Lördag den 21 januari 2017 bevittnades den kanske största demonstrationen i USA:s historia. Uppskattningsvis 4 miljoner gick ut på gatorna för att demonstrera mot att Donald Trump svors in som president, och många anslöt sig i övriga delar av världen. Protester hölls på alla sju kontinenter – till och med på Antarktis. Denna mobilisering visar en dramatisk förändring i massornas medvetande, främst i USA, men inte enbart. Majoriteten av de som protesterade hade förmodligen aldrig tidigare varit på en demonstration. Det är talande att vi i början av 2017, exakt 100 år efter Ryska revolutionen, återigen ser kris och massprotester.
Donald Trumps installation dagen före massprotesterna var en flopp. Trots det hans talesperson påstod, med sina ”alternativa fakta”, var uppslutningen uppskattningsvis hälften av Barack Obamas 2009. Detta avslöjar lögnen om att samhället generellt sett har gjort en högersväng. Trump vann inte på grund av att han är populär – faktum är att han förlorade valet med nästan 3 miljoner röster – han vann för att människor äcklas av status quo. Obama raserade människors hopp genom att inte genomföra någon förändring till det bättre. Wall Streets kandidat Clinton kunde inte besegra den rasistiska och kvinnohatande demagogen Trump. Liberalismens kris och status quo är förklaringen till hans seger. Och sett till de levande krafterna på gatorna är vänstern långt mycket starkare än högern.
Detta är en del av förklaringen till varför den härskande klassen är motståndare till Trump. Trots att han tillhör den rikaste 1 procenten är han farlig just på grund av att han väcker ett motstånd som är väldigt svårt att kontrollera. Se bara på den video som visar hur den högerextrema ledaren Richard Spencer får sig en oväntad snyting, som till liberalernas och etablissemangets stora fasa har blivit viral och omåttligt populär på nätet. Dessa protester har blivit en drivkraft för vänstern och har slagit tillbaka mot den överdrivet självsäkra högern.
Vissa på vänsterkanten har beklagat sig över förvirringen bland de som demonstrerar, och de liberala/reformistiska organisatörernas politik. Denna syn visar inte mycket förståelse för hur klassmedvetande utvecklas. Majoriteten av de närvarande hade aldrig tidigare demonstrerat – ska vi då förvänta oss att dessa nya lager ska ansluta sig till rörelsen med en fullt utarbetad, revolutionär, socialistisk plattform? Rörelsens heterogena natur visades bland annat av att vissa attackerade Trumps påstått nära anknytning till Putin (som om USA:s tidigare utrikespolitik var bättre). Men den överväldigande majoriteten av plakaten uttryckte progressiva känslor – till försvar av kvinnor och invandrare, mot rasism, mot den rikaste 1 procenten, och till kamp mot förtryck baserat på kön eller sexuell läggning.
Istället för att renlärigt motsätta oss de första steg som tas av människor som nu ansluter sig till rörelsen, måste vi rikta vår skarpaste kritik mot de liberala element som försöker avleda rörelsens energi via kanaler som upprätthåller kapitalismens politiska dödläge. Som ett exempel på krass opportunism, twittrade den liberale kanadensiske premiärministern Justin Trudeau ”Grattis till de kvinnor och män i hela Kanada som igår gick ut och visade sitt stöd för kvinnors rättigheter. Ni fortsätter att inspirera er regering,” trots det faktum att det är liberala politiker som Trudeaus misslyckande som har banat väg för Trumps frammarsch.
Verkligheten är den att endast en väldigt liten andel av de närvarande hörde organisatörernas tal. Det är socialisters uppgift att närvara och knyta an till den breda massan, för att avslöja motsägelserna i de liberala plattityderna och behovet att förstå kampens klassinnehåll. Som Lenin sa för exakt 100 år sen, är det nödvändigt att tålmodigt förklara för människor. I takt med att den här rörelsen utvecklas kommer det bli tydligt vem som står på vilken sida av barrikaden. Man kommer att se vem som vänder sig emot Trump för att han attackerar de förtryckta, och vem som vänder sig emot Trump av rädsla för att han ska få de förtryckta att ta upp kampen.
Om mitten har kollapsat, och vänstern är numerärt starkare än högern, hur kunde då Trump vinna? Svaret ligger i organisering. Bernie Sanders visade vänsterns potential; han talade om socialism och uppmanade till en revolution mot miljardärklassen, och miljontals slöt upp bakom denna kampanj trots att han inte bröt med reformismen. När väl Sanders gett vika för Clintons och Demokraternas valmaskineri fanns det inte längre något vänsteralternativ på valsedeln. I striden mellan status quo och förändring – även då dess representant var av det mer motbjudande slaget – så vann förändringen.
Styrkeförhållandena syns mer än tydligt: 800 000 på gatorna för Trump, medan 4 miljoner protesterade mot honom. Vad som behövs är en socialistisk plattform, självständig från Demokrater och liberaler, i USA såväl som globalt, som kan mobilisera de breda lagren av arbetare och förtryckta i kamp mot Trumps reaktionära politik. Om man misslyckas med att bryta med den liberala politiken och de liberala politikerna så kommer man att leda in rörelsen i en återvändsgränd. Men för miljontals människor kommer detta att vara början på en process av politiskt uppvaknande och radikalisering som kan få revolutionära konsekvenser.