Den 20 augusti 1940 fick Trotskijs liv ett brutalt slut då en stalinistisk agent drev in en ishacka i hans försvarslösa huvud. Bland de verk som lämnades ofullbordade fanns den andra delen av Stalin. Trotskijs Stalin. Detta verk är antagligen unikt inom den marxistiska litteraturen, i sitt försök att förklara några av de mest avgörande händelserna under 1900-talet – inte bara i termer av epokgörande ekonomiska och sociala omvandlingar – utan med utgångspunkt i psykologin hos de individer som blivit huvudpersoner i ett storslaget historiskt drama.
Förhållandet mellan individers psykologi och historiska processer är ett fascinerande ämne för den som studerar historien, och utgör grunden för verket ifråga. Hur kommer det sig att Stalin, som började sitt politiska liv som en revolutionär och bolsjevik, slutade som en tyrann och ett monster? Var detta någonting förutbestämt, antingen av genetiska faktorer eller av uppväxtmiljön?
Det finns vissa omständigheter i Stalins ungdom, i detalj analyserade av Trotskij, som föreslår vissa tendenser till hämndlystenhet, avund och ett grymt – till och med sadistiskt drag. Tagna ur sitt sammanhang kan dock dessa tendenser inte anses ha någon avgörande betydelse.
Det är inte alla barn som misshandlats av sina alkoholiserade fäder som växer upp till sadistiska diktatorer, precis som inte alla misslyckade konstnärer, som blivit förbittrade av ett avslag från societeten i Wien, blir Adolf Hitler.
Stora historiska händelser och sociala omvälvningar är nödvändiga för att sådana omvandlingar ska äga rum. I Hitlers fall var det Tysklands ekonomiska kollaps efter kraschen på Wall Street som gav honom en möjlighet att leda en massrörelse bestående av den ruinerade småborgerligheten och det deklasserade trasproletariatet.
I Stalins fall var det nedgången i rörelsen som följde på den ryska revolutionen, massornas utmattning efter de stora ansträngningarna under kriget, revolutionen och inbördeskriget, samt revolutionens isolering till följd av landets skrämmande underutveckling och fattigdom som ledde till framväxten av en privilegierad byråkrati.
De miljontals tjänstemän som armbågat sig fram bland vanliga arbetare härdades till en privilegierat kast. Dessa uppkomlingar behövde en ledare som kunde försvara deras intressen. Men det var tvunget att denna ledare var en man med revolutionär bakgrund – en bolsjevik med ett gediget ursprung: ”Cometh the moment, cometh the man.” Den sovjetiska byråkratin hittade sin representant i Iosif Dzjugasjvili, som vi känner som Stalin.
Vid första anblicken verkar inte Stalin som det självklara valet som Lenins efterträdare. Stalin hade ingen ideologi förutom att skaffa sig och behålla makt. Han hade en tendens åt misstro och våld. Han var en typisk apparatsjik – trångsynt och ignorant, precis som de människor vars intressen han representerade.
De andra bolsjevikledarna spenderade många år i Västeuropa och talade främmande språk flytande, och deltog personligen i den internationella arbetarrörelsen. Stalin talade inga främmande språk, och talade till och med ryska illa och hade en grov georgisk brytning.
Trotskij förklarar denna paradox. En revolutionär epok kräver heroiska ledare, skickliga skribenter och talare, djärva tänkare som har förmåga att sätta ord på massornas omedvetna eller halvt medvetna ambitioner att förändra samhället, och sedan översätta dem till lägliga paroller. Det är en tidsålder för giganter.
Men en kontrarevolutionär period innebär nedgång, reträtt och demoralisering. En sådan period kräver inga giganter, utan människor med en betydligt blygsammare resning. Det är opportunisternas, konformisternas och avfällingarnas tidsålder.
Under sådana omständigheter behövs inte längre djärva visionärer och heroiska individer. Medelmåttan härskar enväldigt, och Stalin var den enväldiga medelmåttan. Självklart är inte detta en uttömmande bild av hans egenskaper, annars hade han aldrig kunnat lyfta sig själv över huvudet på alla dem som i samtliga avseenden var honom överlägsen.
Han hade också en målmedvetenhet och vilja av stål – en enveten, okuvlig törst för makt och personlig framgång. Han hade en medfödd talang för att manipulera människor, utnyttja deras svagheter, manövrera och skapa intriger.
I ett sammanhang när det handlar om att föra revolutionen framåt spelar sådana egenskaper ingen avgörande roll. Men när revolutionen är på tillbakagång kan de användas med stor framgång. Sättet på vilket detta gjordes i Stalins fall förklaras av Trotskij med en mängd noggrant sammansatt material, hämtat såväl från hans personliga arkiv liksom många andra källor, inklusive memoarer skrivna av bolsjeviker, stalinister, mensjeviker och särskilt georgiska revolutionärer som hade nära band till mannen ifråga.
Individens roll
Försök att förminska stora historiska händelser till individuella personligheter är ytliga och reflekterar vanligen en oförmåga att angripa historien från ett vetenskapligt perspektiv. Den historiska materialismen finner historiens drivfjäder i utvecklingen av produktivkrafterna. Men detta innebär inte på något sätt att man förnekar individens roll i historien. Tvärtom är det bara genom människors handlingar som den historiska processen kan komma till uttryck.
Att upptäcka det komplexa samspelet mellan det särskilda och det allmänna, mellan personligheter och sociala processer, är en svår uppgift. Men det går att göra. Marx tog sig an denna aspekt på ett briljant sätt i Louis Bonapartes adertonde brumaire, där han visar hur en medelmåtta – som mannen som Victor Hugo kallade Napoléon le Petit (”Napoleon den lille”) – under särskilda historiska omständigheter kan komma till makten. Det exakta sätt som en individ samspelar med objektiva processer har aldrig blivit så mödosamt undersökt.
Var Stalins personlighet bestämmande för Sovjetunionens öde? Det är tillräckligt att ställa frågan för att avslöja dess fullständiga ihålighet. Den europeiska revolutionens nederlag betydde att den regim av arbetardemokrati som upprättats av oktoberrevolutionen inte kunde överleva.
När väl revolutionen isolerats under omständigheter av skrämmande ekonomisk och kulturell underutveckling var byråkratins uppgång oundviklig, med eller utan Stalins närvaro. Men man kan säga att regimens särskilt skrämmande natur, dess sadistiska metoder och den monstruösa graden av terror till stor del bestämdes av Stalins karaktär, hans paranoia och hans outsläckliga hämndlystnad.
Stalin är en fascinerande studie i hur en individs särskilda karaktär, hans personliga drag och psykologi, samverkar med stora händelser. Av precis den anledningen har den haft sina belackare. Det har gjorts många försök att framställa Stalin som ett verk som motiverats av Trotskijs begär efter att misskreditera sin fiende i Kremlin, eller åtminstone som en redogörelse vars objektivitet omöjliggjordes av faktorer av personlig eller psykologisk natur. Ett sådant ytligt omdöme ger en djupt orättvis bild av författaren. Trotskij hade redan förutsett denna kritik när han skrev:
”Det perspektiv jag nu innehar är unikt. Jag känner därför att jag har rätten att säga att jag aldrig har hyst någon känsla av hat gentemot Stalin. Inom vissa kretsar sägs och skrivs det mycket om mitt så kallade hat inför Stalin, vilket tydligen fyller mig med bistra och upprörda omdömen. Jag kan inte annat än rycka på axlarna åt allt det här. Det var så länge sedan våra vägar skiljdes att vår personliga relation, av vilken karaktär den än må ha varit, sedan länge har slocknat fullständigt. För min egen del, och i den utsträckning jag är ett verktyg för historiska krafter, som är bortom min kontroll och fientliga mot mig, så är mina personliga känslor inför Stalin omöjliga att skilja från mina känslor inför Hitler eller Kejsaren av Japan.” (Stalin, nuvarande upplagan, Kapitel 14: ”The Thermidorian Reaction”; underrubrik: ”The revenge of history”)
Det är karaktäristiskt för akademiska historiker att gömma sig bakom en fasad av vad som påstås vara opartiskhet. Men i själva verket skriver varje historiker från ett visst perspektiv. Detta är särskilt uppenbart i berättelser om ryska revolutionen – eller till och med franska revolutionen, om man så vill. Som ett bevis för detta kan vi peka på den strida ström av ”lärda” böcker om ryska revolutionen som spottas ut år efter år, särskilt sedan Sovjetunionens fall, som påstår sig framlägga obestridliga bevis för att Lenin och Trotskij var blodtörstiga monster och att Sovjetunionen aldrig uppnådde någonting utom KGB och Gulag.
Man behöver bara skrapa på ytan för att se vad som döljer sig bakom den akademiska objektivitetens mask – de fula, förvridna dragen hos en antikommunistisk fanatiker. I motsats till den skenheliga pseudo-objektiviteten bland akademiska historiker, tar sig Trotskij an frågan om den stalinistiska kontrarevolutionen som marxist och revolutionär.
Finns det en motsättning mellan att ha ett passionerat intresse av att förändra samhället och att samtidigt vara kapabel till en objektiv utvärdering av historiska händelser och individens roll i den historiska processen? Låt Trotskij tala för sig själv:
”I ögonen på en kälkborgare är en revolutionär synvinkel nästan likvärdig med avsaknad av vetenskaplig objektivitet. Vi menar precis tvärtom: endast en revolutionär – naturligtvis under förutsättningen att han är utrustad med den vetenskapliga metoden – kan klarlägga revolutionens dynamik. Insiktsfullt tänkande är i allmänhet inte betraktande, utan aktivt.Ett inslag av vilja är oundgängligt för att tränga in i naturens och samhällets hemligheter. Precis som en kirurg, på vars skalpell en människas liv beror och som ytterst noggrant skiljer på olika vävnader i en organism, är en revolutionär, om han har en seriös inställning till sin uppgift, tvungen att med sträng noggrannhet analysera strukturen i samhället, dess funktioner och reflexer.” (Trotskij, ”Revolution och krig i Kina”, 1938)
Om den nya utgåvan
Ingen kan någonsin hävda att de har producerat den slutgiltiga utgåvan av Stalin. Den var ofullbordad den dag Trotskij blev lönnmördad och kommer att förbli ofullbordad för all framtid. Vad vi kan säga utan tvekan är att detta är den mest kompletta version av boken som någonsin har publicerats.
Det har publicerats andra utgåvor av boken. De har aldrig varit tillfredsställande, och vissa till och med vilseledande. Som förberedelse för detta projekt jämförde vi översättningarna i de övriga versionerna, av vilka alla på olika sätt var otillräckliga. Vi har sammanställt allt material som fanns tillgängligt i de engelska Trotskij-arkiven, och kompletterat det med ytterligare material på ryska.
Den nya utgåvan innehåller tillägg på sammanlagt 86.000 ord. Det är en utökning motsvarande ungefär trettio procent av boken som helhet. Men i den andra delen, där så gott som allt nytt material står att finna, har texten utökats med ungefär nittio procent.
Om Trotskij skulle ha levt idag, är det självklart att han skulle ha producerat ett oändligt mycket bättre verk. Av allt råmaterial hade han gjort ett rigoröst urval. Likt en skicklig skulptör skulle han ha polerat det både en och två gånger, tills det hade uppnått höjden av ett fulländat konstverk.
Vi kan inte hoppas på denna verkshöjd. Vi vet inte vilket material denna storartade man skulle ha valt ut eller strukit. Men vi känner att vi har en historisk skyldighet att åtminstone tillgängliggöra för världen allt det material som var tillgängligt för oss.
Trots alla svårigheter, har detta verk haft ett stort skolande värde. Genom många av de bitar som tidigare kasserats som ointressanta har vi fått en fascinerande inblick i Trotskijs tankar. Liksom de sista verken av Marx, Engels och Lenin, är Trotskijs skrifter från de sista fem åren produkter av ett moget sinne som hade förmågan att dra lärdomar från en livstid av rikliga erfarenheter. Av särskilt intresse är hans observationer gällande dialektik och marxistisk teori i bilagan ”Stalin as a Theoretician” (”Stalin som teoretiker”), som såvitt jag vet aldrig tidigare har publicerats.
Genom att för första gången tillgängliggöra en stor del material som godtyckligt tagits bort från Stalin och gömts undan i dammiga arkiv under ett trekvarts sekel, så fullgör vi en skuld till en storartad revolutionär, samtidigt som vi ger en mängd nytt och värdefullt material till den nya generation, som strävar efter att hitta idéer och ett program som kan förändra världen. Det är det enda minnesmonument som han någonsin skulle ha önskat sig.
London 18 maj 2016
Köp boken hos Bokförlaget Stormklockan.