Från Rosenbad hörs fina lovord om hur kulturen spelar en kritisk roll i att hålla ihop samhället. Men under kapitalismens kris blir det “viktigt att prioritera”, som kulturminister Parisa Liljestrand uttryckte det när budgeten inför 2024 presenterades. Årets kulturbudget utgör den lägsta andelen av regeringens totala budget på två decennier. Kulturen trängs alltjämt undan, och plats på scenen tar istället soldater och poliser.
En granskning av regeringens budgetar de senaste åren visar hur inflation och ökade kostnader äter upp anslagen till kulturområdet, men trots detta minskar alltså kulturbudgeten. Resultatet av denna nedåtgående spiral blir stora nedskärningar som drabbar hela kultursektorn och försämrar möjligheten för allmänheten att ta del av kulturen. Detta står i direkt motsättning till regeringens egna kulturpolitiska mål som säger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.
Målen för kulturpolitiken är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.
Mål för kultur – regeringen.se (vår kurs.)
I dag finansierar staten ungefär 40 procent av den offentliga kulturen, men för att uppnå dessa mål krävs större ekonomiska satsningar. Under kapitalismens kris – som präglas av nedskärningar och inflation – finns det inte längre något utrymme för sådana satsningar. Eftersom statens roll i första hand är att förvalta borgarklassens gemensamma intressen, så räcker statskassan helt enkelt inte längre till för eftergifter åt arbetarklassen. I ljuset av detta blir målen inget annat än tomma lovord.
Tidigare satsningar för att nå dessa mål slaktas nu på kapitalismens altare. Ett omtalat exempel är hur fri entré-reformen – som gav fri entré till 18 statliga museer – upphävdes av regeringen 2023 med motiveringen att reformen hade “oklara syften och mål”. Senare under året slopades stödet till etniska föreningar, på ungefär lika oklara grunder. I takt med en allt större levnadskostnadskris begränsas tillgången till kultur ytterligare för en allt större samhällsgrupp.
Det är en dyster bild som målas upp när kultursektorns branschorganisationer får uttala sig. I våras släppte Sveriges Museer och Svensk scenkonst en rapport som understryker hur den ekonomiska situationen kraftigt försämrar möjligheterna att uppfylla de mål som regeringen satt upp. Hyrorna – som ofta betalas till staten – äter upp en stor del av anslagen från staten, och därefter finns nästan inget kvar till underhållsarbete, uppvärmning och personal.
Runt om i landet ser vi uttryck för kulturslakten, som att Naturhistoriska riksmuseet tvingas stänga för att det bokstavligen håller på att rasa, medan andra museer tvingas byta lokaler eller stänga vissa dagar. Även den statligt ägda och prestigefyllda Kungliga Operan “luktar bajs” och är i behov av akuta reparationer. Att kulturbyggnader tvingas stänga är bara ett av många exempel på hur tillgången till kultur begränsas på grund av nedskärningarna.
Att museer stängs och att kulturbyggnader förfaller är bara de mest uppenbara uttrycken för slakten. Inför 2023 halverade regeringen naturvårdsbudgeten från 2,1 till 1,1 miljarder kronor. Inför 2024 höjdes den igen, men denna gång bara med 82 miljoner kronor. Detta leder till direkta konsekvenser som att vandringsleder riskerar att bli eftersatta eller till och med stängas. Samtidigt vill regeringen lägga ytterligare 500 miljoner kronor på att köpa mer mark. Här ser vi en återkommande trend: mindre resurser måste räcka till mer.
I kölvattnet av kulturslakten, levnadskostnadskrisen och inflationen blir kulturen till en allt större klassfråga, och begränsas för många till det utbud som finns på Netflix.
Kulturslakten är ett exempel på hur kapitalismens kris hindrar samhället från att ens kunna uppnå de kulturpolitiska mål som den borgerliga regeringen lagt fram inom ett flertal områden. Men samma nedskärningar omfattar också vården, skolan och många andra områden. När krisen fördjupas kommer nedskärningarna inom de områden som inte tjänar borgarklassens intressen också att trappas upp om de inte stoppas av arbetarklassen.
För att uppnå ett samhälle som möjliggör en kultur som är tillgänglig för alla måste en omvälvande systemförändring ske. Om kulturen ska kunna vara något som är i allmänhetens intresse måste också allmänhetens intresse vara det som styr. Detta kan aldrig ske under kapitalismen.