Veckorna efter ett presidentval, när den avgående presidenten lägger sista handen vid sitt arv och överlåter åt den tillträdande presidenten att sätta samman det lag som ska ta över makten, brukar vara en lugn period i amerikansk politik. Men inte den här gången.
Å ena sidan är den avgående presidenten engagerad i ett hisnande cyniskt och hänsynslöst vågspel gentemot Ryssland. Joe Bidens godkännande av användningen av ATACMS-missiler i Ryssland, vilket Putin beskrivit som ”en krigshandling”, handlar mindre om att underminera Rysslands militära kampanj – på vilken det medges att det inte kommer att ha någon allvarlig effekt – och mer om att sabotera Donald Trumps väg till Ovala rummet genom att göra det svårare för honom att göra en överenskommelse med Ryssland om Ukraina. Avsikten är att dra in Putin och Trump i en eskaleringsspiral som Trump skulle få svårare att ta sig ur.
Under tiden förbereder Trump, som har lärt sig mycket av sin första mandatperiod vid makten, ett team för att ta sig an sina fiender inom statsapparaten. Detta kan bli konturerna av en kommande väldig kamp inom den amerikanska staten.
Det vi såg den 5 november var ett uppror mot de vid makten. Trump vann en dundrande seger, inte bara en majoritet av det totala antalet röster utan också varenda en av de osäkra delstaterna. Miljontals väljare gjorde klart att de har fått nog: av inflation, av osäkerhet och av etablissemanget. Inte minst är de trötta på de ändlösa, dyra krig som den härskande klassen för medan vanliga människor kämpar för att betala räkningar, ge mat åt sina barn och jonglera med flera jobb.
Trump visste hur han skickligt skulle utnyttja denna stämning och försäkrade väljarna om att en röst på honom skulle vara en röst för att kasta en granat i knät på Washington, etablissemanget och den ”djupa staten”. Och det var så miljoner röstade: för att skicka Trump till Washington för att förstöra så mycket som möjligt för ett etablissemang som de föraktar, och som i sin tur föraktar dem.
Establissemanget kan lita på att Trump menar allvar när han säger att han är ute efter dem, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av hans val till sitt nya kabinett.
Paniken sprider sig i medierna, i maktens korridorer och bland arméns och den offentliga förvaltningens toppar. Inför detta val har den härskande klassen gjort allt för att stoppa Trump: otaliga rättsprocesser, ett enat motstånd från nästan hela medievärlden, och nu kommer han att ta över en statsapparat som är öppet fientlig mot honom. Denne man är inställd på hämnd och han tänker rensa ut sina fiender från deras positioner.
När man läser om Trumps kandidater får man en bild av en insatsstyrka som ska föra en kamp mot det etablissemang som har kontrollerat staten under hela efterkrigstiden. De är människor som Trump: outsiders, egensinniga miljardärer och hedgefondförvaltare, som alla har ett horn i sidan till etablissemanget och som är lojala mot Trump och hans agenda. Av allt att döma är de alla fast beslutna att svinga en machete mot statens hjärta, att hugga ner sina motståndare och sätta sina egna handplockade kandidater på plats.
Trumps kabinett
En sak som är säker om Trump är att han aldrig glömmer, och han förlåter verkligen aldrig. Trump minns väl hur statens alla grenar motarbetade honom under hans första mandatperiod.
År 2016, när han blev president för första gången, kunde Demokraternas etablissemang, efter att ständigt ha slagit på stora trumman om Trump-lägrets ”fake news”, inte komma på någon bättre förklaring till hur en avgrundsdjupt impopulär person som Clinton kunde förlora mot Trump än konspirationsteorin om rysk valpåverkan. CIA och NSA gav mer än ett tyst stöd till denna teori när de släppte ”underrättelserapporter” för att stödja dessa påståenden.
För att leda dessa ljusskygga delar av ”den djupa staten” har Trump till underrättelsechef nominerat Tulsi Gabbard, en av korsfararna mot denna djupa stat. Hon är en före detta kongressledamot för Demokratiska partiet som lämnade partiet på grund av sitt motstånd mot kriget i Ukraina, och hon kommer nu att övervaka underrättelsetjänster som CIA, FBI och NSA bland 15 andra – till den härskande klassens stora förfäran.
Trump har inte heller glömt hur de militära topparna motsatte sig hans order i varje steg. De motsatte sig hans isolationistiska politik när det gällde tillbakadragandet från Syrien, avvecklingen av den amerikanska närvaron i Afghanistan och många andra frågor.
För att fullfölja sin hämnd skickar han nu en viss Pete Hegseth till Pentagon som chef. ”Vem fan är den här killen?” frågade en lobbyist inom försvarsindustrin. Uppenbarligen glömde Trump, i strid med gammal hävdvunnen sedvänja, att rådfråga vapenindustrins baroner när han gjorde denna utnämning.
Hegseth är en programledare från Fox News som utlovat en utrensning i den amerikanska armén, under förevändning att han ska driva ut generaler som är ”woke” och ”vänsterorienterade”. Men trots vad Trumps team säger, och trots vad demokraterna upprepar, har detta mindre att göra med identitetspolitik och ”kulturkrig” och mer att göra med att rensa ut arméofficerare som skulle vara fientligt inställda till hans administration.
Om försvarsindustrins lobbyister inte är nöjda med att de, av alla människor, inte beviljats sin sedvanliga rätt att rådfrågas om valet till Pentagon, då måste Big Pharma vara förskräckta över kandidaten till hälsominister. Robert F. Kennedy Jr (RFK), välkänd anti-vaxxare, skickas dit med uppdraget att utrota allt motstånd mot Trump inom byråkratin på departementet. Återigen är RFK:s åsikter inte det viktiga här. Han skickas specifikt in på myndigheten för att undanröja inflytandet från de stora läkemedels- och livsmedelsföretagen, som båda gav pengar till Harris presidentvalskampanj för att stoppa Trump.
Chef för utbildningsdepartementet blir Linda McMahon. Hennes kvalifikation är att hon är ägare till World Wrestling Entertainment. Men kvalifikationer är knappast nödvändiga, eftersom Trump har klargjort sin avsikt att lägga ner departementet helt och hållet.
Återigen verkar han ha för avsikt att rensa ut hela den akademiska byråkratin, som har varit en solid stödpelare för Demokraterna under de senaste decennierna, och i synnerhet i kampen mot Trump.
Och så har vi förstås Elon Musk, som passar in i samma mönster som de andra nominerade: en outsider, en egensinnig miljardär, som kommer att få sitt eget helt nya ”Department of Government Efficiency” (”DOGE”). Hans uppgift blir att ge presidenten råd om var han ska skära ner på myndigheter och tjänstemän i sitt krig mot den ”djupa staten”.
Men den utnämning som kanske mest har fått etablissemanget och pressen att rasa var Trumps första val till posten som riksåklagare.
I åratal har den härskande klassen använt sig av domstolarna för att krossa Trump, och anmärkningsvärt nog har de misslyckats. Nu när Trump har övertaget kommer han att försöka rensa upp i rättssystemet och vända denna ”rättsskipning” mot etablissemanget självt. Vi kan räkna med att han inte bara kommer att lägga ned åtalen mot sig själv, utan att han kommer att väcka en mängd åtal mot sina fiender. Han kommer att försöka komma åt dem på samma sätt som de kom åt honom.
Under diskussionerna i Trumps lyxvilla Mar-a-Lago om vem som skulle ta den rollen, framhöll vissa kandidater sin juridiska erfarenhet. Matt Gaetzs säljargument var något annorlunda än de andras: ”Ja, jag tar mig dit och börjar hugga av jävla huvuden”, sa han till Trump och hans team. Det verkar som om det var den typen av tal som i slutändan vann honom nomineringen.
Gaetz har sedan dess avsagt sig uppdraget efter det ramaskri som den härskande klassen riktade mot honom, vilket belyser Trumps första strid: hans kandidater måste godkännas av senaten. Republikanerna har majoritet, men bland dem finns det fortfarande en handfull republikanska kvarlevor från den tid då partiet styrdes av män som den härskande klassen kunde lita på.
De kan tillsammans med demokraterna ha tillräckligt med röster för att blockera några nomineringar. Trump har därför varit tvungen att släppa Gaetz och har inkluderat några andra kandidater som lockbeten till denna falang, däribland Marco Rubio som utrikesminister och Michael Waltz som nationell säkerhetsrådgivare.
”Den djupa staten”
Den övergripande bilden är dock tydlig. Trump har för avsikt att föra en kompromisslös kamp mot vad han kallar ”den djupa staten”.
I sina försök att få Trump att framstå som en galning framställer Demokraterna allt detta tal om en ”djup stat” som ren konspirationsteori. Faktum är att det i allra högsta grad finns en djup stat. Det är dock inte en ny skapelse av en konspiratorisk sammansvärjning. Det är inget annat än den statliga byråkratin, som utför statens väsentliga funktioner på en daglig basis, som han avser att svinga en slägga mot.
Förr i tiden hade den amerikanska härskande klassen kontroll över både Demokratiska partiet och Republikanska partiet. Det fanns skillnader mellan dem, men dessa var i stort sett kosmetiska. Partierna styrdes av en samling patricierfamiljer som alla var på god fot med varandra. De åt middagar tillsammans, drack vin tillsammans och upprätthöll tillsammans ett pålitligt ”tvåpartikonsensus”. De ingick i den stora grupp av statsbyråkrater och toppfunktionärer som utgör det politiska etablissemanget, en enda sammanhängande organism som har styrt amerikansk politik – och i allt väsentligt världskapitalismen – sedan andra världskriget.
Medan administrationer kom och gick har staten i sig bestått. Den härskande klassens verkliga dagliga verksamhet skulle administreras av en noggrant utvald byråkrati: höga officerare inom armén och underrättelsetjänsten, domare, polischefer, höga statstjänstemän, alla sammanlänkade med tusen trådar till storföretagen, en helt sluten krets som innehade den verkliga makten och framställdes som folkets opartiska, oskyldiga tjänare.
Detta etablissemang var och förblir underordnat en aristokrati av rika familjer, som med modersmjölken skolas in i övertygelsen om sin egen rätt att styra.
Trump själv är utstött från sin egen klass för att han vågar sätta sina egna intressen framför de andras. Han har begått dödssynderna att vädja till breda lager av medel- och arbetarklassen för att lyfta sig själv till makten, men också att sätta strålkastarljuset på ”träsket” i Washington. För detta har den härskande klassen försökt att förgöra honom.
Känslan är ömsesidig. Trump är ute efter deras oåtkomliga ”djupa stat”, som han tänker ge sig på med machete. Han avser att så långt det är möjligt ersätta den härskande klassens handplockade generalstab med sina egna lojalister.
Trumps första hinder i denna kamp kommer att vara senaten. Om och när han klarar det kommer han att ställas mot en formidabel samlad opposition i staten, media och hela etablissemanget. Längre fram kan detta leda till en splittring i staten och den härskande klassen.
Trump har samlat ihop en brokig grupp av missanpassade personer som han själv, som har hamnat i kläm hos etablissemanget, nyrika uppkomlingar, råa individer som den härskande klassen aldrig skulle anförtro sitt känsliga statsmaskineri. Samtidigt vädjade han, för att vinna valet, till vissa skikt av medel- och arbetarklassen, liksom till vissa trasproletära skikt, som är rasande på hela systemet som har lämnat dem i sticket. Men intressena hos de olika delarna av Trumps mångskiftande koalition står i motsatsförhållande till varandra.
Väl vid makten kommer detta disparata gäng att börja falla isär, och den sjudande ilskan i det amerikanska samhället kommer att söka ett nytt utlopp. Allt detta har djupgående konsekvenser för utvecklingen av världens främsta imperialistmakt.
Den ”galne kejsaren”?
I sin artikel med rubriken ”Trump’s demolition of the US state” föreslog Financial Times en parallell från historieböckerna för sina läsare: ”Det är dags att studera Caligula. Den mest ökände av de romerska kejsarna dödade det som fanns kvar av republiken och centraliserade makten till sig själv. Donald Trump behöver inte göra sin häst till senator, det räcker med att fortsätta utse charlataner till USA:s stora statsämbeten.”
Artikeln fördjupar sig inte i den historiska analogin, vilket är synd. Historien har ihågkommit Caligula som den ”galne kejsaren”, mannen som föreslog att hans häst skulle utses till konsul. I själva verket är det inte alls troligt att Caligula var galen, trots den populära myten. Snarare motiverades hans ovanliga utnämning av en önskan att förödmjuka senaten och den romerska aristokratin, vars krönikörer, som föraktade honom, var de första som spred myten om hans galenskap.
Donald Trump är inte heller någon galning, trots det som den amerikanska miljardärsaristokratin säger om honom. Han förstår mycket väl vad han gör.
Det var inte galenskap eller makthunger som lyfte kejsarna till sina maktpositioner i Rom. Det var den sjudande klasskampen som slet sönder Rom och som, efter att ha hamnat i ett dödläge, gav världen caesarismen. Den aristokratiska senaten föraktades av massorna, men bland massorna fanns det ingen klass som kunde störta den gamla döende ordningen. Således reste sig kejsarna över republiken, och stödde sig ibland på en del av aristokratin för att slå tillbaka massorna, ibland på massorna själva för att utdela slag mot senaten.
Kapitalismen känner till ett analogt fenomen till Caesarism: Bonapartism. När klasskampen har hamnat i ett dödläge kan den starke ledaren resa sig.
Även om utvecklingen ännu är långt ifrån så långt gången finns det inslag av bonapartism i situationen i USA.
Det är uppenbart att Trump är en produkt av ett tillfälligt dödläge i klasskampen i USA, som har sett den politiska pendeln svänga kraftigt. Vi kan gå tillbaka till 2009, i den omedelbara kölvattnet av finanskrisen 2008, till valet av Obama. Det fanns en våg av massentusiasm för Obama, som utlovade ”förändring” och ”hopp” – och hopp är en kraftfull sak när befolkningens stora flertal är desperata.
Obama var en man från etablissemanget, som sattes in i situationen för att dämpa den stigande ilskan och missnöjet med systemet. Men han svek de förhoppningar som han hade väckt. Trots all den förvanskning av begreppet som det innebar målades Demokraterna alltid upp som ”vänsterorienterade”. Massornas ilska och besvikelse fortsatte att leta efter en utväg.
Det fanns en möjlighet att pendeln skulle svänga ännu längre åt vänster, när Bernie Sanders kallade till ”en revolution mot miljardärklassen”. Sanders fångade miljontals människors entusiasm och kunde ha utgjort ett seriöst motstånd mot Trump. Men hans svek och vägran att bryta med Demokraternas partiapparat gjorde att pendeln svängde åt andra hållet, åt höger, och samma ilska tog sig uttryck i Trump.
För att övervinna den starka oppositionen inom staten kan Trump själv komma att mobilisera en del av massorna, som han gjorde den 6 januari 2021. Men Trumps presidentskap kommer i slutändan att förbereda en ny, skarpare svängning av pendeln åt vänster. Den kamp som han kommer att försöka föra i staten har förutsättningar att leda till en potentiell splittring av den härskande klassen.
Arbetarklassens raseri kommer att tvinga sig fram genom klyftorna mellan dessa splittringar. Vi såg konturerna av detta under George Floyd-protesterna under hans första mandatperiod, då omkring 20 miljoner människor mobiliserades på gatorna. Hans angrepp på statsbyråkratin och den offentliga sektorn kan mycket väl leda till en sammandrabbning med några av de mäktigaste fackföreningarna i USA, som är verksamma inom offentlig sektor.
Hittills har Trump lyckats kanalisera en del av denna bubblande ilska till sitt eget läger. Men när han väl har testats vid makten kommer hans koalition att börja falla isär. När det sker kommer denna ilska att söka sig ett annat utlopp. Vart kommer den att ta vägen?
Under Obama och sedan Biden har massorna två gånger upplevt Demokraternas skola. För arbetarklassens Trumpväljare identifieras de med ett etablissemang som de hatar, medan Trump ses som den ”mindre onda”. För de många miljoner andra som inte röstade på Trump är de också ett hatat etablissemangsparti som nu också är känt för folkmord. Etablissemanget har helt tappat kontrollen över situationen och den amerikanska härskande klassen kan inte längre ta sin fasta kontroll över sina egna statliga institutioner för given. Trumps ankomst kommer dock inte att innebära stabilitet. Även om vi inte kan förutse vilken riktning han kommer att ta, kommer han inte att kunna lösa kapitalismens kris, som i slutändan ligger till grund för alla de nuvarande händelserna. Situationen är laddad med intensiv instabilitet, explosiva sociala omvälvningar och i slutändan klasskamp på en högre nivå än vi någon gång har sett i modern tid.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på marxist.com.