Lenin förstod alltid sambandet mellan den nationella befrielsekampen och den socialistiska världsrevolutionen. Utan bolsjevikernas principfasta försvar av nationernas rätt till självbestämmande skulle de aldrig ha lyckats ta makten i Ryssland, som bestod av över 130 olika kända nationaliteter.
I kölvattnet av första världskriget och den ryska revolutionen skedde ett enormt nationellt uppvaknande i de imperialistiskt dominerade kolonierna och halvkolonierna. Lenin förstod den enorma revolutionära potentialen hos dessa rörelser och fördömde hyckleriet hos partierna i den så kallade Socialistiska internationalen, som gav läpparnas bekännelse till nationernas jämlikhet och ”broderskap”, samtidigt som de i tysthet stödde sina egna imperialistiska härskande klasser.
Det var i detta sammanhang som Lenin förberedde ”Ursprungligt utkast till teser i den nationella och den koloniala frågan” i juni 1920. Dessa lades fram för diskussion vid Kommunistiska internationalens andra kongress, som besöktes av 30 delegater från koloniala och halvkoloniala länder, däribland Kina, Indien, Mexiko och Palestina.
Vi publicerar Lenins utkast till teser här eftersom de ger den tydligaste sammanfattningen av den genuint marxistiska inställningen till de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen. Idag ger teserna fortfarande en viktig vägledning för kommunister som kämpar för imperialismens avskaffande genom en revolutionär resning världen över.
1. Betecknande för den borgerliga demokratin är att den ställer frågan om jämlikhet överhuvudtaget, däribland den nationella jämlikheten, på ett abstrakt eller formellt sätt. Under sken av jämlikhet för individen överhuvudtaget proklamerar den borgerliga demokratin en formell eller juridisk jämlikhet mellan egendomsägaren och proletären, mellan utsugaren och den utsugne och utsätter därigenom de förtryckta klasserna för det grövsta bedrägeri. Jämlikhetsidén, som själv är en återspegling av varuproduktionsförhållandena, förvandlas av bourgeoisien till ett medel för att med förevändningen att det råder absolut jämlikhet mellan människorna kämpa mot ett avskaffande av klasserna. Kravet på jämlikhet får verklig mening endast i samband med kravet om att klasserna avskaffas.
2. I enlighet med sin huvuduppgift att bekämpa den borgerliga demokratin och avslöja dess lögner och hyckleri bör det kommunistiska partiet, som medvetet ger uttryck åt proletariatets kamp för att kasta av sig bourgeoisiens ok, inte heller i nationalitetsfrågan rikta den största uppmärksamheten på abstrakta och formella principer, utan för det första på en exakt analys av den historiskt konkreta och framför allt den ekonomiska situationen; för det andra på att noggrant skilja de undertryckta klassernas, de arbetandes och utsugnas intressen från folkets intressen överhuvudtaget såsom allmänt begrepp, vilket är liktydigt med den härskande klassens intressen; för det tredje på att lika noggrant skilja de förtryckta, avhängiga och icke likaberättigade nationerna från de förtryckande, exploaterande nationerna med fulla rättigheter – i motsats till den borgerligt demokratiska lögnen som söker dölja det för finanskapitalets och imperialismens epok kännetecknande faktum, att ett fåtal mycket rika och framskridna kapitalistiska länder kolonialt och finansiellt förslavar den stora majoriteten av jordens befolkning.
3. Det imperialistiska kriget 1914-18 avslöjade särskilt klart de borgerligt demokratiska frasernas falskhet inför alla nationer och de förtryckta klasserna i hela världen genom att i praktiken visa att de beryktade ”västerländska demokratiernas” Versaillesfördrag är ett ännu brutalare och gemenare våld mot de svaga nationerna än de tyska junkrarnas och kaiserns Brestfördrag. Nationernas Förbund och ententens hela efterkrigspolitik avslöjar denna sanning ännu mera klart och tydligt och stärker den revolutionära kampen överallt, både bland de framskridna ländernas proletariat och bland alla arbetande massor i de koloniala och avhängiga länderna, samt påskyndar sammanbrottet för de småborgerligt nationella illusionerna att fredlig samlevnad och jämlikhet mellan nationerna skulle vara möjliga under kapitalismen.
4. Av de ovan anförda grundsatserna framgår att Kominterns hela politik i den nationella och den koloniala frågan måste baseras på ett närmande mellan proletärerna och de arbetande massorna inom alla nationer och länder för gemensam revolutionär kamp för att störta godsägarna och bourgeoisien. Endast ett sådant närmande garanterar nämligen den seger över kapitalismen, utan vilken det är omöjligt att avskaffa det nationella förtrycket och ojämlikheten.
5. Den världspolitiska situationen har nu satt proletariatets diktatur på dagordningen, och världspolitikens alla händelser koncentrerar sig ofrånkomligen kring en central punkt, nämligen världsbourgeoisiens kamp mot sovjetrepubliken i Ryssland, vilken oundvikligen kring sig grupperar å ena sidan rådsrörelserna bland de avancerade arbetarna i alla länder, å andra sidan alla nationella frihetsrörelser i kolonierna och bland de förtryckta folkslagen, vilka genom bitter erfarenhet konstaterar att det inte finns någon annan räddning för dem än sovjetmaktens seger över världsimperialismen.
6. Följaktligen får man för närvarande inte inskränka sig till att blott och bart erkänna eller proklamera ett närmande mellan de arbetande människorna av olika nationer, utan man måste föra en politik som går ut på det intimaste förbund mellan alla nationella och koloniala frihetsrörelser och Sovjetryssland, varvid formerna för detta förbund fastställs i överensstämmelse med utvecklingsnivån hos den kommunistiska rörelsen inom varje lands proletariat eller hos den borgerligt demokratiska frihetsrörelsen bland arbetarna och bönderna i de länder eller bland de nationaliteter som blivit efter i utvecklingen.
7. Federationen är en övergångsform till fullständig enhet mellan de arbetande människorna av olika nationer. I praktiken har federationen redan visat sin lämplighet både genom RSFSR:s förhållande till andra rådsrepubliker (tidigare till den ungerska, finländska och lettiska, och nu till den azerbajdzjanska och ukrainska) och inom RSFSR till de nationaliteter som förut inte hade vare sig statlig existensform eller autonomi (exempelvis den basjkiriska och den tatariska autonoma republiken i RSFSR, vilka bildades resp 1919 och 1920).
8. I detta avseende består Kominterns uppgift både i att vidareutveckla och i att studera och praktiskt pröva dessa nya federationer, vilka uppstår på rådssystemets och rådsrörelsens grundval. I och med att man erkänner att federationen är en övergångsform till fullständig enhet måste man sträva efter ett allt intimare federativt förbund och därvid ta hänsyn till: för det första, att det är omöjligt att försvara sovjetrepublikerna, som är omgivna av hela världens imperialistiska makter vilka militärt sett är ojämförligt starkare, utan det intimaste förbund mellan sovjetrepublikerna; för det andra, att det mellan sovjetrepublikerna måste råda ett intimt ekonomiskt förbund, utan vilket de av imperialismen förstörda produktivkrafterna inte kan återställas och de arbetande människornas välstånd inte kan tryggas; för det tredje, att det föreligger en tendens till bildande av en enhetlig världshushållning, reglerad av alla nationers proletariat enligt en gemensam plan, vilken tendens fullt tydligt framträtt redan under kapitalismen och ovillkorligen kommer att vidareutvecklas och fullbordas under socialismen.
9. I fråga om staternas inre förhållanden kan Kominterns nationella politik inte inskränka sig till det tomma, formella, enbart retoriska och i praktiken till intet förpliktande erkännande av nationernas likaberättigande, som de borgerliga demokraterna inskränker sig till – oavsett om de öppet erkänner sig som sådana eller, såsom Andra internationalens socialister, döljer sig under benämningen socialister.
I hela sin propaganda och agitation – både inom och utanför parlamentet – måste de kommunistiska partierna inte bara oavlåtligt avslöja de ständiga kränkningarna av nationernas likaberättigande och av de nationella minoriteternas rättsgarantier i alla kapitalistiska stater trots dessas ”demokratiska” författningar, utan de måste också för det första ständigt klargöra att endast sovjetsystemet är i stånd att verkligen ge nationerna likaberättigande genom att först förena proletärerna och sedan hela massan av arbetande människor i kampen mot bourgeoisien; för det andra måste alla kommunistiska partier direkt hjälpa de revolutionära rörelserna inom de avhängiga eller icke likaberättigade nationerna (exempelvis på Irland, bland den svarta befolkningen i Amerika och så vidare) samt i kolonierna.
Utan det senare, särskilt viktiga villkoret, blir kampen mot förtrycket mot de avhängiga nationerna och kolonierna och likaså erkännandet av deras rätt till statligt avskiljande en falsk skylt, såsom vi kan se hos Andra internationalens partier.
10. Det är en helt vanlig företeelse inte endast bland Andra internationalens partier utan även bland partier, som utträtt ur denna international, och till och med ej sällan bland partier som nu kallar sig kommunistiska, att de i ord erkänner internationalismen men i verkligheten, i hela propagandan, agitationen och det praktiska arbetet, ersätter den med kälkborgerlig nationalism och pacifism. Kampen mot detta onda och mot de mest inrotade småborgerligt nationella fördomarna måste allt mer skjutas i förgrunden, ju aktuellare uppgiften blir att förvandla proletariatets diktatur från en nationell diktatur (dvs en diktatur som finns i ett enda land och inte förmår bestämma världspolitiken) till en internationell diktatur (dvs proletariatets diktatur i åtminstone några framskridna länder, vilken förmår utöva ett avgörande inflytande på hela världspolitiken). Som internationalism betecknar den småborgerliga nationalismen blott och bart ett erkännande av nationernas likaberättigande och lämnar (helt bortsett från att detta erkännande endast är en läpparnas bekännelse) den nationella egoismen oantastad, medan den proletära internationalismen för det första kräver att den proletära kampens intressen i ett land underordnas denna kamps intressen i världsmåttstock, och för det andra att den nation som förverkligar segern över bourgeoisien ska kunna och vilja bringa de största nationella offer för det internationella kapitalets störtande.
Att bekämpa de opportunistiska och kälkborgerligt pacifistiska förvrängningarna av internationalismens begrepp och politik är således den första och viktigaste uppgiften i de länder som redan har en fullständigt utvecklad kapitalism och där det finns arbetarpartier som verkligen är proletariatets avantgarde.
11. I fråga om de mer efterblivna staterna och nationerna, där feodala eller patriarkaliska och bondepatriarkaliska förhållanden överväger, måste i synnerhet följande tas i betraktande:
för det första nödvändigheten av att alla kommunistiska partier stöder den borgerligt demokratiska frihetsrörelsen i dessa länder; framför allt arbetarna i det land, som den efterblivna nationell i kolonialt eller finansiellt avseende är avhängig av, är skyldiga att lämna det mest aktiva stöd;
för det andra nödvändigheten av att bekämpa prästerskapet och andra reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna;
för det tredje nödvändigheten av att bekämpa panislamismen och liknande strömningar, vilka söker förena frihetsrörelsen mot den europeiska och den amerikanska imperialismen med ett stärkande av khanernas, godsägarnas, de mohammedanska prästernas ställning och så vidare;
för det fjärde nödvändigheten av att i de efterblivna länderna speciellt stödja bonderörelsen mot godsägarna, mot storjordägandet samt mot varje yttring eller kvarleva av feodalism och försöka bibringa bonderörelsen en så stark revolutionär karaktär som möjligt, i det att man upprättar det mest intima förbund mellan det västeuropeiska kommunistiska proletariatet och böndernas revolutionära rörelse i östern, i kolonierna och i de efterblivna länderna överhuvudtaget. I synnerhet är det nödvändigt att inrikta alla krafter på att i länder, där förkapitalistiska förhållanden råder, tillämpa sovjetsystemets grundprinciper genom att bilda ”arbetarråd” och så vidare;
för det femte nödvändigheten av att beslutsamt kämpa mot att de borgerligt demokratiska frihetsströmningarna i de efterblivna länderna ges en kommunistisk anstrykning; Kommunistiska internationalen bör stödja de borgerligt demokratiska nationella rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna endast på det villkoret, att elementen till blivande proletära partier, kommunistiska inte bara till namnet, i alla efterblivna länder sammansluts och skolas till insikt om sina särskilda uppgifter, nämligen att bekämpa de borgerligt demokratiska rörelserna inom sina nationer; Kommunistiska internationalen bör tillfälligt sluta förbund med koloniernas och de efterblivna ländernas borgerliga demokrati men inte sammansmälta med den, samt ovillkorligen bevara den proletära rörelsens självständighet även i rörelsens mest embryonala form;
för det sjätte nödvändigheten av att för det arbetande folkets bredaste massor i alla, och särskilt de efterblivna länderna, oförtrutet klargöra och avslöja det bedrägeri som systematiskt utövas av de imperialistiska makterna, vilka under sken av att skapa politiskt oavhängiga stater upprättar stater som ekonomiskt, finansiellt och militärt är fullständigt avhängiga av dem; i den nuvarande internationella situationen finns det ingen annan räddning för de avhängiga och svaga nationerna än ett förbund av rådsrepubliker.
12. De imperialistiska stormakternas sekellånga förtryck av de koloniala och svaga folken har bland de undertryckta ländernas arbetande massor kvarlämnat inte endast förbittring utan även misstro mot de förtryckande nationerna i allmänhet och mot dessa nationers proletariat i synnerhet. Det nedriga förräderi, som de flesta av detta proletariats officiella ledare begick mot socialismen 1914-19, då de bakom ”fosterlandsförsvarets” mask socialchauvinistiskt dolde försvaret av ”sin” bourgeoisis ”rätt” att förtrycka kolonierna och utplundra de finansiellt avhängiga länderna, kunde inte annat än öka denna fullt berättigade misstro. Å andra sidan, ju mer efterblivet ett land är, desto starkare är där småproduktionen inom jordbruket, de patriarkaliska betingelserna och kråkvinkelsförhållandena, vilka ofrånkomligen leder till att de mest inrotade småborgerliga fördomarna, nämligen den nationella egoismen och den nationella trångsyntheten, blir särskilt starka och bestående. Dessa fördomar kommer att dö ut endast ytterst långsamt, eftersom de kan försvinna först då imperialismen och kapitalismen i de mest utvecklade länderna försvunnit och hela grundvalen för det ekonomiska livet i de efterblivna länderna undergått en radikal förändring. Härav framgår att det i alla länder är det medvetna kommunistiska proletariatets plikt att förhålla sig särskilt försiktigt och uppmärksamt till kvarlevorna av nationella känslor i de länder och hos de folkslag, som mycket länge förtryckts, och likaså är de skyldiga att göra vissa eftergifter för att snabbare kunna övervinna just detta misstroende och dessa fördomar. Utan att proletariatet och därefter även alla arbetande massor i alla världens länder och nationer frivilligt strävar efter förbund och enhet kan inte segern över kapitalismen slutföras med framgång.