Ajöss, Reinfeldt!

MEN DET RÄCKER INTE ATT BARA RÖSTA – MAN MÅSTE ORGANISERA SIG FÖR FÖRÄNDRING

Den 14 september kommer hundratusentals arbetare rösta på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i hopp om någon slags förändring. Åtta år med Reinfeldt har varit åtta år av konstanta försämringar.

Det har varit den gamla vanliga överklasstilen. De har gjort lite som de vill. Maud Olofsson vägrade svara ordentligt på frågor om Nuon-affären, en affär värd 100 miljarder kronor. Reinfeldt själv ljög om vad han visste. Carl Bildt har varit misstänkt för brott mot mänskligheten men har likväl suttit kvar som utrikesminister.

Det hade varit som en dålig film om det inte varit för alla attacker mot vanliga arbetande människor. De har sänkt skatterna för de rikaste, infört pigavdrag, försämrat a-kassan och sjukförsäkringen, skärpt hetsjakten på sjuka, infört FAS3, skurit ned och privatiserat apoteket, dragit oss ännu närmare NATO:s ockupations- och krigsmaskineri och fortsatt avvisa människor söm söker asyl i flykt från krig och förtryck. Lex Laval gör att utländska företag kan dumpa löner i Sverige, och slippa betala sociala avgifter. Det har varit en direkt arbetarfientlig regering.

Det får vara nog nu. Men tyvärr kommer det inte bli någon rejäl uppgörelse med högerpolitiken om den socialdemokratiska ledningen får bestämma. De för en politik som tävlar med Reinfeldt om att stå långt till höger i sin iver att vara ”återhållsam” med satsningar. Detta är falskt från början till slut. Den egentliga innebörden är att arbetare ska fortsätta arbeta på gränsen för vad man orkar med, under allt otryggare, sämre och farligare förhållanden, medan vår härskarklass kan fortsätta råna arbetarklassen på alla vinster.

De kommer i vanlig ordning slå på stora trumman om allt det förskräckliga som kommer inträffa om socialdemokraterna vinner valet, men på det stora hela är det ett spel för gallerierna. I verkligheten vet de att de kan vara lugna också med en socialdemokratisk regering, och överdriver demagogiskt skillnaderna mellan två inomkapitalistiska alternativ.

Det finns dock en verklig innebörd i detta skrammel. Kapitalisterna gör inte så stora vinster som de skulle önska och ha behov av. De är pressade hårt av den internationella konkurrensen som blir särskilt kännbar när deras exportmarknader minskar. De antar därför en allt hårdare och mer kompromisslös linje gentemot facken. Arbetsgivarna har pressat arbetarna hårt alltsedan krisen i början på 1990-talet, samtidigt som produktiviteten har ökat snabbt och i vissa branscher mer än fördubblats.

Det fackliga ledarskapet har varit underdåniga inför detta. Med undantag för begränsade lokala kamper har de inte tagit någon ordentlig strid för att försvara sina medlemmars intressen. Man har skrivit under riktigt usla kollektivavtal nästan utan konflikt. Än så länge accepterar arbetarna detta tillstånd. Men vi ser många tecken på att det bubblar ett missnöje under ytan som förr eller senare kommer få ett explosivt uttryck, när arbetarna försöker kompensera sig.

Vi ser också en begynnande radikalisering inom ungdomen. De största demonstrationerna på ett decennium har ägt rum mot fascistattackerna i Stockholm och Malmö och mot att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Radikaliseringen visade sig också på ett förvirrat sätt inför EU-valet och nu i opinionen genom ökat stöd för Fi. Även om de har accepterat och anpassat sig kapitalismen, ser många främst till deras framtoning som tveklöst många gånger varit mer radikal än arbetarpartiernas.

Det är lika bortkastat att rösta på något av de mindre partierna till vänster. Det är extremt osannolikt att något av alla dessa småpartier någonsin kommer kunna ta steget till masspartier. Hela deras politiska inriktning på att bygga små organisationer som ska växa till ”nya” masspartier leder till en slags självvald isolering.

Att bara rösta räcker inte. Det enda sättet att få igenom verklig förändring är genom organisering och kamp underifrån. Det behövs demonstrationer och protester, möten och aktioner. Arbetarklassen behöver organisationer som står på deras sida. Stridbara arbetarorganisationer är språngbrädan till socialismen. I denna kamp, som av nödvändighet sker på flera fronter, är det marxisternas uppgift att delta med all energi vi kan uppbåda.

Men det kapitalistiska systemet kan man inte rösta bort. Man kan bara störta det revolutionärt. Men först har vi ett val att vinna. Avanti uppmanar därför till en röst på Vänsterpartiet, som är den enda politiska kraft till vänster som massan av arbetare och ungdomar känner till. Inte för att det kommer fälla avgörandet – men för att det är ett bra viktigt första steg.

Avanti

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,129FansGilla
2,520FöljareFölj
1,287FöljareFölj
2,021FöljareFölj
749PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna