Världsperspektiv 2016 – Del 3

Detta är världsperspektiv 2016, ett dokument som antogs på Internationella Marxistiska Tendensens (IMT) världskongress. Syftet med dokumentet är att förklara de främsta ekonomiska, sociala och politiska tendenserna i världen idag och ge ett perspektiv för utvecklingen av klasskampen i den kommande perioden.

Världsrelationer

När det kommer till internationella relationer saknar den nuvarande perioden motstycke i historien. Förr i tiden fanns det alltid åtminstone tre eller fyra stormakter som tävlade om dominans på en europeisk eller global nivå. Således gick internationella relationer under långa perioder mot någon slags jämvikt som då och då avbröts av krig.

Den ekonomiska instabiliteten uttrycker sig också genom en växande politisk instabilitet. De internationella relationerna har inte varit så laddade med spänningar sedan andra världskriget. Den amerikanska imperialismens aggressiva expansionistiska tendenser efter Sovjetunionens fall har skapat en kaotisk situation överallt: på Balkan, i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika, Pakistan och på senare tid även i Afrika.

Före andra världskriget hade Trotskij redan förutspått att USA skulle komma att bli den dominerande världsmakten efter kriget, men han tillade att USA skulle ha dynamit inbyggt i sina grundvalar. Den förutsägelsen bekräftades på ett dramatiskt sätt med framväxten av terrorism i USA och internationellt och USA:s oförmåga att driva igenom sin vilja som det har gjort tidigare.

USA etablerade sig som den dominerande världsmakten 1945. Den amerikanska maktens uppgång sammanföll med att de europeiska imperialistiska staternas makt kollapsade. Andra världskriget hade krossat både Japan och Västeuropa. USA dominerade ekonomiskt, militärt och politiskt, även om de konfronterades av Sovjetunionens makt.

En orolig jämvikt bildades som varade nästan ett halvt sekel. Makten fanns inte i London, Paris eller Warszawa. Den fanns i Moskva och Washington. På den tiden fanns det inga möjligheter för USA att lägga sig i länder som Irak, Syrien eller Jugoslavien, som låg inom den sovjetiska intressesfären. Washington hade ännu mindre någon tanke på att agera i Ukraina eller Georgien, som fortfarande var en del av Sovjetunionen.

Allt detta förändrades i och med Sovjetunionens kollaps för drygt två årtionden sedan. Tyngda av en intern kris och under trycket av en massiv proteströrelse tvingades Moskva dra sig ut ur Östeuropa. Den sovjetledda Warszawapakten avvecklades. Men Nato fortsatte däremot att existera som ett potentiellt hot mot Ryssland.

På 1980-talet gav den amerikanska presidenten Ronald Reagan en muntlig försäkran till Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov om att västvärlden inte hade för avsikt att expandera Nato österut till Sovjetunionens inflytelsesfär. Det var en lögn. Under de senaste två decennierna har USA systematiskt expanderat Nato österut och införlivat flera länder som tidigare befann sig inom ramen för Sovjetunionens inflytelsesfär.

Den tyska och amerikanska imperialismen låg bakom Jugoslaviens upplösning – en helt och hållet reaktionär utveckling för folken i Jugoslavien och en fullständig förnedring för Ryssland. Även om Ryssland hade soldater stationerade där, fick väst ta över medan den ryska armén förvisades till en maktlös åskådare.

Förr i tiden skulle motsättningarna vi ser på världsskala ha lett till världskrig. Men detta är inte längre ett möjligt utlopp. Styrkeförhållandena i världen tillåter inte det. Detta innebär dock inte att vi befinner oss i en fredlig epok. Tvärtom får motsättningarna uttryck i en aldrig sinande rad av mindre krig som leder till en fruktansvärd blodspillan och kaos.

Även om USA fortfarande är otroligt mäktigt, är det långt ifrån allsmäktigt. Krigen i Afghanistan och Irak visade den amerikanska imperialismens begränsningar. Inte ens den största imperialistiska staten har råd att vara direkt involverad i ett stort antal konflikter runt om i världen.

Den finner sig snart ekonomiskt men också politiskt utmattad, då folkopinionen svänger kraftigt mot interventioner i utlandet. Detta förstod inte George W. Bushs kortsiktiga styrande klick. Det får nu istället hans efterträdare lära sig på ett plågsamt sätt.

Ryssland och Amerika

Putin och ObamaPådrivna av USA-imperialismen avancerade Nato ända fram till Rysslands gräns. Först införlivades Balkanstaterna i Nato, och sedan gick Polen med. Men när amerikanerna försökte dra in Georgien i Nato, gick de ett steg för långt. Den ryska armén skickades dit och Georgien krossades snabbt.

Nu var det amerikanernas tur att bli förödmjukade, när ryssarna beslagtog stora mängder vapen och utrustning (till och med toalettsitsar) som Washington hade försett den härskande klicken i Georgien med.

Det var en tydlig varning till amerikanerna. Kreml sade: ”Hit men inte längre!” Men den amerikanska härskande kretsarna är blinda, döva och stumma. När tyskarna var redo att dra sig ur konflikten i Ukraina i slutet av 2013, ingrep John McCain och hans republikanska allierade och tvingade Obama att agera.

De ville slå ett slag emot Ryssland som hämnd, och dra Georgien närmare EU och Nato. Det var extremt naivt att tro att Putin passivt skulle acceptera förlusten av Ukraina. Det var ännu naivare att förvänta sig att han skulle acceptera att förlora Krim, där den ryska flottan har en stor bas i Sevastopol.

Högerkuppen i Kiev, som stöttades av extremnationalistiska och fascistiska krafter, lyckades störta Janukovytjs regering, men kastade samtidigt därigenom Ukraina ned i en avgrund av ekonomisk kollaps och inbördeskrig. Västvärlden har förutsägbart nog inte uppfyllt något av sina löften till det ukrainska folket. De har inte heller gjort något för att stå upp mot Ryssland, trots att de har hytt med näven och hotat med åtgärder.

Sanktionerna mot Ryssland har inte försvagat regimen utan stärkt den. Innan krisen i Ukraina och USA:s sanktioner hade inte Putin någon särskilt stark ställning. Men de åtgärder som USA tagit för att ”straffa Ryssland” har haft motsatt effekt än den avsedda. Putin kunde rida på en våg av patriotism, och hade vid ett tillfälle ett stöd på nästan 90 procent.

På ytan kan det verka paradoxalt att Putin har kommit stärkt ur krisen i Ukraina och Syrien. Västs ansträngningar för att isolera honom har varit bedrövliga misslyckanden. I Syrien är det nu han som bestämmer.

Och även om USA fortsätter med sina sanktioner på grund av Krim och Ukraina, kan vi förutspå med säkerhet att dess europeiska allierade i tysthet kommer att släppa sina. Den krisdrabbade europeiska ekonomin behöver den ryska marknaden och rysk gas lika mycket som den europeiska borgerligheten behöver rysk hjälp att ordna upp röran i Syrien och stoppa den ändlösa strömmen av flyktingar.

Men om vi undersöker situationen på djupet blir det tydligt att den inte är så stabil som det ser ut. Den ryska ekonomin fortsätter att krympa, drabbad av det sjunkande oljepriset och västerländska sanktioner. Reallönerna faller.

Medelklassen kan inte längre tillbringa trevliga helger i London och Paris. De klagar men de gör ingenting. De ryska arbetarna påverkades av den officiella propagandan om Ukraina. De blev förfärade av ukrainska fascister och ultranationalister och Putin kunde dra nytta av den naturliga sympati de kände med sina bröder och systrar i östra Ukraina. På denna grundval har hans opinionssiffror skjutit i höjden.

Putin kan behålla greppet om makten under en tid, men allt har sina gränser och i slutändan presenterar historien alltid sin räkning. Den ekonomiska krisen har lett till ett kraftigt fall i många arbetares levnadsstandard, särskilt utanför Petersburg och Moskva.

Massorna är tålmodiga, men deras tålamod har gränser. Vi såg bevis för detta i slutet av 2015 när lastbilsförarna strejkade. Ett litet symtom kanske, men ändå ett symptom på att ett missnöje hos de ryska arbetarna förr eller senare kommer att hitta ett uttryck i större protester och strejker.

I AW:s artikel ”The Revolution Betrayed: A Marxist Masterpiece” gavs följande analys:

”Spektaklet med de stora ryska monopolen som berikar sig på folkets bekostnad provocerar fram en brinnande känsla av ilska. Det är inte som i väst där människor har haft flera generationer på sig att vänja sig vid kapitalismen. De kanske inte gillar det som följer av det, men de flesta betraktar systemet som oundvikligt och nästan naturligt. De ifrågasätter inte vanligtvis kapitalisternas gudagivna rätt att äga industrier och exploatera arbetskraft. Men i Ryssland är saker annorlunda. I flera generationer har människor vant sig vid ett samhälle där produktionsmedlen är i statens händer, och där staten, åtminstone på papperet, skulle försvara arbetarnas intressen. Den stora majoriteten anser att de privatiserade företagens ägare bara är skurkar som har stulits folkets egendom. Och detta är helt korrekt. Kapitalismen har ingen legitimitet i arbetarklassens ögon. Detta är en mycket viktig skillnad i jämförelse med väst, och en som kan ha enorma konsekvenser i nästa period.”

Detta kan också tillämpas på de andra före detta stalinistiska länderna. Sovjetunionens och de planerade ekonomiernas fall var det största nederlaget för arbetarklassen på den här sidan av det andra världskriget. Med den ekonomiska fattigdom som följde av det kom också social och moralisk fattigdom.

Alienation, korruption, högerextrema förföljelser, våldsamma nationella splittringar plågar dessa länder medan prokapitalistisk och antikommunistisk propaganda når hysteriska nivåer och förgiftar medvetandet. Men det skulle vara ett misstag att dra pessimistiska slutsatser av detta.

Massorna i Östeuropa har inte upplevt ett framgångsrikt uppsving som det efter andra världskriget. Till skillnad från arbetarklasserna i de västliga länderna, kommer deras illusioner inte att vara lika starka och revolutionära slutsatser kan nås i förvånansvärda hastigheter.

Resningarna i Bosnien och Bulgarien, myterierna i Ukraina och mycket stridbara strejker i Polen och Slovakien är bara några exempel på den explosiva karaktär som kommer att känneteckna det som komma skall i de före detta deformerade arbetarstaterna.

Putin kände sig självsäker nog för att starta en militär offensiv i Syrien, som förvånade västvärlden. Resultatet av detta är att en person som skulle bli en internationell paria [någon som alla håller sig borta från] nu i praktiken bestämmer Syriens öde.

För inte så länge sedan öste Obama och utrikesminister Kerry sin vrede över mannen i Kreml. Sedan dyker plötsligt Putin upp i FN och hamnar i händelsernas centrum. Han syns även offentligt tillsammans med och gör en mycket omskriven handskakning med USA:s president – men helt säkert inte en särskilt vänskaplig sådan.

För Putin var det huvudsakliga syftet i Syrien att se till att Assad kunde behålla makten som en pålitlig rysk allierad, och att stoppa de islamistiska rebeller som började komma allt närmare de viktigaste områdena för Assads stöd i de västra delarna av landet – och Rysslands baser där. Åtminstone kan man säga att Putins avsikter var klara och entydiga. Det gjorde att han verkade stark.

Obama, å andra sidan, är en man med en kraftigt splittrad kongress och en rabiat republikansk opposition. Han är mycket medveten om risken med att delta i ett krig på marken i Irak. Det amerikanska folket är trötta på utländska äventyr. Det, och inte några pacifistiska eller humanitära skäl, är anledningen till att han är angelägen om att undvika att sätta in amerikanska styrkor på marken i Syrien.

Anledningen till USA:s motsägelsefulla politik i Syrien är inte svår att se. De enda allvarliga militära aktioner mot jihadister i Syrien har varit de som utförs av ryssarna i samarbete med Bashar al-Assads syriska armé. De enda allvarliga militära aktionerna mot IS i Irak (bortsett från de kurder som endast kommer att kämpa i sina egna områden) utförs inte av den så kallade irakiska armén och dess amerikanska uppbackare, utan av den Iran-stödda shia-milisen och delar av den iranska militären.

I praktiken har amerikanerna varit tvungna att erkänna detta och accepterar Rysslands och Irans krav om att Bashar al-Assad måste förbli vid makten under en överskådlig framtid. Det är därför Obama var tvungen att komma fram till ett avtal med Iran om kärnvapen, ett avtal som är hatat av Saudiarabien och Israel samt av hans republikanska vänner i kongressen.

Kort sagt måste han gå alla till mötes samtidigt. Detta gör att han framstår som svag. Den ryska ledaren återvände till Moskva övertygad om att amerikanerna skulle göra exakt samma sak i Syrien som i Ukraina – det vill säga ingenting av betydelse, och han hade inte fel.

Ryssarna fördubblade sina vapenleveranser till Damaskus, där det vällde in vapen och utrustning. De har lanserat en serie bombangrepp mot IS och andra mål. De ryska räderna har effektivt förändrat styrkeförhållandena på slagfältet.

Detta tvingade USA och dess allierade att intensifiera sina bombningar som dittills varit halvhjärtade och syftat till att begränsa IS snarare än att besegra dem. Således har ryssarna drivit gäck med den amerikanska diplomatin vid varje steg. I Syrien var Washington tvungna att svälja sin stolthet och acceptera Moskvas villkor. Detta har förändrat styrkeförhållandena i grunden, inte bara i Syrien utan i Mellanöstern som helhet.

Mellanöstern

Putin och Obama”C’est pire qu’un crime, c’est une faute” (”Det är värre än ett brott, det är ett misstag”). Dessa berömda ord som tillskrivs Louis-Antoine-Henri de Bourbon-Condé, hertig av Enghien kanske kan fungera som en passande gravskrift för USA:s imperialistiska utrikespolitik under de senaste decennierna.

Elden som uppslukar Mellanöstern är en direkt följd av den kriminella invasionen av Irak och USA-imperialismens fortsatta inblandning i denna olyckliga region.

Efter att ha destabiliserat Irak och reducerat landet till en rykande, krigshärjad ruin, har amerikanerna och deras allierade stöttat reaktionära krafter i Syrien som nu utgör ett allvarligt hot mot deras intressen. Men det så kallade ”kriget mot terrorn” som påstås har förts i nästan femton år i Irak har inte lycktas med någonting alls.

Politikerna i Washington förstod ingenting och förutsåg ingenting. Genom att förstöra den irakiska armén och Saddam Husseins gamla statsapparat rubbade de maktbalansen i regionen och skapade ett vakuum där dess gamla fiende Iran klev fram.

När den amerikanska armén stormade in i Irak fanns inte al-Qaida i landet. Nu befinner sig hela regionen i klorna på jihadistiska galningar. Detta är ett direkt resultat av den amerikanska imperialismens inblandning.

Sent omsider har amerikanerna insett den katastrofala situationen de själva har skapat och som nu hotar dem. Nu står USA inför det växande hotet från jihadistiskt våld, som sprider sig som en okontrollerbar epidemi över Mellanöstern och Nordafrika, över Saharaöknen för att bryta in i Nigeria och indragandes grannländerna Niger, Tchad och Kamerun.

Hur ska världens största militärmakt bemöta detta hot? De var tvungna att nöja sig med att bomba från hög höjd. Men det är en öppen hemlighet att endast bomber inte kan vinna krig, och särskilt inte krig som det i Irak och Syrien. Amerika och dess allierade har bombat IS baser i över ett år. Men effekten på IS verkar ha varit minimal.

Det stämmer att den självutnämnda Islamiska Staten, med sina grymma och omänskliga straff, korsfästelser, halshuggningar och steningar till döds, dess förtryck av kvinnor och attacker mot kultur och utbildning utgör en reaktionär missbildning – en återgång till ett mörkt och primitivt förflutet.

Men allt detta är bara en spegelbild av imperialismens brott, de urskillningslösa bombningarna, tortyren och misshandlingarna av fångar i Abu Ghraib och på Guantanamo Bay. Imperialismens interventioner i Mellanöstern sedan 2001 har kostat mellan 1,3 och 2 miljoner liv och ledde till att många miljoner fler förlorade sina hem och nu bor i barbariska förhållanden. Detta faller under rubriken ”collateral damage” (engelska för ”sidoskador”).

Imperialisterna behöver en ursäkt för sin brottsliga aggression i Mellanöstern, och detta får de bekvämt nog genom de mord som genomförs av jihadister. Den imperialistiska propagandamaskinen har flitigt byggt upp intrycket av ett allsmäktigt IS. Men händelserna kommer att visa att IS är inte så allsmäktigt som de verkade. Efter ryssarnas ingripande har IS och andra de jihadisterna snabbt tvingats på defensiven.

Den ryska interventionen har förändrat allt. Det har tvingat amerikanerna att intensifiera sin verksamhet. Men för att besegra IS behöver de soldater på marken. Personerna i fråga får bara inte vara amerikanska. Ett litet antal av amerikanska Special Forces har varit inblandade på marken, men i vilken utsträckning är oklart.

Oturligt nog för Obama kan man inte besegra Isis med små styrkor, utan det krävs stora. Hur ska detta problem lösas? Vissa obotliga optimister har satt sina förhoppningar till den irakiska armén. Men det är den mest fåfänga tänkbara illusionen. När de förstörde den irakiska armén 2003, tog amerikanerna bort den enda militära styrka i regionen som kan verka som en motvikt till Irans makt.

Nu är de patetiska resterna av den krossade styrkan demoraliserad och inte i stånd att slåss mot Isis eller någon annan. Den totala avsaknaden av stridsförmåga visades sommaren 2014 när den irakiska armén sprang iväg som skrämda kaniner och utlämnade Mosul till Isis-jihadisternas nåd.

Samtidigt har den ”moderata oppositionen” i Syrien visat sig vara fullständig fiktion. Med några få undantag är nästan alla grupper som kämpar emot Assad islamistiska fanatiker av ett eller annat slag. De är mer intresserade av att kämpa emot Assad-regimen än att bekämpa Isis. Huvuduppgiften för dessa ”moderata” grupper är att fungera som en brygga för att förse vapen skickade av amerikanerna till jihadistiska organisationer.

Amerikanerna meddelade att de skulle bilda en stridsstyrka med 5000 av dessa ”moderata”, men erkänner nu att det endast finns en handfull kvar på marken (var de är och vad de gör är fortfarande ett fullständigt mysterium). Andra har dödats av al-Qaida – som fick information om var de befann sig från USA:s allierade, Turkiet – eller har gått över till al-Qaida, och överlämnat sina vapen.

I slutändan har USA tvingats överge alla sina planer i Syrien. Stödet till de ”moderata” rebellerna har skalats ned betydligt. Samtidigt har de tvingats ge mer stöd till de kurdiska styrkorna i YPG. Runt YPG har de startat Syrian Democratic Forces (SDF) och Demokratiska syriska kongressen.

YPG har visat sig vara ytterst effektiva i Syrien, främst eftersom det är en folklig milis baserad på ett demokratiskt och icke-sekteristiskt program. Med 50 000 – 70 000 soldater överträffas de bara av Assads armé som har sämre utbildning, moral och motivation än dem. Med inrättandet av den Demokratiska syriska kongressen det de facto blivit en kurdisk småstat.

YPG är för närvarande utan tvekan den mest progressiva rörelsen i Mellanöstern. Men de blir utnyttjade av USA för fullständigt reaktionära anledningar. USA:s imperialism syftar till en upplösning av Syrien i småstater som drivs av olika miliser och krigsherrar som de sedan kan spela ut mot varandra för att behålla sin kontroll. För imperialisterna är parollen om små nationers självbestämmande alltid ett reaktionärt bedrägeri och en fälla.

Just nu tvingas de att använda sig av kurderna för att bekämpa IS för deras räkning. Men vid ett visst stadium kommer imperialisterna även att försöka använda denna söndra och härska-taktik mot kurderna själva.

Samtidigt som vi stödjer de progressiva aspekterna av den kurdiska rörelsen och försvarar det kurdiska folkets rätt till självbestämmande måste marxister varna för att blanda ihop den kurdiska kampen med den amerikanska imperialismens intriger, samt kritisera det kurdiska ledarskapets inkonsekvens och brister.

Förändringarna i USA:s politik gentemot kurderna har fördjupat splittringen mellan Washington och dess turkiska allierade vars al-Qaida-kopplingade proxyarméer kommer att förlora direkt och indirekt stöd från USA.

Turkiet betraktar YPG och dess systerorganisation PKK som ett hot och har stötts bort av amerikanernas nya linje. Detta har lett till den ironiska situationen där det drar ihop sig till ett lågintensivt krig mellan USA-stödda SDF och saudisk- och turkisk-stödda islamistiska krafter. Detta skulle kunna explodera i ett fullskaligt krig när som helst.

Förutom stödet till kurderna har USA insett att de behöver Iran-stödda styrkor, liksom Assad-regimen, för att stabilisera Syrien och förhindra att landet dränks av fundamentalistiska islamistiska grupper. Alla vet att striderna i Irak, bortsett från de kurdiska styrkor som främst är intresserade av att kämpa i sina egna områden, har utförts av Iran-stödda shiamiliser tillsammans med det iranska revolutionsgardet och att den irakiska armén är utbildad och under iranska officerares befäl.

Försöket att bygga upp militära styrkor baserade på ”moderata islamister” är också dömda att misslyckas. De olika fraktionerna är mer inriktade på att bekämpa Assad-regeringen och varandra än på att bekämpa IS. Sammandrabbningar mellan al-Qaida och grupper som tillhör det nybildade SDF (en USA-stödd grupp bestående av det kurdiska YPG och tvivelaktiga, men icke-jihadistiska delar av FSA) har ökat.

Därför har alla krav på ett regimskifte i Syrien bekvämt glömts bort och amerikanerna tvingats släppa sin tidigare krigiska inställning till Teheran för att nå en skakig kompromiss med Iran om deras kärnenergiprogram med ett löfte om att minska sanktionerna.

Detta var utan tvekan förödmjukande för Washington och en stor diplomatisk triumf för Teheran. Iran har nu kontroll över södra, östra och centrala Irak (Isis och kurderna kontrollerar västra och norra) och har ett stort inflytande i Syrien samt stora delar av Libanon, där det mäktiga pro-iranska Hizbollah har sin bas.

Washington har varit tvungna att vända sig till det enda hållbara alternativet: ett avtal med Iran – och Ryssland. Men detta är inte samma Iran som inte för så länge sedan blev demoniserat i den amerikanska pressen som en del av ”ondskans axelmakter”.

Det var inte så länge sedan som John Kerry spydde galla över Iran med krigiska fördömanden. Nu är plötsligt allt guld och gröna skogar i Washingtons kontakter med Teheran. Kerry håller försonande tal med strålande leenden och sjunger ljuva hymner till Irans ledare för deras stora visdom och måttfullhet.

Detsamma gäller USA:s kontakter med Ryssland – till och med ännu mer. För inte så länge sedan ansågs Vladimir Putins beteende vara oacceptabelt i en civiliserad värld; han skyddes och bojkottades. Nu är han plötsligt hjälten i Syrien. Denna utveckling ger upphov till allvarlig oro i Ankara och Riyadh. De amerikanska imperialisterna försöker närma sig båda sidor samtidigt, och i processen hamnar de i nya och olösliga motsättningar.

Dessa diplomatiska problem är ytterligare indikationer på röran amerikanerna skapat åt sig själva i Mellanöstern. Regeringen i Bagdad är starkt beroende av Iran. Saudiarabiens och andra länder i regionens oro är att Irak håller på att förvandlas till en iransk lydstat. Detta är inte alls vad Washington önskar, men det är den logiska följden av alla dess ageranden.

Deras inställning till Syrien är ännu mer motsägelsefull. Utåt fortsätter de att fördöma Assad och klaga på rysk ”inblandning” i Syrien, medan det i verkligheten sker en faktisk avspänning. Amerikanerna klagar över att ryssarna inte ger dem tillräckligt med information om sina mål i Syrien, att det är omöjligt för dem att samordna bombningar, att det finns en risk för olyckor och så vidare, och så vidare.

De klagar högljutt över att ryssarna inte bara bombar Isis utan också den ”moderata oppositionens” styrkor som attackerar den syriska armén i landets västra delar och stöttas av västmakterna. Men ryssarna ger detta ingen uppmärksamhet och fortsätter skoningslöst attackera sina mål.

Saudiarabien och Jemen

Det är en gammal diplomatisk regelatt nationer inte har några vänner, bara intressen. I Mellanöstern försöker USA balansera mellan de fyra regionala stormakterna – Iran, Saudiarabien, Israel och Turkiet – genom att först luta sig mot en, sedan mot en annan, i en evig balansgång.

I Irak genomför amerikanska soldater flyganfall parallellt med Iran-stödda marktrupper, medan de i Jemen stödjer saudiska flyganfall mot Huthi-rebellerna, som backas upp av Iran. USA säger att de snabbar på sina vapenleveranser till Saudiarabien, men signalerar desperat på samma gång till Teheran att de inte vill drabba samman med Iran över Jemen.

De saudiska härskarna står i kontrarevolutionens centrum i hela regionen. I årtionden har västvärldens ledare ständigt stöttat den reaktionära saudiska monarkin, fjäskat för den och cyniskt ignorerat de onda handlingar som utförs av de motbjudande varelser som styr och ställer i Riyadh, som vi kunde se vid den osaknade kung Abdullahs begravning.

Dessa fromma muslimer, ”de heliga platsernas beskyddare” och hittills en av USA:s mest trogna allierade, halshögg mer än femtio personer under bara ett år, och utförde andra små trevliga straff som spöstraff och korsfästelser. Men den ruttna saudiska regimen vilar på mycket skakig grund. Det finns ett växande missnöje som bubblar under ytan bland den förtryckta shia-befolkningen i Saudiarabien och hos en betydande del av ungdomen.

Detta kan vid ett visst stadium leda till ett uppror. Men det finns också en växande otålighet bland reaktionära wahhabistiska fanatiker som är mer sympatiskt inställda till Isis och al-Qaida än till kungafamiljen, som de ser som illegitim. Denna motsägelse undergräver regimen, som desperat försöker klamra sig fast vid makten.

Dessa var viktiga faktorer för den saudiska reaktionen på händelserna i Jemen. Helomvändningen i den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran ledde till ytterligare komplikationer för Washington. Det gjorde saudierna och israelerna rasande, då de ser Iran som huvudfienden. Iran har goda relationer med huthi-shia-miliserna som svepte genom Jemen och tog kontroll över Aden, där de drev ut saudiska marionetter. Som svar på detta beordrade Saudiarabien sitt flygvapen att bomba rebellerna.

Saudiarabien satte hastigt ihop en koalition med tio stater som ämnar att dränka Jemen-upproret i blod. Motvilligt anslöt sig USA och Storbritannien till koalitionen, dock har de undvikit direkta deltagande i bombningen. Koalitionsstyrkorna har brutalt bombat landet, pulveriserat dess infrastruktur, förstört skolor och sjukhus och dödat ett stort antal civila.

Tjugo miljoner människor är i akut behov av hjälp. Trots de mordiska bombningarna har huthierna inte krossats och bland befolkningen finns ett allmänt hat mot saudierna och dess allierade. Det faktum att den pakistanska armén nekade saudiernas begäran om att delta i deras militära aktioner mot huthirebellerna är tillräckliga bevis för att en markoffensiv i Jemen skulle sluta i katastrof.

Den nuvarande härskarklicken leker med elden. Den gamle kungen Abdullah var en mycket försiktig man som tenderade att undvika direkt inblandning i riskfyllda äventyr i utlandet som skulle kunna störa hans regims stabilitet. Men hans efterföljare är degenererade uppkomlingar: okunniga, dumma och alltför självsäkra. Förblindade av sin känsla av osårbarhet har de startat ett krig de inte kan vinna. Genom att ingripa militärt i Jemen riskerar Saudiarabien att destabilisera sin egen regim eller till och med provocera ett uppror.

Saudiarabien uppviglar medvetet religiös sekterism mot huthierna. Detta har lett till att al-Qaida har vuxit i stora delar av landet. Avrättningen av Nimr-al-Nimr var ett justitiemord beställt av den saudiska kungafamiljen. Det var en avsiktlig provokation avsedd att röra upp sekteristiska stridigheter mellan shia- och sunnimuslimer och pressa regeringen i Teheran till att vidta militära åtgärder mot Saudiarabien, som sedan skulle be om hjälp från USA.

Detta ledde omedelbart till att den saudiska ambassaden i Teheran stormades och att de diplomatiska förbindelserna med Saudiarabien avbröts. Allt detta var noga överlagt. Steg för steg fortsatte händelserna, som i en dans. Men denna dans är en dödsdans. Detta var en desperat handling av en regim som har allvarliga problem och står inför utsikten att störtas.

De saudiska gangstrarna missbedömde situationen i Jemen. De har rört upp vrede bland shiamuslimerna, som utgör minst tjugo procent av den saudiska befolkningen och tillhör de fattigaste och mest förtryckta skikten i samhället. Massdemonstrationer bröt ut i saudiarabiska städer med slagord som ”Död åt huset Saud”. Genom att ta sig vatten över huvudet har de saudiska härskarna själva skapat alla förutsättningar för en storm.

Turkiet

Turkiet bombar PKKTillsammans med Saudiarabien och Israel, utgör den turkiska staten den främsta kontrarevolutionära kraften i regionen. Även om de formellt är en del av Nato har Turkiet, under Erdogans reaktionära regim, i praktiken stöttat Isis och andra islamistiska krafter i Syrien.

Erdogans regionala ambitioner är välkända. Han vill återupprätta något som liknar det gamla Osmanska riket och lägga stora delar av Centralasien och Mellanöstern under turkisk kontroll.

För att främja detta försöker han använda de turkisktalande folken, som turkmenerna, för sina egna cyniska syften, precis som den ryska tsarismen i det förflutna använde sydslaverna som brickor i spelet i en expansiv utrikespolitik.

Det är också en öppen hemlighet att Erdogan har stöttat Isis och andra islamistiska gangstrar i ett försök att störta president Assad och ta delar av det syriska territoriet. Det är därför han har låtit ett stort antal islamistiska soldater korsa den turkiska gränsen till Syrien, medan han blockerat vapenleverans och frivilliga till de styrkor som slåss mot Isis i Syrien och brutalt krossat de kurder som bekämpar Isis.

Turkarnas nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan var en provokation som syftade till att skapa en konflikt mellan USA och Ryssland. Turkiet är medlem i Nato och har vädjat till sina allierade om hjälp.

Men även om de offentligt uttrycker stöd för Turkiets ”rätt att försvara sin nationella suveränitet” gjorde Nato ingenting. Putin använde däremot händelsen som en ursäkt till att flytta ett ryskt missilförsvarssystem av typen S-400 till Syrien, och därigenom ta kontroll över det syriska luftrummet.

Erdogans provokation uppnådde ingenting. Det hindrade inte president Hollande från att besöka Moskva eller efterlysa en bredare internationell koalition mot IS. I verkligheten är Erdogans regim inte stabil.

Förra året, när Erdogans AKP inte nådde sin målsättning om att vinna en absolut majoritet i parlamentet för att kunna konsolidera sin makt, genomförde de en attack mot den kurdiska rörelsen och hela vänstern som saknar motstycke. I parlamentsvalet i juli 2015 vann det kurdiska vänsterpartiet HDP överraskande nog 13 procent av rösterna.

Detta utgjorde ett hot mot Erdogans AKP:s framtid, i synnerhet i ljuset av mängder av korruptionsskandaler och tydlig svågerpolitik. Till och med efter det nyval som hölls under förhållanden av extrem terrorisering av vänstern och den kurdiska rörelsen, lyckades HDP stanna över 10 procentsspärren.

Det var på grundval av detta som Erdogan försökte stärka nationalistiska känslor genom att påbörja ett inbördeskrig mot kurderna och vänstern i Turkiet. Detta återspeglar att Erdogans regim är i kris, och att den, efter åratal av stabilitet som baserats på den ekonomiska högkonjunkturen, nu står inför en växande våg av missnöje och desillusionering medan ekonomin, som påverkats av världsekonomins inbromsning och Erdogans vårdslöshet, är på väg in i en kris.

Under sken av ett inbördeskrig försöker Erdogan konsolidera sitt eget vacklande styre. Men genom att göra detta destabiliserar han hela det turkiska samhället och lägger grunden för landets upplösning.

Den turkiska kapitalismen är oförmögen att lösa massornas problem, vilket är anledningen till att klasskampen har varit på uppgång under den senaste perioden. Vi såg potentialen för detta i rörelsen kring Gezi-parken 2013 och HDP:s framväxt.

Motsättningarna mellan den turkiska arbetarklassen och regimen kan inte täckas över särskilt mycket längre med repression och uppdelning längs nationella linjer. De otaliga strejkerna och mobiliseringarna som strejkerna i bilindustrin som snabbt spred sig och de otaliga mobiliseringarna efter bombningarna i Ankara – trots stora polis- och militärinsatser – är bara en försmak på kommande strider.

Israel

Palestinafrågan förblir olöst och fortsätter att förgifta det politiska livet i Mellanöstern. Abbas och den palestinska myndighetens försök att diplomatiskt isolera Israel i FN och andra internationella forum är meningslösa.

Förbindelserna mellan Obama-administrationen och Israels regering har blivit öppet fientliga sedan Netanyahu accepterade en inbjudan från republikanerna att tala på den amerikanska kongressen förra året.

När Netanyahu valdes avstod Vita huset från sedvanliga gratulationer. Det kom inget telefonsamtal från Obama. Istället fick statsministern ett kort samtal från utrikesminister John Kerry. Denna lilla incident, som i sig bara har en ringa betydelse, visar de växande motsättningarna mellan USA och Israel.

I ett försök att sätta press på Washington tog Netanyahu till den grövsta formen av utpressning. Den israeliska underrättelsetjänsten skaffade fram hemliga uppgifter om kärnvapensamtalen mellan Iran och USA från ”konfidentiella” möten med amerikanska tjänstemän samt från informanter, diplomatiska kontakter i Europa och avlyssning. De överlämnade dessa känsliga uppgifter till kongressmedlemmar.

På detta lömska sätt försökte Netanyahu sabotera affären med Iran. Wall Street Journal citerade en högt uppsatt amerikansk tjänsteman som sade att det är ”en sak att USA och Israel spionerar på varandra. Det är en annan sak att Israel stjäl amerikanska hemligheter och använder dem för att underminera USA:s diplomati.

Ännu kyligare blev det när Netanyahu uttryckligen uteslöt den så kallade tvåstatslösningen – hörnstenen i Washingtons fredsansträngningar. Vita huset varnade för att att Obama-administrationen skulle kunna göra en ”omvärdering” i sina förbindelser med Netanyahu.

Israel har fortfarande ett järngrepp om Västbanken. Gaza stryps långsamt och judiska bosättningar i de ockuperade områdena utvidgas obarmhärtigt. Palestiniernas ledare är helt impotenta, vilket leder till desperata handlingar från ungdomens sida, som kommer att spela Netanyahu i händerna. Detta är ännu ett slag mot Obama och USA-imperialismen, som har misslyckats i sina försök att finna en kompromisslösning.

Kinas uppgång

I öst står USA inför ännu en utmaning i och med Kinas uppgång. Efter krisen 2008 räddade Kina världsekonomin genom att suga åt sig en stor mängd överskottskapital (det vill säga överproduktion). Nu har dock Kinas roll i världen vänts till sin motsats. Som en uppåtstigande ekonomisk makt, hungrande efter råvaror till sina industrier, gjorde Kina insteg i Afrika och Sydamerika, där det huvudsakligen utvann råvaror. Nu står landet inför en överproduktionskris.

Likt Tyskland innan 1914, kan produktivkrafterna som byggts upp i Kina inte längre hållas inom landets gränser. Detta leder till konflikter med både omkringliggande stater och stora imperialistmakter. De enorma ekonomiska stimulansprogrammen har inte haft någon varaktig effekt. Kina ser sig nu tvunget att använda sig av prisdumpning för att få ut stora kvantiteter varor på världsmarknaden. Därmed har Kinas roll i världsekonomin vänts till sin motsats.

Precis som Tyskland tidigare i historien, strävar Kina efter en militär styrka och ett inflytande i världspolitiken som kan motsvara den ekonomiska makt man besitter. Landet försöker få till stånd en omfördelning av inflytandesfärerna i världen. För övriga stormakter, särskilt Japan och USA, uppfattas Kinas trängande ambitioner som mer och mer hotfulla.

Officiellt säger USA att man välkomnar Kinas steg upp till stormaktsstatus, så länge kineserna respekterar internationella normer och håller sig till sin plats i det ”multilaterala systemet”. I praktiken försöker USA emellertid hindra varje steg Kina tar på världsscenen.

USA har systematiskt blockerat Kina från att öka sitt inflytande i internationella finansorgan som IMF. Ett blygsamt förslag om att öka IMF:s tillgångar (och därmed ge något fler röster till Kina) har i åratal blockerats av den amerikanska kongressen. USA har också grusat ansträngningarna för att öka Kinas betydelse i Världsbanken.

För att möta Kinas växande inflytande i regionen har USA tillsammans med elva andra länder i Stillahavsområdet gått bakom ryggen på Kina för att upprätta frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership, där Kina är exkluderat, trots att landet är den viktigaste ekonomin i västra Stillahavsregionen. Trots detta fortsätter Kina att öka sitt inflytande i regionen, till USA:s förtret.

Detta ser vi exempel på i fallet med Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). Som vanligt använde sig USA av en så kallad uppdämningspolitik [USA:s strategi för att förhindra Sovjets expansion under kalla kriget, övers. anm.]. Men i praktiken har denna politik misslyckats. Kina har nu världens största reserver av utländsk valuta, som landet planerar att använda för att lansera en ny bank för att underlätta byggandet av broar, vägar och annan infrastruktur som är nödvändig för utvecklingen i Asien.

Den härskande klassen i Kina vill försäkra sig om att dess militära styrka och politiska inflytande ligger på samma nivå som dess ekonomiska styrka. Dess expansionistiska tendenser gör att den hamnar i konflikt med den amerikanska imperialismen i Stilla havet, som kommer att bli det avgörande området i världshistorien.

USA befarade helt riktigt innan banken blivit verklighet att den skulle innebära ett utökat kinesiskt inflytande i ett område som är avgörande för USA:s egna intressen, och försökte därför sabotera planen. Bakom kulisserna satte amerikanarna press på sina allierade att inte gå med i banken.

När Storbritannien blev första landet utanför Asien att söka medlemskap klagade en amerikansk tjänsteman över Storbritanniens tendens att ”konstant anpassa sig” till Kina. Men det hindrade inte Cameron från att bjuda in Kinas president Xi Jinping till London på statsbesök där den röda mattan rullades ut och en middag med drottningen på Buckingham Palace stod på schemat. De europeiska makthavarna snubblar numera över varandra för att få uppvakta Peking. Tyskland, Frankrike och Italien följde i Storbritanniens ledband och förklarade att de också ville vara med och grunda banken.

En linje för höghastighetståg från Shanghai till Kunming kommer att stå klar under 2016, vilket kommer gynna Kinas expansion i sydöstra Asien. Och Asian Infrastructure Investment Bank, som skapades 2015 och är den första Kinaledda multilaterala finansinstitutionen, ger Kina en möjlighet att använda sina enorma reserver av utländsk valuta för att understödja sina politiska ambitioner.

De senaste två åren har Kina engagerat sig i en omfattande kampanj med att bygga konstgjorda öar i Sydkinesiska havet. Som svar på detta skickade amerikanarna en jagare på vad de kallade för en ”operation för navigationsfrihet”, nära en av de konstgjorda öarna. Chefen för Kinas flotta var troligtvis inte ensam om att se detta som ett ”förtäckt hot”. Även om det var ett osedvanligt illa dolt sådant.

Amiral Wu Shengli sa att hans styrkor hade visat ”enorm behärskning” i förhållande till USA:s ”provokativa handlingar” i Sydkinesiska havet. Förr hade dessa spänningar lett till krig. Men styrkeförhållandena har förändrats dramatiskt. Kina är inte längre den fattiga, förtrampade halvkoloniala nation som kunde invaderas av Japan, Storbritannien eller Förenta Staterna. Amerikanerna är idag inte ens förmögna att vidta militära åtgärder mot Nordkorea, som konstant provocerar dem.

Ännu mindre vågar USA utmana det moderna Kinas militära styrka. Även om USA kan benämna de flesta länder i regionen som sina ”allierade” mot Kina, exempelvis Vietnam, kommer Kinas uppgång att sätta de existerande styrkeförhållandena mer och mer på prov. Varje gång USA inte klarar av att intervenera, såsom i Ukraina och Syrien, noteras det inte bara i Peking, utan också i Hanoi, Taipei och Seoul.

Kina är den största handelspartnern för alla dessa länder, och Kinas andel av deras handel kommer öka. Dessa motsättningar kommer i framtiden att orsaka politisk instabilitet i länderna i västra Stillahavsregionen i och med att USA och Kinas tävlan om inflytande fortsätter.

Den nya strategi som går under namnet ”den nya sidenvägen”, kostar en biljon dollar, och involverar främst Pakistan, Afghanistan och Centralasien. Den motiveras dels av strategiska överväganden (man vill undvika Malackasundet), dels av behovet att exportera överproduktion. 70 procent av lånen som ges till länder ingående i sidenvägsstrategin görs under förutsättning att kinesiska företag inlvolveras. Men detta provocerar fram konflikter med och inom dessa länder.

Det enorma projektet China-Pakistan Economic Corridor, som syftar till att binda samman Gwadar-hamnen i sydvästra Pakistan med Kinas autonoma region Xinjiang, är en förlängning på Kinas föreslagna initiativ på en sidenväg för 2000-talet. Projektet sägs ge Pakistan fördelar inom transport, infrastruktur, telekommunikationer och energi. I själva verket är det ett sätt att göra Pakistan till en kinesisk satellitstat.

Kina är det land som kommer att dra mest fördel av öppnade handelsvägar till västra Kina, då man får direkt tillgång till det resursrika Mellanöstern via Arabiska havet, istället för att tvingas till logistiskt längre rutter genom Malackasundet.

Projektet innefattar byggandet av motorvägar, tågrälsar, och ledningar för olja och gas som kopplar samman Kina med Mellanöstern. Kinas satsning i Gwadar kommer också möjliggöra för landet att utvidga sitt inflytande i Indiska oceanen, som är en avgörande led för oljetransport mellan Atlanten och Stilla havet.

Kinas skuldkrisDen kinesiska statens mål med dessa projekt är att tjäna den kinesiska elitens geopolitiska och strategiska intressen. Projekten motarbetas av den amerikanska imperialismen och av en viktig del inom den balochiska nationaliströrelsen. De innebär inga fördelar för invånarna i Gwadar som lever och arbetar under desperata förhållanden.

Tvärtom blir invånarna i Gwadar berövade på sina rättigheter i området. Det finns också en förbittring bland sindhier och andra nationaliteter som inte fått ”korridoren” dragen genom sina områden. Därför leder också Kinas expansionistiska politik till att motsättningarna i Pakistan och hela regionen förvärras.

Pakistan, Afghanistan och Indien

Mer än en femtedel av mänskligheten lever på den sydasiatiska subkontinenten, som har tillräckligt med naturresurser för att skapa ett paradis på jorden. Men efter nära sju decennier av formell självständighet, utgör ändå detta uråldriga område ett hav av misär, fattigdom, analfabetism och förtryck. Det har plågats av krig och fruktansvärt etniskt och religiöst våld.

Den indiska och pakistanska borgarklassen har visat sig helt oförmögna att lösa en enda av den borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter. De är mer beroende av imperialismen idag än vad de var innan självständigheten. Pakistan har ännu inte lyckats avskaffa feodalismen, medan Indien inte ens lyckats upphäva det grymma och reaktionära kastsystemet.

I Pakistan är massornas situation inte bättre än i Indien. I båda länderna förvärras utsugningen av massorna av korruptionens cancer där hela kedjan av politiker, affärsmän och armégeneraler är delaktiga i plundringen av staten. I båda länderna slösas enorma summor på militärutgifter, på bekostnad av sjukvård och utbildning.

Den kontrarevolutionära strategi som används av Pakistans härskande klick har skapat en mardrömslik situation i både Afghanistan och Pakistan. Den härskande klassen och armén är djupt inblandade i massiv drogsmuggling och andra kriminella aktiviteter.

Detta är den verkliga orsaken till att talibanerna och andra fundamentalistiska monster kan breda ut sig i området. Fejderna mellan rivaliserande fundamentalistiska gäng och staten är i grunden en strid om de enorma summor svarta pengar som kommer från droghandeln.

Denna situation skapades och uppmuntrades ursprungligen av Pakistans underrättelsetjänst, ISI, med vetskap och fullt stöd från den amerikanska imperialismen, som ett sätt att finansiera kontrarevolutionen i Afghanistan. Resultatet är en fullständig katastrof.

De fanatiska talibanerna och andra islamistiska grupper är nu bortom kontroll. Detta visade sig på det mest brutala sätt i och med den blodiga attacken på militärskolan Army Public School i Peshawar i december 2014, där de pakistanska talibanerna dödade minst 132 barn samt nio personer ur personalen. Samtliga barn var barn till pakistanska officerare. Som ett resultat tvingades armén att skärpa sina attacker mot talibanerna som tidigare varit deras lakejer och marionetter.

Imperialisterna och deras regionala underhuggare är ansvariga för förstörelsen av det som en gång var en av Asiens rikaste kulturer. De har skapat ett Frankensteins monster: rabiata hundar som inte tvekar att bita den hand som fött dem.

I Afghanistan, efter 15 år av imperialistisk ockupation, har ingenting förbättrats för vanligt folk. Förtrycket av kvinnor fortsätter med oförminskad styrka. Och vad gäller de mänskliga rättigheterna, som så högljutt predikades av västliga kommentatorer, har situationen bara förvärrats.

Regeringen i Kabul är hopplöst splittrad och i kris. Dess impotens har avslöjats i en serie blodiga attacker utförda av talibanerna i vad som kallades för säkra områden. Som ett resultat av detta har imperialisterna tvingats upprätthålla en militär närvaro som de egentligen haft för avsikt att avsluta. Regeringen i Kabul sitter på amerikanska bajonetter. Utan dem skulle den omedelbart falla.

Fram till nyligen, verkade det finnas en ljuspunkt mitt allt mörker som omgav subkontinenten. Den indiska borgarklassen skröt om ekonomins tillväxt. Man pratade om ”den asiatiska tigern”. Men det var under en period när världsekonomin expanderade.

Och de som fick ta del av den tillväxten var enbart en priviligierad minoritet. Förhållandena för den överväldigande majoriteten förbättrades inte. Nu känner den indiska ekonomin de kalla vindarna från en världsomfattande kris. Rupien har fallit kraftigt. Indien har knutit sitt öde till den kapitalistiska världsmarknaden. Landet kan inte fly effekterna av kapitalismens globala kris.

Trots all sin triumfatoriska demagogi har Narendra Modis regering djupa problem. Hans Bharatiya Janata Party (BJP) förlorade valet i nyckelstaten Bihar. Väljare klagade, mest av allt på höjda matpriser. Tack vare fallande oljepriser, har inflationen i stort varit under kontroll sedan Modi blev premiärminister.

Men stigande priser på vissa livsmedel har pressat upp inflationen inom detaljhandeln de sista månaderna. Mitt under kampanjen sköt priset på arhar dal – delade röda linser, en viktig del av människors kost i Indien – i höjden, och blev en central kampanjfråga.

Den verkliga situationen visades av den generalstrejk som de tio största fackliga centralorganisationerna kallade till i september 2015, som paralyserade Indien. Fackföreningarna och de kommunistiska ledarna hade förväntat sig att maximalt 100 miljoner arbetare skulle delta i strejken.

Den siffran är nog för att visa den kollosala styrkan hos det indiska proletariatet. Men i slutändan kom mer än 150 miljoner arbetare ut i en fullständig endags generalstrejk, den största generalstrejken i historien.

Bara proletariatet och dess naturliga allierade, de fattiga bönderna, kan leda vägen ut ur den mardröm som kapitalismen och imperialismen kastat in detta potentiellt välmående område i.

Sydafrika och Nigeria

Sydafrika är nyckeln till den afrikanska kontinenten. Det är den näst största ekonomin i Afrika, där Nigeria är den största i absoluta termer. Skillnaden i utvecklingsnivå mellan dem syns på en viktig punkt – statistiken i fråga om elektricitetskonsumtion per capita. Under åren 2011-2015 var den enligt Världsbanken 142 kWh per capita i Nigeria och 4328 kWh per capita i Sydafrika. I termer av BNP per capita ligger Nigeria också efter Sydafrika. Sydafrika har också en stark och organiserad arbetarklass.

Det var de revolutionära massorna och inte ANC:s ledares skickliga förhandlingar som ledde till apartheidregimens störtande 1992. Efter 24 år av formell borgerlig demokrati under ANC:s styre, har situationen emellertid inte förändrats nämnvärt för de flesta människor som bor i ett land som är världens näst största mineraltillverkare.

Detta har lagt grunden för en alltmer radikaliserad stämning, särskilt hos den unga generationen som inte har några illusioner i de äldre ledarna för befrielserörelsen, där många av ledarna har gått över till borgarklassen.

Massakern i Marikana, när svarta arbetare kallblodigt sköts ner av ANC-regeringens styrkor för att försvara gruvindustrins ägare (svarta och vita), hade en djupgående effekt på mångas attityd till det styrande partiet. Idag ser många ANC som en drivbänk för korruption, röveri och stöld.

Det radikala metallarbetarfacket, NUMSA – med nästan 400 000 medlemmar – har lämnat trepartsalliansen. NUMSA-ledarna pratar om att starta ett nytt parti, och om det blev verklighet skulle det innebära en allvarlig utmaning för ANC. Men ledarna drar fötterna efter sig i denna fråga och ägnar sig istället åt meningslösa byråkratiska kamper och rättsfall mot ANC:s högerflygel.

In i detta vakuum klev Julius Malema, den före detta ledaren för ANC:s ungdomsförbund, med sina Economic Freedom Fighters. Deras radikala retorik har gjort dem väldigt populära, särskilt bland ungdomar, även om deras program innebär att man ska utveckla nationalistisk ”svart” kapitalism i Sydafrika. Allt detta återspeglar den enorma revolutionära potential som utvecklas i det sydafrikanska samhället.

Revolution påverkar också resten av Subsahariska Afrika, med händelserna förra året i Togo, Burundi och allra främst, Burkina Faso. Revolutionära rörelser har brutit ut i dessa länder, och i Burkina Faso har vi än en gång sett en massrörelse omintetgöra ett försök till militärkupp. Detta understryker de enormt gynnsamma förhållandena för revolution till och med i vad som är relativt underutvecklade länder.

Man har gjort mycket väsen om att Nigeria har blivit ”Afrikas jätte” eftersom dess ekonomi gått om Sydafrikas i absoluta termer, men detta är mer ett resultat av att man räknade om landets BNP i april 2014, vilket på papperet orsakade en ökning av BNP med tre fjärdedelar för år 2013 i jämförelse med 2012.

Den justerade siffran innebär att Nigeria är världens 26:e största ekonomi. Men den verkliga situationen avslöjas av det faktum att landet bara hamnar på plats 126 i termer av inkomst per capita (2688 dollar). Det är den sjätte största exportören av råolja, men har inga fungerande oljeraffinaderier och måste därför importera allt dess bränsle.

Det är fortfarande en väldigt underutvecklat ekonomi och oljan ger över 90 procent av de utländska intäkterna och nästan 80 procent av statliga intäkter. De utländska valutareserverna år 2008 – när oljepriset fortfarande var mycket högt – låg på omkring 68 miljarder dollar men är nu bara 27 miljarder dollar, och fortsätter minska.

Den verkliga livssituationen som den genomsnittliga nigerianen står inför avslöjas av siffror från Human Development Index (HDI) som ger ett mått på utvecklingen av mänskligt kapital inom tre områden: inkomst, hälsa och utbildning. De senaste siffrorna visar att Nigeria i termer av HDI hamnar på 156:e plats bland 187 länder.

Under 1998-1999 avlägsnade den nigerianska härskande klassen, under inrådan och press från dess imperialistiska herrar, militärregimen för att undvika ett utbrott av klasskamp underifrån, och rörde sig mot en parlamentarisk regim där Obasanjo valdes till president för PDP. PDP förblev vid makten till förra året när det hade blivit mycket impopulärt.

En vändpunkt i den nigerianska klasskampen var ”Occupy Nigeria”-upproret i januari 2012 som utlöstes av den Jonathan-ledda PDP-regeringens prishöjningar på bränsle, som följde i kölvattnet av den arabiska revolutionen och öppet identifierade sig med rörelsen i Egypten och Tunisien året innan.

Rörelsen ändrade i grunden styrkeförhållandet mellan klasserna i landet och påskyndade processen där det då dominerande borgerliga partiet PDP misskrediterades, och sådde fröna till partiets implosion och splittring och dess massiva valnederlaget år 2015.

Ställda inför det gamla PDP:s nedgång, sökte den nigerianska härskande klassen efter en räddare i Buhari. De gav sitt stöd till bildandet av APC, och förde fram Buhari som dess kandidat. Detta var för att utnyttja hans image som en icke-korrupt ledare, som ska leva ett enkelt liv, och han har framställts som en ”man av folket” som skulle sätta stopp för korruption och fattigdom.

De behövde en figur som Buhari för att fylla det vakuum som lämnats av PDP:s nedgång. Det faktum att aktiemarknaden rusade när Buhari vann valet förra året var en tydlig indikation på att borgarklassen trodde att han kunde administrera deras system bättre än den avgående Goodluck.

Buhari valdes av entusiastiska massor i hopp om att han kunde erbjuda en verklig förändring. Men hans program förblir att fortsätta privatiseringar och utförsäljningar. Hans nyliga beslut att tillåta att bränsle säljs till ett mycket högre pris har delvis avslöjat honom åtminstone i de avancerade lagrens ögon. Det kommer inte att ta lång tid innan de bredare nigerianska massorna kommer att inse Buhari-regimens verkliga natur utifrån sin egen levande erfarenhet.

En sak som är säker är att om det tog PDP 16 år att avslöjas och implodera, så kommer APC inte att ha någon sådan lyx. Det måste regera med en ekonomi som är i ett mycket svårare läge och genomföra sin politik med en enorm befolkning som redan har vaknat och prövat sin makt.

PDP:s implosion ledde till dess framgångsrikande ersättande med APC, i syfte att saker skulle bli som förut. Men när Buharis verkliga natur blir tydlig för massorna, kan vi vänta oss en ny rörelse på samma nivå som den år 2012.

Venezuela och reformismens begränsningar

MaduroSituationen i Latinamerika har förändrats. Tio år av relativ stabilitet, som säkerställts av den ekonomiska tillväxten, har kommit till sitt slut. Detta har en mycket djupgående politisk och social innebörd.

Situationen i Brasilien har förändrats dramatiskt genom att ekonomin har försämrats kraftigt och BNP minskat med 4,5 procent förra året. Detta har, tillsammans med en rad impopulära arbetarfientliga åtgärder som införts av regeringen, riktat fokus mer skarpt mot att PT (Brasiliens arbetarparti) har försvarat kapitalismens intressen, inte arbetarnas.

Detta har försvagat PT enormt. Tiden då partiet hade en enorm lojalitet från massorna är över. Istället ser vi en radikalisering, särskilt bland ungdomar, som har kommit till uttryck i en rad strejker och protester.

Mauricio Macris seger i det argentinska presidentvalet innebär slutet på tolv års kirschneristiska regeringar som slutade med en ekonomi i kris: en krympande valutareserv, en inflation på cirka 25 procent och ett budgetunderskott på mer är 6 procent av BNP. Detta lade grunden för högerns seger.

Nu genomför Macri en brutal åtstramningspolitik, med tiotusentals avsked i den offentliga sektorn, brutala nedskärningar i bidrag till grundläggande tjänster och sociala utgifter, och hård repression mot sociala aktivister. Det är tydligt att om kandidaten Daniel Scioli hade vunnit, skulle han ha blivit tvungen att genomföra en liknande politik. Kapitalismens kris skulle inte ha givit honom något val.

Detta avslöjar den ”vänster”-nationalistiska demagogins begränsningar, som försöker att lösa kapitalismens motsättningar utan att expropriera borgerligheten och imperialismen. Det vill säga, den försöker göra något omöjligt. Om man ser bortom dess radikala och ”revolutionära” språkbruk, är denna ”vänster”-nationalism ingenting annat än en variant av vänsterreformism som anpassats till Latinamerikas traditioner och psykologi.

Men kirchnerismen bibehåller en bas av betydelsefullt stöd. Den brutalitet med vilken Macri och den argentinska borgarklassen genomför sin åtstramningspolitik orsakar redan, efter ett par månader av chock och desorientering, en omgruppering av det folkliga motståndet med väldigt viktiga massmobiliseringar.

Denna situation ger mycket gynnsamma förutsättningar för marxisterna att nå det mest avancerade lagret av massan, som börjar leta efter vägledning och en väg framåt som går bortom kirchnerismens misslyckade demagogiska politik.

Chavez i Venezuela kom närmare att omfamna den socialistiska revolutionen än någon annan, men han tog den aldrig till sitt slut. Efter hans död har alla motsättningar kommit i dager, med katastrofala följder.

Nicolas Maduro har varken sin berömda föregångares karisma eller djärvhet. Han påminner om Robespierre, som gång på gång uppmanade massorna att rädda revolutionen – tills de en dag inte längre reagerade. När Robespierre gick längre åt höger, började han såga av den gren som han själv sitter på. Genom att demoralisera och göra sin massbas besviken, har den bolivariska ledningen grundlagt sin egen undergång.

Valnederlaget i Venezuela den 6 december 2015, var ett direkt resultat av vägran att slutföra revolutionen genom att expropriera den härskande klassen och förstöra den kapitalistiska staten. Försöket att reglera kapitalismen genom pris- och valutakontroller ledde istället till massiva ekonomiska förvrängningar.

Det bolivariska ledarskapet hade använt oljeinkomsterna för att finansiera sociala program och ett massivt program med offentliga arbeten. Oljeprisets kollaps på världsmarknaden tog bort deras handlingsutrymme.

De förvrängningar som skapades av försöket att tygla kapitalismen ledde oundvikligen till en kaotisk situation: en ond cirkel av hyperinflation, smuggling, svart marknad, korruption och brottslighet. Maduros regering, som stadigt håller sig inom kapitalismens ramar, har varit oförmögen att ta itu med dessa problem.

En betydande del av massorna förlorade förtroendet för regeringen, och detta var orsaken till valnederlaget. Mellan presidentvalen 2013 och 2015 hade PSUV och deras allierade gått från att ha fått 7 587 532 röster till bara 5 599 025 röster. Med andra ord hade bolivarianerna förlorat nästan två miljoner röster. Den kontrarevolutionära oppositionen å andra sidan, gick från att ha fått 7 363 264 röster till 7 707 422 röster, en ökning med blott 344 000.

Det som hade misslyckats var inte socialism eller revolution, utan tvärtom: reformism, halvmesyrer, korruption och byråkrati. Den kontrarevolutionära oppositionen, med två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen, kommer att inleda en offensiv för att upphäva revolutionens mest progressiva lagar; att återta kontrollen över statsapparatens nyckelpositioner; att privatisera nationaliserade företag och mark; att ta bort regleringar kring priser och utländsk valuta; och att få till stånd en folkomröstning om att avsätta presidenten.

Dessa händelser har exponerat hur tom illusionen om ”oljesocialism” är, precis som Tsipras kapitulation i Grekland exponerade vänsterreformismens begränsningar och motsättningar. I praktiken innebär de samma sak: ett utopiskt försök att genomföra en socialistisk politik utan att radikalt bryta med kapitalismen. En sådan politik tjänar i slutändan alltid till att demoralisera massorna, förstöra deras tro på socialismen och bereda vägen för att reaktionen vinner i en eller annan form.

Marx förklarade att en kontrarevolution kan fungera som en piska för att driva revolutionen framåt. Efter en period av oundviklig förvirring kommer de revolutionära massorna att försöka motstå angrepp från kontrarevolutionen genom mobilisering och direkt aktion.

Valnederlaget kommer också att bidra till att påskynda processen av en inre differentiering inom det bolivariska lägret. Inom ledningen kommer det att finnas starka påtryckningar för att kompromissa med oppositionen.

De mest korrupta och degenererade delarna kommer att överge skeppet och sälla sig till högern. Men de revolutionära gräsrotsaktivisterna kommer att dra mer avancerade slutsatser och vara öppna för marxistiska idéer. Detta kommer att skapa nya och goda förutsättningar för att stärka den marxistiska tendensen inom den bolivarianska rörelsen.

Turin, 31 juli 2016.

<<Del 2

Del 4>>

Internationella Marxistiska Tendensen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,171FansGilla
2,226FöljareFölj
771FöljareFölj
2,021FöljareFölj
679PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna