The Old Oak är en rörande och träffsäker kommentar på hur kapitalismen göder rasism och hur vår styrka ligger i solidaritet och gemensam organisering.
Det är 2016 i en avbefolkad brittisk tidigare gruvstad där gemensamma lokaler läggs ner, stora företag köper upp bostäder billigt för att gentrifiera och arbetslöshet råder. Hemma hos vissa föräldrar står skafferierna tomma och vi får se hur ett barn svimmar på gympan i skolan för att hon har ätit för dåligt.
Filmen öppnar med en buss med syriska flyktingar som anländer till staden och möts av rasistiska attacker.
Huvudpersonen TJ. driver puben som filmen fått sitt namn från, och som står tom sånär på de gamla stammisarna som ännu minns vilken sida deras föräldrar stod på i gruvstrejken på 1980-talet. Stadens utarmning allt efter att gruvan lagts ner gör att rasismen får fotfäste. “Varför ska vi hjälpa dem när vi inte har tillräckligt för oss själva”, får vi höra från en del av befolkningen, och särskilt bland stammisarna på puben.
Genom filmen bildas en vänskap mellan TJ och Yara, en av de syriska flyktingarna. De knyts samman genom sina tidigare erfarenheter. Hennes pappa är försvunnen i Syrien, och befaras död. TJs pappa dog på jobbet i gruvan. De delar minnen i en oanvänd del av puben.
“Om man äter ihop, håller man ihop” berättar en bildtext under ett gammalt fotografi. De gemensamma köken under gruvarbetarstrejken, när hela staden påverkad av strejken lagade mat och åt tillsammans, blir inspirationen till att öppna upp The Old Oaks gamla kök och börja ha gemensamma middagar för alla som behöver det, de syriska flyktingarna och de stadsbor som behöver mat eller ett sammanhang.
När man ser filmen går tankarna direkt till de många svenska småstäder där industrin lagts ned, och Sverigedemokraterna nu har börjat få ett visst stöd bland arbetarna. Det ger inte uttryck för någon djupt rotad rasism, utan snarare för en slags hopplöshet. TJ:s deprimerade politiska inställning i början av filmen uttrycker samma sak tydligt: “Min pappa brukade prata om att om arbetarna bara insåg sin styrka kunde vi förändra världen. Men det gjorde vi aldrig.”
Men i puben The Old Oaks gemensamma kök skapas en ny arbetargemenskap, som skär igenom skillnaderna i ursprung och historia. “Solidaritet, inte välgörenhet” uttrycker TJ det som när hela staden går samman för att hjälpa de nya invånarna, för första gången sedan den stora gruvarbetarstrejken.