Med över 25 000 medlemmar och runt tio procent i opinionsundersökningarna, har Vänsterpartiet en möjlighet att ta ledningen i kampen mot försämringarna. Men under Jonas Sjöstedts ledning har partiet stöttat regeringen och samtidigt försökt framställa sig som ett oppositionsparti. När Jonas Sjöstedt nu meddelat att han avgår som partiledare på kongressen i maj är frågan: vart vill Vänsterpartiet gå?
Januariavtalet har lett till en regering som genomför en hård högerpolitik. Försämrad strejkrätt, höjd pensionsålder, avskaffad värnskatt och onödiga massiva satsningar på polis och militär är redan genomförda. Näst på tur står marknadshyror för nyproduktion och försämring av lagen om anställningsskydd.
Vänsterpartiet släppte fram regeringen trots att de redan presenterat vilken högerpolitik de skulle föra. När konsekvenserna av avtalet nu börjar bli tydliga, har partiet försökt distansera sig mer från regeringen. Man har hotat om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern i frågan om privatisering av arbetsförmedlingen, anmält tre ministrar till konstitutionsutskottet för att ha ljugit om den svenska vapenexporten och under januari pressat regeringen till att höja statsbidragen till kommuner och landsting.
Men detta framstår mest som parlamentariska manövrer. Undersköterskeupproret, skolmarschen och sjukvårdsmarschen under hösten har visat det utbredda missnöjet med högerpolitiken. Samma sak visades av de förkrossande 96 procenten som röstade nej till privatisering av Öresundskraft i folkomröstningen i Helsingborg nyligen. Det är denna kamp Vänsterpartiet borde delta i och själva ta initiativ till. En verklig vänsteropposition hade mobiliserat till kamp mot högerpolitiken utanför riksdagen, på gator och torg.
För att leda den kampen behöver partiet först och främst en tydlig politik. Under avsnitten om till exempel skola och sjukvård under ”Vår politik” på Vänsterpartiets hemsida, kan man läsa om reformer under den förra Löfvenregeringen och en allmänt hållen inriktning mot förbättringar och jämlikhet. Men de enda konkreta kraven är 5 miljarder kronor till sjukvården och 3 miljarder kronor till skolan. Detta skulle knappt ens räcka för att täcka kostnadsökningarna på ett år. Vad ska detta lösa? Vem ska det inspirera?
Vänsterpartiets program verkar snarare vara anpassat till vad de andra riksdagspartierna kan tänkas gå med på, än vad arbetarklassen behöver. Ett verkligt vänsterprogram skulle innehålla krav på åtminstone 200 000 nyanställda i välfärden, ett nytt miljonprogram för att lösa bristen på bostäder, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, rätt att stanna för alla flyktingar som kommer till Sverige, ett slut på otrygga anställningar och förbud av både privatiseringar och bemanningsföretag.
Partiledningen verkar i stället mer intresserade av att ta steg åt höger. I programförslaget inför Vänsterpartiets kongress 2020 föreslår ledningen att man ska stryka meningen om att kapitalismen måste avskaffas. Socialismen beskrivs som en slags kapitalism med bättre välfärd och ökat gemensamt ägande. Men den härskande klassen kräver just nu långtgående försämringar för arbetarklassen. Ingenstans förklaras varför borgarklassen – som fortfarande skulle ha den ekonomiska makten – plötsligt skulle gå med på stora förbättringar.
Verkliga förbättringar är i sista hand oförenliga med kapitalismens kris. Krav på en kraftigt upprustad välfärd, ett stopp för privatiseringar eller sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle utgöra ett massivt hot mot företagens vinster. Kapitalisterna skulle svara på det med investeringsstrejk och ekonomiskt sabotage. Det enda sättet att använda samhällets resurser till förbättringar för flertalet är att ta dem ifrån den rika minoritet som äger dem i dag – det vill säga expropriera de största företagen under arbetarkontroll.
Vänsterpartiet behöver ett verkligt socialistiskt program som syftar till att avskaffa kapitalismen. Kapitalismen kommer aldrig att bli ett mänskligt system. Man kan inte sminka en gris. Och arbetarklassen behöver inte ett allt mer urvattnat parti som täcker Socialdemokraternas vänsterflank – utan ett revolutionärt socialistiskt vänsterparti som här och nu både kan och vill ta ledningen i kampen mot högerpolitiken.