I söndags hölls en manifestation i protest emot Svenskarnas partis manifestation på Götaplatsen i Göteborg. Ett litet antal nazister möttes av uppemot 2000 antifascister. Många var ursinniga efter polisens agerande i Malmö, vilket bevisades av ett fullpackat Götaplatsen. Som vanligt samlades flera hundra redan en timme innan fascisterna kom dit för att visa sin avsky, och efteråt stod många kvar för att diskutera.
På grund av efterspelet till Malmöhändelserna verkade polisen vara inställda på att inte gå ut lika hårt mot demonstranterna i Göteborg. Bortsett från ett fåtal isolerade incidenter gick demonstrationen som tur är lugnt till från början till slut. Känslan var dock att polisen kunde slå till när som helst, de var fler än tidigare och gick runt bland demonstranterna – både civilklädda och poliser i uniform. De samlade även ihop det så kallade svarta blocket i början av demonstrationen för att kroppsvisitera dem.
Slagorden var radikala och många, som ”mördare”, ”inga fascister på våra gator” och ”nassesvin”. De som skrek högst var ungdomar. De är trötta på åtta år av arbetarfientlig högerpolitik, i ett samhälle där välfärden blir allt sämre, samtidigt som fascister öppet visar sina trynen på gatan och attackerar vänsteraktivister. Det vore inte en överdrift att påstå att knappt ett endaste ord hördes när ordföranden för Svenskarnas Parti, Stefan Jacobsson, talade. De tusentals motdemonstranterna visade att SvP inte för fem öre är ”svenskarnas” parti, och att de inte köper SvP:s ”nationalistiska” nonsens. Den verkliga fienden är högerregeringen, fascisterna och de som de försvarar: bankägarna och riskkapitalbolagen.
Detta är ytterligare ett exempel på hur svag fascismen faktiskt är i Sverige, där de behöver ett massivt polisuppbåd bara för att samla en handfull nazister på öppen gata. Enda anledningen till att de kan göra skada överhuvudtaget är att motståndet inte har en klar idé av hur vi ska försvara oss och bekämpa fascisterna. Arbetarrörelsens ledare lyfter inte ett finger för och säger inte ett knyst om den kamp som förs på gatorna, utom när de måste. Arbetare och ungdomar är de som drabbas av fascismens framgångar, och det är endast de som enade kan bekämpa den. Den kampen behöver organiseras av arbetarklassens massorganisationer. Med andra ord har Löfven, Sjöstedt och LO-ledningen ett viktigt ansvar vilandes på sina axlar.
I grunden är det arbetarrörelsens lednings urvattnade reformism som stärker partier som det rasistiska högerpartiet SD och det fascistiska SvP. SvP:s frammarsch, SD:s opionionsframgångar och polisens hänsynslösa agerande är inga isolerade tillfälligheter, utan de är alla naturliga konsekvenser av ett kapitalistiskt samhälle på nedgång. Folk börjar känna att någonting är riktigt snett. Det är därför så pass många är beredda att sluta upp i en demonstration mot en handfull fascister.
Vi förbereder oss för framtidens strider. Kampen mot fascismen är oundvikligen kopplad till kampen mot kapitalismen.