Sommaren 1905 stod Sverige och Norge på randen till krig. I den svenska borgerliga pressen skrevs det om “revolutionen” och “statskuppen” i Norge. Kung Oscar II vägrade att erkänna Norges självständighetsförklaring, och i Stockholm samlades tusentals konservativa i demonstrationer för att straffa norrmännen. Svenska trupper kallades in, fästningar rustades och generalstaben begärde tid för att planera en invasion av Norge.
Men i hela Sverige växte också en annan rörelse fram – en massiv arbetarkamp mot borgarnas krigsplaner. På massmöten och demonstrationer ekade slagorden om fred med Norge.
Detta är berättelsen om hur arbetarrörelsen och den revolutionära ungdomen stoppade ett krig – och hur den svenska överklassen förödmjukades i sin strävan att hålla kvar Norge i en union som aldrig varit frivillig.
Tvångsäktenskapet mellan Sverige och Norge
Unionsupplösningen 1905 var kulmen på en konflikt som hade pyrt i nästan ett sekel. När Napoleonkrigen avslutades 1814 bestämde Europas stormakter att Norge, efter sekler av dansk kontroll, skulle överlämnas till Sverige.
Men norrmännen gjorde motstånd. Den 17 maj 1814 förklarade en konstituerande församling i Eidsvoll Norge självständigt och antog en egen grundlag. Kort därefter invaderades landet av Sverige. Efter ett kort krig tvingades Norge in i unionen, och Sveriges kung blev regent i båda länderna. Norrmännen fick behålla sin konstitution och sitt parlament, stortinget, men tvingades underordna sig svensk utrikespolitik.
Ett starkt nationellt självmedvetande började nu växa fram i Norge, pådrivet av den egna borgarklassens behov. Landet var också mer demokratiskt än Sverige – fler hade rösträtt och stortinget hade större makt än den svenska riksdagen. Med tiden stärkte detta självständighetskraven, särskilt eftersom den svenska kungamakten upprepade gånger försökte hindra norska politiska beslut.
Den svenska överklassen, å andra sidan, såg unionen som en strategisk tillgång. Att kontrollera Norges Atlantkust stärkte Sveriges försvar mot Ryssland, och unionens existens blev en prestigefråga för den konservativa eliten.
En av de mest laddade frågorna rörde konsulatväsendet. Trots att Norge vid denna tid hade en av världens största handelsflottor, sköttes alla handelsärenden genom unionens konsulat, som kontrollerades från Stockholm.
Redan 1895 hade en första unionskris brutit ut när liberala Venstre vann valet i Norge och Oscar II försökte blockera regeringsbildningen. Sveriges riksdag gick så långt att den gav kungen fullmakt att inleda krig, men krisen avvärjdes när Norge tillfälligt backade.
Tio år senare var läget annorlunda. Den 7 februari 1905 meddelade Oscar II att förhandlingarna om konsulatfrågan brutit samman. I mars bildades en ny regering i Norge som deklarerade sin avsikt att gå vidare med ett eget konsulatväsende. I Stockholm föll den svenska regeringen, och spänningarna mellan länderna ökade snabbt.
Samtidigt, på andra sidan Östersjön, hade en annan revolution brutit ut, som spred chockvågor över kontinenten.
Revolutionsåret 1905
I januari 1905 bröt den första ryska revolutionen ut, efter att militären öppnat eld mot demonstranter under den “blodiga söndagen” utanför tsarens palats i Sankt Petersburg. Strejkrörelsen som följde skakade tsardömet i dess grundvalar och inspirerade arbetare över hela Europa.
I Sverige fick socialisterna nytt självförtroende. De såg hur massorna i Ryssland reste sig mot sina herrar och insåg att samma sak kunde ske i Sverige. Den härskande klassen fruktade för sin del att arbetarrörelsen skulle inspireras av sina ryska kamrater och att missnöjet bland soldater och arbetare skulle leda till revolt även här.
Den svenska arbetarrörelsen växte fort. Mellan 1900 och 1907 mer än tredubblades Socialdemokraternas medlemsantal, från 44 100 till 133 388. Partiet samlade de mest klassmedvetna arbetarna och hade ännu inte brutit med de revolutionära idéer som det grundats på. Redan 1902 hade partiet lett en politisk storstrejk för allmän och lika rösträtt, där över 120 000 arbetare deltog i tre dagar, i en verklig styrkeuppvisning.
Samtidigt som arbetarrörelsen växte rustade den svenska staten för att slå ner varje försök till uppror, både från Norge och den inhemska arbetarklassen. Mellan 1900 och 1907 gick mer än en tredjedel av statens budget till militären.
I propaganda från högern och militären målades unionskrisen upp som ett existentiellt hot – men samma armé som förbereddes för krig mot Norge sattes också in för att krossa arbetarnas kamp på hemmaplan. Militären kallades ofta in för att övervaka eller slå ner demonstrationer – inte minst till försvar för strejkbrytare som skyddades av den ökända “åkarpslagen” – vilket eldade på arbetarklassens vrede mot staten och militarismen.
Hösten 1904 svepte en våg av strejker över landet, där arbetare på flera håll vann framgångar – ofta efter hårda strider. I Norrköping sattes militären in mot spårvagnsstrejken och flera arbetare dömdes till straffarbete. För att stoppa utvecklingen lade regeringen i april 1905 fram ett nytt förslag om att inskränka strejkrätten, den så kallade “åkarpslagen nr 2”.
Svaret blev protestmöten och demonstrationer i hela landet. Under hela april fylldes gatorna av demonstrationer och sammandrabbningar mellan arbetare och polisen.
Inför första maj 1905 låg en tryckande krigsstämning över Stockholm. Garnisonen i huvudstaden ansågs “besmittad” av den radikala stämningen och därför opålitlig. 1000 extra soldater kallades in från Östergötland och varje soldat tilldelades 20 skarpa skott.
Mer än 25 000 arbetare deltog på första maj-demonstrationen i Stockholm där “fredsvännner” i solidaritet med Norge uppmanades att gå längst fram i tåget.
Militären stannade kvar på Stockholms gator fram till den 13 maj, då förslaget om begränsad strejkrätt till slut föll i Sveriges riksdag med minsta möjliga marginal: 110 röstade för, 112 mot. Arbetarklassens massiva mobilisering och hotet om storstrejk hade besegrat kapitalisternas angrepp.
Uppror i Norge
Den 17 maj hade sedan länge blivit en dag för firande av den norska grundlagen och nationella självständighetssträvanden. På denna symboliska dag samlades nu 30 000 norrmän i Oslo, i vad som blev den största 17 maj-manifestationen någonsin. Stämningen var laddad, och redan dagen efter firandet antog stortinget en ny lag om ett eget norskt konsulatväsen.
Oscar II, Sveriges och Norges gemensamma kung, svarade med att använda sin vetorätt och vägrade att sanktionera beslutet. Den norska regeringen avgick i protest. Krisen var ett faktum.
Den 7 juni förklarade det norska stortinget att unionen med Sverige var upplöst eftersom kungen inte hade lyckats utse en ny regering. Oscar II var därmed inte längre kung av Norge. Samma dag svor de högsta militära ledarna i Norge trohet till den nya provisoriska regeringen i Oslo. Jublande människor fyllde huvudstadens gator, där firandet pågick med sånger och tal långt in i den ljusa sommarnatten.
Den svenska borgerliga pressen manade nu till krigsförberedelser. Göteborgsposten skrev bittert om “statskuppen” och “revolutionen i Norge”. Stockholms Dagblad konstaterade krigslystet:
“Masken är kastad. Revolutionens män framträder öppet, trampande under fötterna lag och rätt, folkets trohetsed till konungen och längesedan slutna överenskommelser med Sverige. Det verkar som ett hån, att statsrådet anmodats regera efter Norges rikes grundlag. Norges storting kan ej tillerkännas någon rätt att ensamt bestämma över unionens öden.”
Den 8 juni telegraferade Oscar II det norska stortinget och deklarerade att han inte kunde godkänna “de revolutionära steg” de tagit “i uppror mot sin kung”. Samma dag samlades tusentals reaktionärer till en stöddemonstration för kungen i Stockholm.
Den 14 juni skrev den svenska generalstaben till regeringen och begärde tre veckor för att planera en allmän mobilisering. En vecka senare, den 20 juni, inleddes den urtima (extrainsatta) riksdagen i Stockholm för att fatta beslut om krig eller fred med Norge.
”Ned med vapnen!” – Ungdomsförbundet leder kampen
Fyra dagar efter det norska stortingets beslut att upplösa unionen öppnade Socialdemokratiska ungdomsförbundet sin allra första kongress. Förbundet hade bildats 1903 i Malmö som en liten splittring från det anarkistiskt lutande förbundet Ungsocialisterna. Därefter växte organisationen i rasande takt.
Två år senare hade förbundet 7000 medlemmar på sin kongress, organiserade i över 100 olika klubbar. Hundratals möten och föredrag hade organiserats för att samla den revolutionära ungdomen, och förbundets främsta talare reste land och rike runt för att agitera.
Unionsupplösningen och kampen för fred dominerade ungdomsförbundets kongress, som antog ett historiskt manifest, formulerat av Zeth Höglund, som senare fick plikta med åtta månader i fängelse. Manifestet blev grunden för ett flygblad som spreds i över 100 000 exemplar:
“NED MED VAPNEN!
Då det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarna söka drifva upp en stämning för att med vapenmakt möta Norge i dess kamp för frihet, så uttala de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande ungdom:
- att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket;
- att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms orubbliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen;
- att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig;
- att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen – om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen; och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt att anordna massmöten för att afhandla hvad situationen kräfver.
Vår lösen är:
FRED MED NORGE!”
Fred med Norge – krig mot borgarklassen
“Ned med vapnen” var en uppmaning till klasskamp mot den härskande klassen. Det är så man ska tolka meningen om att vapnen “om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen”.
Manifestet betonade att arbetarnas mäktigaste vapen var att ”nedlägga arbetet”. Genom storstrejken 1902 hade arbetarrörelsen redan visat sin förmåga. Hotet om en obegränsad generalstrejk – särskilt i ljuset av den tumultartade våren 1905 – satte skräck i den härskande klassen. En sådan strejk skulle inte bara omöjliggöra alla krigsplaner, utan också ställa den ännu farligare frågan om vilken klass som hade makten i samhället.
Manifestet spreds snabbt genom arbetarpressen i Sverige och Norge. Det blev också signalen för ökad mobilisering inom arbetarrörelsen i Sverige. Samma dag som kongressen avslutades samlades Socialdemokraternas verkställande utskott för att ta ställning till krisen.
Det var på förhand inte självklart vilken väg partiet skulle välja. Opportunismen var redan dominerande i ledningen, vars mål oftast var att dämpa arbetarnas kamp istället för att leda den. I spetsen stod riksdagsmannen och reformisten Hjalmar Branting. Vid unionskrisen 1895 hade han visserligen talat kraftigt mot ett svenskt ingripande:
“Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphöja sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.”
Men under den nya krisens uppsegling 1905 var Branting till att börja med mot en upplösning. På partiets kongress i februari hade han talat om att unionen behövdes för att stå emot den “ryska faran”. Han instämde med andra ord i borgarklassens nationalistiska argument, på samma sätt som arbetarrörelsens ledning gör idag. Vänstern, med Kata Dalström i spetsen, försvarade dock Norges rätt till självbestämmande. Kongressen tvekade och Branting lyckades hindra att ett klart uttalande antogs.
I juni, knappt fyra månader senare, fanns däremot inga tvivel kvar – Socialdemokraterna antog ett klart uttalande till stöd för Norges självständighet.
Tio år senare, när första världskriget bröt ut, skulle den reformistiska ledningen förråda arbetarklassen genom att ställa sig bakom borgarklassens krigspolitik och införa borgfred med staten. Men den här gången fick inte reformisterna diktera partiets linje.
Ungdomsförbundet var Socialdemokraternas revolutionära flygel och spelade en avgörande roll i att dra med sig resten av arbetarrörelsen, vilket också erkändes i borgerlig press. Inflytelserika högertidningen Nya Dagligt Allehanda skrev förfärat att ungdomsförbundet blivit “kärnan i de antisvenska demonstrationstågen”.
På uppmaning av förbundet organiserades massmöten över hela landet. Redan den 18 juni hölls två stora demonstrationer. Trots polisförföljelser samlades 20 000 personer i Stockholm och 35 000 i Göteborg under parollen “Fred med Norge.” Även på mindre orter som Arboga, Helsingborg, Jönköping, Västerås, Södertälje, Sundsvall, Ludvika, Karlstad, Katrineholm och Grängesberg höll Socialdemokraterna demonstrationer med tusentals deltagare.
Verkstadskonflikten och förbrödring med soldaterna
Samtidigt som arbetare demonstrerade för fred med Norge rasade verkstadskonflikten, den dittills största arbetskonflikten i Sveriges historia. Över 18 000 arbetare stängdes ute från sina jobb i en lockout för att hålla nere lönerna.
Kapitalisterna hoppades att ett krig mot Norge skulle få staten att utlysa krigslagar och tvinga arbetarrörelsen under jorden. Men resultatet blev det motsatta – kampen mot kriget och kampen mot arbetsgivarna smälte samman. En landsomfattande kampanj inleddes för att samla in pengar till de lockoutade arbetarna.
Även norska arbetare bidrog till insamlingen. Den 16 juni beslutade norska LO att alla fackföreningar skulle ta ut en extra veckoavgift på 25 öre, som oavkortat skulle gå till de utestängda arbetarna i Sverige.
Socialdemokraternas verkställande utskott konstaterade i sitt uttalande om unionskrisen att verkstadskonflikten återigen bevisat att vi inte är “ett folk, utan ‘två nationer’, de rikas och de fattigas värld, kapitalets och arbetets fientliga läger.”
På samma sätt använde ungdomsförbunden sig av verkstadskonflikten för att visa att den verkliga fienden fanns på hemmaplan. Både socialdemokrater och “ungsocialister” började sprida flygblad riktade till soldater och värnpliktiga. Norrköpings socialistiska ungdomsklubb tog i juli fram ett flygblad som sedan spreds i 68 000 exemplar:
“Värnpliktige!
Den norska revolutionen har satt vår svenska patentpatrioters sinnen i en jämnt stigande jäsning. Den s. k. fosterländska pressens betalda skrifvarlakejer och rimsmidare göra hvad de våga och kunna för att uppjaga en krigsstämning gentemot Norge. […]
Här hemma ha en del av dessa skränande storsvenska ”patrioter” kastat ett 20 000-tal arbetare på gatan för att ännu mera utsvälta de utsvultna och förtrampa de förtrampade. Våra norska klassbröder ha mitt under överklassens fosterländska skrän räckt oss en trofast hjälpande hand i vår kamp mot kapitalet. Skulle vi så illa löna deras solidaritet, att vi, lystrande till skränpatrioternas order, gingo ut för att i massor slå ihjäl våra norska bröder, som hjälpt oss i vår kamp. En så svart otacksamhet kan ingen proletär visa mot en klassbroder.
Se dig om! Vem är vår fiende? Den svenska överklassen – kapitalisterna – som nedpressa och
utsuga oss till det yttersta, som hugga oss med åkarps- och undantagslagar i det oändliga eller norrmännen, som icke begära annat än att själva få styra sitt eget land? Svaret ger sig själv. Det är mot överklassen vi måste väpna oss, icke mot norrmännen.”
Fakta: Fredsmonumentet i Karlstad
På Stora torget i Karlstad står Fredsmonumentet, skapat av skulptören Ivar Johnsson. Statyn föreställer en kvinna med ett brutet svärd, som trampar på en soldats huvud. Monumentet restes 1955 till minne av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge femtio år tidigare. På sockeln står inskriptionen: ”Fejd föder folkhat, fred främjar folkförståelse.”
Idag samlas aktivister från Palestinarörelsen och kommunistiska organisationer regelbundet vid monumentet, och fortsätter kampen mot militarism och imperialism.
Förhandlingarna i Karlstad: krig eller fred?
Sveriges urtima riksdag inleddes den 20 juni. Ställda inför en överväldigande folkopinion mot kriget och hot om generalstrejk eller ännu värre, insåg många inom högern att de var besegrade. I ett slutet möte gav en av riksdagens ledamöter en varning till borgarklassen: Om man inte genast undanröjer krigshotet “så övergår hela arbetarbefolkningen till socialismen”.
Beslutet togs att inleda förhandlingar med Norge, på villkor att norrmännen först genomförde en folkomröstning. För att “sätta kraft bakom förhandlingarna” lade man senare till hundra miljoner kronor extra till militärbudgeten.
Den norska folkomröstningen hölls den 13 augusti, och resultatet var överväldigande. 368 208 norrmän röstade ja till att upplösa unionen, medan endast 184 röstade nej.
Förhandlingarna mellan de svenska och norska regeringarna inleddes sålunda den 30 augusti i Frimurarlogen i Karlstad. Svenska förhandlare krävde att Norge skulle riva sina försvarsanläggningar vid gränsen, ett krav som norrmännen vägrade att acceptera. Förhandlingarna drog ut på tiden, och i mitten av september kändes krigshotet återigen påtagligt. Värnpliktiga mobiliserades på båda sidor av gränsen, och svenska krigsfartyg patrullerade utanför Bohusläns kust.
Men många inkallade värnpliktiga i Sverige hade anslutit till arbetarrörelsens fredsdemonstrationer, trots förbud. Flera tidningar rapporterade om soldater som öppet visade sitt motstånd mot ett eventuellt krig. Bland annat sjöng man “Ja, vi elsker” – Norges nationalsång – i matsalar och baracker, vilket en värnpliktig vid lägret i Revinge berättar om i ett brev:
“En löjtnant L. upplyste då att den sången ej fick sjungas under nuvarande förhållanden, varefter upptogs ‘internationalen’ och den socialistiska ‘ungdomsmarschen’ som fick sjungas utan tillsägelse… I varje mans anlete kan man tydligt läsa ett bittert hat mot militarismen. Den dag då man får avlägga kronans tvångströja blir en glädjedag.”
Svenska tidningar rapporterade under sommaren och hösten i stort sett dagligen från revolutionen i Ryssland, där soldater och matroser gjorde uppror mot sina generaler. Samma dag som myteriet på pansarkryssaren Potemkin rapporterades i pressen, varnade den socialdemokratiska tidningen Arbetet om att samma sak kan hända i Sverige:
“Skola vi gå ut mot våra norska bröder? Eller skola vi vägra att inställa oss? Eller skola vi låta beväpna oss för att sedan använda gevären mot våra enda verkliga fiender? Svaret på dessa frågor bör var och en göra klart för sig, innan brottslingarna fått trumf på hand.”
Med den pågående revolutionen i Ryssland, och ställda inför hotet om vapenvägran eller till och med uppror, vågade inte den härskande klassen gå längre med sina krigsplaner. Lördagen den 23 september skrev norska och svenska representanter under överenskommelsen i Karlstad. Unionen var därmed upplöst.
En månad senare, i oktober 1905, avsade sig Oscar II officiellt tronen i Norge. Detta markerade slutet på en tvångsunion som hade varat i nästan ett århundrade.
1905: Arbetarklassen visar sin styrka
Under hösten 1905 avgjordes även striden i verkstadskonflikten, då arbetsgivarna till slut tvingades ge upp den 13 november. Arbetarna återvände till sina jobb med höjd minimilön och fastställd arbetstid. Året hade därmed avslutats med ännu en seger för arbetarrörelsen, utöver den redan vunna striden mot strejklagen under våren.
Men den största segern var freden med Norge – en seger som säkrades av arbetarrörelsens revolutionära strömning.
Lenin lyfte senare fram den svenska arbetarrörelsens roll i kampen mot kriget. I Om nationernas självbestämmanderätt skrev han att de svenska arbetarna, genom att erkänna Norges rätt till avskiljande, bevisade att de satte klassolidariteten över borgarklassens nationalism:
“De norska arbetarna blev övertygade om att de svenska arbetarna inte hade smittats av nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än bourgeoisins privilegier.”
Idag, mer än 100 år senare, är upprustningen av militären, vapenskrammel och nationalism lika närvarande som de var i början av 1900-talet. Då som nu, sker upprustningen och krigshetsen på bekostnad av de fattiga – men nu har den helhjärtat stöd från arbetarrörelsens ledning.
Vad hade hänt om Socialdemokraterna år 1905 stämt in i den militaristiska kören – precis som de och Vänsterpartiet gör idag? 1900- och 2000-talet har gott om exempel på grannfolk som begår de mest fruktansvärda dåd mot varandra, ledda av den härskande klassen. Faktum är att de hade drivit oss in i en katastrof.
Enade vi stå, söndrade vi falla. Arbetarklassen behöver inte internationalismen av sentimentala skäl, utan för att det bara är så vi kan hindra den härskande klassen från att ställa oss mot varandra. Vi måste bygga vår politik utifrån det faktum att arbetarklassen, oavsett land, har samma intressen. Detta är innebörden när Marx och Engels skriver att “Arbetarna har inget fosterland”. På den grundvalen segrade vi 1905. På den grundvalen måste vi segra igen. Endast en organiserad arbetarklass har kraften att stoppa borgarklassens krig.
Niklas Hökenström
Revolutionsåret 1905
22 januari: Den blodiga söndagen i Ryssland. 200 000 arbetare och bönder marscherar mot vinterpalatset i St. Petersburg där hundratals skjuts ihjäl av tsarens trupper. Starten på den första ryska revolutionen.
7 februari: De svensk-norska förhandlingarna i konsulatfrågan strandar.
17-25 februari: Socialdemokratisk partikongress och debatt om unionskrisen. Branting talar mot en upplösning av unionen.
4 april: Massiv strejkrörelse pågår i Sverige. Regeringen lägger fram ett lagförslag för att förbjuda strejker vid “samhällsviktiga företag”.
7 april: Massmöten och spontana demonstrationer mot lagförslaget om begränsad strejkrätt. Polisen går till attack mot demonstrationerna.
1 maj: Militären kallas in för att bevaka arbetarnas demonstrationer i Stockholm. Stor arbetarmanifestation mot regeringens lagförslag.
14 maj: Arbetarrörelsens aktioner leder till seger. Förslaget om strejkförbud faller med minsta möjliga marginal i riksdagen.
18 maj: Det norska stortinget antar en lag om eget norskt konsulatväsen. Kung Oscar II vägrar att sanktionera lagen.
7 juni: Norska stortinget förklarar att unionen med Sverige är upplöst. Oscar II avsätts som norsk kung.
9 juni: Oscar II telegraferar det norska stortinget och fördömer deras beslut som ”revolutionära steg” och ”uppror mot sin kung”.
10 juni: Verkstadskonflikten bryter ut. Arbetsgivarföreningen stänger ner samtliga arbetsplatser och försöker svälta ut 18 000 arbetare.
11-13 juni: Socialdemokratiska ungdomsförbundet håller kongress och tar fram pamfletten “Ned med vapnen”. En massiv kampanj mot krigsförberedelserna följer.
18 juni: Stora fredsdemonstrationer i Sverige. 20 000 i Stockholm och 35 000 i Göteborg kräver fred med Norge.
27 juli: Svenska riksdagen signalerar att de är villiga att förhandla fredligt, men godkänner samtidigt ett anslag på 100 miljoner kronor för militär upprustning för att sätta ”makt bakom orden”.
13 augusti: Folkomröstning i Norge om att upplösa unionen. 368 208 röstar ja, och 184 nej.
31 augusti-23 september: Förhandlingar mellan svenska och norska delegater äger rum i Karlstad.
13 oktober: Riksdagen godkänner överenskommelsen från förhandlingarna i Karlstad. Unionen upplöses formellt.
26 oktober: Kung Oscar II abdikerar som kung av Norge.
13 november: Arbetarna segrar i verkstadskonflikten.
Lenin om nationernas självbestämmanderätt
Nationsfrågan har alltid varit central för marxister. I sitt verk Om nationernas självbestämmanderätt från 1914 beskriver Lenin hur socialister bör förhålla sig till nationella rörelser, särskilt i relation till arbetarklassens kamp för socialism.
Lenin betonade att arbetarklassen i förtryckande nationer har en skyldighet att stödja de förtryckta nationernas frihetskamp. Självbestämmandet är dock inget slutmål, utan ett medel för att stärka den internationella arbetarsolidariteten i kampen mot kapitalismen.
I detta sammanhang lyfter han fram den svenska arbetarrörelsens agerande under unionsupplösningen 1905:
“Det nära förbundet mellan de norska och de svenska arbetarna, deras fullständiga kamratliga klassolidaritet vann på att de svenska arbetarna erkände norrmännens rätt till avskiljande. De norska arbetarna blev nämligen övertygade om att de svenska arbetarna inte hade smittats av den svenska nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än den svenska bourgeoisins och aristokratins privilegier. Upplösningen av de band, som de europeiska monarkerna och de svenska aristokraterna hade påtvingat Norge, stärkte banden mellan de norska och de svenska arbetarna.”