Den allt djupare ekonomiska krisen i Venezuela håller på att göra situationen outhärdlig för landets arbetande befolkning. Samtidigt som lönernas köpkraft minskat har all grundläggande infrastruktur kollapsat, såsom vatten, elektricitet och kollektivtrafik. Arbetare i alla olika sektorer har börjat organisera sig och protestera, med krav på högre löner. Samtidigt kämpar bönderna på landsbygden för att försvara de landvinningar som Chavez agrara revolution innebar.
Jag har besökt Venezuela årligen i över 15 år nu. Under min senaste vistelse där, i juni, slogs jag av hur allvarligt levnadsförhållandena har försämrats.
Krisen i den venezuelanska ekonomin går nu in på sitt fjärde år. Och i stället för att avta, så blir situationen bara värre och värre. Hyperinflationen har förstört köpkraften så till den grad att minimilönens nuvarande nivå – efter att regeringen i juni höjde den till fem miljoner bolivares i månaden – bara räcker till att köpa ett knappt kilo kött, en hel kyckling, eller lite drygt 30 ägg.
Bristen på sedlar tvingar dessutom många arbetare att köa i många, långa timmar utanför bankkontor och uttagsautomater för att ta ut de pengar som behövs för att kunna betala för bussbiljetten. De bussföretag som trafikerar de större linjerna har genomfört skandalösa prishöjningar för att täcka de höjda kostnaderna för reservdelar, däck, motorolja och så vidare. Regeringen har accepterat en viss höjning, men dessa har ansetts otillräckliga av bussföretagens ägare, som antingen vägrat samarbeta – eller agerat som ”pirater”, där de stannat mellan de vanliga hållplatserna och krävt mycket högre biljettpriser. I kollektivtrafiken har lastbilsägare nu börjat ersätta bussarna med sina egna fordon. Dessa öppna lastbilar är inte anpassade för passagerartransporter och har redan orsakat ett flertal olyckor.
Infrastrukturens kollaps
Människor behöver alltså köa i timtal för att ens komma ombord på någon form av transportmedel. I Caracas kåkstäder har kollektivtrafiken nästan försvunnit, och de boende går numera till fots i de branta backar som skiljer deras hem från tunnelbanestationerna. Tunnelbanan är mer eller mindre det enda transportmedel som fortfarande fungerar, och är sedan augusti förra året gratis – eftersom biljetterna kostade mer att trycka än vad de var värda, och det dessutom knappt längre fanns några mynt eller sedlar av tillräckligt låga valörer för att betala för dem.
Detta har lett till en ökad belastning på tunnelbanan, som nu tvingas transportera också de personer som tidigare åkt buss – men som inte längre har möjlighet att göra det, antingen för att de inte har råd att betala för biljetten, eller för att bussarna överhuvudtaget inte går. Tunnelbanan har också lidit av brist på underhåll, misskötsel, brist på reservdelar, frånvarande personal, etc. Detta har gjort att tågtrafiken blivit betydligt mer oregelbunden, och att varje tåg stannar länge på de nu överfulla tågstationerna.
Stora delar av landet, inklusive huvudstaden Caracas, drabbas nu dessutom av att vattnet regelbundet stängs av. En del områden har bara tillgång till rinnande vatten en eller två gånger i veckan. I vissa fall är det så illa att vattentillgången strypts till en eller två gånger på tio dagar. Det är också vanligt med strömavbrott, och på platser som till exempel Maracaibo har detta gett upphov till gatuprotester då människor inte längre står ut med varken värmen, eller att mat förstörs i deras kylskåp och frysar. De främsta anledningarna till att infrastrukturen börjat kollapsa på det här sättet är korruption, misskötsel och brist på underhåll, resurser och arbetskraft.
Hyperinflationen börjar dessutom få hela ekonomin att avstanna. Många arbetare är fortfarande anställda i fabriker där ingenting längre produceras. Vissa går fortfarande till jobbet i några timmar, för att kunna behålla sin inkomst, men tillbringar sedan resten av dagen med att försöka få tag på kontanter eller mat, eller kanske arbeta inom den informella sektorn för att kunna dryga ut sina löner – som inte längre räcker för att kunna försörja en familj.
En kamrat som är anställd på ett tryckeri berättade att de inte haft några beställningar på ett halvår. Bilmonteringsanläggningen i Carabobo har inte monterat ihop ett enda fordon sedan december 2016. Företag har erbjudit sina arbetare avgångsvederlag (”cajita feliz”) och många har i desperation tvingats acceptera dem – även om den summa bolivares de får kommer att ha tappat sitt värde på bara några månader.
På grund av dessa förhållanden har många tvingats att emigrera. Siffrorna är omstridda, men vi talar om miljontals (kanske två till fyra miljoner) människor som under de senaste åren har lämnat Venezuela. Detta fenomen rörde tidigare främst medelklassen, men har nu spridit sig till arbetarklassfamiljer som är beredda att sälja allt de äger för att skicka en familjemedlem utomlands i syfte att arbeta och skicka tillbaka några dollar för att försörja familjen. Medan medelklassen tar flyget till Europa, USA eller Argentina, så ger sig arbetarklassen av i busslaster och reser via Colombia till Peru, Bolivia eller Chile. Där blir de oerhört exploaterade men får åtminstone möjligheten att kunna skicka hem omkring 50 dollar i månaden, vilket är en välkommen lättnad för familjerna i en situation där minimilönen i landet motsvarar ungefär 1,5 dollar på den svarta marknaden.
Emigrationen har påverkat många offentliga institutioner – däribland Corpoelec (el), CANTV (telekom), MovilNet (mobiltelefoner och internet) och så vidare, vilket ytterligare förvärrat kollapsen inom infrastrukturen. Till och med på textilfabriken Heroinas de Aragua, som ockuperas och drivs under arbetarkontroll, har tre arbetare gett sig av – och detta av en arbetsstyrka på mindre än 50 personer.
Krisen i ekonomin håller dessutom på att förstöra en av revolutionens största landvinningar: kostnadsfri universitetsutbildning. Både lärare och studenter har i stor utsträckning redan lämnat universiteten, eftersom köpkraften reducerats kraftigt och studenter antingen tvingas arbeta för att försörja sina familjer eller emigrera. Kamraterna berättade för mig att uppemot 80 procent av studenterna på Colegio Universitario de Caracas hade hoppat av sina kurser redan innan skolårets slut – och detta trots att universitetet förser studenterna med tre gratis måltider om dagen. För många studenter från arbetarfamiljer i Los Valles del Tuy är det ändå inte värt att fortsätta studierna, eftersom de inte ens kan få ihop pengar nog för att betala resan till skolan. En kamrat på UCV berättade att 1500 studenter redan hoppat av under denna termin: och detta bara från en enda fakultet. På bolivarianska universitet som UBV, UNEFA och så vidare är situationen snarlik.
De pengar som skickats in i landet från venezuelanska emigranter som arbetar i andra länder utgör en av de säkerhetsventiler som förhindrat en social explosion. Under det senaste året beräknas dessa pengar ha uppgått till ungefär två miljarder dollar, och kommer under det kommande året växa till omkring sex miljarder dollar.
En annan ventil utgörs av CLAP: subventionerande matpaket som säljs av staten. De erbjuds en gång i månaden, eller i vissa områden med tjugo till femton dagars mellanrum, och innehåller basvaror såsom ris, pasta, majsmjöl, olja och så vidare. Varorna i CLAP-paketen är i huvudsak importerade (från exempelvis Mexiko, Colombia, Turkiet), vilket bidrar till att ytterligare minska landets valutareserver. Regeringen har också, i ett försök att kompensera för de otillräckliga lönerna, infört ett bonussystem där miljontals familjer regelbundet får bidrag. Detta betalar man genom att låta sedelpressarna gå på högvarv.
Det bör också tilläggas att den bolivarianska revolutionen, genom Misión Vivienda, kunnat förse arbetarklassen med tre miljoner bostäder, där majoriteten inte behöver betala någon hyra. Den andel av lönen som befolkningen tidigare behövde lägga på mat har ökat med nästan 100 procent. Man har inte längre råd att unna sig nöjen som att köpa nya kläder eller skor, eller gå ut och ta en öl. Dessutom måste arbetarna, när de får sina löner, direkt använda hela summan, vanligtvis för att köpa mat, eftersom pengarna kommer att ha förlorat sitt värde inom en vecka – eller bara några dagar.
Dessutom har krisen drabbat sjukvårdssystemet hårt. Om man överhuvudtaget lyckas få tag på mediciner är de mycket dyra. Om du har otur nog att hamna på sjukhus, måste du själv köpa de läkemedel du behöver, och i många fall också betala för det material och de redskap som behövs för att ge dig vård. Krisen påverkar inte bara sjukhusen utan också Misión Barrio Adentro Clinics, en av de välfärdsreformer inom sjukvården som revolutionen genomförde.
Klasskampen på landsbygden
På landsbygden pågår en välkoordinerad offensiv mot den jordreform som Chavez genomförde, vilken innebar att stora jordägare exproprierades och att jorden gavs till bondekommuner. De privata, kapitalistiska jordägarna mutar nu lokala domare och tjänstemän vid Jordreformsinstitutet (INTI), liksom poliser från nationalgardet som betalas för att med våld ta ifrån bönderna det land som de fått på laglig väg genom INTI själva. I vissa fall har bönder arresterats av nationalgardet, och i andra fall har de hotats eller mördats av jordägarnas lakejer (sicarios). Jordägarna har i sin tur ofta kopplingar antingen till den statliga byråkratin eller den reaktionära oppositionen.
Den värsta delen av denna motoffensiv, som revolutionära bondeaktivister beskriver som en återgång till återställandet av de stora jordägorna (”latifundio”), äger rum i regionen söder om Maracaibosjön, men samma sak sker också i Barinas, Apure, Yaracuy, Portuguesa, etc. Trots de högtidliga löften som president Maduro gav under sin valkampanj om att sätta stopp för detta, har attackerna mot böndernas jord bara fortsatt.
Det pågående lågintensiva kriget mot El Maizal-kommunen är en del av denna motoffensiv. Nyligen har byråkratin inom det statligt ägda Agropatria (som styrs av arméofficerare) förnekat dem det utsäde och gödningsmedel som de behöver inför den kommande sådden. När kommunen försökte införskaffa de nödvändiga resurserna på den svarta marknaden (som förses med varor direkt via självaste Agropatia), arresterades man direkt – anhållna för att ha bedrivit illegal handel! Bonderörelsen svarade genom att ockupera mark och lokaler som ägs av Agropatia, och kräva en lösning.
Ett annat exempel på hur byråkratin, korruptionen och misskötseln hotar revolutionens segrar är fallet med Porcinos del Alba, den nationaliserade grisfarmen i Lara. Gården övergavs av sin statligt utsedda föreståndare, och grisarna höll på att dö. Nyligen beslutade dock kommunarderna i El Maizal att ta över gården och sköta den själva.
Bakslag
Situationen har blivit helt outhärdlig. Regeringen lovade att sätta in åtgärder för att ta itu med den ekonomiska krigföringen redan innan valet till den konstituerande församlingen förra året, men ingenting har skett. Maduro lovade att om han vann presidentvalet den 20 maj, skulle han återupprätta ”det ekonomiska välståndet” – men återigen har ingenting hänt, och den arbetande befolkningens livsvillkor har bara fortsatt att försämras.
Nyligen kom regeringen med förslaget att man, tillsammans med kapitalisterna, skulle förhandla fram priset på femtio basmatvaror. Detta antogs och man lovade att det skulle genomföras, men sedan dess har det varit tyst. Det är helt uppenbart att producenterna inte kommer att gå med på någon form av reglering av priserna i en situation där det råder akut hyperinflation. De tjänar överhuvudtaget ingenting på det.
I juli publicerade många vänsterintellektuella chavister väldigt kritiska artiklar, som hårt motsatte sig regeringens passiva ekonomiska politik, och varnade om en växande ilska bland de bolivarianska massorna.
Arbetare och bönder blir allt mer rastlösa, och har nu börjat ta till gatan. Bonderörelsens plattform har organiserat en marsch till fots mot huvudstaden. De kallar den för ”den beundransvärda bondemarschen” (”La Marcha Campesina Admirable”), går till försvar för ”arvet från Chavez jordreform”, och motsätter sig ”sicariato” – avrättningarna av bondeaktivister.
Över hela landet har sjuksköterskorna protesterat i flera veckor. Vissa av dem strejkar, andra protesterar utanför sjukhusen. Deras krav kan sammanfattas som: ”Vi vill ha anständiga löner – vi vill inte emigrera.” När regeringen erbjöd dem fler matpaket från CLAP och bad dem göra uppoffringar, svarade de att de inte ville ha någon välgörenhet – utan löner som går att leva på, och att de gärna skulle göra uppoffringar om de såg högt uppsatta statstjänstemän och ministrar leva under samma förhållanden som den arbetande befolkningen i termer av löner, transportmöjligheter etc.
Om sjuksköterskornas krav inte tillfredsställs, riskerar det att leda till massuppsägningar – vilket ytterligare skulle bidra till den redan pågående systemkollapsen.
Arbetare på CANT, Movilnet, flera cementföretag, tunnelbanan i Caracas samt elföretag har alla hållit protester och demonstrationer, samt hotat med strejk. Situationen börjar närma sig kokpunkten. Under den senaste veckan har CANT-arbetarna genomfört protester som gick längre än fackföreningsledarnas uppmaning. De ville ha en kontrollerad protest där ett brev skulle överlämnas till ledningen, men i stället ockuperade arbetarna företagets huvudkontor och blockerade gatan utanför.
Corpoelecs arbetarförbund Fetraelec kallade till en landsomfattande strejk den 23 juli, men inledde till sist en maskningsaktion. Början på en genuin arbetarrörelse är välkomnad och ett hoppfullt tecken. Från en situation som kännetecknats av desperation, hopplöshet och uppgivenhet går vi nu emot en annan: där arbetare börjar agera kollektivt för att ta itu med problemen.
Ekonomisk politik
Frågan kvarstår dock: varifrån ska man få de pengar som behövs för att möta arbetarnas krav? Detta är en avgörande fråga. Det pågår en hård debatt inom den bolivarianska rörelsen, som handlar om anledningarna till krisen, liksom vilken ekonomisk politik som skulle krävas för att bekämpa den. Vissa, exempelvis den före detta ministern Jesús Farías, argumenterar för att helt lägga ner valutakontrollerna, med hänvisning till att de inte fungerar. Andra, exempelvis den före detta ministern Luís Salas och ekonomen Pascualina Curzio, påstår att devalveringen av valutan påtvingats utifrån genom en bred attack mot den bolivarianska revolutionen, och bedrivs genom de webbsidor som indikerar valutakursen på den svarta marknaden (exempelvis Dollar Today).
Allt detta är felaktigt, eftersom de misstar symptomen som roten till problemen. Att det finns en svart dollarmarknad är inte ett resulterat av att en eller annan webbplats påstår att en dollar är värd 3,5 miljoner bolivares. Snarare drivs priserna upp av bristen på dollar i förhållande till efterfrågan. Kapitalisterna ägnar sig åt kapitalflykt, eftersom de överhuvudtaget inte har några garantier för att det skulle löna sig att investera i bolivares på den lokala marknaden, och ge dem vad de anser vara tillräckliga vinstnivåer. Man får heller inte glömma att den viktigaste anledningen till att kapitalisterna inte investerar är det faktum att Venezuela genomgått en revolution som – bland annat – ledde till att arbetarna tog över fabriker. Det har också skett förstatliganden av företag. Ingen kapitalist med förnuftet i behåll skulle investera någonting under dessa omständigheter.
Dessutom har regeringen, genom att införa valutakontroller, öronmärkt en begränsad mängd dollar till subventionerade priser för importer. Den venezuelanska ekonomin, som är kraftigt snedvriden av oljeproduktionen, är kraftigt beroende av importer. De subventionerade dollar som man öronmärkt för importer har emellertid fått till effekt att massiva intäkter från oljan har överförts till den privata sektorn. Företag som behöver importera (och andra, som inte behöver) ansöker om dessa subventionerade dollar som de sedan växlar på den svarta marknaden – vilket skapar massiva profiter utan att de varken behöver producera eller importera någonting. På detta sätt har många miljarder dollar från oljeinkomsterna hamnat i kapitalisternas fickor.
Krisen i den venezuelanska ekonomin utlöstes av oljeprisernas kollaps efter 2013, men vad krisen tydligt visar är att kapitalismen inte går att reglera. Försöker man göra det, genom till exempel pris- och valutakontroller, starka arbetsrättsliga lagar och så vidare drabbas man av av kapitalflykt såväl som kapitalstrejk.
Självklart förvärras krisen i ekonomin ytterligare av korruption, misskötsel, imperialistiska sanktioner och avsiktligt ekonomiskt sabotage. Men detta är förvärrande faktorer, inte det som gett upphov till krisen.
Farías och de andra har delvis identifierat problemen med regleringarna. Deras lösning är att avskaffa dem och därigenom tillåta kapitalismen att fungera ”normalt”. Det är ett sätt att lösa krisen – men arbetarna skulle behöva betala priset. Om man släpper alla former av regleringar och låter kapitalismen ta sig ur krisen med hjälp av sina egna metoder så vet vi alla mycket väl hur det kommer att gå till. Det kommer att ske massuppsägningar, fabriksnedläggningar, förstörelse av produktivkrafter, privatiseringar av statliga bolag, och så vidare.
Inte heller de åtgärder som föreslagits av ekonomerna runt Luís Salas och Pascualina Curzio kommer att kunna lösa någonting. De föreslår ytterligare regleringar och kontroller – vilket är en metod som redan misslyckats. Curzio föreslår att man ska ta itu med valutadevalveringen (vilken hon tillskriver en skadlig webbplats ansvaret för) genom att skapa en ny valuta, uppbackad av centralbankens guldreserv. Det skulle definitivt kunna lösa ett av problemen. Bolivar-Oros (ung. guldbolivaren) skulle bli en hälsosam valuta, som skulle kunna erbjuda kapitalisterna säkerhet. Faktum är att eftersom guld värderas i förhållande till sitt pris i dollar på världsmarknaden, så är innebörden av Curzios förslag att valutan ska knytas till dollarn vid en särskild växelkurs. Curzio verkar dock inte inse att det finns ett problem med det här förslaget – vilket är att regeringen inte skulle ha möjlighet att trycka tillräckligt med pengar för att täcka budgetunderskottet, som för närvarande är omkring 20 procent av BNP. Detta skulle innebära stora nedskärningar i den offentliga sektorn, vilket definitivt inte är någonting Curzio propagerar för – men som, om man genomför den politik hon föreslår, skulle bli en nödvändig konsekvens. Och om regeringen, å andra sidan, skulle trycka pengar utifrån samma mängd guld – så skulle detta oundvikligen återigen leda till inflation, och vi skulle befinna oss i samma situation som vi gör idag.
Regeringen verkar försöka ta en mittenväg mellan de som föreslår fortsatta kontroller, och de som föreslår deras avskaffande. Till exempel tillåter regeringen en kontrollerad devalvering av valutan, för att den ska hamna närmare växelkursen på svarta marknaden. De reglerade priserna har i praktiken upphört att existera, eftersom de 50 framförhandlade priserna aldrig blev verklighet. Regeringen försöker gång på gång att få privata kapitalister att investera, och lovar dem en full ”liberalisering” (av priser, valutakurser, och arbetsmarknad). Just nu försöker regeringen få turkiska kapitalister att investera. Detta är ingen verklig lösning, och kommer inte på något sätt att hjälpa de venezuelanska arbetare som inte kan försörja sig på de nuvarande lönenivåerna.
En fortsättning på den nuvarande situationen kommer att innebära en enorm strukturanpassning, som arbetarna kommer att få betala priset för genom att köpkraften förstörs.
Vad är då lösningen? Det enda sätt att ta sig ur krisen som faktiskt hade gynnat Venezuelas arbetarklass, hade varit att expropriera kapitalisterna, bankerna och jordägarna, för att i stället införa en demokratiskt planerad ekonomi under arbetarkontroll. Under de senaste femton åren har Venezuela gett oss många exempel på hur överlägsen arbetarkontroll är, både i jämförelse med kapitalistiska företag och den byråkratiskt skötta offentliga sektorn. Den statliga byråkratin och regeringen har dock idag i stort sett kvävt arbetarkontrollen.
Under mitt senaste besök hade jag förmånen att få besöka Alina Foods i Merída, en livsmedelsfabrik som skötts under arbetarkontroll i två år. När cheferna flydde (efter att ha gjort stora pengar på att spekulera med pengar öronmärkta för import) höll arbetarna ställningarna på fabriken, och fortsatte sedan produktionen under deras egen kontroll. De har tvingats utstå alla möjliga sorters svårigheter, vilket inkluderar öppet sabotage från en ”bolivariansk” före detta guvernör, vice-ministrar, arméofficerare som styr över andra statligt ägda företag, etc. De har inte bara fortsatt produktionen utan dessutom lagt till ett helt nytt skift, med över 30 arbetare. Detta är ett exempel att följa.
Maduroregeringen hävdar att det pågår ett ekonomiskt krig mot den bolivarianska revolutionen. Varför försöker de i så fall förhandla med de som för detta krig, för att få dem att börja investera i produktiviteten i landet, för att kunna tillfredsställa folkets behov? Och inte bara det – de fortsätter beväpna fienden med öronmärkta dollar att utkämpa kriget med! Detta är helt orimligt, och en politik som redan prövats – och som lett till den nuvarande katastrofen, där det inte är regeringens ministrar, arméofficerare eller byråkrater som drabbats: utan arbetarklassen.
Imperialistiska angrepp och militärkupp
Krisen i ekonomin är uppenbarligen det största hotet mot den bolivarianska reovlutionen, eller rättare sagt – det som finns kvar av den: vilket vi ser i bondekommunerna, i de arbetarkontrollerade fabrikerna, i de nätverk i städerna som organiserar matförsörjningen, och i den offentliga sektorn, där arbetarna är kvar på sina arbetsplatser, trots alla svårigheter.
Imperialismen har inte tvekat inför att en gång för alla försöka sätta punkt för denna revolution. Det har nu avslöjats att USA:s president Donald Trump i augusti förra året satte sina medarbetare i görningen med att framställa en plan för att kunna invadera Venezuela. Han använder Panamá och Grenada som bevis på att en sådan plan skulle kunna fungera. Hans medhjälpare insisterade dock på att detta inte var någon bra idé… inte för att det skulle vara odemokratiskt eller bryta mot internationell lagstiftning – sådant har den amerikanska imperialismen aldrig brytt sig om – utan eftersom de trodde att det skulle kunna gå snett. Och de har rätt. Om USA skulle försöka sig på en militär intervention i Venezuela skulle detta omedelbart leda till en beväpnad, antiimperialistisk motståndsrörelse, som skulle involvera miljoner människor och få en dominoeffekt över hela kontinenten – och ännu längre.
Detta stoppade inte Trump från att i september förra året ta upp frågan på ett möte med fyra latinamerikanska presidenter. Vi kan anta att Colombias, Mexikos, Brasiliens och Argentinas presidenter närvarade. De hade alla samma åsikt, och motsatte sig en invasion. I vilket fall betyder detta att frågan har diskuterats allvarligt – vilket i sig är en fullständig skandal. Föreställ dig om något annat land i världen skulle diskutera att invadera USA – bara för att de inte gillar dess president!
Faktum är att de mer skarpsinniga USA-imperialisterna förmodligen för fram en taktik som innefattar kraftigare sanktioner från USA och andra länder i Latinamerika, för att kväva landet ekonomiskt i syfte att tvinga fram ett ”regimskifte”. Det är samma imperialistiska angrepp – man använder sig bara av andra metoder.
Ännu allvarligare är de avslöjanden som skett under den senaste tiden, som visar att en statskupp planerats inom den venezuelanska armén. Enligt en utredning som Bloomberg gjort hade en grupp befälhavare inom armén (kaptener, överstar och generaler från arméns fyra delar) planerat en militärkupp som skulle ha ägt rum för ett år sedan, i samband med oppositionens Guarimbauppror. Kuppen, som hade kodnamnet Operation Konstitution, innefattade att man skulle ta över presidentpalatset i Miraflores och militärförläggningen Fuertie Tiuna, och att ställa president Maduro inför rätta. En annan plan hade kodnamnet Operation Armageddon och innefattade att president Maduro skulle mördas under en militärparad.
Dessa planer försenades eftersom militären stoppade ett annat kuppförsök. De officerare som var inblandade i kuppen bestämde sig då för att senarelägga planen till i år, och upptakten till presidentvalet den 20 maj. Bloombergs rapport framhåller att militärofficerarna höll vissa av sina hemliga möten i Colombia. Självklart kände den colombianska och amerikanska underrättelsetjänsten till kuppmakarnas planer, och även om de inte stödde dem öppet, så blundade de för det. Vi kan vara helt säkra på att rapporten förminskar den amerikanska och colombianska underrättelsetjänstens roll i detta. En militärkupp utförd av högern i Venezuela skulle aldrig genomföras utan att man först hört sig för om USA:s och Colombias åsikter i frågan!
Dessa rapporter avslöjar att problemen inom armén går mycket djupare än vad regeringen låtsas om. Maduroregeringen har varit noga med att upprätthålla arméns toppskikts lojalitet, genom att ge dem ekonomiska fördelar (genom företag som CAMIMPEG och AfgroFANB), och genom att tillsätta militärofficerare för att styra statligt ägda bolag (från PDVSA, till Aceites Diana), där de agerat synnerligen odugligt och korrupt.
Om den ekonomiska kollapsen fortsätter och fördjupas, samtidigt som en våg av arbetar- och bondeprotester uppstår, är det möjligt att en del av armén kan komma att intervenera och ta makten, för att ”med fast hand ta itu med det ekonomiska kaoset”.
En militärkupp hade fått förödande effekter för arbetarklassen eftersom den skulle användas, antingen direkt eller genom en ”teknokratisk övergång”, för att införa de ”nödvändiga justeringar” som den härskande klassen i Venezuela kräver.
Därför är situationen i Venezuela allvarlig. Arbetarklassen och bönderna har äntligen börjat röra sig, och gett oss en glimt av en organiserad väg framåt. Bara den arbetande befolkningen i Venezuela kan erbjuda en väg ut ur den nuvarande krisen.