralkommitténs verksamhetsberättelse den 7 mars”, citerad i Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 3, s. 362. ↩︎
52. Lenin, citerad i Trotskij, Ryska revolutionens historia, band 3, s. 363.
    ↩︎
53. Lenin, ”Hellre mindre men bättre”, Lenins valda verk i 10 band, band 10, s. 565.
    ↩︎
54. Lenin, citerad i Trotskij, Ryska revolutionens historia, band s. 367. Sista delen av meningen i detta citat togs bort i alla upplagor av Lenins Samlade verk efter 1928 års ryska upplaga. ↩︎
55. Lenin, Staten och revolutionen, Bokförlaget Stormklockan, s. 24. ↩︎
56. Marx, Centralledningens hänvändelse till förbundet från mars, 1850. ↩︎
57. Citerat i Trotskij – en biografi av Broué, s. 433. ↩︎
58. Zinovjev, citerad i Trotskij – en biografi av Broué, s. 447–448. ↩︎
59. Souvarine, citerad i **Trotskij – en biografi av Broué, s. 461.
    ↩︎
60. Trotskij, “Rädslan för vår plattform”, tal 23 oktober 1927. ↩︎
61. Citerad i “Hur besegrade Stalin oppositionen?”, Trotskij, 1935. ↩︎
62. Trotskij, Tredje internationalen efter Lenin, 1928. ↩︎
63. M.B., “Trotskisterna i fånglägret Vorkuta”. ↩︎
64. Trotskij, Litteratur och revolution, Bokförlaget Röda Rummet, s. 173–175 ↩︎