Den 26 maj 1879 gick arbetarna på ett sågverk i Sundsvall ut i strejk, i första hand på grund av missnöje med låga löner. Sundsvallsstrejken var den första större strejken i Sverige, och den svenska arbetarklassens första prov på sin egen styrka. Trots att strejken efter lite mer än en vecka slutade i nederlag fick den ändå stor betydelse.
Början och mitten av 1870-talet hade varit goda år för de svenska företagen. I Sundsvallsområdet hade träindustrialister investerat i ångsågar som gjorde att man kunde lägga effektiva sågverk längs kusten och på så sätt snabbt exportera sina träprodukter. Totalt fanns det 23 sågverk i Sundsvallsdistriktet som gick på högvarv.
Under slutet av årtiondet drabbades man av en lågkonjunktur. I flera omgångar sänkte träbaronerna därför arbetarnas löner. Under våren 1879 gjorde man ännu en ”justering” och sänkte ackordslönerna för sågverksarbetarna med 15-20 procent, trots att sågverksägarna fått krishjälp från riksdagen i form av ett lån på 3 miljoner kronor.
Arbetarnas situation
En del av de strejkande arbetarna var heltidsanställda som hade fått bostäder tillhandahållna av sågverket, men de flesta var säsongsarbetare som hade anställts med muntliga kontrakt utan någon som helst trygghet. Man jobbade 12 timmar om dagen, även lördagar, för en lön på ungefär en krona om dagen. Bostäderna som man fick låna, bestod ofta av bara ett rum per person, som skulle räcka till hela familjen samt ett par inackorderade säsongsarbetare under den tiden på året.
Många av arbetarna tillhörde vid den här tiden något av de frireligiösa förbund som började växa fram, så som Batisterna, Metodisterna och Waldenströmarna. Strejken kom därför som en blixt från klar himmel för många i eliten och borgarklassen, som trodde att svenska arbetare var religiösa, fogliga och vaccinerade mot socialismens idéer, och helt saknade förståelse för arbetarnas situation.
Strejken
Strejken började den 26 maj på Heffners sågverk och spred sig snabbt. Som mest deltog 6000 arbetare. Strejkande sågverksarbetare tågade från sågverk till sågverk i Sundsvallsregionen och snart hade alla sågverk i regionen utom ett dragits med i strejken. Man slog läger på först Stadsberget och sedan Skarpskytteslätten utanför Sundsvall och varje kväll höll man bönemöten; man höll sig nyktra och disciplinen var god. Förutom lönen och att inte bli straffade efter strejkens slut, var faktiskt ett av arbetarnas huvudsakliga krav att stadens krogar skulle stängas, vilket man själv verkställde direkt vid strejkens början. Mest beslutsamma var kvinnorna, som pressade männen till uthållighet i strejken.
Mötta av arbetarnas beslutsamhet började paniken spridas bland sågverksbaronerna som var tvungna att betala väntepengar till alla fartyg för varje dag som de var tvungna att stanna kvar. Landshövdingen Curry Treffenberg försökte därför få till stånd ett snabbt slut på strejken och ingrep personligen i händelseförloppet och försökte få arbetarna att gå tillbaka till sitt arbete. Han begärde och fick beviljat att militär hjälp skulle komma till området.
Redan den 28 maj anlände de första trupperna till Sundsvall och sen fortsatte militära förband att anlända under en veckas tid. Bland annat kallade man in kanonbåtar och kulspruteförband. Dessutom försökte man kalla in strejkbrytare. Den 3 juni omringade man Skarpskyttelägret och Treffenberg ställde ett ultimatum till arbetarna: återgå till arbetet eller bli vräkta och fängslade enligt lagen om lösdriveri. De flesta kände sig då tvingade att återgå till arbetet, och de som stannade och vågade trotsa Treffenberg tvingades bort av militären.
Efterspelet
Strejken var helt ”spontan” på så sätt att det inte fanns någon facklig eller politisk organisation som stod bakom och stöttade den. Efter strejken förstod de mest medvetna arbetarna behovet av någon form av organisering och en del av strejkens ledare som Isak Bodström var med och försökte organisera en strejkkassa. Men när August Palm lite senare kom till området för att agitera och organisera la man ner den redan skapade strejkkassan.
Inga av de omedelbara kraven som arbetarna hade gick igenom direkt efter strejken men arbetsgivarna skrämdes ändå till att ge löneökningar på upp till 50 procent under sommaren. Landshövdingen tvingades också avgå några månader senare. Men ännu viktigare var att strejken fick stora politiska följder för arbetarklassen. Sundsvallsstrejken var den första större strejken i Sverige och arbetarklassen fick för första gången ett smakprov på sin egen styrka, vilket syns i att den omedelbart följdes av en rad mindre strejker och demonstrationer i regionens träindustri. I Karl Marx ord började man gå från att vara en klass i sig till en klass för sig.
Isak Bodstöm sammanfattade strejkens konsekvenser i en intervju 60 år senare:
”Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara.”