Under spanska inbördeskriget reste kommunister och socialister från hela världen till Spanien för att bekämpa fascismen och kämpa för socialism. Den tyska socialisten och fotografen Gerda Taro var en av dessa. Med kameran som främsta vapen dokumenterade hon kriget och offrade sitt liv i striden mot Franco.
Som ung judisk kvinna i Tyskland drogs Gerda Taro nära det tyska socialistpartiet SAP, trots sin borgerliga bakgrund. I ett försök att undfly den tilltagande antisemitismen och den politiska repressionen – hon arresterades till exempel 1933 för ha distribuerat socialistiskt material – flyttade Taro till Paris 1934.
I Paris mötte hon antisemitism i andra former och hade svårt att hitta arbete. Hon mötte Endré Friedmann, en ungersk judisk man som hade gjort sig känd som fotograf då han fotograferat Leo Trotskijs tal i Köpenhamn. Under pseudonymen Robert Capa reste paret till Spanien sommaren 1936 för att bevaka det begynnande inbördeskriget.
Skillnaderna mellan Taro och Friedmann visade sig när de kom till krigets Spanien. Båda avskydde fascismen och stöttade den spanska republiken helhjärtat. Friedmann såg det som sin uppgift att informera den kapitalistiska världen om det brutala kriget. Taro däremot, såg det som sin uppgift att även direkt delta aktivt i kampen.
Taro använde sin kamera som ett vapen mot fascismen: på slagfälten utanför Madrid eller i Valencias bombskydd. Hon inledde sin heroiska karriär som politisk fotojournalist för kommunistiska tidningar som franska **Ce Soir** och tyska **Volks-Illustrierte**. Men även om Taro aldrig öppet förkastade Stalin och stalinisterna i Spanien, närmade hon sig allteftersom det anti-stalinistiska kommunistpartiet POUM.
I centrum för hennes bilder är klasskampen och huvudpersonerna är arbetare och bönder. Taros fotografier är modiga och närgångna – betraktaren får en känsla av att vara **där**, i skyttegravarna och under den spanska solen.
Hennes bilder fångar inbördeskrigets mest fruktansvärda scener: blodiga bårar och livlösa ögon som stirrar blint mot skyn. Men där finns också glädjen: unga republikanska sjömän som leende spelar dragspel och leker med barn.
Framförallt präglas hennes bilder av heroism och hängivelse – kvinnliga frivilliga soldater som vapentränar på Barcelonas stränder, republikens soldater uppställda inför marsch och fascismens flaggor som slits sönder av glänsande bajonetter. Bilderna på de kvinnliga soldaterna är slående, inte på grund av någon “kvinnlighet”, utan på grund av den råa revolutionära utstrålningen.
Taros kanske mest kända fotografi visar en ung kvinna iklädd högklackade skor, på knä, med en pistol i handen. Kvinnan, klädd i svart, är i fokus mot en vit himmel. Fotografiet är taget nerifrån, vilket får kvinnan att mäktigt torna upp sig. Denna namnlösa kvinna, tillsammans med tusentals andra namnlösa kvinnor, stred inte bara för republiken – de stred för sin frigörelse. Sorgligt nog skulle den republikanska folkfronten, under stalinistiskt inflytande, gradvis undantränga de kvinnliga soldaterna under 1936–1937.
Gerda Taro offrade sitt liv för kampen. I juli 1937, under flykten från fascisternas bombräd över staden Brunete utanför Madrid, ramlade hon från en bil och blev påkörd av en republikansk stridsvagn. Hennes liv gick inte att rädda.
På hennes begravning i Paris deltog tiotusentals sörjande. Minnet av Gerda Taro och de hundratusentals republikanska soldater och brigadister som dog för ett socialistiskt Spanien, lever kvar i hennes bilder. De påminner oss om vad vi kämpar för – och att vi inte står ensamma i kampen.