Stort gensvar för kommunism på jättedemo i Malmö – till vissas förtret

Söndagen 25 februari samlades över 10.000 till stöd för Palestina i den största demonstrationen på åtminstone tio år i Malmö. Längs gata efter gata strömmade vad som kändes som ett oändligt tåg av människor fram, i en väldig uppvisning av kampvilja mot imperialismen. RKP i Malmö blev i praktiken översvämmade av intresset vid vårt kommunistiska bord, där vi organiserade för en global intifada mot imperialismen. Men för ett par självutnämnda “kommunister” var detta positiva gensvar så upprörande att de kände sig tvungna att handgripligen försöka stoppa oss. 

I ett läge där imperialismen i väst mangrant ställer sig bakom Israels krig, är det uppenbart att vi kommunister har ett ansvar för att organisera mot den. Det är det bästa stödet vi kan ge till folken i Mellanöstern, där den fruktansvärda ilskan hotar att vilken dag som helst slå över i en revolutionär intifada över hela regionen. Parollen om en global intifada är inget orealistiskt önsketänkande: det är det enda realistiska sättet att ta strid för Palestinas frigörelse.

Detta är tydligt för allt fler, och vi blev i det närmaste överväldigade av det enorma intresset från första stund i demonstrationen. Det var nästan som att en kö behövdes för att tala med våra kamrater. 

En person kom fram, kollade på böckerna på bordet och sa direkt ”Jag vill gå med!” och gav sina kontaktuppgifter. Två gymnasieelever gick fram till bokbordet, väntade på kamraters uppmärksamhet och började tala sinsemellan: ”Kolla, det här är riktiga kommunister, inte stalinister – de har Trotskij-böcker!”

Detta är ett fenomen över hela världen: ungdomar som söker sig till kommunismen, börjar studera dess historia i jakt på den genuina revolutionära kommunismen – alltså trotskismen! Vi bildar Revolutionära kommunistiska partiet just för att samla denna revolutionära förtrupp i en organisation, som grundval för att vinna arbetarklassen.

De idéer och metoder rörelsen (inte) behöver

Alla uppskattade vårt kommunistiska budskap. Demonstranterna gav oss knappt en lugn stund. Till och med organisatörerna besökte vårt bokbord. En person frågade om att bli kontaktad om framtida kampanjer kring Palestina och hur de kan hjälpa till. En annan sa: ”Jag har träffat era kamrater i Halmstad, Helsingborg och Stockholm – ni är seriösa”. 

Alla uppskattade vårt kommunistiska budskap – alla utom två individer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU). Två av deras ledande medlemmar, varav en är kassör i Skånedistriktet, verkade ha bestämt sig för att deras enda mål på demonstrationen skulle vara att stoppa oss från att organisera kommunister. Under hela demonstrationen trakasserade de våra kamrater, skrek på dem och försökte avbryta deras samtal. 

Vårt värsta “brott” verkar ha varit att vi hade hammaren och skäran på våra flaggor. När de inte lyckades tysta våra kamrater bestämde sig dessa två ljushuvuden för att försöka stjäla dessa flaggor. I ett fall lyckades de inte rycka ifrån en kamrat flaggan, i ett annat fall stal de en vi lagt ifrån oss men vi hann ifatt dem – men i det sista fallet hann de springa iväg med flaggan, och har fortfarande inte lämnat tillbaka den. 

Det är värt att känna till att den enda regeln som demonstrationens organisatörer satt upp var att det inte fick finnas några diskriminerande banderoller och flaggor. Men kanske dessa “kommunister” ansåg att hammaren och skäran är diskriminerande? För vår del anser vi att det är symbolen för den revolutionära kampen för alla förtrycktas frigörelse.

Kombinationen av att skrika, trakassera och stjäla kan inte beskrivas som något annat än huliganmetoder. Efter att fanan hade stulits talade vi med en organisatör, som konstaterade: “Det här är det barnsligaste jag har hört”. Helt sant. 

Huliganmetoder hör inte hemma i arbetarrörelsen. Vår fiende är kapitalistklassen – imperialisterna som slaktar Palestinas folk! Vår fiende är inte andra flyglar inom arbetarrörelsen, särskilt inte andra kommunister – något vi tror att alla genuina klasskämpar i RKU och Kommunistiska partiet måste hålla med om. 

Uppenbarligen handlade detta om mer än flaggor. Medan vi pratade med folk och organiserade, delade några RKU-medlemmar ut Proletären som godis utan att ens prata med folk. Resten stod och kollade bara argt på oss i en hop som pingviner. Vore det inte en vettigare sysselsättning att själva organisera kommunister? 

Kommunism eller stalinism

Det finns en politisk grundval för beteendet. I uttalandet från Kommunistiska partiets senaste kongress lyder slutsatsen enligt följande:

“Bland alla solidaritetsaktioner och paroller är kravet på att isolera och bojkotta Israel det viktigaste och mest kraftfulla. Allt ekonomiskt, politiskt, militärt, kulturellt och idrottsligt utbyte med Israel måste upphöra tills dess att ockupationen av Palestina upphört. Kommunistiska Partiets 20:e kongress uttalar sitt fulla stöd för det palestinska folkets kamp och uppmanar till ett omfattande stöd till motståndskampen som måste få föras på det palestinska folkets egna villkor.”

Bojkott, som det viktigaste och mest kraftfulla?! Hur många år har olika vänsteraktivister inte kallat till det – och med vilket resultat? Inget! Det som behövs är klasskamp mot imperialismen. Det är arbetarklassen som har den styrkan. Låter det för svårt att organisera? Målet med RKP och vår kommunistiska international är just att kunna göra detta.

Påståendet om att kampen måste föras på “det palestinska folkets egna villkor” är närmast som identitetspolitik, fast i nationsfrågan, med exakt samma brister. Lenin som kämpade för nationernas frigörelse, kämpade samtidigt hela sitt liv mot denna typ av nationalistiska eftergifter. Vilken representant för det palestinska folket är det KP tycker att man måste underordna sig – Hamas, PLO, eller kanske drottning Rania av Jordanien? Den sistnämnda använder just sin “palestinska” identitet för att hindra folket i Jordanien från att gå ut i kamp till stöd för Palestina. 

Vi kommunister har ett ansvar för att kämpa för det program som behövs, inte det som en eller annan godtyckligt utvald representant för “folket” anser är acceptabelt. Men det är inte omöjligt att det är Kommunistiska partiets felaktiga hållning just här, som gör att det är de (och ingen annan) som i flera städer aktivt tagit strid mot ens rätten att tala om behovet av en socialistisk revolution i Palestinarörelsen.

Allt detta har sina rötter i den stalinistiska tvåstadieteorin som separerar den kommunistiska kampen från kampen för demokratiska rättigheter och kampen mot imperialismen. I kampen för demokratiska rättigheter påstår man att man kan samarbeta med en del av den härskande klassen, som man ger epitetet “progressiv”. Slutsatsen blir en så kallad folkfront, en allians där man underordnar sig liberaler och ibland även uppenbara reaktionärer och imperialister. 

I förbigående kan man tillägga att denna oheliga och principlösa allians med “det mindre onda”, är precis vad Vänsterpartiet använder för att motivera samarbetet med S och C – och reformister i USA för att bygga stöd för det borgerliga Demokratiska partiet. 

Själv kommer jag från Iran, där kommunismen alltid helt dominerat arbetarrörelsen. Och under revolutionen 1979 låg makten i praktiken i arbetarklassens händer – man behövde bara beslutsamt och medvetet gripa den. Men de stalinistiska ledarna för Tudehpartiet vägrade ta makten: de skapade en “anti-imperialistisk” front med den reaktionära prästen Khomeini och lämnade över makten till islamisterna. Bara några år senare slaktades hela iranska arbetarrörelsen – tiotusentals kommunister mördades av denna “anti-imperialist”! Det finns otaliga exempel på sådana katastrofer världen över, där folkfrontstaktiken bokstavligen förintat hela kommunistpartier. 

I alla dessa fall har stalinisterna – istället för att bilda en kommunistisk ledning – tagit på sig rollen som polis, för att hindra arbetare från att ställa för revolutionära krav. De har spelat rollen som reformister, och så våldsamt som krävts avväpnat de arbetare som vill gå längre. I detta följer alltså RKU-medlemmarnas beteende en lång tradition, med en viktig skillnad: med så svaga styrkor, framstår deras försök att stoppa genuin kommunistisk organisering framförallt som patetiskt. Unga RKU-medlemmar som vi pratade med, som inte hunnit skolas in i alla stalinismens avarter, tyckte bara att dessa ledande kamraters beteende var märkligt. De var glada över att det fanns andra kommunister på plats. 

Den revolutionära vägen framåt

I land efter land har det redan börjat uppstå blockader av vapenexporten – den senaste gruppen att ansluta sig är hamnarbetarna i Indien. I Mellanöstern ser allt fler den härskande klassens hyckleri, när de gråter krokodiltårar i media för Gazas barn – men behåller USA-baserna, låter USA försörja den israeliska krigsmaskinen, och lyfter inte ett finger för att stoppa slakten. Det är mycket möjligt att den förestående markinvasionen av Rafah kommer att tända eld på hela regionen. I väst kan vi vänta oss en ny våg av enorma massdemonstrationer.

Demonstrationen i Malmö var den största i Sverige hittills, men den återspeglar fortfarande bara en liten del av den verkliga ilska och kampvilja som finns under ytan. Bristen på organisering är lika smärtsam i Malmö som i andra städer – man klarar inte att mobilisera genom mer än sociala medier och kontakter. Tänk vilken potential som skulle finnas om man började nå ut på ett seriöst sätt med affischer, flygblad, kommittéer på arbetsplatser och skolor, och så vidare. Men detta uppstår i allmänhet inte ur tomma intet – det skulle behöva organiseras av ett revolutionärt kommunistiskt parti. 

Utan organisering kommer rörelsen att ha svårt att ta sig ur ett stadium där den enstaka dagar flammar upp, för att sedan kollapsa tillbaka in i förvirring och demoralisering. Det behövs ett revolutionärt perspektiv, som bygger på den potential som utvecklas i situationen världen över. Det behövs ett revolutionärt program, som visar hur vi ska gå från det nuvarande helvetet i Palestina till befrielsen av alla folk i regionen – vilket också hänger ihop med kampen mot vår egen härskande klass i de imperialistiska länderna. 

I denna kamp bygger vi på århundradens erfarenheter, som sammanfattats i teoretisk form av giganter som Lenin. I sina teser i nationsfrågan, som antogs på Kommunistiska internationalens andra kongress 1920, betonar han följande:

“Kominterns hela politik i den nationella och den koloniala frågan måste baseras på ett närmande mellan proletärerna och de arbetande massorna inom alla nationer och länder för gemensam revolutionär kamp för att störta godsägarna och bourgeoisin. Endast ett sådant närmande garanterar nämligen den seger över kapitalismen, utan vilken det är omöjligt att avskaffa det nationella förtrycket och ojämlikheten.”

Detta är de idéer som byggde den kommunistiska internationalen under åren efter ryska revolutionen, som var början på ett enormt uppvaknande för alla nationer världen över. Jag hoppas att alla våra läsare – särskilt en och annan RKU-medlem, som är nyfiken på den verkliga leninismen – går in och läser teserna själv

Kampen mot imperialismen, kampen för nationernas frigörelse, kampen för Palestinas frigörelse – inget av detta går att skilja från kampen mot kapitalismen. Därför går det inte heller att skilja från kampen för att bygga det parti arbetarklassen behöver för att störta kapitalismen. Alla som vill vara med i den kampen, bjuder vi in till att hjälpa oss att bygga Revolutionära kommunistiska partiet och vår international.

Esaias Yavari

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
810FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna