Vad är kommunism? 

Kommunism är ett samhälle utan klasser, utan nationsgränser, utan förtryck och exploatering, där vi frigjort jordens resurser från våra superrika kapitalisters strypgrepp. Vi kommunister är klasskämpar som slåss för att detta ska bli verklighet. 

Fem svenska kapitalister äger mer än fem miljoner svenskar tillsammans. Sedan 2020 har en dollarmiljardär tjänat 1,7 miljoner dollar för varje dollar som någon från de fattigaste 90 procenten av världens befolkning tjänat. Världen över kontrollerar några tusental kapitalister hela mänsklighetens mest livsavgörande tillgångar – och använder dem för att bli ännu rikare.

När mikroplasterna sprids i haven, snittemperaturen stiger och naturkatastrofernas omfattning snabbt tilltar, beror det helt enkelt på att kapitalisternas produktion syftar till vinst, inte till att hjälpa människor eller natur. Bara 100 storföretag står för 71 procent av alla växthusgasutsläpp på jorden. 

Det är också borgarklassens profitjakt som skapar behovet att kontrollera marknader, handelsvägar, råvarukällor med mera, vilket är vad krigföring under imperialismens epok handlar om. I skrivande stund är 117 miljoner människor på flykt, och siffran ökar vecka för vecka, dag för dag – i takt med att motsättningarna mellan världens imperialistmakter fördjupas. 

De rika vill gärna få oss att tro att kapitalismen är det bästa mänskligheten kan uppnå. Samma budskap har kommit från alla härskande klasser i historien: detta är naturens ordning, och alla seriösa försök att störta denna ordning kommer att leda till avgrunden.

LÄS MER: Är människan girig? 

Men alla tänkande människor måste fråga sig: en värld som kan skicka en människa till månen – som har råd att skicka världens tre rikaste till rymden för deras eget höga nöjes skull – varför har den världen också 828 miljoner människor som går till sängs hungriga? Hur kommer det sig att vi kan bygga självkörande bilar, men inte ge alla människor vatten, sjukvård och tak över huvudet? Hur kan all denna potential förslösas på att göra ett fåtal rika individer ännu rikare?

Den klass som kan besegra borgarklassen

Det korta svaret är att det är så kapitalismen fungerar. Systemet bygger på att kapitalister äger produktionsmedel: industrier, gruvor, transporter med mera, och köper arbetskraft från arbetare för att använda dessa produktionsmedel så att de kan göra vinst. Ingenstans i ekvationen står det något om att avskaffa fattigdom, rädda klimatet, eller överhuvudtaget göra något gott för mänskligheten.

Men själva det faktum att hela kapitalismen kretsar kring kapitalets utsugning av arbetare, ger också arbetarklassen en oslagbar styrka. Inget hjul snurrar, inga glödlampor lyser, och inga telefoner ringer utan att arbetarklassen godkänner det. Under en generalstrejk stannar bussarna och tågen, butikerna stänger, industrierna tystnar: arbetarklassen paralyserar hela samhället genom att vägra arbeta. 

Man kan jämföra detta med effekten om borgarklassen skulle vägra arbeta en dag. Förutom att det kanske skulle bli lite färre överföringar på det kasino som kallas aktiemarknaden, skulle knappast någon märka något. 

Sanningen är att kapitalisterna inte klarar sig utan arbetare, men arbetarklassen kan utan problem driva produktionen utan kapitalister. Det är i själva verket bara just kapitalisterna och deras privata ägande av produktionsmedel som står i vägen för att planera produktionen utefter våra gemensamma behov. 

Att arbetarklassen griper makten, avskaffar kapitalisternas privategendom genom att förstatliga bankerna och storföretagen, och sätter samhällets resurser i rörelse – det är det centrala innehållet i den socialistiska revolutionen. För första gången blir det möjligt att medvetet planera produktionen utefter mänsklighetens behov: ersätta marknadens vinstjagande anarki med en planekonomi. 

LÄS MER: Måste revolutionen vara våldsam?

Vägen till frigörelse

I dag vaktas allt ifrån patent på mediciner till miljövänlig teknik och allehanda uppfinningar girigt av storföretag, som är rädda för att någon annan ska få reda på hemligheterna och sno deras profiter. Mänsklighetens samlade kunnande blir i praktiken uppstyckat och inlåst i kapitalisternas bankvalv. 

Genom att expropriera kapitalisternas egendom frigör arbetarklassen vetenskapen, som för första gången kan börja användas systematiskt till att utveckla samhället och människan. 

Omedelbart kan vi använda de nuvarande resurserna till att se till att alla får mat på bordet, tak över huvudet, värme, elektricitet, sjukvård och så vidare – enkla saker som likväl förefaller som en dröm för många under kapitalismen. Samma sak gäller att tillämpa den redan befintliga tekniken för att snabbt minska utsläppen. Men potentialen är oändligt mycket större än så. 

Redan i dag finns potentialen för automatisering som helt skulle kunna revolutionera våra liv. I ett par årtionden har det funnits exempel på industrier som kan upprätthålla produktion i upp till 30 dagar i sträck helt utan mänsklig tillsyn. Vad skulle hända om man systematiskt tillämpade den tekniken över hela ekonomin? 

Det räcker att ställa frågan för att få svaret. Miljarder människor skulle frigöras från det manuella arbetets slaveri: jordbrukare, städare, industriarbetare, lagerarbetare, och så vidare. På samma sätt kan artificiell intelligens revolutionera många tjänstemannayrken. Och det är bara början, lite av det vi skulle kunna göra med dagens teknik. 

I stället för massarbetslöshet – som tekniken kommer att orsaka under kapitalismen – skulle vi naturligtvis dela på jobben: från åtta timmars arbetsdag, till sex timmars arbetsdag, till fyra, till tre, två, en… 

Det betyder att alla människor för första gången frigörs till att ägna majoriteten av sin vakna tid åt konst, vetenskap, forskning, utbildning, åt att delta i samhällslivet, åt att höja sig själva och hela mänskligheten till en nivå som vi knappt kan föreställa oss. Allt detta är möjligt på basis av planekonomin, men det kräver att vi tar makten från kapitalisterna.

Arbetarstaten

Ingen härskande klass i historien har lämnat ifrån sig makten frivilligt, och det finns inga tecken på att borgarklassen har den avsikten heller. 

För att kunna störta borgarklassen behöver arbetarklassen skapa ett organ för sitt eget styre, en arbetarstat som kan störta den borgerliga staten. Men denna stat skiljer sig på ett avgörande sätt från alla tidigare stater i historien: de var organ för att garantera minoritetens utsugning av majoriteten – i kapitalismens fall, borgarklassens utsugning av arbetarklassen. Arbetarstaten är i stället ett organ för att göra slut på all utsugning, där majoriteten, arbetarklassen, styr. 

Medan en borgerlig regims styrka garanteras av arbetarklassens passivitet, blir arbetarstaten starkare ju mer hela arbetarklassen deltar i samhällets styre. I Staten och revolutionen sammanfattar Lenin de grundläggande villkoren för arbetarklassens kontroll över staten:

1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer.
2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.
3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.
4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister. ”När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.”

Jämför detta med även den mest demokratiska borgerliga regim, som domineras av ovalda byråkrater på myndigheter och departement, medan lagen stiftas av politiker som materiellt lever på en annan planet än de som de förväntas representera och alla viktiga beslut avgörs långt ovanför vanliga arbetares huvuden. 

Att man bryter med klassamhällets uppdelning i styrande och styrda, i beslutsfattande och verkställande, i stat och folk, är i själva verket ett centralt kännetecken för varje revolution. 

”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim.”

(Trotskij, Ryska revolutionens historia)

Faktum är att det är under kampen mot borgarklassen, för förbättringar under kapitalismen, som arbetarklassen gradvis inser djupet på det gamla samhällssystemets kris, att man själva måste gripa makten – och omedvetet (till en början) börjar bilda de organ som behövs för att kunna göra det. 

Det hittills mest kompletta systemet av sådana organ uppstod under ryska revolutionen, i form av arbetarråd: sovjet på ryska. Detta var det mest flexibla system man kan tänka sig, som under revolutionens gång drog in alla kämpande delar i det ryska samhället – från arbetare till soldater och livsmedelskommittéer – genom ett snabbt föränderligt system som förenade representation och direktdemokrati. När sovjeterna under bolsjevikernas ledning grep makten 1917, upprättade de den mest demokratiska regimen i historien, en början på vandringen mot arbetarklassens och mänsklighetens frigörelse på nästan en sjättedel av jordens yta.

LÄS MER: Hur etablerades Stalins diktatur i Sovjetunionen?

Avskaffa alla förtryck

Arbetarstaten, proletariatets diktatur i Marx ord, syftar till att göra sig själv överflödig, att skapa ett samhälle där det inte behövs några särskilda grupper av beväpnade män och kvinnor för att reglera människors mellanhavanden; ett samhälle där det inte finns någon uppdelning mellan de som styr och de som blir styrda, ett samhälle där staten har dött bort – kommunismen. 

LÄS MER: Fakta om proletariatets diktatur

Principerna som arbetarstaten bygger på gör också detta möjligt. Den borgerliga staten och levnadsvillkoren under kapitalismen gör det omöjligt för en majoritet att bli en del av staten. Arbetarstaten och levnadsvillkoren under socialismen gör det istället möjligt att dra in allt större lager av befolkningen i styrandet av samhället. 

Så länge revolutionen bara segrat i ett land är detta dock omöjligt. Kapitalismen har skapat en världsmarknad och därmed knutit samman världens produktion på ett sätt som saknar historiskt motstycke, med en långtgående arbetsdelning. Om den socialistiska revolutionen isoleras till ett enskilt land – som exempelvis hände med den ryska revolutionen – är det omöjligt att höja produktivkrafterna till en högre nivå än de kapitalistiska länderna.

Därför är och har verkliga kommunister alltid varit internationalister, och byggt internationella organisationer, såsom första, andra och tredje internationalen – och Internationella marxistiska tendensen idag. Med avskaffandet av kapitalismen världen över, kan hela världens samlade resurser användas för att lyfta alla länder till samma nivå. Det lägger i sin tur grunden för att nationsgränserna också försvinner. 

Utan kapitalister, behövs inte längre någon nationalstat som girigt försöker erövra en så stor del av världsmarknaden som möjligt åt just sina kapitalister. Grunden till de krig vi ser idag, försvinner därmed med det system som producerar dem. 

Utan kapitalister finns det inte heller någon klass som tjänar på att härska genom att söndra. Idag använder kapitalisterna och deras politiker rasism, sexism, homofobi, transfobi med mera för att splittra arbetarklassen. Genom att uppmuntra arbetare att tro att det är andra delar av arbetarklassen som är problemet försöker borgarklassen undvika att arbetarklassen enas mot dem själva och mot det kapitalistiska systemet. 

Konkurrensen om bristande resurser, om jobb, bostäder och välfärd ersätts under socialismen med en nationaliserad ekonomi som kan erbjuda detta åt alla. Det hushållsarbete som idag huvudsakligen görs av kvinnor, ersätts med kollektiva tvätterier, restauranger, barnomsorg med mera. Familjen upphör att vara en ekonomisk enhet och människans relationer frigörs från alla typer av ekonomiskt tvång och ojämlikhet. 

Med verklig jämlikhet i livet, läggs också grunden för att alla de fördomar och invanda beteenden som årtusenden av förtryck inneburit ska försvinna. 

Socialism och kommunism

Alla klassamhällets rester: ojämlikhet, förtryck, pengar och stat, kan omöjligt försvinna över en natt. Den planerade ekonomin och arbetarstaten kan bara lägga grunden för att detta ska dö bort. Marx förklarade:

“Det som vi här har att göra med är inte ett kommunistiskt samhälle, som utvecklats på sin egen grundval, utan tvärtom ett sådant, som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt och andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det föds fram.”

Inte ens klasserna kan man omedelbart avskaffa. Den socialistiska revolutionen innebär enbart att man tar den ekonomiska makten från borgarklassen, inte att man förstatligar pizzerior, kaféer och bondgårdar. Under en period kommer det alltså att finnas en småborgerlighet.

Att den nationaliserade, planerade ekonomin ska utsträckas till att omfatta hela samhället måste ske gradvis och utan tvång. Istället kommer den oerhörda fördelen av att arbeta tillsammans på arbetarstyrda arbetsplatser – vilket innebär betydligt större möjligheter än att vara isolerad bonde eller småföretagare – att övertyga dessa lager att bli en del av den planerade ekonomin, en del av arbetarklassen och av samhällets gemensamma styre.

Kommunismens lägre stadium, även kallat socialismen, inträder definitionsmässigt när borgarklassen besegrats och staten och klassamhällets alla rester därmed kan börja dö bort. Detta är ett enormt steg, och ju snabbare den samhälleliga produktionen utvecklas, desto snabbare kommer processen att gå. 

Till en början råder till exempel fortfarande principen att man bara kan ta ifrån de gemensamma förråden i enlighet med hur mycket man arbetat. Marx påpekar att detta visserligen innebär en slags “lika rätt”, men att det fortfarande är en borgerlig rätt. Lenin utvecklar resonemanget: 

“Varje rätt innebär tillämpning av lika måttstock på olika människor, vilka i verkligheten inte är lika, inte jämlika, och därför är ”den lika rätten” en kränkning av jämlikheten och en orättvisa. Var och en, som fullgjort samma mängd samhälleligt arbete som en annan, erhåller verkligen lika stor andel av den samhälleliga produktionen (frånräknat angivna avdrag).

Men de enskilda människorna är inte lika, den ena är starkare, den andra svagare, den ena är gift, den andra inte, den ena barnrikare än den andra o.s.v.”

Genom den socialistiska revolutionen på världsskala frigör vi mänsklighetens samlade produktion från kapitalismens bojor, vilket inte bara innebär att vi kan avskaffa all brist: det är alltså också nyckeln till det verkliga avskaffandet av alla typer av ojämlikhet och orättvisor.

När det inte längre finns någon brist, när människor arbetar efter förmåga och tar av det gemensamma vad de behöver – då behövs inte längre saker som pengar eller lönearbete. Klassamhället är borta. Det innebär att det inte längre behövs några särskilda grupper av beväpnade människor för att hantera människors samverkan. Samhällets förmåga att producera har nått en sådan nivå att den princip som Marx och Engels pratade om i Kommunistiska manifestet – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – kan råda. De sista resterna av klassamhället har dött bort: vi lever under kommunismens högre stadium.

LÄS MER: Vad är en kommunist?

En brådskande uppgift

Det är redan ett antal år sedan Edelman visade att en majoritet av jordens befolkning numera anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. I länder som Storbritannien anser uppemot en tredjedel av ungdomen att kommunism vore det ideala ekonomiska systemet – trots att det går rakt emot vad hela utbildningssystemet, varenda politiker och varenda proffstyckare påstår. 

Sedan den kapitalistiska krisen bröt ut 2008 har miljoner och åter miljoner människor världen över börjat röra sig för att förändra samhället, i massdemonstrationer, strejker och revolutioner. Men hittills har alla rörelser haft en avgörande svaghet. Det finns än så länge inga masspartier som ställer sig uppgiften att leda arbetarklassen till makten. En efter en har borgarklassen kunnat leda rörelserna in på vägar som inte hotar deras makt. 

Vi har en brådskande uppgift: att organisera alla som redan dragit kommunistiska slutsatser i en verklig kommunistisk international. På de flesta gymnasieskolor, universitet och större arbetsplatser finns det redan idag blivande kommunister. Genom att förena oss lägger vi grunden för gemensam kamp, där vi kan visa våra gemensamma klassintressen i praktiken, visa vår gemensamma styrka – och förklara att bara arbetarklassens maktövertagande kan lösa våra problem.

Det är själva erfarenheten av klasskamp som tvingar arbetarklassen att gradvis inse djupet på kapitalismens kris, och som är nyckeln till att arbetarklassen inser sin styrka och förmåga att förändra samhället. Kommunisterna är de mest stridbara och hårdföra klasskämparna eftersom det bara är under klasskampen som arbetarklassen kan inse sin egen styrka och uppnå den revolutionära medvetenhet och organisering som krävs för att ta makten. 

Det har aldrig funnits en bättre tid att bli och vara kommunist. Under de kommande åren har vi alla möjligheter att förvandla dagens embryon av organiserade kommunister världen över till kommunistiska masspartier. Den socialistiska revolutionen kommer att gå från att vara en idé, till en absolut nödvändighet som vi har chansen att förverkliga. 

I Engels ord, kommer den socialistiska revolutionen att lägga grunden för språnget från nödvändighetens till frihetens rike. För mänskligheten öppnas därmed horisonter som vi knappt kan föreställa oss.