Detta är det fjärde kapitlet i Vad är marxism? av Alan Woods och Rob Sewell – den bästa introduktionen till marxismen på svenska. Boken finns att beställa på Bokförlaget Stormklockan.
Det kapitalistiska systemet har kommit in i sin djupaste kris i modern tid, kanske i hela kapitalismens historia. Därför är det inte förvånande att fler och fler börjar få upp ögonen för Marx förklaringar av hur systemet fungerar.
Vid en första anblick kan marxistisk ekonomi verka svårt att förstå. För det första kan språket vara svårt. Så är det med alla vetenskaper, eftersom de behöver sina egna begrepp. Men när man väl förstått de grundläggande principerna blir det lättare, och det är definitivt mödan värt. Marxismen besvarar många frågor som den borgerliga ekonomin undviker, inte minst hur och varför arbetare exploateras och varför det kapitalistiska systemet med jämna mellanrum hamnar i förödande kriser.
Marx analyserade inte det ekonomiska systemet ur en subjektiv synvinkel, utan ur en objektiv. Det är samma tillvägagångssätt som en forskare inom naturvetenskapen använder för att förstå hur exempelvis en bikupa fungerar. Allting i det samhälle vi lever i verkar styras av pengar och handel. Nästan allt handlar om att tjäna pengar. Penningförhållandena har trängt djupt in i vårt vardagliga liv och medvetande. Det är nästan som att pengarna får en personlighet, medan människors värde bestäms av hur mycket pengar de har. ”Den svenska kronan har försvagats,” säger ekonominyheterna som om de pratade om hur en människa mår. Å andra sidan sägs miljonären och godsägaren Hertig av Westminster vara ”värd” så och så många miljoner. Marx kallade detta fenomen för ”varufetischism”. Men var kommer detta ifrån?
Enkelt uttryckt är dessa bisarra uppfattningar en följd av marknadsekonomin, där de sociala relationerna förvrängs och förminskas till en serie penningtransaktioner. Eftersom vi lever i en värld som domineras av sådana relationer påverkar det hur vi tänker och ser på saker. Det gör det exempelvis svårare att förstå de ekonomiska aktiviteter som vi är en del av. Vårt dagliga liv domineras av mystiska krafter som vi inte helt förstår oss på och som verkar bakom våra ryggar. På samma sätt som den tidiga människan dyrkade livlösa objekt, domineras vår värld av pengar och varor som verkar ha extraordinära egenskaper. Ingen kontrollerar marknaden, men ändå styr den över oss alla.
Men så har det inte alltid varit. Under exempelvis feodalismen var de sociala relationerna mer nakna och uppenbara. De baserades på samhälleliga förpliktelser som i sin tur baserades på en hierarki byggd på jordägande. Alla visste sin plats och samhället var oerhört statiskt.
Men kapitalisterna störtade skoningslöst feodalismen och upprättade sitt eget herravälde.
”Bourgeoisin har, överallt där den uppnått herravälde, utplånat alla feodala, patriarkala och idylliska förhållanden”, skriver Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. ”Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodala band som knöt människorna till sina naturliga överordnade och har inte lämnat kvar något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’.”
Kapitalismen revolutionerade produktivkrafterna i jämförelse med tidigare samhällen, men förde med sig sina egna lagar och motsättningar. Den uppåtstigande kapitalistiska klassen drev bort bönderna från deras jord. Därigenom berövades de på sina möjligheter att försörja sig självständigt – och blev lönearbetare. Kapitalisterna monopoliserade produktionsmedlen och tvingade dem som förut varit livegna bönder – och nu blivit egendomslösa arbetare – att arbeta för de nya ägarna. Denna nya klassindelning var ett resultat av den nya samhällsordningen. Marx kallade detta för den ”ursprungliga ackumulationen”, ur vilken kapitalismen uppstod ”drypande, från topp till tå och ur varje por, av blod och smuts”. Genom denna brutala process uppstod arbetarklassen och den nyligen berikade kapitalistklassen med sina skilda klassintressen. Kapitalisterna, den dominerande klassen, exploaterade hänsynslöst arbetarna som producerade deras mervärde, rikedomar och ekonomiska makt.
Varje klassamhälle utvecklar sin egen utsugarklass, det vill säga slavägare, feodalherrar eller kapitalister. Under slavsamhället ägdes producenterna (slavarna) av slavägarna. Under feodalismen ägde feodalherrarna jorden, den viktigaste faktorn i ett jordbrukssamhälle, som de livegna var bundna till. Under kapitalismen är maskinerna och fabrikerna, produktionsmedlen, kapitalisternas privata egendom, medan de egendomslösa arbetarna tvingas sälja sig själva – eller rättare sagt sin arbetskraft – för att överleva.
Där det har utvecklats produktion för utbyte och många olika typer av varor produceras, uppstår en arbetsdelning. Även om det sker produktion i alla former av samhällen, så sker inte alltid produktion för utbyte. Under feodalismen exproprierade feodalherrarna helt enkelt merprodukten från de livegna som arbetade på deras jord. Det var produktion huvudsakligen för konsumtion. Under kapitalismen blir produktion för utbyte den dominerande formen.
För att understryka skillnaden mellan produktion i allmänhet och produktion för utbyte, använder Marx termerna bruksvärde och bytesvärde. Begreppet ”värde” har alltså två betydelser. Den första, bruksvärde, är något som tillfredsställer ett mänskligt behov. Det har egenskapen att vara användbart. En mobiltelefons bruksvärde är att den gör det möjligt att kommunicera med andra som också har en telefon. Men det måste inte vara en fysisk sak för att det ska ha ett bruksvärde. Även musik har ett bruksvärde – att ge folk njutning – även om den inte lämnar något handfast efter sig när sången är slut. Det är inte heller alla bruksvärden som är produkter av mänskligt arbete. Luften har ett bruksvärde, eftersom vi dör om vi inte andas, men det behövs inget arbete för att den ska produceras.
Det andra är bytesvärde som uttrycker en varas värde när den byts mot en annan. Ett visst antal skor kan bytas mot ett visst antal byxor. En vara är något som produceras för att säljas. Den är ett bruksvärde som också har ett bytesvärde, vilket betyder att den kan säljas på marknaden. De som säljer varor är bara intresserade av bytesvärdet. De är intresserade av vilket pris de kan få för varan och inget annat. Köparen är däremot intresserad av både bruksvärdet (vad varan kan användas till) och hur mycket den kostar.
Dessa dubbla egenskaper hos en vara – bruksvärde och bytesvärde – hänger samman med varandra. Om en vara som producerats inte har någon nytta för någon så kommer ingen att köpa den och den kan inte säljas. I sådana fall blir bytesvärdet meningslöst. Arbetet som är nedlagt i varan är därmed onyttigt arbete.
Marx var den förste som förstod dessa samband. Det var med denna insikt som han kunde avslöja hur utsugningen av arbetarklassen går till under kapitalismen. Detta kunde han göra genom att utveckla arbetsvärdeläran, som utgjorde hörnstenen i de tidiga borgerliga ekonomernas teorier, såsom Adam Smith och David Ricardo, men också i den marxistiska ekonomin.
Grunderna i denna teori är relativt enkla. Det huvudsakliga argumentet är att arbete är källan till värde. Människor kan bara leva och tillfredsställa sina behov genom arbete, det vill säga genom produktion av bruksvärden. Vi måste arbeta för att överleva. Detta kan självklart också äga rum genom att en utsugande klass lever på andras arbete, som under kapitalismen. ”Att varje nation, som inställde arbetet, jag vill inte säga för ett år utan för några veckor, skulle gå under, det begriper varje barn,” förklarade Marx.
Innan kapitalismen skedde majoriteten av all produktion för personlig konsumtion. Bönderna tog hand om sina grödor och producerade det som de behövde. Om man eventuellt fick ett litet överskott såldes det på marknaden, men det var sekundärt. I takt med att marknaden blev dominerande började de flesta producenter att tillverka varor för utbyte – det vill säga inte för sig själva, utan för andra. Häri ligger embryot till den moderna kapitalismens ekonomiska relationer. Till följd av den samhälleliga arbetsdelningen blir alla beroende av alla andra, eftersom alla behöver produkter som producerats av andra. Varuutbytet är det sociala bandet mellan människor. Detta är grunden för den generaliserade varuproduktionen. Den innebär massproduktion av bytesvärden.
Varuutbytet bygger på ett utbyte av lika stora värden. En sak byts mot en annan av samma värde. Även om vissa kapitalister kanske köper billigt och säljer dyrt, är det i slutändan bara ett nollsummespel. Den ene säljarens vinst är den andres förlust, och vice versa. Samhället i sin helhet tjänar inget på detta – det ändrar bara fördelningen av det som redan finns. Ända sedan byteshandelns dagar har folk ägnat sig åt att byta en viss kvantitet varor mot en viss kvantitet av en annan vara, baserat på ett utbyte av produkter med lika värde.
Som vi har förklarat är varor saker som producerats för utbyte. Men frågan är vad det egentligen är man utbyter? Varorna är helt olika varandra och har olika användning, så vad är det som de har gemensamt? Vad är det som gör att de kan jämföras med varandra?
Den gemensamma nämnaren är uppenbarligen varken varornas vikt, färg, storlek eller någon annan fysisk egenskap, som kan variera åtskilligt från en vara till en annan. Ett par skor är väldigt olika ett par byxor. I utbytet är den gemensamma nämnaren för alla varor att de är produkter av mänskligt arbete.
”Naturen bygger inga maskiner, inga lokomotiv, järnvägar, telegrafer, automatiska spinnmaskiner etc. De är produkter av den mänskliga industrin”, förklarade Marx. Naturen står för råmaterialet, men det är arbetet som förvandlar det till bruksvärden och värden. Naturen ger oss råmaterialet gratis, utan värde. Det är det mänskliga arbetet som skapar nya värden genom den nedlagda tiden och ansträngningen.
Genom utbytet kan därför en viss mängd allmänt mänskligt arbete i en vara jämföras med en viss mängd allmänt mänskligt arbete i en annan. Man byter ett visst antal klockor mot ett visst antal skor, beroende på den kvantitet (hur mycket) arbetstid som behövs för att producera dem. När en vara byts mot en annan kan den därför ses som en bestämd kvantitet koncentrerad arbetstid. Det är den mänskliga ansträngningen som är produktionens verkliga kostnad.
Denna princip erkändes också av de första borgerliga ekonomerna. Det var i Adam Smiths bok Nationernas välstånd som Marx först stötte på den klassiska definitionen av värde, vilken han skrev av ordagrant i sin anteckningsbok: ”Det var inte med guld eller silver, utan med arbete, som alla världens rikedomar först köptes; och för dess ägare är dess värde exakt likvärdigt med den kvantitet arbete som den gör det möjligt för honom att köpa och förfoga över.”
Men Marx insåg något mycket viktigt: att värde är ett förhållande mellan människor, en social (samhällelig) relation. Under kapitalismen framstår detta i en ”fantastisk form”, som ett förhållande mellan saker. Det är bara människor, med sina egna intressen, som bedriver utbyte och använder dessa livlösa objekt, inte tvärtom. Varorna tar sig inte till marknaden på egen hand.
Vi måste se bortom det uppenbara och förstå de verkliga relationer som råder under ytan. Kapitalismens lagar verkar bakom ryggen på samhället. Syftet med marxismen, en verklig vetenskap, är att klargöra dessa underliggande förhållanden och lagar.
Samhälleligt nödvändig arbetstid
Värde i marxistisk mening kan verka ganska underligt. Det är varken en naturlig eller fysisk egenskap hos varan. Man kan varken se det, röra vid det eller känna dess lukt. Men bytesvärde (eller bara ”värde”) är inte bara ett påhitt utan existerar precis som gravitationen.
Som Marx förklarade är värde en bestämd social egenskap som uppstår först när det sker ett utbyte av varor. En viss kvantitet allmänt mänskligt arbete byter ägare genom utbytet av värden. I utbytet blir exempelvis skräddarens och snickarens arbete likvärdigt. Produkterna reduceras till generaliserat enkelt mänskligt arbete utan hänsyn till de olika former som arbetet kan ta. Vare sig arbetet är enkelt, komplicerat eller kvalificerat reduceras det i utbytet till kvantiteter av genomsnittligt arbete, där kvalificerat arbete bara blir en multipel av okvalificerat arbete. Värdet uttrycker sig som en social relation mellan olika producenters arbete. Värdet är därmed inte ett resultat av en viss slags arbete, utan av abstrakt mänskligt arbete, eller allmänt mänskligt arbete.
Kapitalister är inte intresserade av att sälja saker för deras tillverkningskostnad. De vill gå med vinst. I produktionen är det bara arbetet som skapar värde. Maskinerna skapar inget värde, utan överför bara bit för bit sitt eget värde till den nya varan genom slitage eller värdeminskning. Maskiner måste i vilket fall användas av arbetare – själva skapar de ingenting. På samma sätt förbrukas råvarorna i produktionen och överför då bara sitt värde till den nya produkten. Genom att klippa och sy tillför en skräddare med andra ord värde till det värde som överförs från det material han arbetar med.
Kostnaden för ett hus beror exempelvis på kostnaden för det material som behövs för att bygga det: tegel, cement, trä, gips och så vidare, samt det arbete som utförs av byggarbetarna. Vad bestämmer det sammanlagda priset för detta? Teglet, träet, gipset och så vidare är produkter av mänskligt arbete. Kostnaden kan därför reduceras till den kvantitet arbetstid som gick åt i produktionen. Varornas pris bestäms på detta sätt av produktionskostnaden, det vill säga den mängd arbetstid som krävdes för att producera dem. Det är en kombination av gammalt och nytt arbete (eller dött och levande arbete, som Marx kallade det).
En varas värde avgörs närmare bestämt inte av arbetstiden som sådan, utan av den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid som gått åt för att tillverka den. Marx gjorde en tydlig åtskillnad mellan ”arbetstid” och ”samhälleligt nödvändig arbetstid”. Värdet är inte likvärdigt med den arbetstid som går åt i produktionen. Annars skulle en lat eller ineffektiv arbetare kunna skapa ett mycket större värde genom att ta längre tid på sig. Detta är uppenbart felaktigt. Värde skapas av ”samhälleligt nödvändigt” arbete, det vill säga den mängd arbete som i genomsnitt krävs för att producera en vara under normala samhälleliga förhållanden och med befintlig teknik. I utbytet visar det sig om en vara innehåller samhälleligt nödvändigt arbete, eftersom varan antingen blir såld eller förblir osåld.
Om det tar längre tid att tillverka en viss vara än den genomsnittliga tiden är den överskridande arbetstiden onödigt arbete. Varor som säljs till överpris kommer inte att hitta någon köpare på marknaden. Alla varor som producerats till en högre kostnad än det samhälleliga genomsnittet kommer antingen att förbli osålda eller säljas med förlust för kapitalisten. De kapitalister som anställer improduktiv (bortkastad) arbetskraft kommer snart att konkurreras ut, eftersom de inte kan sälja sina varor till ”marknadspriser”. Priser tenderar således att återspegla den ”samhälleligt nödvändiga” tid som gått åt i produktionen.
Profit och produktivitet
Kapitalistens drivkraft är att tjäna pengar. När en kapitalist inför nya produktionstekniker och producerar varor under den genomsnittliga produktionskostnaden, kommer han att kunna sälja varor till ett lägre pris och göra extraprofiter – det vill säga, tills alla andra följer hans exempel och också inför denna nya teknik. När detta väl inträffar, och alla använder den nya tekniken, kommer priset att falla till en nivå som motsvarar den nya ”samhälleligt nödvändiga” arbetstiden. Varje vara tar nu kortare tid att producera och innehåller därför också mindre värde än tidigare, vilket minskar både dess kostnad och dess pris. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden förändras naturligtvis hela tiden i takt med att tekniken ändras. Vid varje given tidpunkt finns det dock alltid en genomsnittlig nivå.
Kapitalismen är ett anarkiskt system. När varorna väl når marknaden finns det ingen som helst planering. Där är det de blinda marknadskrafterna som styr. Låt säga att en kapitalist har producerat 1000 sängar som ska säljas för 1000 kronor styck, men upptäcker att det är fler andra kapitalister än vanligt som också valt att producera sängar. Då riskerar han att inte få alla sina sängar sålda, vilket gör att han sänker priset för att slå sina konkurrenter. De andra kapitalisterna kommer naturligtvis att göra samma sak. När priserna därigenom faller, kommer också efterfrågan att öka. I detta exempel kommer det antingen att finnas vissa sängar som kapitalisterna inte lyckas sälja, eller så kommer varje säng att säljas till ett lägre pris än vanligt. I stället för att tjäna 1 000 000 kronor, som han hade hoppats, måste vår kapitalist kanske nöja sig med 700 000 kronor.
De kapitalister som producerade garderober har däremot klarat sig bättre. Det finns färre säljare, men fler som vill köpa garderober. De garderober som vanligtvis såldes för 2000 kronor gick åt snabbt. Kapitalisterna höjde därför sina priser, vilket samtidigt ledde till att färre köpte garderober. Det finns en gräns för hur mycket kapitalisterna kan höja priset om de ska kunna få alla varor sålda. Priset steg till 3000 kronor. Vid slutet av dagen hade kapitalisten sålt alla sina 500 garderober och tjänat 1 500 000 kronor på försäljningen.
De kapitalister som producerar sängar ser nu vilka vinster som garderobstillverkarna gör. Till slut går fler och fler över från att producera sängar till att producera de mer lönsamma garderoberna.
Kapitalet flyttas med andra ord till de sektorer av ekonomin som ger dem den högsta avkastningen. Men i takt med att det börjar produceras fler garderober sjunker återigen priset (liksom profiterna). Kapitalet söker då andra sektorer där profitkvoten är högre, kanske inom tillverkningen av sängar där det nu återigen råder underskott och följaktligen högre priser. När nya möjligheter öppnar sig försvinner andra. Detta resulterar i en ny arbetsdelning i samhället som återspeglar förändringarna i pris och efterfrågan.
Även om varans värde, som grundar sig i den samhälleligt nödvändiga arbetstid som lagts ned i den, inte nödvändigtvis är något man kan se eller ta på, så är priserna det. När man går in i en affär har alla varor prislappar. Även om varor med samma värde tenderar att ha samma bytesvärde och pris, är detta inte alltid fallet. I själva verket har de oftast inte det.
Priset återspeglar alltså inte alltid värdet, utan tenderar att röra sig runt varans verkliga värde. Dessa prisfluktuationer kan jämföras med havsnivån. Trots tidvattnets ebb och flod har havsnivån en viss referenspunkt, en genomsnittlig nivå kring vilken den stiger och sjunker. Variationerna beror på att havet befinner sig i ständig rörelse och påverkas av gravitationen.
När det kommer till ekonomin är summan av alla priser, hur stora individuella avvikelser som än förekommer, alltid lika med summan av alla värden. ”I slutänden förfogar samhället nämligen endast över de värden som skapats av mänskligt arbete,” förklarar Trotskij, ”och priserna kan inte överskrida denna gräns, inte ens trusternas monopolpriser. Där arbetet inte skapat något nytt värde, där har inte ens Rockefeller någonting att hämta.”
På detta sätt bestämmer värdelagen andelen av olika varor som måste produceras och hur arbetskraften ska fördelas mellan olika delar av ekonomin. Detta visar hur värdelagen, genom prissignaler och marknadskrafter, fungerar som det kapitalistiska systemets grundläggande regleringsmekanism.
Det är värt att understryka skillnaden mellan materiella rikedomar och värde, eftersom det är något som ofta rörs ihop. Värde är en social och historisk kategori som bara är giltig så länge det finns varuproduktion. När varuproduktionen försvinner och vi i stället producerar för behov, så kommer också värde att försvinna. Detta sker först i ett socialistiskt samhälle. Rikedom är däremot något materiellt och består av bruksvärden oberoende av samhällets form.
Allt annat lika leder en högre produktivitet till en ökning av samhällets materiella välstånd: mer kläder, bilar, tv-apparater, bostäder och så vidare. Den totala mängden värden förblir dock oförändrad under förutsättning att den nedlagda arbetstiden är densamma. Om en bilarbetare producerar 100 bilmotorer i stället för 50 på åtta timmar, så skulle det fortfarande vara åtta timmars arbete som använts i produktionen. En bil skulle nu innehålla halva det värde eller den arbetstid som den gjorde tidigare. En bra skörd skulle på samma sätt öka ett lands rikedomar, men skördens totala värde skulle förbli densamma så länge som det förbrukades lika mycket samhälleligt nödvändigt arbete.
Kapitalisternas ständiga strävan att hålla jämna steg med den ”samhälleligt nödvändiga” arbetstiden förklarar också varför kapitalismen inte kan existera utan att ständigt revolutionera produktionsförhållandena. Införandet av maskiner och en tillväxt av kapitalet innebär i sin tur en ökning av arbetets produktivitet.
”Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör”, förklarar Marx, ”att det kapital, som används i det enskilda företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslagar. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation.” (Kapitalet, band 1, Karl Marx)
Priser och värden
Marx sade aldrig att bytesvärdet var det enda som bestämde priset. Han förnekade aldrig att tillgång och efterfrågan påverkar priset. Inte heller förnekade han att monopol kan driva upp priserna. Han skilde på värde och pris och insåg att man kan sätta en prislapp på allt, även saker som inte har något som helst värde. Obrukad mark kan prissättas och säljas för enorma summor pengar. Sällsynta konstverk säljs för flera miljoner, långt över deras egentliga inneboende ”värde”, på grund av en vanvettig spekulation där rika människor ”investerar” sina pengar i dessa objekt. Eftersom tillgången består av ett enda objekt kan enstaka Rembrandtmålningar säljas för en förmögenhet. Det enda som bestämmer deras värde är vad superrika individer är beredda att betala för dem. Konstverk är unika och kan varken produceras eller reproduceras, förutom som dåliga kopior. Detta leder till en monopolsituation som har en direkt inverkan på priset, det vill säga vad folk är beredda att betala. Om objektet är helt unikt kan den begränsade tillgången leda till rena fantasipriser.
Exempel som dessa har använts för att attackera arbetsvärdeläran, trots att det finns enkla förklaringar. I praktiken ligger saker som är helt unika i sitt slag, som en klassisk tavla, utanför arbetsvärdelärans ramar. Den behandlar nämligen varor som kan tillverkas utan begränsningar eller restriktioner. Vad vi har att göra med här är monopol, där priserna blir kraftigt förvrängda.
I de ekonomiska läroböckerna står det att priserna bestäms av tillgång och efterfrågan. Detta är bara delvis sant. En lokal kvartersbutik kan naturligtvis ta mer betalt för saker vid midnatt, eftersom man får välja mellan att betala deras priser eller gå hem utan det man behöver. Även om priset på bönor kan stiga kraftigt på grund av bristande tillgång, så ökar det bara inom vissa gränser. Men oavsett vad som händer kommer priset på bröd eller vita bönor aldrig att stiga högre än priset på en traktor. Priserna kan alltså variera beroende på tillgång och efterfrågan, men kommer alltid att kretsa kring en viss nivå, nämligen varans verkliga värde. Det är därför som vissa varor, exempelvis en burk vita bönor, alltid kommer att vara billigare än de varor som det tar längre tid att producera, vare sig det är en bil eller en traktor. Höga priser på vita bönor innebär, som vi sett, att kapital attraheras av de höga profiterna och strömmar in i sektorn, vilket ökar produktionen och sänker därmed priset. Sådana processer äger rum i hela ekonomin.
Detta förklarar de stigande och sjunkande marknadspriserna, men svarar inte på frågan vad som ligger bakom dessa priser. Enligt Marx är svaret arbetsvärdeläran. De borgerliga ekonomerna lämnar i stället denna fråga obesvarad, eftersom de inte vill rättfärdiga marxismens gudlösa idéer.
Nyttoteorin
Dagens borgerliga ekonomer har till uppgift att dölja och bortförklara utsugningen. De avvisar naturligtvis utan åtskillnad alla de ekonomiska begrepp som Marx använde. Faktum är att de avskyr Marx idéer.
På det ekonomiska området utgjorde den österrikiska skolan det tyngsta artilleriet i borgarklassens motoffensiv mot marxismen. Enligt dem utgjorde lönerna bara en del av den nationella inkomsten, tillsammans med hyror, räntor och vinster. För dem hade arbetet ingen särskild plats i produktionen och det fanns inget som heter mervärde. Deras uppfattning om värde baserade sig inte på några objektiva kriterier utan uttryckte bara ett subjektivt val eller önsketänkande. För att citera ärkebiskopen Whatley: ”Vi sätter inte ett högt pris på pärlor för att folk har dykt efter dem, folk dyker efter dem för att vi sätter ett högt pris på dem.”
Det höga priset på pärlor kommer i själva verket av det svåra arbete som krävs för att hämta dem, och deras höga värde gör att folk utför det arbetet. Vår ärkebiskop är blind för den grundläggande frågan: vad är värdet på en pärla och hur bestäms det? Marx förklarade detta med diamanter som exempel:
”Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna dem kostar därför i genomsnitt mycket arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inom en liten volym.”
Samma sak kan sägas om pärlor.
Medan Marx ser värde som ett objektivt fenomen, ser förespråkarna för nyttoteorin det som en subjektiv fråga. På ett idealistiskt sätt vänder de frågan upp och ned. Detta antogs av senare ekonomer och ligger till grund för den moderna borgerliga ekonomin. Vid denna tidpunkt upphörde den borgerliga ekonomin att vara en vetenskap. Hela dess syfte blev nu bara att rättfärdiga det kapitalistiska systemet.
De påstår att om en person vill ha något så har det stor nytta för honom, och att ju mer han vill ha det, desto mer är han beredd att betala för det. Det beror på individens synvinkel, det vill säga vilken tillfredsställelse var och en får från att konsumera en särskild vara.
Att en vara är olika nyttig för olika personer är lätt att förstå, men av någon konstig anledning säljs den ändå för samma pris i alla affärer. Detta innebär att priset inte kan vara subjektivt, utan måste vara baserat på ett verkligt värde. Om det verkligen var nytta som avgjorde värdet, hur kommer det sig då att olika mängder nytta säljs för samma pris? Saker blir inte bättre av deras försök att kringgå denna motsättning genom att hänvisa till en ”marginal”, eller de ekonomiska läroböckernas prat om ”marginalnytta”. Men nu lämnar vi denna värld av idealistiska fantasier därhän.
Arbetskraft och löner
I det feodala samhället kunde alla se hur utsugningen gick till. De livegna bönderna arbetade på sin egen mark för att odla grödor till sig själva och sin familj. Sedan arbetade de på feodalherrens mark för att producera ett överskott som gick till honom. Detta var åtskilt i både tid och rum. Under slaveriet utförs merarbetet på ett annat sätt. Det verkar först som att slavägaren lägger beslag på allt. Men för att kunna arbeta måste slaven äta. Slavägaren måste sörja för detta. En del av arbetet är därför nödvändigt (för att täcka slavens underhåll) medan resten är merarbete som slavägaren tillskansar sig. Under kapitalismen är utsugningen däremot dold, eftersom nödvändigt arbete och merarbete inte är åtskilda i tid och rum. Hela processen är höljd i dunkel.
Men Marx visar hur mervärdet produceras under kapitalismen. På marknaden, förklarar Marx, hittar kapitalisten en vara, som till skillnad från alla andra varor, kan skapa värden som överstiger dess eget värde. Denna vara kallas arbetskraft. Arbetskraft är förmågan att arbeta med hjälp av hjärna och muskler. Marx definierade det som ”sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet”. Det är när kapitalisten köper och använder dessa ”fysiska och andliga färdigheter”, det vill säga all möda och slit som går in i arbetsprocessen – och sätter dem i arbete – som utsugningen (eller exploateringen) av arbetarklassen sker. Kapitalisten kramar arbetaren på varje uns av energi under varje minut av arbetsdagen.
Vad är arbetskraftens pris, eller lönens värde, som arbetaren får betalt? Mänsklig arbetskraft är en vara som alla andra. Liksom alla andra varor bestäms dess värde av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som går åt i dess produktion. Arbetskraft är direkt kopplad till arbetarklassens välbefinnande. För att överleva och kunna arbeta behöver arbetare mat, kläder och tak över huvudet. Det måste också omfatta familjens underhåll: nästa generation av arbetare. Arbetare behöver också utbildas och tränas. Arbetskraftens värde bestäms därför av värdet på existensmedlen, det vill säga de medel som behövs för att arbetarklassen ska kunna reproduceras. Det finns också en historisk aspekt som beror på tid och rum. Löner, priset på arbetskraften, ses som arbetets marknadspris. Kapitalisterna är dock intresserade av att hålla lönerna så låga som möjligt. Arbetare vill det motsatta. Löner – priset på arbetskraft – kan därför i viss mån variera beroende på kampen mellan dessa levande krafter, det vill säga klasskampen.
Efter att ha köpt arbetskraft för en viss lön sätter kapitalisten sina anställda i arbete. Även om arbetaren har ett avtal om att arbeta i åtta timmar täcks kostnaden för hans lön av bara fyra timmars arbete. Det är detta arbete som Marx kallar nödvändig arbetstid. Det är under denna tid som arbetaren producerar ett värde som är likvärdigt med de existensmedel som krävs för reproduktionen av hans eller hennes arbetskraft. Men arbetaren slutar inte arbeta när han täckt kostnaden för sin lön, utan fortsätter tills den åtta timmar långa arbetsdagen är över. De extra timmarna utöver det nödvändiga arbetet kallas merarbete och det är under denna tid som arbetaren producerar ett mervärde åt kapitalisten. Detta obetalda arbete är källan till kapitalisternas profiter.
De råvaror, verktyg och så vidare som förbrukas i varans produktion skapar inget nytt värde, utan överför bara sitt eget värde till den nya produkten. Detta inkluderar slitage av maskiner, vilka endast gradvis överför sitt värde. Detta kallas värdeminskning. Arbete (i kombination med naturen) är källan till alla nya värden, inklusive mervärdet. Maskiner ökar bara det mänskliga arbetets produktivitet, vilket gör att arbetare kan producera mer på samma tid. Det är dock inte maskinen som skapar nya värden, utan arbetarens arbete.
Allt befintligt värde (från tidigare arbete) som återfinns i råmaterial, slitage, och så vidare, överförs till de nya varor som arbetarna skapar. Marx kallade detta överförda värde ”dött arbete” i motsats till det nya tillagda värdet som han kallade ”levande arbete”. Han jämförde det med en blodsugande vampyr. ”Kapitalet är dött arbete”, förklarar Marx. ”Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.”
Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är produktion av mervärde. Kapitalisten är fast besluten att pressa den sista droppen vinst ur arbetarklassens obetalda arbete. Detta åstadkommer han på olika sätt: genom att förlänga arbetsdagen, höja tempot på maskinerna, investera i arbetsbesparande maskiner, rationalisera, utveckla produktiviteten, införa nya skift, utföra tids- och rörelsestudier, ”lean production” och så vidare. Det finns en hel uppsjö sådana metoder som arbetare fått lära känna mycket väl särskilt under de senaste åren.
Marx delade upp kapitalistens investerade kapital i två delar. Det kapital som utgörs av produktionsmedel, råmaterial, elektricitet, och så vidare, kallas för konstant kapital eftersom det bara överför sitt värde till de nya varorna. Det överförda värdet är konstant. Det kapital som utgörs av arbetskraft (kostnaden för lönerna) kallas i stället för variabelt kapital eftersom det utgör källan till alla nya värden. Det överförda värdet är inte konstant utan ökar – därav namnet ”variabelt”.
Det totala kapitalet kan därmed uttryckas som k + v, där k är den konstanta delen och v den variabla. Av detta följer att det totala värdet av alla varor består av k + v + m, där m representerar mervärdet. Under produktionen skapas mervärdet (m). Men eftersom mervärdet är ”inlåst” i varan kan kapitalisten bara realisera mervärdet när varan säljs på marknaden. Även om mervärdet skapas i produktionen kan det därmed bara realiseras i utbytet på marknaden. Om en vara inte går att sälja kan den inte heller realisera sitt mervärde och är därmed värdelös.
För att producera mervärde tvingar kapitalistklassen arbetarklassen att utföra mer arbete än vad som krävs för att täcka kostnaden för dess existensmedel. Kapitalisterna försöker ständigt öka mervärdekvoten – det vill säga den mängd mervärde som kan produceras med en given mängd köpt arbetskraft. Mervärdekvoten kan uttryckas i termer av förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete, eller m/v. Detta är kapitalets exploateringsgrad av arbetet, eller kapitalistens exploateringsgrad av arbetarna.
Kapitalisterna ökar graden av exploatering genom att förlänga arbetsdagen genom övertid och skiftarbete. Många industrier är verksamma 24 timmar om dygnet och tvingar sina arbetare att arbeta dygnet runt. Men det finns fysiska gränser för arbetets exploatering. En arbetare kan arbeta åtta, tio eller tolv timmar per dag, men måste äta och sova för att återhämta sig till nästa arbetsdag. Arbetare måste också åka till jobbet, vilket kan ta ytterligare två timmar. Trots kapitalismens krav på produktion dygnet runt finns det därför en gräns för hur mycket mervärde som rent fysiskt kan utsugas under ett dygn. Kampen om att förlänga arbetsdagen är likväl en ständigt pågående strid. En sådan utsugning skapar enligt Marx absolut mervärde.
Eftersom det finns gränser för hur mycket arbetsdagen kan förlängas vidtar kapitalisten andra åtgärder för att öka arbetets intensitet. Nya maskiner tas i bruk för att öka produktiviteten. Den ständiga ökningen av arbetets intensitet blir ett medel för att återskapa maskinernas värde (konstant kapital) på kortast möjliga tid. Arbetare tvingas arbeta hårdare på kortare tid. Marx kallade detta för produktion av relativt mervärde.
”Det råder inte minsta tvivel om att kapitalets tendens att skaffa sig kompensation genom att öka arbetets intensitet, när lagstiftningen avskär möjligheterna att förlänga arbetsdagen, och genom att missbruka varje förbättring i maskineriet som ett medel till ökad utsugning av arbetskraften, snart åter måste leda till en kris, då en ny förkortning av arbetsdagen blir oundviklig”, förklarar Marx.
Kapitalisten kommer däremot aldrig att förkorta arbetsdagen av sig själv, för de kommer aldrig att avstå från mervärdet frivilligt. Det är bara arbetarklassens kamp som kan driva igenom detta. Det är klasskampen som avgör.
Kapitalisten försöker naturligtvis maskera detta utsugande system. De påstår att de köper arbetarens arbete snarare än dess arbetskraft. Men detta är inte fallet. Kapitalisterna skulle aldrig anställa arbetare om de inte kunde göra vinst på dem, och det är arbetarnas obetalda arbete som utgör källan till deras vinster. De betalar alltid mindre i lön än det värde som arbetarna skapar.
Pengarnas cirkulation i form av kapital kan skrivas som P-V-P’ där penningkapital förvandlas till varor vilka i sin tur säljs för mer pengar. Detta är vad Marx kallar ”kapitalets allmänna formel”, där P’ är större än P. Skillnaden mellan P och P’, det värde som kapitalisten erhåller, är mervärdet. Medan exploateringen var öppen under feodalismen, där den livegne bonden arbetade ett visst antal dagar på feodalherrens mark utan betalning, är exploateringen under kapitalismen, där det nödvändiga arbetet och merarbetet inte är åtskilt i tid och rum, inte lika uppenbar. Exploateringen är densamma men den sker under andra former.
”Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, till exempel slaveriets samhälle från lönarbetets”, förklarar Marx, ”är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.”
Produktivt och improduktivt arbete
Som vi kan konstatera skapas mervärde i produktionen och inte i varucirkulationen. Det är genom utsugningen av arbetarklassen i produktionsprocessen som vinsten skapas. Vilket slags arbete som utförs saknar betydelse. Marx förklarar att kapitalisterna inte är intresserade av vilka bruksvärden som skapas i produktionsprocessen. Om de producerar pennor, skor, bilar eller lyxbåtar har ingen betydelse. För kapitalisten är det bara ett medel för att nå ett mål. Kapitalisterna är bara intresserade av bytesvärdet, och därigenom mervärdet som realiseras när varan säljs. Den kapitalistiska produktionens hela grundval är produktion av mervärde. Marx drog därför slutsatsen att ”bara arbete som producerar mervärde är produktivt arbete.”
Det saknar också betydelse om arbetare producerar konkreta saker eller inte, så länge de genom sitt arbete producerar mervärde. ”En författare är en produktiv arbetare inte såtillvida som han producerar idéer utan i den mån han berikar den förläggare som ger ut hans skrifter eller såtillvida som han är lönearbetare hos en kapitalist,” förklarar Marx.
Beroende på hur de exploateras kan även tjänster ge upphov till mervärde. En läkare eller sjuksköterska som arbetar för en vinstdrivande privat klinik, som inte producerar något materiellt utan en tjänst, producerar likväl mervärde. Operasångaren producerar ett mervärde för teaterägaren förutsatt att sångaren bara får betalt för sin arbetskraft. Inkomsten från föreställningens biljettförsäljning är större än artistens lön. Ur kapitalistisk synvinkel utför sångaren i detta fall ett ”produktivt” arbete. Det spelar ingen roll om produkten bara varar några sekunder.
Pengar och kredit
I och med handelns utveckling framträder en speciell vara för att underlätta denna process, nämligen pengar. Vid varje given tidpunkt krävs det en viss mängd pengar för att cirkulera de varor som produceras. Här ser vi betydelsen av pengar, som Marx kallade en ”allmän ekvivalent”. Även om arbetstiden bestämmer en varas värde sätts priserna i termer av pengar. Priset är helt enkelt bytesvärdet uttryckt i monetära termer.
Pengar har tagit många former genom historien: slavar, boskap, ädelmetaller. Pengar är uppenbart överlägset byteshandeln, som är en primitivare form av utbyte. Den allmänna ekvivalenten – pengar – kan enkelt användas för att byta en vara mot en annan. Förr i tiden användes guld och silver som pengar. Guld och silver har naturligtvis också ett värde, vilket precis som för alla andra varor bestäms av det arbete som är samhälleligt nödvändigt för dess produktion. Ädelmetaller som koppar, brons, silver eller guld kom alltmer att användas som pengar (eller valuta). När pengarna var guldmynt utfärdade den brittiska regeringen guld sovereign till ett nominellt värde av en pund sterling.
Pengar är ett mått på värde, där varor uttrycks i termer av en viss kvantitet eller vikt ädelmetall. De blir ett allmänt betalningsmedel. De kan ansamlas som ett mått på individuell rikedom, samt utgöra ett reservlager av värde. Guld har historiskt framträtt som den allmänna varan – det är lätt att hantera, samla och transportera, samt är delbart och hållbart.
På senare tid har pappersvalutor kommit att tjäna som pengar, eller närmare bestämt löften av centralbanken att betala den summa som anges på sedeln. ”Jag lovar att betala innehavaren” står det på sedlarna från Englands riksbank, även om det är länge sedan detta var fallet. Valutan stöds inte längre av guld i banken. I dag har vi fiatpengar som inte har något eget värde utan backas upp av statens auktoritet. Dessa värdelösa papperslappar är bara värdefulla så länge staten agerar som garant. Då blir de lagliga betalningsmedel.
Dessa värdebevis ger ägaren rätt till en del av samhällets rikedomar. Om tio värdebevis utfärdas som tillsammans motsvarar hela den nationella produktionen, ger ett sådant värdebevis ägaren rätt till 10 procent. Om man utfärdar fler värdebevis utan att produktionen blir större så kommer valutans värde att sjunka.
Sedlar gör det mycket enklare att manipulera valutan. Om två sedlar sätts i omlopp där det tidigare bara fanns en, kommer (allt annat lika) priserna att fördubblas. Detta innebär en devalvering. Regeringarna har försökt att skydda sig mot detta genom att ge centralbanken ensamrätt på att trycka pengar. Tidigare reglerade staten en fiatvaluta där de sedlar som cirkulerade bara till viss del täcktes av bankreserverna. Om detta överskrids tappar valutan värde. Guld är i slutändan den enda allmänna ekvivalenten på världsmarknaden. Efter andra världskriget användes dollarn som en internationell reservvaluta som backades upp av de enorma guldreserverna i Fort Knox. Även om den fortfarande är viktig har den underminerats av nedgången i den amerikanska ekonomin och de ”flytande” växelkurser som infördes efter finanskrisen 1971.
Samtidigt med pengar kom krediter (lån). I stället för att skicka stora mängder guld från ett land till ett annat som betalning för varor utvecklades ett kreditsystem för att undvika dessa mödosamma och farliga transaktioner. Som 1700-talsekonomen Richard Cantillon förklarade: ”Om England är skyldigt Frankrike 100 000 uns silver för handelsbalansen, om Frankrike är skyldigt 100 000 till Holland, och Holland är skyldigt England 100 000, kan alla dessa skulder kvittas genom växlar mellan de respektive bankirerna i dessa tre stater utan att man behöver skicka något silver mellan dem.”
Krediter blev ett mycket viktigt smörjmedel för kapitalismens utveckling. Utan krediter skulle varje kapitalist behöva ha en fond med pengar för att finansiera sina transaktioner; annars skulle fabriker stå stilla i väntan på betalning i varje steg av produktionen, distributionen eller handeln. Ingen kapitalist vill binda upp sitt kapital i lagervaror. Bankerna lånar ut pengar mot att de kan ta ut ränta. Denna process leder till finanskapitalets sammansmältning med industrikapitalet.
Banken tar emot insättningar men lånar ut mer än vad de har och behåller bara tillräckligt för att täcka vanliga penninguttag. Bankerna föredrar att ha så lite overksamma pengar som möjligt i sina bankvalv. Deras vinst är helt enkelt den del av mervärdet som bankirerna och finansmännen kan tillskansa sig från produktionen. Bankernas och finansinstitutens uppgift är att omfördela det mervärde som skapas i produktionen in i sina egna kassakistor. På många sätt fungerar de som de gamla vägtullarna som var fullt upptagna med att tjäna pengar på att öppna och stänga grindar, men som socialt sett var helt improduktiva. Detta avslöjades under finanskrisen 2007 när bankerna hade lånat ut alldeles för mycket, i vissa fall så mycket som 50 gånger mer än storleken på deras eget kapital. Även om det finns vissa lagar om bankernas likviditet som kräver att de ska hålla en bestämd andel kapital i reserv, är det alltid möjligt för dem att komma runt detta genom metoder som att ”redovisa utanför balansräkningen”. Systemet med skuggbanker byggdes upp just för att kringgå sådana restriktioner. Men så snart förtroendet sinar och en bankrusning inträffar faller allt samman och banker går i konkurs. Staten måste då gå in och rädda bankerna precis som efter krisen 2008.
I det moderna samhället är pengar mer än bara sedlar och mynt, utan även kreditkortsbetalningar och internetförsäljning, vilket har gjort det finansiella systemet mycket svårare att överblicka.
Krediter gör att det kapitalistiska systemet kan gå utöver sina egna gränser. Detta kan ha kolossala fördelar men kan också innebära stora risker. Banker behöver inte trycka pengar rent fysiskt utan behöver bara öka kontokreditgränsen. Kvantitativa lättnader är en term för när centralbanken skapar elektroniska pengar. Man blåser upp spekulativa bubblor som skapar instabilitet och slutligen kollaps. Tulpanbubblan och Söderhavsbubblan är exempel på sådan spekulation. I dag har vi derivat, SIV, CDO och andra märkliga uppfinningar som kapitalisten Warren Buffet har kallat för finansiella ”massförstörelsevapen”. Marx kallade det för ”fiktivt kapital” som inte har något verkligt värde eller återspeglar några verkliga tillgångar. Fiktivt kapital ger dess ägare en del av det samhälleligt skapade mervärdet men finns till skillnad från en fabrik bara på papperet. Marx förklarade att kapitalisterna, i stället för att göra vinst på verklig produktion, inriktar sig alltmer på spekulation, det vill säga att göra pengar av pengar utan besväret att faktiskt skapa något. Spekulation skapar dock inget mervärde utan omfördelar bara det mervärde som skapas i den verkliga produktionen.
Konkurrens och ackumulation
Genom konkurrensen tvingas kapitalisten att investera för att producera varor till ett lägre pris än sina konkurrenter. Kapitalisten ackumulerar pengar för att frambringa mer pengar. Det är syftet. Kapital är således ett värde med en inneboende drivkraft att växa. Ackumulationen är en tvingande lag under kapitalismen. Kapitalism har blivit ”ackumulation för ackumulationens skull”, förklarade Marx. Eller, annorlunda uttryckt, ”produktion för produktionens skull”. De industrier där arbetsproduktiviteten släpar efter drivs i konkurs av de industrier som använder de senaste metoderna. Nya maskiner som tas i bruk ökar på detta sätt arbetets produktivitet och minskar den nödvändiga arbetstiden (och ökar därigenom mervärdet). De som använder den senaste tekniken kan på detta sätt sälja sina varor till ett pris som är högre än deras individuella värden (arbetstiden som krävs för att producera dem) men som är lägre än det genomsnittliga värdet, och kan på så sätt göra extraprofiter.
Industrins utvecklingsnivå bestämmer förhållandet mellan produktionsmedel och antalet anställda. Ett företags kapital motsvarar med andra ord en bestämd andel konstant och variabelt kapital. Med ökade investeringar växer arbetsproduktiviteten så att arbetaren producerar mer än tidigare på samma tid. Arbetaren har mer maskineri till sitt förfogande och det konstanta kapitalet växer därmed i förhållande till det variabla kapitalet. Detta är en oundviklig konsekvens av kapitalackumulationen. Marx beskrev det som kapitalets växande organiska sammansättning, uttryckt som k/v – förhållandet mellan det konstanta och variabla kapital som kapitalisten använder i produktionen.
Genom konkurrens slår de större kapitalisterna ut de mindre, vilket leder till en växande koncentration och centralisering av rikedomen och industrin. Denna process leder till framväxten av enorma företag med den mest moderna utrustningen och tekniken. Medan det enorma kemiföretaget Imperial Chemical Industries tidigare var tvungna att investera 2 miljoner pund på en anläggning, måste de i dag investera omkring 600 miljoner pund. Denna kapitalackumulation är kapitalismens historiska uppdrag – att utveckla produktivkrafterna. I USA, där utvecklingen nått längst, stod 500 enorma monopol för 73,5 procent av BNP år 2010. Om dessa företag – som bara under 2011 gick med en rekordvinst på 4825 miljarder – hade varit ett land, skulle detta land vara världens näst största ekonomi. Världens 2000 största företag hade en inkomst på 32 000 miljarder dollar, gick med 2400 miljarder dollar i vinst, hade 138 000 miljarder dollar i tillgångar och 38 000 miljarder dollar i marknadsvärden, med vinster som ökade med ofattbara 67 procent mellan 2010 och 2011. Den kapitalistiska produktionens drivkraft är inte att tillgodose mänskliga behov utan att öka produktionen av mervärde, av vilken en stor del måste ackumuleras och investeras i nya produktionsmedel.
Denna process av ständigt tilltagande monopolisering leder dock till en relativ minskning av det variabla kapitalet (arbetskraft) i förhållande till det konstanta kapitalet (produktionsmedel, råmaterial och så vidare), vilket leder till att allt mer produktionsmedel ställs till arbetarnas förfogande. Detta får vissa negativa konsekvenser.
Den mängd mervärde som kapitalisterna erhåller beror i sista hand på två saker: profitkvoten och antalet anställda. Införandet av maskiner tenderar naturligtvis att minska antalet anställda och förändrar därmed förhållandet mellan variabelt och konstant kapital; förhållandet mellan dött och levande arbete. Maskiner gör att det behövs färre arbetare i fabrikerna. Allt annat lika leder detta oundvikligen till att profitkvoten faller. ”Att använda maskineri för produktion av mervärde”, förklarar Marx, ”innebär en inneboende motsägelse.”
Profitkvoten
Som vi redan förklarat kommer profiten från det variabla kapitalet, arbetskraften, eftersom det konstanta kapitalet bara överför sitt eget värde till slutprodukten. I takt med att kapitalismen utvecklas investerar kapitalisterna allt större mängder kapital. Men de tekniska framstegen innebär att en större andel går till konstant kapital medan andelen variabelt kapital minskar. Eftersom vinsten kommer från det variabla kapitalet leder detta till en fallande profitkvot.
Mervärdekvoten är ett mått på förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital. Profitkvoten är å andra sidan ett mått på förhållandet mellan kapitalistens vinst och den totala mängden kapital som används i produktionen. Detta anses vara kapitalistens avkastning.
Om vi exempelvis tar en ekonomi med intäkter på totalt 50 miljoner pund under ett år, består den av k + v + m (konstant kapital, variabelt kapital och mervärde). I siffror skulle det kunna vara: k = 10 miljoner pund; v = 20 miljoner pund; m = 20 miljoner pund. Exploateringsgraden i denna ekonomi är således m / v eller 20 / 20 = 100 procent.
Profitkvoten är däremot förhållandet mellan mervärde och det totala kapitalinsatsen: m/(k + v), 20 / 30 eller knappt 67 procent. Detta är ett mått på hur lönsam kapitalistens investering är.
Om kapitalisten investerar 10 miljoner pund i nya maskiner och utrustning betyder det att det konstanta kapitalet (k) har fördubblats till 20 miljoner pund per år. Vi förutsätter att exploateringsgraden är oförändrad. Profitkvoten faller då till 20 / 40 = 50 procent. Kapitalets organiska sammansättning har ökat, vilket medför att profitkvoten faller. Detta är en allmän tendens under kapitalismen när systemet expanderar och arbetets produktivitet ökar.
På ett ställe beskriver Marx profitkvotens fallande tendens som ”i varje avseende den viktigaste lagen i den moderna politiska ekonomin”. Han ändrade detta senare till en ”mycket viktig” lag. Det var en tydlig förändring i betoningen. Marx såg hur som helst aldrig denna lag eller tendens som ett absolut fenomen.
Varje kapitalist strävar efter att öka sina anställdas produktivitet, det vill säga den mängd som produceras under en viss tidsperiod. Men om detta är fallet, hur kommer det sig då att profitkvoten inte ständigt faller? Hur kunde kapitalismen undgå detta inneboende hinder?
”Det måste vara motverkande inflytelser med i spelet, som genomkorsar och upphäver effekten av den allmänna lagen och ger den mera karaktären av en tendens, varför vi också betecknat den allmänna profitkvotens fall som ett tendentiellt fall,” förklarar Marx. (Kapitalet, band 3, kap. 14)
Marx förklarar att denna ”tveeggade lag” är mer av en tendens som skapar sina egna motverkande tendenser, och kan under vissa omständigheter till och med leda till att profitkvoten stiger.
I kapitel 14 i Kapitalets tredje band beskriver Marx en rad motverkande faktorer:
- Ökning av arbetets exploateringsgrad
- Nedpressning av arbetslönen under dess värde
- Förbilligande av det konstanta kapitalets element
- Den relativa överbefolkningen
- Utrikeshandeln
- Aktiekapitalets tillväxt, som teoretiskt ”kan inkluderas i kalkylen”
Marx påpekade att en ökning av exploateringen (”relativt mervärde”) kan återställa profitkvoten. Vi har tydligt sett effekterna av detta i arbetsgivarnas offensiv under de senaste tre årtiondena, något som alla arbetare kan vittna om. Kapitalisterna har försökt öka sina vinstmarginaler genom att pressa ut varenda droppe av mervärde ur arbetarklassens blod, svett och tårar. Globaliseringen och användningen av migrantarbetare har också varit ett sätt att pressa ned lönerna, vilka i många fall ligger under arbetskraftens värde. Detta kan också ses i de olika ”sweatshops” som finns runt om i världen och producerar alla möjliga sorters varor, från skor till kläder, för multinationella företag. Sådana fabriker finns i länder där arbetare har berövats alla sina rättigheter, får svältlöner och behandlas som boskap. Dessa metoder har verkat sida vid sida med massarbetslösheten som pressar ned lönerna ytterligare.
När det forna Sovjetunionen och Kina återgick till kapitalismen innebar det ett enormt uppsving för den globala kapitalismen i form av ett utbud av billiga varor och maskiner. Priset på datorer, datorkomponenter, mobiltelefoner och annan elektronik har sjunkit drastiskt. Produktionskostnaden har sjunkit eftersom det behövs mindre arbetstid i produktionen. Att delar av det konstanta kapitalet blir allt billigare är ännu ett av den nuvarande periodens kännetecken, och det har bidragit till att höja profitkvoten från historiskt låga nivåer. Denna process har gynnats av globaliseringen, att nya marknader öppnats upp och den allt större exploateringen av gamla marknader. Privatiseringen av statligt ägda företag har varit ännu en guldgruva för de multinationella företag och finansjättar som sträcker sig över världen och pressar fram mervärde från jordens alla hörn.
Arbetets andel av nationalinkomsten har minskat i de viktigaste kapitalistiska ekonomierna (OECD-länderna) sedan 1980. Klyftan har blivit särskilt stor i USA, där produktiviteten steg med 83 procent från 1973 till 2007 samtidigt som medianen för männens reallön bara steg med 5 procent. Andelen av USA:s nationalinkomst som går till löner har sjunkit till de lägsta nivåerna sedan mätningarna började efter andra världskriget. Produktion av relativt mervärde är en process där varupriserna ständigt sjunker och de nya varorna innehåller mindre värde än de tidigare. En större mängd bruksvärden uttrycks i en mindre mängd totalt värde.
Profitkvotens fallande tendens är därför bara en tendens som uttrycker sig över hela kapitalismens historiska utveckling. ”Så verkar lagen bara som tendens, vars verkan framträder på ett märkbart sätt bara under bestämda förhållanden och under förloppet av långa perioder,” förklarar Marx. Profitkvotens fallande tendens kan därmed under långa perioder, till och med årtionden, upphävas av de ovannämnda motverkande tendenserna. Dessa kan hejda utvecklingen och till och med vända den, men inte för alltid.
I sin bok The Current Crisis från 1987 ger Mark Glick följande siffror för profitkvoten i USA:
- 1899 – 22 %
- 1914–1918 – 18 %
- 1921 – 12 %
- 1929 – 17 %
- 1932 – 2 %
- 1939 – 7 %
- 1945 – 23 %
- 1948 – 17 %
- 1965 – 18 %
- 1983 – 10 %
Dessa siffror visar att profitkvoten i ett bredare historiskt perspektiv, bortsett från de oundvikliga konjunktursvängningarna, i dag är lägre än den var för hundra år sedan. Likväl har tendensen varit den omvända under hela perioder.
Förr eller senare kommer denna nedåtgående tendens oundvikligen att göra sig gällande och bli ytterligare ett hinder för kapitalismens fortsatta utveckling. Kapitalismens kris kan dock inte förklaras enbart av profitkvotens fallande tendens. Att profitkvotens fallande tendens skulle vara orsaken till kapitalismens kris stämmer varken överens med teori eller verklighet. Rosa Luxemburg hånade de som ansåg att kapitalismen skulle kollapsa så snart profitkvoten föll till noll. Hon skämtade om hur lång tid det skulle ta innan kapitalismen kollapsade till följd av profitkvotens fallande tendens: ”ungefär tills solen slutat brinna!”
Även om kapitalisterna kan tolerera en fallande profitkvot under en lång tid, kan de inte tillåta att själva profitmassan faller. Detta skedde i slutet av 2008 och ledde till den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet.
Kris och överproduktion
I vår epok – monopolkapitalismens – har de lagar som styr detta system blivit alltmer snedvridna och förvrängda. Monopolen avskaffar inte konkurrensen utan rubbar och vanställer den. Monopolens makt snedvrider marknaden genom att begränsa utbudet och genom fixade priser. Även om kapitalismen framstår som kaotisk är det inte fullständigt kaos. Som Engels förklarade verkar i själva verket kapitalismens lagar i och genom produktionens anarki.
Det kapitalistiska systemet genomgår återkommande kriser: hög- och lågkonjunkturer. De har funnits så länge kapitalismen existerat och är i själva verket unika för kapitalismen. Idén att det kapitalistiska systemet präglas av jämvikt (och inte av återkommande kriser), som först lades fram av Jean Baptiste Say (”Says lag”) och som på senare tid kopplats till ”den effektiva marknadshypotesen”, har visat sig vara helt felaktig. Idén att ”utbud skapar sin egen efterfrågan” är och förblir helt enkelt inkorrekt. Marknadsekonomin är inte, som man en gång trodde, ett självreglerande system. Detta framgår tydligt av dagens massarbetslöshet och djupgående kris. Alla försök att avskaffa konjunkturcykeln har fullständigt misslyckats.
Kapitalismens återkommande kriser beror på överproduktion av både konsument- och kapitalvaror. Det är inte bara överproduktion av kapital, utan också av varor. Det ena följer med det andra. Överproduktion beror på marknadsekonomins motsättningar och uppdelningen av samhället i två motstående klasser. I sista hand kan inte arbetarklassen, som producerar alla värden, köpa tillbaka de värden som den producerar, vilket förr eller senare blir ett hinder för ekonomins fortsatta utveckling och leder till en överproduktionskris.
Som Engels förklarar i Anti-Dühring:
”Storindustrins enorma expansionskraft, vid sidan av vilken gasernas expansionskraft är rena barnleken, framträder nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaden för storindustrins produkter. Men marknadens utvidgningsförmåga, såväl utåt som inåt, behärskas i första hand av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadens utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. En kollision blir oundviklig, och då ingen lösning i längden är möjlig inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, så måste den med nödvändighet periodiskt återkomma. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt ’ödesdigert kretslopp’.”
Han beskriver sedan en kris där alla produktionens och cirkulationens lagar vänds upp och ner. Pengar, som ska underlätta cirkulationen, blir nu tvärtom ett hinder för cirkulationen. Alla de faktorer som tidigare förstärkte högkonjunkturen vänds nu till sin motsats.
”Handeln står still, marknaden är överfylld, produkterna blir liggande massvis utan att kunna säljas, pengarna försvinner, krediten upphör, fabrikerna står stilla, de arbetande massorna saknar livsmedel emedan de producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs, exekutivauktionerna avlöser varandra. Stagnationen varar i åratal, produktivkrafterna liksom produkterna bortslumpas och förstörs massvis, tills dess de anhopade varumassorna efter en större eller mindre prisreduktion äntligen går åt och produktionen och utbytet så småningom åter kommer i gång … Och så på nytt samma historia.”
Produktivkrafterna har vuxit ur nationalstatens och det privata ägandets snäva ramar.
”Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna?” frågar sig det Kommunistiska manifestets författare. ”Å ena sidan genom det framtvingade förintandet av en mängd produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mångsidigare och våldsamma kriser och minskar medlen för att förebygga kriserna.”
Dessa rader är lika relevanta och aktuella i dag som när de först skrevs för över 170 år sedan. Den grundläggande orsaken till kapitalistiska kriser är överproduktion. Arbetarklassen kan aldrig köpa tillbaka den totala produkten av sitt arbete.
Kapitalisterna kan inte höja lönerna så högt att mervärdet försvinner, eftersom kapitalismen i grunden bygger på att maximera utvinningen av mervärde. Allt annat lika, minskar kapitalisternas vinster om arbetarklassens löner ökar. Detta får i sin tur till följd att investeringarna minskar.
Systemet befinner sig helt uppenbart inte i permanent kris, utan fungerar för en tid genom interaktionen mellan ekonomins två huvudavdelningar: produktionen av konsumentvaror och produktionen av kapitalvaror (produktionsmedel). Kapitalisterna kan övervinna de motsättningar som de ställs inför genom att investera, det vill säga genom att återinvestera det mervärde som utvunnits från arbetarklassens arbete i nya produktionsmedel och därigenom skapa nya marknader. Kapitalismen skapar med andra ord sin egen marknad genom investeringar och överkommer på så sätt tillfälligt sina motsättningar.
Men det finns gränser för allting. Dessa investeringar skapar i sin tur en större produktionskapacitet, vilket bara förvärrar överproduktionskrisen när den väl bryter ut. Förr eller senare kan marknaden inte längre absorbera alla de varor som produceras och följden är överproduktion. Marknaderna är mättade och mervärdet i varorna kan inte realiseras. Fabriker stängs och arbetare får sparken. Detta är oundvikligt. Återinvestering och marknadens expansion skapar med andra ord förutsättningarna för en ännu djupare lågkonjunktur i framtiden.
Som Marx förklarade:
”Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.”
”Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska,” förklarar Marx. ”De skiljer sig inte bara till tid och rum utan också begreppsmässigt. Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga.”
Vi talar inte här om människors konsumtionsbehov, utan deras ”möjlighet att betala”. Detta bestäms ”av konsumtionsförmågan på basis av antagonistiska fördelningsförhållanden, som reducerar konsumtionen för den stora massan i samhället till ett minimum,” förklarar Marx. ”Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar.”
Marxism och keynesianism
Marx idéer förväxlas ofta med teorier om ”underkonsumtion”. Men de skiljer sig från varandra. Även om underkonsumtion utan tvivel existerar för den stora massan, något som alla arbetare kan vittna om, är detta inte den direkta orsaken till kapitalismens kris. Om detta var fallet skulle det råda permanent kris redan från kapitalismens första dag. John Maynard Keynes, som ofta identifieras med moderna ”underkonsumtionsteorier”, trodde att problemet med bristande ”effektiv” efterfrågan kunde lösas genom statligt ingripande. Staten skulle kunna täcka upp genom underskottsfinansiering, och i princip betala folk för att gräva gropar, bara för att sedan fylla dem igen. Dessa arbetare skulle sedan spendera sin lön, skapa ny efterfrågan och därmed lösa problemet. Men det finns ett problem. Underkonsumtionsteorin bortser från det grundläggande faktum att kapitalistisk produktion är produktion för profit och inte för konsumtion. Utan profit sker det ingen produktion. Skillnaden mellan ekonomins produktionskapacitet och massornas köpkraft kommer att råda så länge produktion för vinst existerar.
Marx besvarade detta keynesianska argument för länge sedan:
”Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till … Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits …
Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså blev avhjälpt, om de fick en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom – som dessa riddare av det sunda och ’enkla’ (!) människoförnuftet ser saken – förhindra krisen.”
Med andra ord tenderar lönerna att stiga vid högkonjunkturens topp då det tenderar att råda brist på arbetskraft, strax innan en nedgång i ekonomin. Därmed kan inte bristande efterfrågan, som är en faktor, anses vara den verkliga orsaken till överproduktionskriser.
Hela keynesianismens felaktiga slutledning grundar sig i dess oförmåga att förstå att kriser inte är tillfälliga eller oberoende av kapitalismen utan är en följd av den kapitalistiska produktionens inre motsättningar. Medan kapitalisterna försöker hålla lönerna så låga som möjligt, producerar de också så mycket som möjligt för en okänd marknad. Detta gäller särskilt i toppen av en högkonjunktur, precis innan en krasch.
Även om vi naturligtvis kämpar för högre löner så är idén om att det skulle lösa kapitalismens kriser helt felaktig. Under kapitalismen innebär högre löner i själva verket att vinsterna minskar. Detta tvingar kapitalisterna att skära ned på sina investeringar och produktionen, vilket i sin tur förvärrar den kapitalistiska krisen. Det är omöjligt att skapa efterfrågan ur tomma intet. Kapitalismens lagar baseras på systemet med varuproduktion, vilket innefattar arbetskraften.
Den felaktiga uppfattningen att det går att styra ”efterfrågan” innehåller självklart ett korn av sanning, men den är helt ensidig. Det står klart att ”efterfrågesidan” i kapitalismen saknas när det är kris; men det är bara den ena sidan av det faktum att arbetarklassen bara får en del av det värde de producerar i lön. Detta leder, som vi redan konstaterat, till att de inte kan köpa tillbaka de varor som de själva producerat.
Som Marx påpekade är inte problemet att förklara varför en kris uppstår, utan varför det inte råder permanent kris. Svaret på detta, som vi gett ovan, ligger i uppdelningen mellan två sektorer: produktionen av konsumentvaror och produktionen av produktionsmedel. Systemet kan utvecklas så länge som det mervärde som utvinns från arbetarklassens arbete återinvesteras i industri, maskiner och infrastruktur, även om det förbereder för nya och djupare kriser i framtiden. Arbetare kan inte köpa tillbaka alla varor de producerar och återinvesteringen av mervärdet i samhället är därmed nyckeln till den kapitalistiska ekonomins fortsatta utveckling. Denna process kan dock inte vara för evigt utan skapar tvärtom bara ytterligare motsättningar.
Att tro att staten kan lösa kapitalismens kris genom att ”skapa” efterfrågan eller ”stimulera” ekonomin är även det utopiskt. Att starta sedelpressarna för att ”skapa” pengar utan att producera fler varor kommer bara att leda till inflation och minska arbetarnas inkomster. Det enda sättet för staten att öka utgifterna är genom att höja skatterna. Men skatter kan bara komma från kapitalisterna eller arbetarklassen. Om man beskattar kapitalisterna så minskar deras vinster, vilket i sin tur gör att deras vilja att investera minskar. Om man beskattar arbetarklassen så minskar deras konsumtion, vilket gör att efterfrågan minskar ytterligare. Om staten lånar pengar så måste lånen förr eller senare betalas tillbaka – med ränta. Sådana ”lösningar” kan i slutändan bara leda till att kapitalismens motsättningar skärps, inte att de övervinns. Detta är ett olösligt dilemma för kapitalismen.
Att överge keynesianismen för att återgå till den ortodoxa ekonomin är dock bara att gå ur askan i elden. Kapitalisterna har, åtminstone i ord, återgått till ”ansvarsfulla” budgetar och den fria marknadens lagar. Detta har bara berett vägen för en ännu större katastrof. Den vändning som borgarklassen gjort sedan 1970-talet mot en laissez faire-ekonomi (den så kallade nyliberalismen) är en följd av kapitalismens återvändsgränd och kan inte lösa de motsättningar som den härskande klassen står inför.
Den marxistiska kristeorin bygger på en analys av olösliga motsättningar: drivkraften att producera utan begränsningar, som är unik för det kapitalistiska produktionssättet, i kombination med massornas begränsade konsumtion som följer av deras samhälleliga position. Kapitalisterna sågar av den gren som de själva sitter på. Genom att pressa mer och mer mervärde ur arbetarklassen och samtidigt försöka hålla nere lönerna till ett minimum, skapar kapitalismen marknaden samtidigt som den förstör den. Detta blir i sin tur ett hinder för marknadens expansion och realiseringen av mervärdet, vilket vi nu bevittnar i denna period av permanent åtstramningspolitik.
Kapitalism och socialism
Kriser är inneboende i det kapitalistiska systemet, där värdelagen uttrycker sig just genom kriser. Motsättningarna, som har nått sina gränser, har skapats av det kapitalistiska systemet. Systemet kommer dock inte att kollapsa av sig självt. Det måste störtas av arbetarklassens medvetna rörelse, den revolutionära klass som kapitalismen själv har skapat.
Genom att utveckla produktivkrafterna lägger kapitalismen grunden för en ny och högre form av samhälle. Detta är klassamhällets historiska existensberättigande. Det privata ägandet och nationalstaten har i dag blivit ett enormt hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Det kapitalistiska systemet har spelat ut sin roll, vilket visas tydligt av den nuvarande krisen genom allt hårdare nedskärningar och massarbetslöshet.
Det privata ägandet av produktionsmedlen och kapitalismens anarki måste avskaffas och ersättas med en rationellt planerad ekonomi. Vi förespråkar självklart inte ett förstatligande av småföretag och kvartersbutiker, utan av de viktigaste delarna av ekonomin.
För att skapa ett enhetligt system för lån och investeringar, tillsammans med införandet av en rationell plan som bygger på människors behov, är det nödvändigt att ta över bankerna och finansinstituten och slå samman dem till ett nationellt kredit- och banksystem. Detta är en förutsättning för en demokratisk ekonomisk planering. Det innebär inte att man beslagtar vanliga människors besparingar. En offentligt ägd statsbank kommer tvärtom att kunna erbjuda mycket förmånligare villkor för småsparare än de profithungriga privatägda bankerna gör. Den kommer på samma sätt att kunna erbjuda förmånliga lån till de småföretag som i dag krossas under de stora monopolen.
De storföretag som i dag dominerar ekonomin kommer att tas över utan ersättning och sättas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Det handlar om att omorganisera hela produktions- och distributionssystemet på en värdigare och mer praktisk grund. De resurser som kapitalismen lämnat i arv kan då användas för att avskaffa arbetslösheten och sänka arbetstiden drastiskt. Detta kommer att åtföljas av en kraftig ökning av levnadsstandarden, vilket kommer att göra det möjligt för arbetande människor att delta i samhällets styre.
Kapitalisterna planerar redan produktionen inom sina företag. De skulle inte drömma om att låta marknadens blinda krafter styra inom deras egna fabriker. De bestämmer själva hur de ska kombinera arbetare och maskiner för att få det bästa resultatet. Om de skulle låta marknaden avgöra detta skulle de drivas i konkurs. Kapitalisterna utformar sin egen plan. Den medvetna kontrollen av ekonomin som kommer att råda under socialismen utvecklas först, om än på ett hierarkiskt och auktoritärt sätt, i den kapitalistiska fabriken. Men utanför fabriken är situationen helt annorlunda – där är ingenting förutsägbart eller planerat, utan allt lämnas åt marknadens ”osynliga hand”! I den kapitalistiska ekonomin som helhet sker produktionen helt anarkiskt och planlöst. Redan detta visar hur marknadsekonomin är ett onaturligt sätt att styra samhället och måste ersättas.
I en nationaliserad ekonomi under arbetarnas demokratiska kontroll och styre skulle medveten planering och kontroll, inte marknadens krafter eller värdelagen, bestämma vad som är den mest effektiva användningen av våra resurser. Med tanke på dagens teknologiska utveckling, är ett kollektivt, demokratiskt och rationellt planerat samhälle fullt möjligt. Det faktum att mobiltelefonen och datorn har blivit var mans egendom öppnar för ett folkligt demokratiskt deltagande som man inte hade kunnat drömma om för femtio år sedan.
Nästan alla jobb som innebär att man sitter framför en dator och bearbetar information håller på att försvinna med den nya tekniken och automatiseringen – eller kommer att göra det snart. Arbetare i Indien är lika utsatta som arbetare i väst. Industriarbetare och tjänstemän står inför samma dystra framtid under kapitalismen. Kina är den snabbast växande marknaden för robotar. Ingen människa kan konkurrera med automatiseringen, som snabbt blir billigare. Men i takt med att arbetskraft blir ”oekonomisk” i förhållande till maskiner, minskar köpkraften. Detta förvärrar överproduktionen. Kapitalismen har hamnat i en enorm motsägelse. Systemet kan inte utnyttja den teknologiska, vetenskapliga och produktiva potential som det själv har skapat.
Den mänskliga arten står inför en ljus framtid, förutsatt att den kan utnyttja denna potential. Meningslösa jobb kan avskaffas. En oerhörd social och kulturell omvandling är inom räckhåll. Men på kapitalistisk grundval står vi inför en fullständig mardröm. Saker kommer bara att förvärras. Uppgiften vi står inför är att avskaffa det kapitalistiska systemet. Det är det enda alternativet.
I slutet av artonhundratalet skrev den franske marxisten Paul Lafargue en pamflett som hette Rätten till lättja, där han argumenterade för avskaffandet av allt slavgöra och för människors behov av fritid. Den härskande klassen har alltid haft ett monopol på konst, vetenskap, kultur och regeringsmakt. Det är dags att vanliga arbetande människor får verklig tillgång till och makt över dessa saker.
Socialismen skulle avskaffa allt onödigt och ineffektivt arbete under kapitalismen och göra sig av med marknadens planlösa anarki. Resurserna, inklusive det samhälleliga arbetet, skulle fördelas på ett rationellt sätt och i enlighet med samhällets behov. Det skulle förändra våra liv och den värld vi lever i på de mest fantastiska sätt. Ekonomiskt värde, en kategori som tillhör varuproduktionen, kommer att försvinna med detta produktionssätt. ”Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda ’värdet’ ”, som Engels uttryckte det. Människan skulle för första gången bli herrar över sitt eget öde.
Beställ Vad är marxism? från Bokförlaget Stormklockan: www.stormklockan.nu.