Mitt i Julhandeln i Stockholms innerstad exploderar en bil och en man. En självmordsbombare. Media fylls av ord som tryckkokarbomb, bombbälte och islamistisk extremism.
Vad är detta och varför händer det här?
För att förstå självmordsbombare och terrorism måste man se bortom fördomar och vanföreställningar. Terrorism och självmordsbombare som en del av terrorismen, är ett vapen för att ändra ett lands politik. Det handlar, precis som annan politisk våldsutövning, om att ändra politiken. Att döda eller skrämma civilbefolkningen är bara ett led i att påverka, inte ett mål i sig. Vi återkommer till detta.
Terrorism kommer av att Sverige har närmat sig huvudfåran i europeisk politik, sägs det. Och det stämmer. Vad är det då som har ändrats? Att vara ”normal” är ju ofta eftersträvansvärt. Men de länder som vi närmat oss är de imperialistiska kolonialmakterna som England, som ockuperade Irland till 1923 och fortfarande ockuperar Nordirland. Frankrike som ännu inte slutat ha stridande trupp i forna kolonier i bl a Afrika. Spanien som avskaffade Fascismen som styrande system 1975 och var nära en militärkupp 1981. Sverige är, oavsett vad vi vill att det ska vara, ett litet och aggressivt imperialistiskt land. Svenska bankers agerande i Baltikum är ett tydligt exempel på det. Sveriges regering har också i flera år bedrivit en utrikespolitik som handlar om att stödja de stora imperialistiska makternas interventioner i forna Jugoslavien, Kongo, och Afghanistan. Detta är en politik som går längre tillbaka än Reinfeldtregeringen. Göran Persson var i början välvilligt inställd till att skicka ett fältsjukhus till invasionen av Irak. Ökade klasskillnader under först saneringsåren och sedan Alliansregeringen har dessutom skapat en grogrund för extrema åsikter. Vi är i mångt och mycket tillbaka på en plats för femton år sedan men på en lägre nivå.
Terrorism är medelklassens vapen.
En självmordsbombare är i de allra flesta fall en ung man med god utbildning från medelklassen. Han är gripen av en stor känsla för de utsatta i samhället och en önskan att hjälpa. Att rätta det som är fel i samhället. Han är också en person som söker ett socialt sammanhang.
Det är extremt svårt att hitta honom eftersom han inte finns några brottsregister. Han är nästan aldrig straffad tidigare. Terrorism är ett medelklassens vapen. Klämda mellan kapitalismens höjder och arbetarklassens sammanhållning känner han sig inte hemma någonstans men sympatiserar i viss mån med båda. Eller snarare; han har egenskaper från dom båda. Han har sympati med de utsatta, uteliggare, barn i flyktingläger, de fattiga och svaga. Han är också en individualist. Samtidigt som han söker ett sammanhang, en gemenskap så är han övertygad om att hans insats kan göra skillnad, att han kan vara den som gör skillnad. En hjälte.
Det är nämligen så att de fattiga och de utsatta väldigt sällan tar till vapen. De har nog med att överleva. Det är också så att en av anledningarna till att arbetarklassen inte reser sig upp och tar till vapen hela tiden är att hos arbetarklassen finns det en stark känsla att alla ska vara med om det ska vara lönt. Det känns helt enkelt inte lönt att strejka ensam. Terroristen saknar den kollektiva instinkten.
Det är istället studenter, tjänstemannabarn och akademikerbarn som blir terrorister. Utbildade, socialt kompetenta och kapabla individer. Islamistiska självmordsbombare tenderar att ha bättre utbildning än andra grupper av terrorister. Det finns inget som tyder på att galenskap eller mental sjukdom kan förklara varför man väljer att bli självmordsbombare.
Den bild som studier av terrorister och självmordsbombare förmedlar, har visat sig stämma skrämmande väl på Stockholmsbombaren. Arton år i väst varav merparten i Sverige, bra utbildning osv.
Religion som klasskillnadernas botemedel
Det finns en enkel anledning att Sverige länge varit ett av världens mest sekulära samhällen. Det går att bevisa statistiskt att ju bättre sjukförsäkring, socialförsäkring, barnomsorg som finns desto lägre blir den mätbara religiositeten. Man kan mäta saker som donationer till kyrkor eller hur besökta kyrkor och moskéer är. Det är ett tydligt samband. En stark välfärdsstat och små klasskillnader gör att man inte tror på gud. Detta gäller naturligtvis inte på alla individer men för samhället som helhet är sambandet tydligt.
När så samhället släpper taget. När välfärdsstaten inte finns längre. När staten inte har råd med dig och du får höra att du är dyr och lat, arbetslös och onödig. När varje årskull kommer att ha sämre förutsättningar är den förra årskullen. När klasskillnaderna ökar, då känner många att de behöver religionen. Som ett botemedel, ett bedövningsmedel, ett opium.
Vi har dessutom en regering som förordar en auktoritär lärarstil i skolorna, hemmafrupeng och segregering.
Borgerlighetens svar
Det är inte svårt att se att Borgerligheten kommer att svara med mer poliser, mer övervakning och mer befogenheter för polisen. Det finns bara ett litet problem med det sättet att angripa problemet med terrorister. Den som väljer att bli terrorist är nämligen inte olik så många andra stora grupper i samhället. Alla former av polislösningar kommer att drunkna i övervakning av stora grupper av intellektuella, politiskt aktiva och studenter. Det är inte så att terroristen gömmer sig i dessa grupper, han är en av dessa individer. Antingen övervakar polisen alla eller så väljer man att attackera stereotypen, trakassera invandrarungdomar osv.
Det är intressant att i detta sammanhang titta på Baader-Meinhof som under sin tid bidrog till att man byggde upp en enorm polisorganisation och ändå lyckades hålla igång i tio år. Man kan inte lösa dessa problem med polis. Man kan övervaka, spana och lyssna. Man kommer utan tvekan att fånga ett antal potentiella hot men man skapar många fler med den borgerliga politiken. Den avgörande punkten är att all övervakning måste leda till ”traditionellt” polisarbete: arresteringar, husrannsakan och förhör. En dator kan inte sortera mellan vanligt prat och ens den lättaste substitutionskod. (Om du byter bombdåd mot barnkalas och bomb mot tårta så kan du prata ostört av datoriserade avlyssningsprogram men en polis som lyssnar in hör antagligen snabbt att det inte är så oskyldigt som det kunde vara. Men vem ska lyssna på allt pladder i telefonerna?) Det enda som har hänt sedan övervakning och datorisering införts är att man snabbt kan ta fram uppgifter i efterhand, dvs när det finns en gärningsman eller misstänkt. Men man kan slå undan benen för dem genom att attackera roten till problemet: Klassklyftorna!
Det öppna samhället
Reinfeldt började snabbt att säga att detta var en attack mot det öppna samhället. Men det stämmer inte. Har han missat att terrorism och självmordsbombare är vanligare i stängda samhällen? I Israel som knappast utmärker sig för att inte ha poliser i varje gathörn, övervakning och godtyckligt övervåld.
Det finns tre orsaker till varför detta händer just nu. Den första är att vi under årtionden ändrat utrikespolitik i samförstånd över blockgränserna. Innan sågs Sverige som ett land som stod på de utsattas sida. Även om det funnits personer som terrororganisationer kunnat rekrytera så ville man inte antagonisera svenskarna eftersom Sveriges stöd var viktigt för kampen. Men efterhand som Sverige har närmat sig NATO, deltar med stridande förband i Afghanistan och det i praktiken blivit helt omöjligt att skilja mellan en retoriken hos en svensk utrikesminister och en amerikansk dito, har detta ändrats. Sverige har blivit en imperialistisk, bjäbbande byracka.
Den andra anledningen är det hårda samhällsklimatet med ökade klassklyftor och sämre socialt skyddsnät. Det gör att orättvisor blir tydligare och mer påträngande.
Den tredje och viktigaste anledningen är att det saknas en aktiv masskamp. Man ska alltid vara skeptisk mot en person som tar varje tillfälle i akt att ta över alla händelser för att bevisa sin egen tes. Jag vet att jag är på hal is här eftersom jag alltid kräver klasskamp som lösning men låt oss titta på terroristen. Han vill ha en social gemenskap som ger honom en möjlighet att förändra samhället och ger honom möjligheten att engagera sig. En aktiv arbetarrörelse och en aktiv klasskamp skulle både skapa ett sunt socialt sammanhang och visa på en konkret väg att förändra samhället. Den skulle suga upp väldigt många som vill engagera sig och hindra att de sugs upp, både av extremvänstern och extremhögern. När man väl har engagerat sig är det svårt att ändra sig. När man väl har engagerat sig i SD eller en islamistisk rörelse så krävs det mer för att man ska ändra sig, inse hur fel man haft men det är långt ifrån omöjligt.
Det finns klara exempel på hur en aktiv rörelse förebygger extremistiskt våld. När 60-talets vänstervåg ebbade ut i Västtyskland uppstod Baader-Meinhof. Ett exempel på motsatsen är när brittisk polis och militär började använda tårgas och gummikulor på Nordirland. När det blev omöjligt att protestera genom demonstrationer så gick många över till IRA:s väpnade kamp.
Man kan fundera över hur polisens insatser mot demonstrationer de senaste tio åren har påverkat händelseutvecklingen. Hade detta varit ett vänsterdåd hade kopplingen varit solklar. Nu är den kopplingen möjlig, om än inte uppenbar.
Det finns ett underlag i varje samhälle för extremister och terrorister. Rasister och nationalister kan i vilket samhälle som helst få upp till tio procent. Till och med i riktigt fattiga och utsatta länder som Pakistan får islamitiska partier sällan mer än femton procent. Där har vi ett ungefärligt spann – fem till femton procent är mottagliga för demagoger och extremister. Så även i Sverige. Av dessa är det alltid ett fåtal som är villiga att utsätta sig själv för risker och utöva våld.
Avsikten är att byta den svenska politiken. För borgare är slutsatsen att sluta upp bakom Afghanistanstyrkan etc. Men ska vi som redan från början motsatt oss imperialistiska interventioner, massövervakning och segregering helt plötsligt ändra vår åsikt och sluta upp i en nationell samling eller ska vi hålla fast vid en politik som är den motsatta mot den som lett oss hit?