Julian Assange, visselblåsare och grundaren av Wikileaks, var målet för en hemlig plan bland högt uppsatta ämbetsmän inom CIA och Trumpadministrationen. Planen var att kidnappa och kanske till och med döda Assange, enligt en chockerande rapport som Yahoo News publicerade i september.
Artikeln avslöjar en plan som gick ut på att kidnappa Assange från Ecuadors ambassad i London, där han hade suttit sedan 2012, för att genom att föra honom till USA, kunna skipa ”rättvisa”. Enligt en tidigare underrättelseagent var planen att ”bryta sig in i ambassaden, släpa ut [Assange] och föra honom dit vi ville.”
Planen var dock inte bara att kidnappa den australienska journalisten från en självständig stats ambassad i Storbritannien. Tre före detta ämbetsmän bekräftade att det även fanns planer på att mörda Assange.
Under ett möte våren 2017 frågade ingen annan än USA:s president om möjligheten att lönnmörda Assange. Han bad CIA att presentera ”alternativ” för hur de skulle gå till väga. Detta var inte bara ett av Trumps många infall, utkast på sådana planer mot Assange och andra medlemmar av Wikileaks efterfrågades och mottogs av högt uppsatta ämbetsmän inom CIA vid samma tidpunkt.
En hämndlysten imperialism
Vad hade Julian Assange gjort för att rättfärdiga en sådan konspiration? I mars 2017 började Wikileaks att publicera filer och dokument kända som ”Vault 7”.
Samlingen innehöll källkod och dokument relaterade till datorvirus och verktyg som CIA och andra underrättelsetjänster hade använt för dataintrång. Detta beskrevs senare av organisationen som ”den största dataförlusten i CIA:s historia”.
Vault 7 avslöjade i vilken utsträckning offentliga programvaror, operativsystem och enheter hade äventyrats av CIA och allierade underrättelsetjänster. De hade gjort oskyldiga människor sårbara för attacker, inte bara från CIA, utan även från andra utomstående illvilliga aktörer, som kunde utnyttja samma svagheter i systemet.
Dessa upptäckter var förnedrande för CIA, och inte minst för deras då nytillsatte generaldirektör Mike Pompeo, som till en början försökte hålla läckan hemlig för Trump. Pompeo var fast besluten att hämnas på Julian Assange och Wikileaks, vilket bekräftats av en tidigare medlem av Trumpadministrationen som sade att ”Pompeo var totalt besatt av WikiLeaks”. En hämndlysten Pompeo klassificerade journalistgruppen som en ”icke-statlig fientlig underrättelsetjänst”. Det innebar att CIA-agenter nu kunde behandla Wikileaks på samma sätt som de skulle behandla en fientlig säkerhetstjänst.
Det behöver knappast påpekas att detta är en extrem åtgärd mot vad som i själva verket var en aktivistgrupp. Men att Wikileaks avslöjat den härskande klassens och statens brott och mörkläggning var för USA tillräckligt för att de skulle ses som ett ”hot mot den nationella säkerheten”.
Månaderna därefter ökade övervakningen av Assange och andra personer med koppling till Wikileaks. Med gruppens nya beteckning kunde man nu rättfärdiga handlingar som att bryta sig in i medlemmarnas hem och stjäla eller förstöra apparater och hårddiskar.
Förutom att det tillät mer aggressiva metoder, innebar beteckningen att alla ingrepp mot gruppen kunde räknas som ”offensivt kontraspionage”. I vanliga omständigheter kan CIA inte agera mot utländska aktörer utan ett dokument som skrivits under av presidenten.
Det hade behövt gå igenom det amerikanska representanthusets och senatens säkerhetsråd. Men med denna nya beteckning kunde de genomföra åtgärder utan att behöva gå igenom några av de vanliga kontrollsystemen, och utan att någon vald representant i förväg blev informerad om det.
Hänsynslösa planer
Planerna på att kidnappa eller lönnmörda Assange må förvisso aldrig ha fullföljts, men Ecuadors ambassad har alltjämt kränkts.
Sedan 2015 har ambassaden använt sig av det spanska företaget UC Globals tjänster. Sommaren 2017 vittnade dock två av företagets före detta anställda i en spansk domstol om att företaget hade försett amerikanska underrättelsetjänster med detaljerade rapporter om Assanges aktiviteter och besökare, samt ljud och bild från hemliga inspelningsapparater som företaget hade installerat.
Men säkerhetsföretaget var skyldigt till mer än bara övervakning. Grundaren och vd:n David Morales hade dessutom diskuterat planer på att ”råka” lämna ambassadens dörr öppen, för att möjliggöra för någon att kidnappa eller till och med förgifta Assange. Detta enligt en före detta anställd.
Det verkar som att internationell lag inte gäller för USA. En ambassad ska räknas som ett annat lands okränkbara territorium. Men USA har konspirerat med chefen över ett utländskt företag för att utföra olaglig övervakning och till och med bryta sig in i ambassaden med syftet att mörda en utländsk medborgare.
Detta visar hur villig den härskande klassen är att ignorera alla sina egna ’regler’ för att försvara sina intressen.
I slutet av 2017 lades planerna på att kidnappa eller mörda Assange på is när underrättelserapporter indikerade att Kremls agenter planerade att smuggla ut Assange från London till Moskva. Man blev då tvungna att smida nya planer för att förhindra ett sådant försök.
De scenarion som underrättelsetjänsten förberedde sig för skulle kunna höra hemma i vilken spionfilm som helst. De inkluderade skottlossning med ryska agenter på gatorna i centrala London, och en idé om att köra en bil rätt in i ett ryskt diplomatiskt fordon för att stoppa det och ta Assange. Planerna involverade även brittiska agenter, som gått med på att skjuta å amerikanernas vägnar om det skulle behövas.
Utifall att Assange skulle lyckas ta sig ombord ett flygplan hade man flera idéer på hur man skulle hindra det från att lämna marken – en gick ut på att beskjuta flygplanets hjul.
Detta är ”något vi hade gjort i Afghanistan, inte i Storbritannien” sade en före detta ämbetsman till Yahoo News. I samma undersökning kan vi läsa en annan avslöjande kommentar: ”Det är inte Pakistan eller Egypten vi pratar om här – utan London.”
Detta bör understryka CIA:s hänsynslöshet. De har absolut ingen respekt för andra länders suveränitet, eller för de potentiella skador som deras handlingar orsakar civila. Deras enda bekymmer är de politiska konsekvenserna dessa handlingar hade fått om de hade utförts i Storbritannien snarare än i ett land som Afghanistan. Där har de sannerligen aldrig tvekat en sekund över att använda sådana metoder.
Demokraterna och Republikanerna är lika skyldiga
Kampanjen mot Wikileaks och Assange må ha fått ett annorlunda uttryck under Trumpadministrationen, med Pompeo som CIA:s generaldirektör, men den började inte med dem.
Det var 2013, under Obamaadministrationen, som CIA satte ihop ”the Wikileaks Team”. Detta var efter att Wikileaks hjälpt Edward Snowden fly till Ryssland, efter att han gjorde sig ”skyldig” till att ha avslöjat hur USA:s regering illegalt spionerat på sina medborgare.
Precis som när gruppen fick en ny beteckning 2017 för att rättfärdiga extrema åtgärder mot dem, försökte högt uppsatta inom säkerhetstjänsten och vissa journalister definiera Wikileaks som ”informationsmäklare” i stället för journalister, vilket hade gjort ökad övervakning lagligt.
Den sista droppen kom 2016, när Wikileaks publicerade läckta mejl från det Demokratiska partiet. Efter det ansågs frågan om att öka övervakningen av gruppen som ”självklar”, enligt en tidigare tjänsteman. Man kunde nu spionera på alla med anknytning till gruppen utan förbehåll.
Att Demokraterna och Republikanernas tillvägagångssätt skiljer sig något åt är inte en fråga om principer. Obama hade inga problem med att fortsätta föra krig i Mellanöstern, som lett till att otaliga oskyldiga dödats. Han hade heller inga problem med att fortsatt stötta Saudiarabiens monarki som är välkända för att fängsla och döda journalister när de så önskar.
När John Eisenberg, advokat för USA:s nationella säkerhetsråd, fick höra om planerna på att kidnappa Assange reagerade han cyniskt med att försöka påskynda utformningen av åtalet mot honom.
Eisenberg var orolig för att Assange skulle föras till USA innan åtalet var klart, vilket skulle komplicera rättsprocessen och göra det svårt att i efterhand rättfärdiga kidnappningen rent juridiskt.
Detta klarlägger två saker. För det första har flera amerikanska departement på ett allvarligt sätt undersökt möjligheten att kidnappa Assange. För det andra visar det att den verkliga uppgiften för den stora mängden advokater som anställs av den amerikanska regeringen inte är att fundera över huruvida USA:s agerande är lagligt eller inte, utan hur det kan rättfärdigas – helst innan man skridit till verket.
Oavsett vilket resonemang USA-imperialismens advokater för fram är motivet bakom Assanges åtal uppenbart politiskt.
Uppgörelse med Moreno
Medan advokaterna försökte ordna det juridiska befann sig Assange under Ecuadors beskydd som gett honom politisk asyl. Detta är en rättighet som är inskriven i internationell lag och som även, åtminstone på pappret, erkänts av amerikansk lag. Men Morenos korrupta högerregering, som hade sina egna problem på hemmafronten, bestämde sig för att sälja ut Assange och göra sig en hacka på köpet.
USA gjorde upp med Moreno bakom kulisserna, där de lovade den ecuadorianska presidenten Lenín Moreno skuldlättnader i utbyte mot att han vräkte Assange från ambassaden. I april 2019 släpptes Londons poliskår in i ambassaden och släpade ut Assange. Morenoregeringen sålde sin själ till USA-imperialismen och svek sina löften om att skydda Assange.
Sedan dess har Assange suttit inne på säkerhetsfängelset Belmarsh i London. Visserligen har man nekat USA:s begäran om att få honom utlämnad – som anklagar honom för att ha publicerat klassificerade dokument, samt att ha försökt hjälpa Chelsea Manning göra intrång i ett sekretessbelagt nätverk. Men samtidigt har de brittiska domstolarna inte satt stopp för den tortyr som det inneburit att vara en av USA:s främsta måltavlor..
I skrivande stund väntar Assange på resultatet av de amerikanska myndigheternas överklagan av domstolens beslut. Han har varit frihetsberövad i mer än nio år: sju år där han inte kunde lämna Ecuadors ambassad, följt av två år i isoleringscell i ett brittiskt fängelse.
Storbritanniens regering har som vanligt agerat USA-imperialismens knähund. De har ständigt samarbetat med USA mot Assange. Det enda som hållit dem tillbaka från att gå med på allt som USA krävt är deras rädsla över vilka politiska konsekvenser det skulle få.
Michelle Stanistreet, generalsekreteraren för Storbritanniens ”National Union of Journalists”, sade i ett uttalande på deras webbplats:
”Tanken att USA:s säkerhetstjänster ens funderade på att genomföra kidnappning och mord i ett allierat land är djupt oroande. Att sådana handlingar kan ha övervägts som en reaktion mot en individ som endast publicerade obekväma sanningar är ännu mer bekymrande.”
Hon avslutar:
”Dessutom borde det stå klart, att när USA:s överklagande av nekandet till utlämningen av Assange tas upp i oktober, bör det utan vidare avfärdas, och [Assange] omedelbart frias.”
Assanges och andra visselblåsare som Chelsea Mannings enda ”brott”, för vilka de behandlats så brutalt, är att avslöja den härskande klassens och deras hantlangares brott.
Miljontals arbetare och ungdomar världen över ifrågasätter det nuvarande systemets legitimitet och Wikileaks avslöjande har utan tvekan bidragit till det.
Det står klart att borgarklassen bara bryr sig om grundläggande demokratiska rättigheter som tryck- och yttrandefrihet när det passar deras behov. Så fort dessa rättigheter används för att avslöja deras ruttenhet flyger koncept som ”vederbörligt rättsligt förfarande” och ”journalistisk frihet” ut genom fönstret.
Som marxister fortsätter vi att ta ställning mot den orättfärdiga förföljelsen av Julian Assange.
Försvara yttrandefriheten!
Nej till utlämningen!
Befria Julian Assange!