Israels folkmord i Gaza, militarismen, den rasistiska hetsen, fattigdom och hunger. Det finns gott om saker som en vänsterorganisation borde ta upp kampen mot. Men för grupper inom Ung Vänster, RKU och SUF verkar det finnas något som trumfar allt detta: att bekämpa RKP.
“Stena din lokala våldtäcktsvurmare:)”
“Varje dag är en bra dag att vandalisera RKP-affischer!”
“🔥⛏️ut med trottarna”.
Så låter det på SUF:s konton på Instagram. I ett inlägg bränner de RKP-klistermärken. I ett annat river de sönder RKP-affischer. Påhejade i kommentarsfältet av medlemmar i RKU och Ung Vänster.
På gatorna har de en klistermärkeskampanj ihop med medlemmar i RKU och Ung Vänster, som är mer ambitiös än något som någon av dessa organisationer gjort på åratal. På klistermärkena står olika varianter av: “VARNING. RKP mörkar sexuella övergrepp.”
I en värld präglad av folkmord, nedskärningar, angrepp mot arbetsvillkor och levnadsförhållanden har dessa vänstersekterister likt Monty Pythons frihetskämpar i Ett Herrans Liv hittat den verkliga fienden, och det är inte romarna. Det skulle vara skrattretande om det inte var så skadligt för vänstern och den gemensamma kampen.
Man kan bara undra vad arbetare tänker om detta. De vars reallöner sjunkit med över 10 procent, som kämpar för att försörja sig och sina nära, medan fackföreningsledningarna bedriver kampanj mot lönehöjningar. Eller de tiotusental som kämpat mot folkmordet i Palestina – vad skulle de anse om detta? De skulle nog vara något förbluffade, och undra, som vi, om dessa människor inte kan göra något mer produktivt med sin tid.
Kritik mot deras kampanj på sociala medier bemöts med kommentarer som “Så jävla trött trotte⛏️”. Ishackan är en referens för den invigde till Stalinagenten Ramon Mercaders mord på revolutionären Leo Trotskij med en ishacka 1940. Indirekt är budskapet att alla kommunister som följer i Trotskijs spår – som kämpar för socialistisk revolution, genuin arbetardemokrati, internationalism, med mera – borde behandlas på samma sätt som Trotskij: mördas.
De uppmanar alltså vänsteraktivister att ge sig på andra vänsteraktivister. Detta hade varit en allvarlig fråga, om det varit allvarligt menat. Men, liksom hela deras barnsliga kampanj, är hotet oseriöst.
Fram tills nu har vi medvetet låtit bli att kommentera på detta nonsens för att inte ge det mer uppmärksamhet än det förtjänar. Men vid en viss punkt blir det nödvändigt att påpeka det uppenbara.
Dagens ETC:s kamp mot vänstern
Underlaget för dessa vänstergruppers kampanj är en sensationalistisk artikel i Dagens ETC sommaren 2024, till bredden fylld med uppenbara lögner och förvrängningar.
Dagens ETC antar här en roll som de allt villigare iklätt sig de senaste åren: de tar strid för högerns politik med argument som låter vänster. De deltar i drev mot palestinaaktivister inom Vänsterpartiet som orsakat flera uteslutningar. De har själva lett ett drev mot vänsterpartisten Lorena Delgado Varas med påhittade anklagelser om antisemitism, som högern använt för att pressa ut henne från sina uppdrag. Denna smutskastning har de hjälpt högern med ända sedan Israels folkmord inleddes. I Ukrainakriget är de på samma sätt ett “vänster”-eko av imperialismens propaganda.
Man kan tycka att vänstergrupper som kallar sig revolutionära borde veta bättre än att okritiskt anamma en sådan tidnings påståenden.
Ett av partierna som deltar i kampanjen mot oss i RKP, Kommunistiska partiet och deras ungdomsförbund RKU, har själva blivit attackerade av ETC. I ett löjligt reportage från KP:s partikongress 2024 gör artikelförfattaren allt för att framställa dem i dålig dager.
Samma metod användes i skriverierna om oss. Den första följer klassiska antikommunistiska hjulspår: vi är tydligen Leninälskande galningar som vill ta över världen och förleder ungdomen.
Den andra artikeln är desto giftigare, med ett system av de mest bisarra lögner: vi är emot terapi, träning, att ha kontakt med familjemedlemmar, kräver att relationer anmäls till partiledningen och en lång lista annat nonsens. Det kombineras med de mest hårresande förvrängningar: att diskutera politik och teori är “hjärntvätt”, att utreda allvarliga anklagelser är att ha “en egen domstol”, att välja en partistyrelse gör organisationen till en “maktpyramid”, och så vidare i det oändliga.
Journalistiken påminner närmast om skvallerpressens avslöjande “sanningar” om diverse kändisar. Men syftet här är att underbygga en allvarlig anklagelse om att RKP “mörkar sexuella övergrepp”.
Vi besvarade ETC:s lögner utförligt i en artikel som dessa vänsteraktivister haft god tid på sig att läsa.
Men sådana detaljer – sanning, fakta – verkar inte besvära de som driver kampanjen, lika lite som det besvärat Dagens ETC.
Med avundsjuka som ledmotiv
Denna mycket flexibla hållning till sanningen är ingen slump. Kampanjen mot RKP beror inte på påståendena i Dagens ETC – den påbörjades långt innan dessa artiklar kom.
I flera år har dessa grupper satt upp ishackor på RKP:s klistermärken och affischer, skickat dem i kommentarsfält på sociala medier och så vidare. Med tanke på att det inte direkt är allmänbildning att Trotskij blev mördad med just en ishacka, så kan målet knappast vara att sprida revolutionär propaganda till allmänheten. Det enda möjliga syftet är att få våra medlemmar att känna sig otrygga.
Sommaren 2023 lanserade vi en kampanj: “Är du kommunist? Organisera dig!”, med affischer och klistermärken över hela landet.
På internet klagade en våg av högertroll över kommunistaffischerna som “syntes överallt”. Ishacke-aktivisterna på vänsterkanten tycktes bli ännu mer upprörda.
Likt räven i Aisopos fabel som inte gillar rönnbären, önskar de nog att de själva lyckades bygga på sina idéer. Men i avsaknad av egna idéer, initiativ eller kampvilja kan man i alla fall försöka sabotera för andra, för att på detta sätt försöka visa hur passivitet och feghet trots allt var den bästa metoden.
De tog fram en säregen version av vårt klistermärke: “Är du trött på att sälja tidningar? Är du trött på att alltid parasitera på andra organisationer? Organisera dig! I bokstavligt talat vilken annan vänsterorganisation som helst. Enad vänster emot trotskisterna”, följt av den sedvanliga ishackan som krossar vår logga.
När Israel invaderade Gaza tilltog deras kampanj. RKP-medlemmar spelade en ledande roll i mobiliseringen på flera orter i ett tidigt skede, framförallt kring universiteten. Vi förde fram paroller om intifada, om revolutionär klasskamp mot imperialismen – för en internationell socialistisk revolution. På demonstrationerna förde vi fram Palestinaflaggan sida vid sida med flaggor med hammaren och skäran.
För ett antal medlemmar i RKU och KP var detta för magstarkt. De tog strid för att driva ut RKP ur Palestinarörelsen, och med oss alla paroller om imperialism och socialism. I Malmö gick ett par RKU-medlemmar så långt i sina upptåg som att sno våra flaggor och springa iväg med dem, efter att ha ägnat större delen av demonstrationen åt att – utan framgång – försöka hindra folk från att prata med oss.
För dessa aktivister spelade den sista artikeln i Dagens ETC bara rollen som en fackla att mobilisera kring. Påståenden om mörkläggning av sexuella övergrepp har lite mer sprängkraft än allmänna klagomål om att vi säljer tidningen eller öppet förespråkar kommunism.
Om de bara kampanjar nog frenetiskt – bara skriker tillräckligt högt om hur vi “mörkar övergrepp” och “är en sekt” – verkar de tro att de ska kunna sätta stopp för oss. Om de bara upprepar lögner tillräckligt många gånger, kanske folk tror på dem?
Nu måste vi tyvärr komma med dåliga nyheter: de har fel på alla punkter. Vi har inga problem att bemöta dåliga idéer eller metoder. För oss är det en chans att skärpa vår politik.
Och man måste fråga: vem är det egentligen som beter sig som en sekt?
Sekterism och dumhet
På 8 mars i år organiserades en gemensam manifestation i Stockholm mot kvinnoförtrycket och Israels folkmord i Gaza. Vi deltog naturligtvis och gick runt för att diskutera kampen med andra på plats.
Plötsligt marscherar ett tåg med Kommunistiska partiet, RKU och SUF fram till demonstrationen, men inte med fokus på kampen mot folkmordet eller kvinnoförtrycket. Istället riktar sig hela deras tåg mot våra medlemmar för att i gemensam kör skrika: “RKP – våldtäktssekt! RKP – våldtäktssekt!”, om och om igen. Man blev onekligen lite förbluffad. Tydligen var RKP ett större problem för kvinnoförtrycket än bombningarna av Gaza, eller högerregeringen.
Därefter ställde de sig i en klunga lite avsides. En RKU:are vi pratade med blev snabbt kallad tillbaka in i klungan, till synes i rädsla för att han skulle drabbas av den trotskistiska sjukdomen. Vi fortsatte prata med andra på demonstrationen, som naturligtvis var förbryllade: Varför marscherar de hit för att få hela manifestationen att handla om deras hat mot RKP?
Att sluta sina led för att slåss mot andra vänstergrupper, istället för att samlas i kampen mot borgarklassen och imperialisterna – det är sekterism. Det skadar kampen.
Metoderna är direkt hämtade från stalinismen, som RKU och Kommunistiska partiet gärna avsvär sig när det passar, men lika ofta försvarar. Senast 2024 försvarade exempelvis partiordföranden Povel Johansson den så kallade “tredje perioden” från början av 1930-talet, där stalinisterna bedrev en (fysiskt) våldsam kampanj mot Socialdemokraterna som de kallade “socialfascister” och utnämnde till arbetarklassens huvudfiende. Med samma metod utropade KP, då KFML(r), på 1970-talet Vänsterpartiet till “arbetarklassens farligaste fiende”.
Naturligtvis är det inte alla medlemmar i SUF, RKU eller Ung Vänster som står bakom kampanjen mot RKP. På SUF Göteborgs Instagramkonto ifrågasatte exempelvis en före detta SUF:are deras metoder.
“Skäm inte ut er och andra syndikalister. Har ni inga riktiga fiender? Är det bara medelklass från villaområden med i era led.”
“Detta känns oseriöst.”
Svaren han fick var kännetecknande. “RKP suger bajs. Let´s make life hard for them😈” respektive “Vi gör många ‘seriösa’ saker också. Så tolka inte det fel. Men just nu bedriver ett flertal organisationer en kampanj mot RKP. Det är inte bara vi.”
Så de håller med om att deras attacker är ’oseriösa’?
En kommentar på inlägget tillbakavisade några av de många felaktigheterna i ETC-artikeln. SUF Göteborg svarade då med det mest otvetydiga av alla bevis för att RKP är en sekt: många RKP-medlemmar ger frivilligt tio procent av sina inkomster i medlemsavgift varje månad! Tydligen är det “i princip bara sekter” som förväntar sig sådana uppoffringar.
Man frågar sig hur de ser på de pionjärer som en gång i tiden byggde upp arbetarrörelsen, som gav upp jobb och hälsa för att bygga verktygen för arbetarklassens frigörelse. Eller de som dog i kampen mot Franco i spanska inbördeskriget – bland dem många anarkister. Vilken ofattbar ‘sekterism’, att göra uppoffringar för mänsklighetens frigörelse!
Vi förstår att SUF Göteborg såklart inte tänkt sig att kritisera revolutionära uppoffringar i allmänhet, utan bara kritisera att de görs för att bygga den stora fienden RKP. Men det är just problemet: att sekterismen gör att man slutar tänka.
Attackera först, ställ frågor sen
Detta är inte första gången som SUF har en kampanj mot andra vänsterorganisationer. Den 28 juli 2018 skickade SUF Stockholm ut ett massmejl till alla vänsterorganisationer med ämnesraden “RKU:s våldtäktskultur – En uthängning”.
Med tanke på anklagelsernas allvarliga karaktär och att de spred det så vitt och brett som möjligt på vänsterkanten, hade man kunnat tro att SUF hade ett ordentligt underlag – och åtminstone frågat RKU.
Men redan dagen efter kom en uppdatering, återigen till alla vänsterorganisationer:
“RKU har vart väldigt mottagliga och har inlett en utredning angående händelserna och informerar oss gott om vad som sker från deras håll. RKU hanterar situationen på största allvar.”
Från en dag till en annan gick alltså RKU, enligt SUF Stockholm, från att ha en “våldtäktskultur” till att “hantera situationen på största allvar”.
Tonen var minst sagt annorlunda. “Syftet med vårt utskick var inte att smutskasta eller försöka starta konflikter inom vänstern, utan att informera”, skrev de, till synes som något slags försvar. Men man frågar sig: hur är det inte smutskastning och försök att starta konflikter när man lägger fram de mest grova påståenden och uppmanar till att bojkotta RKU? Vad hade de för underlag för denna attack, om allt som krävdes var ett samtal med RKU:s ledning för att reda upp frågan?
SUF:s metoder framgår tydligt. Om de får höra minsta pip om någon vänsterorganisation går de till frontalangrepp direkt.
Samma år valde Ung Vänster Göteborg och Bohuslän, AFA och SUF Göteborg att splittra 8 mars-demonstrationen, eftersom de krävde att Rättvisepartiet Socialisterna inte skulle få delta. Återigen påstod de att “personer på ledande positioner” hade “skyddat en våldtäktsman och trakasserat offer”. Med hänvisning till kampen mot kvinnoförtrycket, satte de därför upp affischer över hela stan som försökte skrämma folk att inte gå på den stora 8 mars-demonstrationen mot kvinnoförtrycket! Resultatet var att de själva organiserade en sorglig samling, medan den stora demonstrationen naturligtvis blev mindre.
Identitetspolitikens gift
Metoderna är typiska för den identitetspolitik som infekterat hela vänstern. Enligt all identitetspolitik – oavsett om det är radikalfeminism, queerteori eller intersektionalitet – har en förtryckt person tolkningsföreträde. Det är den förtryckta individens subjektiva upplevelser som är sanningen. Det kan aldrig ifrågasättas.
Därmed behövs ingen utredning som fastställer fakta. Det finns inget utrymme för missuppfattningar, feltolkningar eller att två personer kan uppleva och minnas samma händelser på olika sätt. Om en kvinna påstår sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier, så är det sanningen. Om en transperson påstår att något som någon sagt är transfobi, så är det sanningen. Om en svart person påstår att något är rasism, så är det sanningen. Och så vidare.
Det behöver knappast påpekas att en sådan hållning gör det mycket enkelt att göra allvarliga och känsliga personfrågor till politiska vapen – mot såväl individer som organisationer. Det är i själva verket just det som dessa vänstergrupper gör i kampen mot RKP.
Det finns en lång historia av att den borgerliga staten fabricerar allahanda anklagelser mot politiska motståndare. Istället för att angripa politiska idéer, som man vet är populära, använder man smutskastningskampanjer. Så angreps Storbritanniens strejkande gruvarbetare för att vara “våldsamma”. Så angreps Lenin och Trotskij 1917 för att vara “tyska agenter”. Corbyn blev anklagad för att vara både rysk spion och “antisemit”. Så står våra tyska kamrater och andra palestina-aktivister nu inför rätta i Tyskland för att stödja “terrorism”. Och så vidare.
Att acceptera en anklagelse bara för att den tryckts i en småborgerlig vänstertidning, är att ge upp den revolutionära kampen redan från början.
En anknuten identitetspolitisk idé handlar om “trygga rum”: att vänsterns organisationer måste vara ett forum som är fritt från alla förtryck som präglar det kapitalistiska systemet. Problemet är bara att vänstern måste byggas med människor av kött och blod, som vuxit upp och formats av kapitalismens alla förtryck och fördomar. Deras lösning är därför att varje snedsteg måste bemötas med den skarpaste bestraffningen, personen måste bli “canceled” och drivas ut ur rörelsen. På den grundvalen är det omöjligt att bygga.
En revolutionär organisation är ett verktyg för att åstadkomma ett samhälle fritt från förtryck, inte en återspegling av hur framtiden kommer se ut. Det säger sig själv att handlingar som skadar andra kamrater inte kan vara tillåtna. Men anklagelser måste utredas och båda sidor få chans att höras.
Men nu har stora delar av vänstern börjat att vända sig emot denna princip. Utifrån en frustration över att så få våldtäktsmän blir dömda – delvis på grund av sexismen inom polisen och rättsväsendet, delvis för att det är brott som är svåra att bevisa – så argumenterar man för att dessa brott inte ska behöva bevisas och att en anklagelse ska räcka.
Detta avspeglar att vänstern alltmer gett upp hoppet om möjligheten att avskaffa kapitalismen och bygga upp ett socialistiskt samhälle där man kan vidta effektiva åtgärder för att förtryck helt ska kunna dö bort. Istället satsar man allt på att försöka “straffa” bort förtryck inom kapitalismens ramar och än mer inom de egna organisationerna, där den som blir anklagad för något ska portas från rörelsen på livstid. Om Socialdemokraterna en gång försökte reformera bort kapitalismen, söker denna vänster reformera bort vår inre patriark.
Identitetspolitikens metoder gör inte organisationer bättre på att hantera allvarliga övertramp. Dess “trygga rum” kretsar kring vänskapsband och personlig lojalitet: en perfekt grogrund för att anklagelser inte tas på allvar om de riktas mot “fel” person, med tillräckligt hög status. Hotet om att bli utslängd för minsta lilla snedsteg gör risken större för mörkläggning, inte tvärtom.
Som exempel kan vi ta den amerikanska vänsterorganisationen International Socialist Organisation, ISO, som öppet försvarade identitetspolitik. 2019 hamnade de i en djup kris som slutade i organisationens upplösning efter att en “oberoende disciplinär kommitté” kommit fram till att ledningen mörkat ett övergrepp. De drog den logiska slutsatsen av identitetspolitiken: ge upp försöket att bygga det revolutionära partiet.
Denna identitetspolitiska vänster tror inte längre på socialismen – de tror inte ens på kamp för meningsfulla reformer. Istället söker de likt religiösa sekter svaren inom sig själva. Om de blir riktigt moraliska individer, som aldrig äter kött, återvinner metallburkar, bojkottar Amazon, åker tåg och uttrycker sig politiskt korrekt, då kommer frälsningen. Och kan man inte frälsa samhället, kan man i alla fall frälsa sig själv och sitt samvete.
Slutligen får vi ställa en kanske otrevlig fråga: vad händer den dagen då anklagelser läggs fram som en medveten lögn av en infiltratör? Vi behöver inte gå tillbaka till IB-affären, socialdemokraternas åsiktsregistrering av kommunister under efterkrigstiden, för att visa på att sådant förekommer. Det räcker med att gå tillbaka till 2016 då Martin Fredriksson avslöjade att han hade varit informatör åt Säpo i flera år, samtidigt som han var medlem i AFA.
Den enda slutsatsen vi kan dra av de senaste årens beteende från dessa vänsteraktivister är att de skulle göra samma sak. Om en organisation inte omedelbart anser den anklagade skyldig, skulle de utlysa bojkott och inleda en kampanj av trakasserier och ryktesspridning – och omedvetet agera som verktyg för den borgerliga staten. Inte så få av de som attackerar RKP ropar gärna om att “döda snutar” och liknande, inte minst anarkister, men uppvisar samtidigt en häpnadsväckande naivitet inför den borgerliga staten.
De senaste åren har vi sett exempel på hur ledande vänsterpersoner försökt krypa till korset och erkänna saker som inte stämmer – i hopp om att blidka borgerlig media. Corbyn erkände “problem med antisemitism”, vilket gjorde frågan till ett perfekt slagträ för högern. Vänsterpartiets falska erkännanden har fått samma effekt. Resultatet är att högern går till angrepp med ännu större aptit.
Vi använder istället Lenins enkla metod: säg sanningen – och kämpa för den politik arbetarklassen behöver.
En uppmaning
Majoriteten av dem som nu strösslar ishackor till höger och vänster har ingen aning om vad det betyder. Ytterst få av Ung Vänster eller RKU:s medlemmar har någon verklig kunskap om vem Leo Trotskij var, eller varför han blev mördad. Men de har, likt generation efter generation innan dem, lärt sig att hata trotskister. Varför? “För att de säljer en tidning”, ”De har för många partifanor på demonstrationer”, “De är störiga”. Den politiska diskussionen är på förskolenivå.
Man kan ställa sig frågan vad de anarkister som blev nedmejade av stalinisternas vapen under den spanska revolutionen på 1930-talet skulle säga om att dagens anarkister anammat stalinisternas språkbruk. Förmodligen skulle de uttrycka sig i betydligt hårdare ordalag än den ovan citerade före detta SUF:aren.
Stalin förfogade över en mäktig mördarmaskin. Våra nuvarande trotskist-jägare förfogar över klistermärken och ishacke-emojis på sociala medier. I sin besatthet av att skada RKP är det inte RKP de skadar: vi tar bara chansen att förtydliga vår politik. Däremot skadar de sina egna organisationer och ibland även rörelsen.
Vi uppmanar Ung Vänster, RKU och SUF att sätta stopp för kampanjen och börja prioritera kampen mot våra gemensamma klassfiender. Dessa metoder borde en gång för alla köras ut från vänstern. De enda som gynnas av att vänsterorganisationer bedriver smutskastningskampanjer mot varandra är högern och kapitalisterna.
Men vi kommer inte att ligga sömnlösa och fundera över vilka val som andra vänsterorganisationer gör. Vi kommer fortsätta att bygga RKP och vår international RKI. För att omkullkasta kapitalismen behövs revolutionär organisering. Det är det viktiga.