Detta är det andra kapitlet i Vad är marxism? av Alan Woods och Rob Sewell – den bästa introduktionen till marxismen på svenska. Boken finns att beställa på Bokförlaget Stormklockan.
Behöver vi en filosofi?
Den vetenskapliga socialismen, marxismen, består av tre delar: dialektisk materialism, historiematerialism och marxistisk ekonomi. Vi börjar med en förklaring av marxismens metod, det vill säga den dialektiska materialismen.
För någon som inte känner till den marxistiska filosofin kan den dialektiska materialismen framstå som obskyr och svårbegriplig. Men den som är beredd att ta sig tid att studera detta nya synsätt kommer att upptäcka en revolutionerande åskådning som ger en inblick i och förståelse av hur världen fungerar. För att förstå marxismen måste man studera den dialektiska materialismen. Marxismens filosofi ger oss en omfattande och vetenskaplig världsåskådning. Det är den filosofiska berggrund – metoden – som hela marxismen vilar på.
Enligt Engels är dialektiken ”vårt bästa arbetsverktyg och vårt vassaste vapen”. Den vägleder vår kamp och våra aktiviteter inom arbetarrörelsen än i dag. Den liknar en kompass eller karta, som hjälper oss att hålla stadig kurs under turbulenta händelser och förstå de underliggande processer som formar vår värld.
Vare sig man vill det eller inte har alla människor, medvetet eller omedvetet, en filosofi. En filosofi är, enkelt uttryckt, ett sätt att se på världen. Om vi inte har en egen vetenskaplig filosofi, kommer vi oundvikligen att anamma den härskande klassens dominerande filosofi och samhällets rådande fördomar. ”Inget kommer att förändras” får man ofta höra, vilket speglar inställningen att det är meningslöst att försöka förändra saker och att vi måste acceptera vår lott i livet. Det finns andra liknande ordspråk som ”inget nytt under solen” och ”historien upprepar sig alltid”, som återspeglar samma konservativa synsätt. Idéer som dessa, förklarade Marx, väger förkrossande tungt på människors medvetande.
Den framväxande borgarklassen utmanade den gamla feodala aristokratins konservativa idéer under sin revolution mot det feodala samhället. På samma sätt måste arbetarklassen, i sin kamp för ett nytt samhälle, utmana kapitalistklassens dominerande synsätt. Den härskande klassen använder givetvis sitt monopol på massmedier, tidningar, skolor, universitet och religion för att rättfärdiga sitt utsugarsystem som ”den mest naturliga samhällsformen”. För att upprätthålla det kapitalistiska systemet räcker det inte med den repressiva statsapparaten och dess ”grupper av beväpnade människor”. De idéer och den moral som dominerar i det borgerliga samhället är direkt nödvändiga för att den härskande klassens egenintressen ska kunna försvaras. Utan denna mäktiga ideologi skulle det kapitalistiska systemet inte bli långvarigt. Lenin förklarade att:
”Hela den officiella och liberala vetenskapen försvarar på ett eller annat sätt löneslaveriet … Att i ett löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap, vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan om man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.”
Den officiella borgerliga ideologin för ett oförsonligt krig mot marxismen, som den med all rätt ser som en dödlig fara för kapitalismen. Det kommer en strid ström av propaganda från de borgerliga skribenterna och professorerna som syftar till att misskreditera marxismen – och då särskilt dialektiken. När Berlinmuren föll inleddes en rasande ideologisk offensiv mot allt vad marxism, kommunism och revolution heter. Med jämna mellanrum utropar de ”marxismen är död”, som om det vore någon slags religiös besvärjelse. Men marxismen vägrar att vika sig för dessa trollkarlar! Marxismen är ett uttryck för arbetarklassens omedvetna vilja att förändra samhället. Dess öde är kopplat till proletariatets.
Kapitalismens försvarare, och deras eftersägare i arbetarrörelsen, påstår att deras system är en naturlig samhällsform som kommer att finnas för all framtid. Men dialektiken förklarar att ingenting varar för evigt och att allting därför förr eller senare går under. En sådan revolutionär filosofi är ett allvarligt hot mot det kapitalistiska systemet och måste därför misskrediteras till varje pris. Detta förklarar varför det produceras så otroligt mycket propaganda mot marxismen. Men varje stort framsteg inom vetenskapen och det mänskliga tänkandet ger bara ytterligare bevis för att dialektiken är korrekt. För miljontals människor visar den allt värre kapitalistiska krisen att marxisterna har rätt. Den objektiva situationen tvingar arbetande människor att söka efter någon slags lösning. Man lär sig av sina erfarenheter, som Lenin påpekade. Med Kommunistiska manifestets berömda ord: ”Det går ett spöke runt Europa – kommunismens spöke.”
I kampen för arbetarklassens frigörelse för marxismen ett oförsonligt krig mot kapitalismen, den så kallade ”marknadsekonomin”, och den ideologi som försvarar och rättfärdigar utsugarsystemet. Men marxismen stannar inte där. Marxismen ger arbetarklassen ”en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket” (Lenin). Den syftar till att klargöra de verkliga förhållanden som råder under kapitalismen och beväpna arbetarklassen med kunskapen om hur den kan genomföra sin egen frigörelse. För att använda den ryska marxisten Plechanovs ord är den dialektiska materialismen mer än ett synsätt – det är ”handlingens filosofi”.
Den formella logikens begränsningar
Människan försöker tänka på ett rationellt sätt. Logiken (från det grekiska ordet logos, som betyder ”ord” eller ”förnuft”) är vetenskapen om tänkandets lagar. Oavsett vilka tankar vi tänker eller vilket språk de uttrycks på, måste de uppfylla vissa förnuftsmässiga kriterier. Detta ger upphov till tänkandets lagar, det vill säga logikens principer. Det var den grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) som för mer än två tusen år sedan formulerade den nutida formella logikens system – ett system som till denna dag ligger till grund för vår utbildning. Han kartlade metoden för hur vi resonerar på ett korrekt sätt, hur påståenden kombineras i bildandet av en uppfattning, och hur slutsatser dras. Han formulerade tre grundläggande lagar för logiken: identitetslagen (A = A), motsägelselagen (A kan inte vara A och icke-A), och lagen om det uteslutna tredje (A är antingen A eller icke-A, det finns inget tredje alternativ).
Den formella logiken har dominerat i över två årtusenden och legat till grund för den moderna vetenskapens experiment och väldiga framsteg. Matematikens utveckling byggde på denna logik. Man kan inte lära ett barn att räkna utan den. Ett plus ett är lika med två, inte tre. Formell logik låter som sunt förnuft och ligger till grund för en miljon handlingar i vardagen, men – och detta är ett stort men – den har sina begränsningar. När man arbetar med längre processer eller komplicerade händelser blir den formella logiken ett helt otillräckligt sätt att resonera. Detta gäller särskilt när man har att göra med rörelse, förändring och motsägelse. Den formella logiken ser saker som fasta och orörliga. Naturligtvis innebär inte detta att den formella logiken helt saknar användning – tvärtom – men vi måste inse dess begränsningar.
”Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism”, skrev Trotskij, ”utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer. Den dialektiska och formella logiken står i ett liknande förhållande till varandra som den högre och lägre matematiken.” (”Den materialistiska dialektikens ABC”)
Linnés klassificeringssystem byggde på formell logik, där allt levande delades in i arter och ordningar. Detta var ett stort steg framåt för biologin jämfört med tidigare. Men det var ett fast och stelbent system av rigida kategorier, som med tiden avslöjade sina begränsningar. I synnerhet visade Darwin att det var möjligt för en art att utvecklas till en annan genom evolution. Följaktligen blev det nödvändigt att förändra det rigida klassificeringssystemet för att ta hänsyn till denna nya förståelse av verkligheten.
Den formella logikens system bröt i själva verket samman. Det kunde inte hantera dessa motsägelser. Dialektiken – förändringens logik – förklarar däremot att det inte finns några absoluta eller fasta kategorier i naturen eller samhället. Engels ställde den enkla frågan om var näbbdjuret, som är en övergångsform, passade in i detta rigida system.
Det är bara den dialektiska materialismen som kan förklara evolutionens och förändringens lagar. Den ser inte världen som en sammansättning av färdiga ting, utan som en sammansättning av processer, som befinner sig i oavbruten förändring där de blir till och går under. För Hegel var den gamla logiken jämförbar med ett barn som leker med pusselbitar för att skapa en komplett bild. ”Den fundamentala bristen i det vulgära tänkandet”, skriver Trotskij, ”ligger i det faktum att det vill nöja sig med orörliga bilder i en verklighet som består av en ständig rörelse.”
Innan vi går igenom den dialektiska materialismens viktigaste lagar ska vi ta en titt på den materialistiska åskådningens ursprung.
Materialism eller idealism
”Marxismens filosofi är materialismen”, skrev Lenin. All filosofi går att dela in i två stora ideologiska läger: materialism och idealism. Innan vi går vidare måste även dessa termer förklaras. Till att börja med har varken materialism eller idealism något som helst att göra med den vardagliga användningen av orden, där materialism är förknippat med materiell girighet och svindleri (kort sagt dagens kapitalistiska moral) och idealism med höga ideal och dygder.
Den filosofiska materialismen är den åskådning som förklarar att det bara finns en materiell värld. Det finns varken himmel eller helvete. Universum, som alltid har funnits och inte skapats av någon övernaturlig kraft, befinner sig i ständig förändring. Människan är en del av naturen, och utvecklades från lägre livsformer som uppstod på en livlös planet för ungefär 3,6 miljarder år sedan. Vid ett givet stadium i livets evolution uppstod djur med nervsystem, och så småningom människor med stora hjärnor. Med människan uppstod också mänskligt tänkande och medvetande. Det är bara den mänskliga hjärnan som kan göra generaliseringar och abstrahera, det vill säga tänka. Därför har materia, som alltid existerat, även existerat oberoende av människor och det mänskliga medvetandet. Saker existerade långt innan levande organismer var, eller kunde vara, medvetna om det.
För materialister finns det inget medvetande oberoende av den levande hjärnan, som är en del av en materiell kropp. Ett medvetande utan en kropp är en absurditet. Materien är inte en produkt av medvetandet, utan medvetandet är materiens högsta produkt. Idéer är helt enkelt en återspegling av den materiella värld som omger oss. Det som reflekteras i en spegel är inte beroende av sin spegelbild för att existera. ”Alla idéer kommer av erfarenheter och är återspeglingar – sanna eller förvrängda – av verkligheten”, konstaterar Engels. Eller för att citera Marx: ”Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet.”
Marxister förnekar inte att vårt medvetande, våra tankar, vår vilja eller våra känslor är verkliga. Materialister förnekar däremot att det som kallas ”medvetande” existerar separat från kroppen. Medvetandet är inte skilt från kroppen. Tänkandet är en produkt av hjärnan, som är tänkandets organ.
Det betyder däremot inte att vårt medvetande är en livlös spegelbild av naturen. Människan förhåller sig till sin omgivning; är medveten om sin omgivning och agerar därefter; miljön påverkar i sin tur människan. Även om vi människor är bundna av våra materiella villkor, generaliserar vi och tänker kreativt. Därigenom ändrar vi vår materiella omgivning.
Den filosofiska idealismen menar tvärtom att den materiella världen inte är verklig, utan bara är en återspegling av idévärlden. Det finns olika former av idealism, men det som förenar dem är att de ser idéerna som det primära, och det materiella, om det alls existerar, är sekundärt. För idealister är idéerna skilda från det materiella, från naturen. Detta är Hegels föreställning om den absoluta idén, vilket är liktydigt med Gud. På ett eller annat sätt banar den filosofiska idealismen alltid väg för ett försvar eller stöd för religion och vidskepelse. Detta synsätt är inte bara felaktigt utan också mycket konservativt, och leder till den pessimistiska slutsatsen att vi aldrig kan förstå ”mysteriet” med hur världen fungerar. Materialismen förklarar däremot att människan inte bara iakttar verkligheten, utan också kan förändra den, och därigenom förändra sig själv.
Den idealistiska världsåskådningen växte fram ur uppdelningen av arbete i fysiskt och mentalt arbete. Denna uppdelning innebar ett enormt framsteg eftersom det frigjorde en del av befolkningen från fysiskt arbete och gav dem tid att utveckla vetenskapen och teknologin. Men ju mer de separerades från det fysiska arbetet, desto mer abstrakta blev deras idéer. Och när tänkare skiljer sina idéer från den verkliga världen blir de alltmer upptagna av den abstrakta ”rena tanken” och landar i alla möjliga fantasier. Kosmologin domineras i dag av komplexa och abstrakta matematiska idéer, vilket har lett till alla möjliga slags underliga och felaktiga teorier: parallella universum, idén att tiden har en början, och mycket annat. Om man bryter med praktiken hamnar man oundvikligen i en ensidig idealism.
Det materialistiska synsättet har en lång historia som sträcker sig tillbaka till de gamla grekerna Anaxagoras (cirka 500–428 f.Kr.) och Demokritos (cirka 460–370 f.Kr.). Men med det antika Greklands fall försvann detta rationella synsätt under en hel historisk period, och det var först med tänkandets uppvaknande efter den kristna medeltidens slut som filosofin och naturvetenskapen återupplivades. Från 1600-talet var England den moderna materialismens hem. ”Den engelska materialismens verkliga stamfader är Bacon”, skrev Marx. Francis Bacons (1561–1626) materialism utvecklades och systematiserades av Thomas Hobbes (1588–1679), vars idéer i sin tur utvecklades av John Locke (1632–1704). Den sistnämnde ansåg att materia kunde besitta förmågan att tänka. Det är ingen tillfällighet att dessa framsteg i det mänskliga tänkandet sammanföll med borgarklassens framväxt och stora framsteg inom vetenskapen, särskilt inom mekanik, astronomi och medicin. Dessa stora tänkare inspirerade bland andra René Descartes (1596–1650) och banade vägen för den briljanta skolan av franska materialister under 1700-talet.
Det var deras materialism och rationalism som lade grunden för den franska revolutionen 1789. Dessa revolutionära tänkare erkände ingen yttre auktoritet. Allt från religion till naturvetenskap, från samhället till de politiska institutionerna, utsattes för den mest skoningslösa kritik. Det rationella tänkandet blev alltings måttstock.
Denna revolutionära materialistiska filosofi försvarades av Holbach (1723–1789) och Helvétius (1715–1771). ”Universum är den stora enheten av allt existerande, och överallt visar det oss endast materia i rörelse”, förklarar Holbach. ”Detta är det enda som existerar och det visar bara en oändlig och oavbruten kedja av orsak och verkan; några av dessa orsaker känner vi till, eftersom vi omedelbart kan uppfatta dem; andra känner vi inte till eftersom de bara påverkar oss genom sina konsekvenser, vilka är långt ifrån de ursprungliga orsakerna.”
Denna rationella filosofi återspeglade den revolutionära borgarklassens kamp mot kyrkan, aristokratin och den absoluta monarkin på det ideologiska området. Det var en våldsam attack mot den gamla ordningens ideologi. Förnuftets rike blev i slutändan inget mer än en idealiserad bild av borgarklassens rike. Den borgerliga egendomen blev en av människans viktigaste rättigheter. De revolutionära materialisterna banade väg för det nya borgerliga samhället där privategendomens nya form skulle dominera. ”Nya tider, nya förhållanden, en ny filosofi”, konstaterade Denis Diderot (1713–1784).
Den nya materialismen var ett revolutionerande framsteg, men tenderade likväl att vara mycket stel och mekanisk. Dessa nya filosofer attackerade kyrkan och förnekade själens självständiga existens, och hävdade att människan endast var en materiell kropp i likhet med alla andra djur och den oorganiska materien. Människan sågs som en mer komplex och utsökt mekanism än andra livsformer. La Mettrie (1709–1751) skrev i sitt viktigaste verk L’Homme machine (Maskinen människan) att: ”Vi är verktyg utrustade med känsla och minne.”
Enligt de franska materialisterna var källan till kunskap – upptäckten av objektiv sanning – naturens verkan på våra sinnen. Planeternas och människans plats i solsystemet, och naturen själv, var bestämd. För dem var världen som ett stort urverk där allt hade sin logiska och fasta plats, och där alla rörelsens impulser kom utifrån. Trots att de var materialister var hela deras metod mekanisk, och därför kunde de inte heller förstå den levande verkligheten. De kunde inte förstå universum som en process där materien undergår en ständig förändring. Denna svaghet ledde till en felaktig uppdelning mellan den materiella världen och idéernas värld. Och denna dualism öppnade dörren för idealismen.
Andra höll sig till en monistisk uppfattning som innebar att universum var ett enda system, som varken var ren ande eller ren materia. Spinoza var den första som utarbetade ett sådant system. Även om han ansåg att det behövdes en Gud, var universum ett enhetligt system som var materiellt från början till slut.
Dialektik och metafysik
Den marxistiska världsåskådningen är inte bara materialistisk, utan också dialektisk. Dess kritiker framställer dialektiken som något i grunden mystiskt, och därför irrelevant. Men de har helt fel. Den dialektiska metoden är helt enkelt ett försök att bättre förstå den verkliga världen, där saker är ömsesidigt beroende av varandra. Dialektiken, förklarar Engels i Anti-Dühring, ”är ingenting annat än vetenskapen om de allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet”. Enkelt uttryckt är det rörelsens logik.
Det är uppenbart för de flesta människor att vi inte lever i en statisk värld. Allt i naturen befinner sig i själva verket i ständig förändring. ”Rörelsen är materiens existensform,” förklarar Engels. ”Aldrig någonsin har det funnits eller kan det finnas en materia utan rörelse.” Jorden roterar ständigt runt både sin egen axel och runt solen. Detta ger upphov till dagar och nätter, och de olika årstiderna. Vi föds, växer upp, blir äldre, och till sist dör vi. Allting rör sig, förändras, växer och utvecklas eller förfaller och dör bort. All jämvikt är relativ, och har bara mening i relation till andra former av rörelse.
”Om naturen eller den mänskliga historien eller vår egen själsverksamhet underkastas tänkandet, så möter oss närmast bilden av ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad, var och hurudant det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår,” förklarade Engels.
”Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning om världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Herakleitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig förändring, i ständigt vardande och försvinnande.”
Grekerna gjorde en rad revolutionerande upptäckter och framsteg inom naturvetenskapen. Anaximander ritade en världskarta, och skrev en bok om kosmologi av vilken bara ett fåtal fragment finns bevarade. Antikytheramekanismen kallas återstoden av vad som verkar vara ett mekaniskt planetarium som visade himlakropparnas positioner, vilket härrör från år 100 f.Kr. På grund av vetandets begränsningar vid denna tidpunkt, baserades mycket på kvalificerade gissningar som kom att föregripa den senare utvecklingen. I slavsamhället kunde dessa briljanta uppfinningar inte användas produktivt, utan sågs bara som underhållande leksaker. De verkliga framstegen inom naturvetenskapen gjordes först i mitten av 1400-talet. De nya undersökningsmetoderna innebar en uppdelning av naturen i dess beståndsdelar, vilket gjorde att saker och processer kunde klassificeras. Även om detta bidrog med en stor mängd data, analyserades tingen isolerat och inte i sin naturliga miljö. Detta ledde till ett snävt, stelt och metafysiskt sätt att tänka, som har blivit empirismens kännetecken. ”Fakta” blev det allra viktigaste. ”Vad jag förordar är fakta. Lär icke dessa gossar och flickor annat än fakta. Det enda man har användning för i livet är fakta,” förklarar Dickens karaktär Thomas Gradgrind i Hårda tider.
”För metafysikern är tingen och deras tankeavspeglingar, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett och utan inbördes sammanhang, fasta, stelnade och en gång för alla givna undersökningsföremål,” förklarar Engels. ”Han tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja, nej, nej, vad därutöver är det är av ondo. För honom existerar antingen ett ting eller också existerar det inte. Ett ting kan lika litet samtidigt vara sig självt och någonting annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i obeveklig motsättning till varandra.
Detta tänkesätt synes oss därför vid första anblicken övertygande, emedan det motsvarar människans så kallade sunda förnuft. Men människans sunda förnuft – hur respektabelt sällskap det än är, när det befinner sig inom vardagslivets fyra väggar – upplever rent märkliga äventyr, så snart det vågar sig ut i forskningens vida värld. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska synsättet än är på vidsträckta områden, mer eller mindre alltefter föremålets natur, stöter det dock jämt förr eller senare på ett hinder, och när det överskrider detta hinder blir det ensidigt, inskränkt, abstrakt och går vilse i olösliga motsägelser, emedan det för de isolerade tingen glömmer deras sammanhang, för deras vara glömmer deras tillblivelse och försvinnande, för deras vila glömmer deras rörelse, emedan det inte ser skogen för bara träd.” (Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, Engels)
Engels konstaterar att vi visserligen rent vardagligt kan säga om ett djur lever eller inte. Men vid en närmare granskning måste vi erkänna att det inte är så enkelt. Tvärtom är det en mycket komplicerad fråga. Än i dag pågår en hård debatt om exakt när livet uppstår i moderns livmoder. På samma sätt är det mycket svårt att bestämma det exakta dödsögonblicket, eftersom fysiologin bevisat att döden inte är en enskild ögonblickshändelse, utan en utdragen process. För att citera den grekiska filosofen Herakleitos: ”Det samma är i levande och död, i vaken och sovande, i ny och gammal. Ty de förra förändras till de senare och de senare åter till de förra.” och ”I samma floder stiger vi ner och stiger vi inte ner, vi är och vi är inte.”
Allt är inte som det ser ut på ytan. Varje art, varje uttryck för organiskt liv, är i varje givet ögonblick samma och inte samma. Livet utvecklas genom att ta upp materia utifrån och samtidigt göra sig av med oönskad materia; vissa celler dör medan andra förnyas. Med tiden har kroppen helt bytts ut, förnyad från topp till tå. Varje organisk enhet är därför samtidigt både sig själv och ändå något annat än sig själv.
Detta fenomen kan inte förklaras med det metafysiska tankesättet eller den formella logiken. Dessa metoder kan inte förklara motsägelser. Det sunda förnuftet kan inte hantera den motsägelsefulla verkligheten. Dialektiken ser däremot saker i sitt sammanhang, utveckling och rörelse. För att citera Engels: ”Naturen är dialektikens prövosten.”
Engels beskriver de mångfaldiga förändringsprocesserna på följande sätt i Naturens dialektik:
”Materien rör sig i ett evigt kretslopp, ett kretslopp som med säkerhet fulländar sin bana i tidsrymder, där vårt jordår inte kan användas som mått, ett kretslopp i vilket tiden för den högsta utvecklingen, det organiska livets era och i ännu högre grad de självmedvetna och naturmedvetna levande varelsernas tid, är lika snävt tilltagen som det utrymme i vilket livet och självmedvetandet gjort sig gällande. Ett kretslopp i vilket varje materiens ändliga existensform, oavsett om det är sol eller nebulosagas, enstaka djur eller djursläkte, kemisk uppbyggnad eller nedbrytning, på samma sätt är förgängligt och där inget är evigt utom en evig förändring, materia i evig rörelse och de lagar enligt vilka den rör och förändrar sig. Men hur ofta och obarmhärtigt detta kretslopp än fullbordas i tid och rum; hur många miljoner solar och jordar som än må uppkomma och förgå; hur länge det än måtte dröja innan det i ett solsystem och på bara en enda planet skulle uppstå betingelser för organiskt liv; hur oräkneligt antal organiska väsen som måste uppkomma och förgå innan det i deras mitt utvecklas djur med hjärna som kan tänka, och som för en kort tidsrymd kan finna tillfredsställande livsvillkor, för att sedan utrotas utan nåd, så vet vi att materien förblir densamma i alla sina omvandlingar, att inga av dess kännetecken kan gå förlorade. Därför vet vi också att den med samma järnhårda nödvändighet som den kommer att utrota sin högsta skapelse från jorden, den tänkande människoanden, så kommer den lika säkert att på nytt frambringa den på en annan plats och i en annan tid.”
Vid sidan av 1700-talets franska filosofi uppstod även en ny radikal tysk filosofi. Denna filosofi utvecklades av Immanuel Kant och nådde sin kulmen genom Friedrich Hegel – en stor beundrare av den franska revolutionen. Trots sin idealism var han sin tids mest allomfattande tänkare. Detta genis största bidrag var att rädda det dialektiska tankesätt som först utvecklats av filosoferna i antikens Grekland över två tusen år tidigare.
”[D]et har visat sig, att varats förändringar överhuvud inte endast är övergången från en storhet till en annan storhet, utan övergång från det kvalitativa till det kvantitativa och omvänt, ett annatblivande, som är ett avbrott i det efterhand skeende och något kvalitativt annat gentemot den föregående existensen,” skriver Hegel. ”Vattnet blir inte genom nedkylning alltmer hårt … utan det blir på en gång hårt; ännu med fryspunktens hela temperatur, medan det står stilla, kan det fortfarande helt behålla sin flytande form och en högst obetydlig yttre påverkan bringar det till hårdhetens tillstånd … På det moraliska området … äger samma övergång av det kvantitativa till det kvalitativa rum och olika kvaliteter framträder som grundar sig på en olikhet i storlek. Det är via ett mer eller mindre som lättsinnets gräns överskrids och något helt annat framträder, nämligen förbrytelsen, varigenom rätt övergår i orätt, dygd i last.” (Logikens vetenskap, G.W.F. Hegel)
Hegels verk är fulla av referenser till och exempel på dialektik. Men tyvärr var Hegel inte bara idealist, utan skrev också på det mest obskyra och svårbegripliga sätt man kan tänka sig, vilket gör hans verk väldigt svårtillgängliga. När Lenin läste Hegels verk på nytt i sin exil under Första världskriget, skrev han:
”Jag försöker i allmänhet läsa Hegel materialistiskt: Hegel är materialism som har ställts på huvudet (enligt Engels) – det vill säga, jag lägger för det mesta Gud, det absoluta, den rena tanken, och så vidare, åt sidan.”
Hegel gjorde stort intryck på Lenin. Trots den förres idealism rekommenderade Lenin senare att unga kommunister skulle studera Hegels skrifter själva.
I sin ungdom var Marx och Engels själva anhängare till den store Hegel. De lärde sig oerhört mycket av honom. Han öppnade deras ögon för ett nytt sätt att se på världen, som sammanfattades i dialektiken. Genom att anamma dialektiken befriade Hegel historien från metafysiken. I dialektiken är inget slutgiltigt, absolut, eller heligt. Den visar alla sakers förgänglighet. Hegel begränsades emellertid av sin kunskap, den samtida vetenskapen och det faktum att han var idealist. Han såg inte tankar i hjärnan som mer eller mindre abstrakta bilder av verkliga saker och processer, utan som ett förverkligande av den ”absoluta idén”, som existerat för alltid. Hegels idealism ställde verkligheten på huvudet.
Som vi redan nämnt angav Hegel likväl systematiskt grunddragen i de viktiga lagarna för hur förändring går till.
Lagen om kvantitetens övergång i kvalitet (och tvärtom)
”Det sägs, att det inte förekommer några språng i naturen; och det är en gängse uppfattning att saker har sitt ursprung i en gradvis ökning eller minskning,” förklarar Hegel. ”Men det finns också plötsliga övergångar från kvantitet till kvalitet. Till exempel blir inte vatten gradvis hårdare när det kyls ned, så att det först blir grötigt och efterhand hårdnar till is, utan det blir hårt på en gång. Om temperaturen sänks tillräckligt lågt, blir vattnet plötsligt till is, det vill säga kvantiteten – antalet grader på temperaturskalan – förändras till kvalitet – en förändring i sakens natur.” (Logikens vetenskap)
Detta är avgörande för att förstå förändring. Förändring eller evolution sker inte gradvis i en rak linje. Marx jämförde den sociala revolutionen med en gammal mullvad, som under lång tid gräver obemärkt under marken, men som gradvis underminerar den gamla ordningen och sedan plötsligt dyker upp till ytan.
Till och med Charles Darwin trodde att den evolution han upptäckt i huvudsak skedde genom gradvisa förändringar, och att de fossil som saknades i registren inte innebar något avbrott eller språng i evolutionen, utan skulle ”fyllas i” av framtida upptäckter. Här hade Darwin fel. I dag har nya teorier lagts fram, väsentligen dialektiska, som förklarar dessa språng i evolutionen. Stephen Jay Gould och Niels Eldredge kallade sin dialektiska teori om evolutionen ”avbruten jämvikt”. De förklarade att det fanns långa perioder av evolution då till synes inga förändringar ägde rum, men att det sedan plötsligt uppstod en eller flera nya livsformer. Kvantitativa skillnader gav med andra ord upphov till en kvalitativ förändring, vilket resulterade i nya arter. Hela utvecklingen kännetecknas av avbrott i kontinuiteten, språng, katastrofer och revolutioner.
Uppkomsten av encelligt liv i jordens hav för 3,6 miljarder år sedan var ett kvalitativt språng framåt i materiens evolution. Den kambriska explosionen för 540 miljoner år sedan, då komplexa flercelliga livsformer med hårda beståndsdelar drastiskt ökade, var ännu ett sådant kvalitativt framsteg i evolutionen. Under den lägre paleozoiska eran, för 540–250 miljoner år sedan, uppkom de första fiskarna med ryggrad. Denna revolutionerande form blev dominerande och fördes vidare till amfibierna (som levde både i vatten och på land), till reptilerna, och förgrenades slutligen i varmblodiga djur: fåglar och däggdjur. Dessa revolutionerande språng kulminerade i människan som utvecklade förmågan att tänka. Evolutionen är en lång process där en anhopning av förändringar inom och utanför en organism leder till ett språng, och en kvalitativt högre utvecklingsnivå.
På samma sätt som det enorma trycket under jorden gradvis ökar och periodvis bryter igenom jordskorpan i form av jordbävningar, leder gradvisa förändringar i arbetarnas medvetande till explosioner i klasskampen. En strejk i en fabrik orsakas inte av några ”agitatorer” utifrån, utan av en ackumulation av förändringar inne på fabriken som slutligen får arbetarna att gå ut i strejk. ”Orsaken” till strejken kan kanske vara något relativt litet eller godtyckligt, som en indragen kafferast, men detta blir ”droppen som får bägaren att rinna över”, för att använda ett populärt (och dialektiskt) ordspråk. Det har blivit en utlösande faktor för kvantitetens övergång i kvalitet.
Detsamma gäller en revolution, som är följden av att missnöjet i samhället har nått sin kokpunkt. Medvetandet är vanligtvis mycket konservativt. Människor håller sig till det de känner till. Medvetandet tenderar att släpa efter förändringarna i den objektiva situationen. Det krävs stora händelser och chocker för att påverka det. En förändring i massornas medvetande sker därför inte långsamt och gradvis, utan plötsligt och i stora språng, där det kan förändras på en dag. Det är detta som kännetecknar revolutionära händelser.
Marx underströk att vetenskapens uppgift alltid är att utgå från vår omedelbara kunskap om sakers yttre för att upptäcka verkligheten, kärnan, de bakomliggande lagar som finns under ytan. Marx Kapitalet är ett bra exempel på denna metod.
”De vulgära ekonomernas sätt att tänka”, skrev Marx, ”härleder sig från det faktum att det alltid bara är den omedelbara form vari uppenbarelserna ger sig, som återspeglas i medvetandet och inte deras inre samband.” (27 juni 1867)
Samma sak kan sägas om dem som tidigare avfärdade Sovjetunionen som ”statskapitalistiskt”. Stalinismen hade ingenting gemensamt med socialism; det var en förtryckande regim, där arbetarna hade mindre rättigheter än i väst. Men i stället för en vetenskaplig analys av Sovjetunionen, förklarade de helt enkelt att det var statskapitalistiskt. Som Trotskij förklarade såg statskapitalismens teoretiker på Sovjetunionen genom den formella logikens glasögon. Det var antingen eller, svart eller vitt. Sovjetunionen var antingen en underbar socialistisk stat, som stalinisterna påstod, eller så måste den vara (stats-)kapitalistisk. Det är ett helt formalistiskt sätt att tänka. De förstod aldrig att en arbetarstat, som Trotskij förklarade, kan degenerera till en kroniskt deformerad version av arbetarstyre. Det är uppenbart att revolutionen, på grund av att den isolerades i ett underutvecklat land, gick igenom en degenereringsprocess. Men så länge den nationaliserade planerade ekonomin kvarstod var inte allt förlorat. Byråkratin var inte en ny härskande klass med en historisk uppgift, utan en parasitär utväxt på staten, som tillskansat sig politisk makt. Endast en ny politisk revolution hade kunnat göra slut på byråkratin och återinföra sovjeterna och arbetardemokratin.
Som Trotskij förklarade en kort tid innan sin död:
”Den definition av Sovjetunionen som gjorts av kamrat Burnham, ’en icke-arbetar och en icke-borgerlig stat’, är helt och hållet negativ, bortsliten från den historiska utvecklingens kedja, dinglande i luften, tömd på den minsta sociologiska partikel och representerar helt enkelt pragmatismens teoretiska kapitulation inför ett motsägelsefullt historiskt fenomen.
Om Burnham vore en dialektisk materialist, skulle han grundligt ha undersökt följande tre frågor: 1) Vilket är Sovjetunionens historiska ursprung? 2) Vilka förändringar har denna stat genomgått under sin tillvaro? 3) Övergick dessa förändringar från det kvantitativa stadiet till det kvalitativa? Det vill säga, skapade de ett historiskt nödvändigt herravälde av en ny utsugande klass? För att kunna svara på dessa tre frågor skulle Burnham ha tvingats dra den enda möjliga slutsatsen – att Sovjetunionen fortfarande är en degenererad arbetarstat.” (Till marxismens försvar)
De som försvarade teorin om statskapitalism trasslade till det för sig, och blandade ihop kontrarevolution med revolution och tvärtom. I Afghanistan hyllade de den reaktionära fundamentalistiska mujaheddin som ”frihetskämpar” mot den ryska ”imperialismen”. När Sovjetunionen kollapsade och kapitalismen återinfördes från 1991 och framåt, förhöll de sig neutrala till den kapitalistiska kontrarevolutionen.
Motsatsernas enhet
”Motsättningen är källan till allt liv och rörelse; endast i den mån som något innehåller en motsättning kan det ha rörelse, kraft och verkan.” (Hegel)
”I korthet”, säger Lenin, ”kan dialektik definieras som läran om motsatsernas enhet. Detta utgör kärnan i dialektiken…”
Den värld vi lever i är en motsägelsernas enhet eller motsatsernas enhet: kyla–värme, ljus–mörker, kapital–arbete, födelse–död, rikedom–fattigdom, positivt–negativt, högkonjunktur–lågkonjunktur, tänkande–varande, ändlig–oändlig, repulsion–attraktion, vänster–höger, ovanför–nedanför, evolution–revolution, slump–nödvändighet, sälja–köpa, och så vidare.
Det faktum att två motpoler i en oförenlig antites kan samexistera som en helhet betraktas allmänt som en paradox. Paradoxen är ett erkännande av att två motsägelsefulla, eller motsatta, aspekter kan vara sanna samtidigt. Motsatsernas enhet i den materiella världen återspeglas på detta sätt i tanken.
Rörelse, tid och rum är materiens sätt att existera. Rörelse är i sig en motsägelse: att befinna sig både på en plats och en annan samtidigt. Det är motsatsernas enhet.
”Rörelse innebär att vara på ett ställe och att inte vara det, det är kontinuiteten av tid och rum – och det är först detta som gör rörelse möjligt.” (Hegel)
För att förstå någonting, dess kärna, är det nödvändigt att upptäcka dessa inre motsägelser. Under vissa omständigheter är det universella det individuella, och det individuella det universella. Att saker vänds till sin motsats – orsak blir verkan, och verkan blir orsak – beror på att de endast är länkar i materiens oändliga utvecklingskedja. ”Detta negativa är i lika stor utsträckning positivt,” förklarar Hegel. Dialektiskt tänkande är att ”förstå motsatsernas enhet”. Hegel går i själva verket längre:
”Motsägelse är roten till all rörelse och livskraft, och det är endast i den mån som något innehåller en motsättning som det rör sig och har impuls och aktivitet… Saker rör sig, inte för att det är här i ena stunden och där i den andra, utan för att det på en och samma gång är här och inte här, och i detta här både är och är inte. Vi måste erkänna att de gamla dialektikerna bevisade det motsägelsefulla i rörelse, men det betyder inte att det inte finns någon rörelse, utan snarare att rörelse i sig är en existerande motsägelse.”
För Hegel är något därför levande i den mån det innehåller motsägelse, som skapar självrörelse, det vill säga att det rör sig och utvecklas av sig självt.
De grekiska atomisterna var de första som förde fram den revolutionära teorin att den materiella världen bestod av atomer, som ansågs vara materiens minsta beståndsdel. Det grekiska ordet ”atomos” betyder odelbar. Det var en utmärkt intuitiv gissning. Under 1900-talet bevisade vetenskapen att allting består av atomer, även om man senare upptäckte att det fanns ännu mindre partiklar. Varje atom har en kärna som består av subatomära partiklar som kallas protoner och neutroner. Runt kärnan finns partiklar som kallas elektroner. Alla protoner är positivt laddade och stöter därför bort varandra, men de binds samman av en kraft som kallas för den starka kärnkraften. Detta visar att allt som existerar är baserat på en enhet av motsatser, där ”impuls och aktivitet” skapar en självrörelse, för att använda Hegels ord.
I människan är rätt blodsockernivå livsavgörande. Både för hög och för låg blodsockernivå kan leda till koma och medvetslöshet. Den säkra nivån regleras av den hastighet sockret, som intagits i form av kolhydrater, utsöndras i blodet, den hastighet som lagrat glykogen, fett och proteiner omvandlas till socker, och den hastighet som sockret tas upp och används av kroppen. Om blodsockernivån stiger släpper bukspottkörteln ut insulin vilket gör att upptaget av socker ökar. Om det sjunker släpps socker ut i blodet, eller så blir personen hungrig och intar mer kolhydrater. Genom denna självreglering av motsatta krafter, av positiv och negativ återkoppling, hålls blodsockernivån inom acceptabla gränser.
Lenin förklarar denna självrörelse i en anteckning där han skriver att:
”Dialektiken är den lära som visar hur motsatser kan existera och hur de blir identiska – under vilka omständigheter de blir identiska, omvandlas till varandra – varför det mänskliga medvetandet ska förstå dessa motsatser inte som döda, stela, utan som levande, villkorade, rörliga, och blir omvandlade till varandra.”
Han betonade också vikten av motsättningar som utvecklingens drivkraft.
”Att i ett givet samhälle en del medlemmars strävanden går tvärtemot andras, att det samhälleliga livet är fullt av motsättningar, att historien visar oss en kamp mellan folk och samhällen såväl som en kamp inom dem och dessutom en växling mellan revolutions- och reaktionsperioder, mellan krig och fred, mellan stagnation och snabbt framåtskridande eller förfall – det är allmänt kända fakta.”
Detta åskådliggörs bäst av klasskampen. Kapitalismen bygger på att det finns en borgarklass och en arbetarklass. Kampen om det mervärde som skapas av arbetarna och exproprieras av kapitalisterna leder till en oförsonlig kamp som lägger grunden för kapitalismens slutliga störtande – och motsättningarnas lösning genom klassernas avskaffande.
Negationens negation
Den historiska utvecklingens allmänna mönster är inte en rakt uppåtstigande linje, utan en komplex interaktion där varje framsteg bara kan ske genom ett partiellt steg bakåt. Dessa bakslag korrigeras i sin tur under nästa steg i utvecklingen.
Lagen om negationens negation förklarar hur vissa drag och egenskaper från en lägre nivå upprepas på en högre nivå, och hur tidigare egenskaper till synes återkommer. Det pågår en ständig kamp mellan form och innehåll och mellan innehåll och form, som leder till att den gamla formen till sist sprängs och innehållet helt förändras.
Hela denna process kan bäst beskrivas som en spiral, där rörelsen återvänder till sin utgångspunkt, men på en högre nivå. Historiska framsteg uppnås med andra ord genom en rad motsättningar. När en tidigare nivå negeras, innebär det inte att den elimineras fullständigt. Det nya stadiet utraderar inte helt det stadium som det ersätter.
”Det sätt att tillägna sig egendom – alltså även kapitalistisk privategendom – som det kapitalistiska produktionssättet skapar, är den första negationen av den individuella privategendom, som skapats genom eget arbete. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med en naturlags nödvändighet sin egen negation. Det är negationens negation.” förklarade Marx i Kapitalets första band.
I Anti-Dühring ger Engels en hel rad exempel som illustrerar negationens negation:
”Låt oss ta ett sädeskorn. Biljoner dylika sädeskorn mals, kokas och tillagas för att sedan konsumeras. Men om ett sådant sädeskorn finner de för detsamma normala betingelserna, om det faller i god jord, så försiggår med det under inflytande av värme och fuktighet en karaktäristisk förändring, det gror; kornet som sådant förgås, blir negerat, men i dess ställe framträder den ur detsamma uppkomna plantan, kornets negation. Men hurudant är denna plantas normala levnadslopp? Den växer, blommar, blir befruktad och producerar slutligen åter sädeskorn, och så snart dessa mognar dör strået bort, blir i sin tur negerat. Som resultat av denna negationens negation har vi åter det ursprungliga sädeskornet, men inte ensamt utan i tio-, tjugo-, trettiofaldigt antal.”
Kornet lever och utvecklas genom att återvända till sin utgångspunkt, men på en högre nivå. Ett sädeskorn har blivit flera. Med tiden utvecklas också växterna såväl kvalitativt som kvantitativt. Varje efterföljande generation uppvisar variationer, och blir mer anpassad till sin omgivning.
Engels ger ytterligare ett exempel från insektsvärlden:
”På liknande sätt som hos sädeskornet fullbordas denna process hos de flesta insekter, till exempel fjärilen. Den uppkommer ur ägget genom äggets negation, genomgår sina förvandlingar till könsmognaden, parar sig och blir åter negerad, i det den dör så snart parningsprocessen är slutförd och honan lagt sina talrika ägg.”
Hegel och Marx
Hegel hade ett enormt intellekt och klargjorde väldigt många saker. Detta var ett bidrag som Marx ofta framhöll. ”Trots att dialektiken i Hegels händer blir mystifierad, så är det inte desto mindre han, som först har framställt dess allmänna rörelseformer på ett uttömmande och medvetet sätt,” förklarade Marx.
Hegels system var likväl ett enormt misslyckat försök. Det led av en obotlig inre motsättning. Hegels historieuppfattning är evolutionär, och tillåter ingenting slutgiltigt eller evigt. Trots det gjorde hans system anspråk på att vara den absoluta sanningen, vilket står i direkt motsättning till det dialektiska tänkandets lagar. Samtidigt som Hegel försvarade den rådande ordningen i Tyskland, innebar dialektiken en revolutionär uppfattning om ständig förändring. För Hegel var allt verkligt också rationellt. Men enligt den hegelianska dialektiken blir allt verkligt även irrationellt. Allt som existerar förtjänar att gå under. Häri ligger den hegelianska filosofins revolutionära innebörd.
Lösningen på denna motsättning låg i materialismen, men inte den gamla mekaniska materialismen, utan en som baserades på de nya vetenskaperna och upptäckterna.
”Materialismen framträdde igen, berikad med alla tidernas erövringar. Den mest betydande av dessa erövringar var den dialektiska metoden, undersökningen av företeelserna i deras utveckling, tillblivelse och undergång. Det geni som representerade denna nya tankeströmning var Karl Marx.” skriver Plechanov.
Sporrad av den revolutionära utvecklingen i Europa 1830–31, splittrades den hegelianska skolan i en vänster-, en höger- och en mittenfalang.
Den mest framstående företrädaren för vänsterhegelianerna var Ludwig Feuerbach, som utmanade den gamla ortodoxa läran, särskilt religionen, och åter satte materialismen i första ledet. ”Naturen har ingen början och inget slut. Allt i den är i växelverkan, allt är på samma gång verkan och orsak, allt i den är allsidigt och ömsesidigt …”, skriver Feuerbach, och tillade att det inte fanns någon plats för Gud där. ”Kristna river ut anden, själen, ur människans kropp, och gör denna utslitna, okroppsliga ande till sin Gud.” Trots Feuerbachs begränsningar välkomnade Marx och Engels entusiastiskt detta nya genombrott.
”Tills vidare”, konstaterade Engels, ”sköt emellertid 1848 års revolution hela filosofin åt sidan lika ogenerat som Feuerbach sin Hegel. Och därmed trängdes också Feuerbach själv i bakgrunden.” Det var upp till Marx och Engels att konsekvent tillämpa dialektiken på den nya materialismen, och skapa den dialektiska materialismen. För dem var den nya filosofin inte en abstrakt filosofi, utan direkt kopplad till praktiken.
”Därmed reducerades dialektiken till vetenskapen om de allmänna rörelselagarna för såväl yttervärlden som det mänskliga tänkandet – två serier av lagar, som till sitt väsen är identiska men till sitt uttryck såtillvida är olika som den mänskliga hjärnan kan tillämpa dem medvetet, under det att de i naturen – och hittills till stor del också i mänsklighetens historia – banar sig väg omedvetet, i form av yttre nödvändighet, mitt i en ändlös rad av skenbara tillfälligheter.” (Engels)
Varken Marx eller Engels lämnade efter sig någon vittomfattande bok om dialektiken som sådan. Marx var upptagen med Kapitalet. Engels hade för avsikt att skriva en sådan bok, men var tvungen att färdigställa Kapitalet efter Marx död. Han skrev trots det utförligt om ämnet, särskilt i Anti-Dühring och Naturens dialektik. Lenin kommenterade detta:
”Marx har inte efterlämnat någon Logik (med stort L), men han har efterlämnat logiken i Kapitalet. Vi måste dra fördel av den så mycket som möjligt. I Kapitalet tillämpar Marx logiken, dialektiken och materialismens teori om kunskapen (det behövs inte tre uttryck, det är en och samma sak) på en enda vetenskap och tar allt som är av värde hos Hegel och utvecklar detta.”
I dag har ett fåtal vetenskapsmän, främst från naturvetenskapen, upptäckt dialektiken, vilket gjort att de fått upp ögonen för problem inom deras respektive specialområden. Förhållandet mellan vetenskapen och den dialektiska materialismen har behandlats uttömmande i Alan Woods och Ted Grants bok Reason in Revolt. De visade, liksom Engels, att naturen är helt igenom dialektisk. Förutom Stephen Jay Gould och Niels Eldredge, har Richard Levins och Richard Lewontin, som anser sig vara dialektiska materialister, skrivit om hur man tillämpar dialektiken inom biologin i deras bok The Dialectical Biologist:
”Det som kännetecknar den dialektiska världen, i alla dess aspekter, som vi har förklarat, är att den befinner sig i ständig rörelse. Konstanter blir variabler, orsak blir verkan, och system utvecklas och förstör de villkor som gav upphov till dem. Till och med ämnen som verkar stabila befinner sig i ett dynamiskt jämviktsläge av krafter som plötsligt kan bringas ur jämvikt, som när en grå metallklump vid en kritisk storlek blir ett eldklot som skiner starkare än tusen solar. Men rörelsen är inte obunden och likformig. Organismer utvecklas och differentieras, för att sedan dö och falla sönder. Arter uppstår men dör oundvikligen ut. Inte ens i den enkla fysiska världen känner vi till någon enhetlig rörelse. Till och med jordens rotation kring sin axel har avtagit i geologisk tid. Utvecklingen av system under tid, verkar vara följden av motsatta krafter och motsatta rörelser.
Detta inträde av motsatta krafter har gett upphov till de mest omdebatterade och svåra, men likväl mest centrala, begreppen i det dialektiska tänkandet, nämligen principen om motsägelse. För vissa är motsägelse endast en epistemologisk princip. Den beskriver hur vår förståelse av världen utvecklas genom en historia av motsatta teorier som, i strid med varandra och i strid med observerade fenomen, leder till en ny syn på naturen. Kuhns (1962) teori om vetenskapliga revolutioner har delvis denna smak av ständig motsättning och upplösning, vilket ger vika för en ny motsägelse. För andra blir motsättningen en ontologisk egenskap som kännetecknar åtminstone människans sociala existens. För oss är motsägelse inte bara epistemologiskt och politiskt, utan också ontologiskt i dess vidaste bemärkelse. Motsättningar mellan krafter finns överallt i naturen, inte bara i människans sociala institutioner. Denna dialektiska tradition går tillbaka till Engels (1880) som skrev i Naturens dialektik att ’för mig kan det inte bli fråga om att konstruera de lagar som styr naturens dialektik, utan att upptäcka dem i den och utveckla dem från den’.” (The Dialectical Biologist, s. 279)
Marxister har alltid framhållit enheten mellan teori och praktik. ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”, som Marx påpekade i sina ”Teser om Feuerbach”. ”Om sanningen är abstrakt måste den vara falsk”, säger Hegel. All sanning är konkret. Vi måste titta på saker så som de existerar, med syftet att förstå deras underliggande motsägelsefulla utveckling. Detta leder till viktiga slutsatser, särskilt för dem som kämpar för att förändra samhället. Till skillnad från de utopiska socialisterna, som såg socialismen som en fantastisk idé, menar marxister att socialismen utvecklas till följd av kapitalismens motsättningar. Det kapitalistiska samhället har lagt den materiella grunden för ett klasslöst samhälle genom att utveckla produktivkrafterna till en hög nivå och skapa en internationell arbetsdelning. Det har skapat arbetarklassen, vars liv och erfarenhet gör att den oundvikligen kommer i konflikt med kapitalismen. På grundval av sina erfarenheter kommer arbetarklassen att bli fullt medveten om sin ställning i samhället och den kommer att omvandlas, för att citera Marx, från en ”klass i sig” till en ”klass för sig”.
Dialektiken bygger på determinism. Detta har ingenting gemensamt med fatalism som förnekar att det förekommer tillfälligheter i naturen, samhället och tänkandet. Den dialektiska determinismen framhåller enheten mellan nödvändighet och slump, och förklarar att nödvändigheten bara kan komma till uttryck genom slump. Alla händelser har orsaker, vilket gäller både nödvändiga och slumpmässiga händelser (tillfälligheter). Om det inte fanns några orsakslagar i naturen skulle allt befinna sig i ett tillstånd av fullständigt kaos. Det skulle vara en omöjlig situation där ingenting kunde existera. Allt är alltså beroende av allt annat, i en sammanhängande kedja av orsak och verkan. Till viss del är varje enskild händelse slumpmässig, men denna slump speglar bara en djupare nödvändighet. I själva verket yttrar sig nödvändigheten genom en serie tillfälligheter. Utan tvekan spelar dessa tillfälligheter en viss roll, men det viktiga är att upptäcka de lagar som bestämmer den djupare nödvändigheten.
Om man bara ser till ytan kan allt verka bero på slump och tillfälligheter, särskilt om man inte känner till förändringens lagar och hur de förhåller sig till varandra. ”Men där tillfälligheten verkar vara avgörande, behärskas den alltid av inre, dolda lagar, och det gäller bara att upptäcka dessa lagar”, påpekade Engels i Ludwig Feuerbach och den tyska filosofins slut.
I naturen går materiens evolution i en viss riktning, men hur, när och i vilken form den sker beror på tillfälligheter. Om vi tar livet på jorden som exempel, var det en rad tillfälliga faktorer som gjorde att det en gång uppstod, såsom förekomsten av vatten och olika kemiska ämnen, jordens avstånd till solen, atmosfären och så vidare.
I Naturens dialektik skriver Engels: ”Men i verkligheten ligger det i materiens natur att utveckla tänkande varelser, så sker nämligen överallt där förutsättningarna (som inte nödvändigtvis måste vara desamma överallt och under alla skeden) finns.” Han utvecklar resonemanget i Ludwig Feuerbach: ”Vi vet, att det som påstås vara nödvändigt består av idel tillfälligheter, och att det så kallade tillfälliga är den form, bakom vilken nödvändigheten döljer sig.”
Många ytliga historiker har skrivit att första världskriget ”orsakades” av mordet på en kronprins i Sarajevo. För en marxist var denna händelse en historisk slump, i meningen att denna tillfällighet tjänade som förevändning, eller katalysator, för den världskonflikt som redan blivit oundviklig på grund av imperialismens ekonomiska, politiska och militära motsättningar. Om mördaren hade missat, eller om kronprinsen aldrig hade blivit född, så skulle kriget fortfarande ha ägt rum, men med någon annan diplomatisk motivering. Nödvändigheten skulle ha uttryckt sig genom en annan tillfällighet.
Hegel förklarade att allt som existerar, existerar på grund av nödvändighet. Men på samma sätt är allt som existerar dömt att gå under och omvandlas till något annat. Således blir det som är ”nödvändigt” vid en tid och plats ”onödigt” vid en annan. Allting ger upphov till sin motsats, som kommer att övervinna och negera det. Detta gäller såväl enskilda levande varelser som samhällen och naturen i allmänhet.
Varje form av mänskligt samhälle existerar eftersom det är nödvändigt vid den tidpunkt då det uppstår:
”Ingen samhällsordning försvinner någonsin innan alla produktivkrafter som det finns utrymme för den har utvecklats, och nya högre produktionsförhållanden framträder inte inför de materiella betingelserna förrän deras existens har mognat i det gamla samhällets livmoder. Därför tar mänskligheten alltid upp endast sådana problem som de kan lösa, eftersom, när tittar på saken närmare, kommer vi alltid att själva se att problemet uppstår endast när de nödvändiga materiella villkoren för dess lösning redan finns eller åtminstone är i färd med att bildas.” (Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin)
Slaveriet var på sin tid ett enormt framsteg i jämförelse med barbariet. Det var ett nödvändigt steg i produktivkrafternas, kulturens och det mänskliga samhällets utveckling. Som Hegel briljant förklarade saken: ”Det är inte så mycket från slaveriet som genom slaveriet som människan blir fri.”
På samma sätt var kapitalismen till en början ett nödvändigt och progressivt stadium i det mänskliga samhällets utveckling. Men liksom urkommunismen, slavsamhället och feodalismen, har kapitalismen för länge sedan upphört att vara ett nödvändigt och progressivt samhällssystem. Det har hamnat i kris på grund av sina inneboende motsättningar och är dömt att störtas av det moderna proletariatet – det nya samhällets styrkor som vuxit fram inom det gamla. Nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen är det kapitalistiska samhällets grundläggande kännetecken. De utgjorde ursprungligen ett enormt steg framåt men tjänar i dag bara till att hålla tillbaka och undergräva produktivkrafterna, och hotar alla de framsteg som gjorts under flera århundraden av mänsklig utveckling.
Kapitalismen är i dag ett fullständigt degenererat samhällssystem som måste störtas och ersättas av sin motsats, socialismen, om den mänskliga kulturen ska kunna överleva. Marxismen är deterministisk, men inte fatalistisk. Det är människan som skapar sin egen historia. En omvandling av samhället kan bara genomföras genom att människor medvetet strävar efter sin egen frigörelse. Utgången i denna kamp mellan klasserna är inte bestämd på förhand. Vem som segrar beror på många faktorer, och en framväxande, progressiv klass har många fördelar jämfört med den gamla, fallfärdiga och reaktionära. Men i sista hand kommer resultatet bero på vilken sida som har den starkare viljan, den bästa organiseringen och det skickligaste och mest beslutsamma ledarskapet.
Socialismens seger kommer att utgöra ett nytt och kvalitativt annorlunda stadium i mänsklighetens historia. Närmare bestämt innebär den att den mänskliga artens förhistoria avslutas, och att dess verkliga historia kan börja.
Socialismen är en återgång till den tidigaste formen av mänskligt samhälle – den stambaserade urkommunismen – men på en mycket högre nivå, baserat på alla de enorma framsteg som gjorts under tusentals år av klassamhälle. Negationen av urkommunismen genom klassamhället negeras i sin tur av socialismen. En ekonomi baserad på överflöd kommer att möjliggöras genom att tillämpa en medveten planering av den industri, vetenskap och teknik som utvecklats av kapitalismen på världsskala. Detta kommer i sin tur att en gång för alla avskaffa arbetsdelningen, uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete, uppdelningen mellan stad och landsbygd, den slösaktiga och barbariska klasskampen och göra det möjligt för mänskligheten att äntligen använda sina förmågor för att erövra naturen.
Köp Vad är marxism? på Bokförlaget Stormklockan.