Den ilska som fanns på fabriken under dagarna efter Stora Ensos varsel har övergått i en sorgsen och bitter känsla av hopplöshet. Många verkar ha funnit sig i att det är så här det ska vara. Det här är inte första gången Stora Enso varslar. Arbetare har tvingats gå hem förut och fackledningen har låtit det hända. Varför skulle de göra något annorlunda nu?
Jag klandrar inte mina arbetskamrater för det. Den här känslan av hopplöshet skapas såklart av att fackledningen inte visar någon vilja att ta strid mot företaget. Vår ordförande har sagt att förhandlingarna känts mer som en överkörning. Det är inte förvånande. Idag är facket ett kadaver och de kapitalistiska gamarna känner lukten av det ruttnande köttet. Det är klart att ett stort företag som Stora Enso kör över facket när de ser dess svaga ledarskap.
Förutom den dysterhet som skapas av deras passivitet finns ytterligare saker som pekar på att fackledningen har mycket lågt förtroende:
1. På första maj blev medlemmarna inbjudna att gå tillsammans med ledningen i Socialdemokraternas tåg i Skoghall. Jag var den enda arbetaren från fabriken som dök upp och gick med i tåget.
2. Det senaste medlemsmötet, det andra mötet efter varslet, samlade cirka 100 medlemmar – drygt hälften så många som kom på det möte som hölls dagen efter varslet.
Dagen efter mötet pratade jag med en arbetskamrat för att få veta varför denne inte deltog. “Min tjänst kommer försvinna, så jag såg ingen poäng med att komma dit”, sa han.
Ledningen har totalt misslyckats med att bygga ett förtroende och skapa en sammanhållning bland medlemmarna, som anser att mötena bara är informationsförmedling istället för ett tillfälle att stärka den sammansvetsade enhet som facket skulle kunna vara.
Utöver ovanstående exempel gör ledningen reklam för räkbåtar och spa i föreningens slutna Facebook-grupp och åker själva på långhelg och grillfest. Det här beteendet skickar helt fel signaler till oss medlemmar. Facket ska vara en kamporganisation, inte en fritidsfond.
Situationen för oss arbetare kommer bara att bli värre med en ledning som inte vill kämpa. Jag ser två alternativ för oss: antingen kastar vi ut den nuvarande ledningen och gör plats för mer kampvilliga medlemmar, eller så måste vi arbeta runt dem och ta strid mot deras vilja.
RKP:s arbete med att bygga en cell på fabriken är ett jobb som kräver tålamod. Det jag själv gör just nu är att prata med mina arbetskamrater och försöker övertala fackledningen om att jag ska få göra reklam för en studiecirkel. Eftersom de själva inte drar sitt lass för att mobilisera medlemmarna till något så lämnas det jobbet åt oss.
Det RKP Karlstad gjort i Skoghall än så länge att affischera, dela ut flygblad, sälja tidningen och delta på fackets första maj-tåg. Vårt nästa steg är att tjuvstarta RKP:s sommarturné med ett stopp i Skoghall för att skaka liv i den lilla staden och tydligt visa att vi finns även här!