I spåren av en våg av missnöje, ilska, kritiska motioner, ett internt upprop och en partitopp som tagit tjänst som skollobbyist, höll Vänsterpartiet kongress i maj. Som del av partiledningens beslutsamma jakt på ministerposter antog man ett nytt programförslag, noggrant utformat för att inte skrämma respektabla män och kvinnor i borgarklassens fina salonger.
Ställda inför en våg av ilska var partiledningen tvungna att kompromissa. I det 49 sidor långa partiprogrammet nämns nu orden kapitalism och socialism (inklusive olika suffix) svindlande sju gånger vardera! Detta kompletteras med till intet förpliktigande utlåtanden att ”det kommer att behövas aktiv politisk handling för att bryta mönstret att mer och mer makt samlas hos miljardärer, som utövar den helt godtyckligt.”
Vad som inte besvaras är hur vi ”bryter mönstret”, vad denna “politiska handling” ska bestå i och vem som ska utföra den.
På kongressens första dag påpekade Niklas Vanhainen, ombud för Storstockholm, den uppenbara sanningen:
“Det här förslaget till partiprogram är som att bilda ett nytt parti. Ett parti som avväpnar sig och inte vill stöta sig med någon. Man vill ha handlingsutrymme i jakt på ministerposter.”
Hårda skrivningar om kapitalismens avskaffande passar inte partiledningens planer på att sätta sig i regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. I detta heliga uppdrag för att sälja ut partiets politik tänker de inte låta något så trivialt som medlemsdemokrati stoppa dem. När hon pressades i en intervju inför valet 2022 avfärdade Nooshi Dadgostar helt sonika den förra partikongressens beslut: ”Vi har för närvarande inget partiprogram som gäller”.
För vanliga partimedlemmar ställs frågan annorlunda. Före kongressen skrev 59 medlemmar i Vänsterpartiet från hela landet under en debattartikel som krävde ett socialistiskt vänsterparti.
”Vi behöver ett parti där vi tillsammans tar kampen här och nu, i stället för ett ängsligt taktiserande för en framtida regering med S och C.”
Vi håller fullständigt med. Det behövs ett kämpande socialistiskt parti. Och i sin jakt på “regeringsduglighet” – alltså duglighet att administrera kapitalismens nedskärningar och försämringar – håller Vänsterpartiet på att förinta alla chanser att bli det.
För många genuina vänsterpartister blev kongressen en väckarklocka. Det är kvittot på en högervridning som pågått under lång tid, som återspeglar vad reformismen idag har att erbjuda: ingenting alls. Kapitalismen är i kris, och erbjuder inte längre lika mycket smulor från de rikas bord, ens i rika länder som Sverige. I regeringskoalition med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och eventuellt Centerpartiet skulle Vänsterpartiet behöva fortsätta kapitalets attacker.
Vi måste säga sanningen. Vänsterpartiet går snabbt högerut, och ledningen är fast besluten att fortsätta den kursen – med partimedlemmarnas godkännande eller inte. Än så länge har partivänstern accepterat den nuvarande partiledningen och hoppats kunna tvinga den till vänster på kongresser. Det är otillräckligt. Det krävs en betydligt hårdare strid än den vänstern hittills tagit, en organiserad opposition som medvetet försöker vrida om hela partikursen och avsätta den nuvarande ledningen.
Vänsterpartiet behöver gå tillbaka till sina revolutionära kommunistiska rötter. Om genuina socialister i Vänsterpartiet vill ta strid för ett sådant parti, kommer vi i RKP inte att stå vid sidlinjerna – tvärtom sträcker vi ut en hand. Låt oss ta kampen tillsammans.