Mitt namn är Manuel. Jag lever i Sverige som en papperslös och statslös person. Jag ansökte om asyl i Sverige i december 2016. Som homosexuell i ett katolskt land, riskerade jag förföljelser och våld.
Under tiden ansökan behandlades placerades jag på en överfull flyktingförläggning. Framtidsutsikterna för oss som bodde där var minst sagt osäkra. Eftersom majoriteten av de som söker asyl i Sverige får avslag, så är vistelsen för många en enda lång väntan på ett negativt besked. De flesta har dessutom ingen möjlighet att få tag på jobb eller egna pengar. En del tvingas in i droger och prostitution vilket gör situationen på förläggningarna ännu mer kaotisk. Jag försökte snart desperat ta mig därifrån. Under tiden blev jag förhörd av Migrationsverket flera gånger:
Hur visste jag att jag var gay? Hur blev jag homosexuell? Vilka förhållanden har jag varit i? Hur har gay-män sex? Det är ett axplock av de frågor som den svenska statens förhörsledare ansåg sig behöva ha svar på för att ”göra en bedömning av mitt fall”. Det var extremt förödmjukande.
De detaljerade frågorna räckte inte, utan jag fick också skriva under ett dokument som gav Migrationsverket rätt att använda fingeravtryck från mig för att spåra min identitet. Svenska myndigheter kontaktade därefter Interpol och ambassader i två olika länder i ett försök att fastställa att jag talade sanning om varifrån jag kommer. Men inget land ville kännas vid mig, eftersom jag flytt.
Efter två år och tre månaders väntan, fick jag svar i februari 2019. Min ansökan om asyl blev avslagen. Myndigheterna ansåg att min identitet och nationalitet inte kan fastställas och att det därför inte går att säga säkert att jag är hotad i mitt hemland. Därför ansåg de sig inte kunna bevilja mig skydd på grund av min sexuella läggning. På grund av att mina hemländer vägrar kännas vid mig, skulle jag alltså inte heller få stanna i Sverige. Jag försökte överklaga, men tre månader senare bekräftades det ursprungliga beslutet i förvaltningsrätten i Göteborg. Jag skulle placeras i förvar och sedan deporteras.
Förvaren var dock helt fulla vid tillfället (maj 2019). I väntan på en plats blev jag fråntagen allt ekonomiskt stöd från myndigheterna. Jag blev utkastad på gatan, utan möjlighet att försörja mig. Jag var papperslös, utan arbetstillstånd, utan rätt till sjukvård, helt rättslös.
En tidig söndagsmorgon i november 2019 kom polisen och arresterade mig – nu fanns det plats på förvaret. Jag blev avklädd, visiterad och därefter satt i en cell i det lokala häktet. Detta är standard för de som ska placeras i migrationsverkets förvar. Polisen behandlar alla flyktingar som om de vore farliga kriminella. I tre dagar satt jag häktad innan jag till slut blev flyttad till förvaret.
Under tiden jag satt inlåst försökte Migrationsverket deportera mig till tre olika länder. Men myndigheterna i dessa länder ville inte ta emot mig eftersom man inte kunde bevisa mitt medborgarskap – det vill säga, samma sak som gjort att jag inte fick stanna i Sverige!
På förvaret fanns många afghanska ungdomar. Migrationsverket påstår att det är säkert för dem att återvända till Afghanistan, men i verkligheten råder det fortfarande krigstillstånd i stora delar av landet och utrikesdepartementet avråder svenska medborgare från att resa dit. Trots det så fortsätter den svenska staten att skicka tillbaka afghanska ungdomar. En tonåring jag lärde känna hade aldrig ens varit i Afghanistan – han hade vuxit upp som flykting i ett av grannländerna. Ändå insisterade Migrationsverket på att han skulle deporteras dit.
Eftersom inget land ville ta emot mig, satt jag fast på förvaret, ett slags fängelse för människor vars enda brott är att fly från misär och förtryck. I februari 2020 ansökte jag till migrationsdomstolen om att släppas från förvaret. Migrationsverket yrkade avslag på grund av risken för att jag skulle fly och hålla mig gömd. Men varför? Jag kunde ändå inte utvisas. Domstolen dömde för en gångs skull till min fördel och jag släpptes från förvaret i slutet av februari. Återigen stod jag på gatan, utan pengar och utan någonstans att gå.
Därefter har jag levt under Migrationsverkets ”uppsikt”, till en början genom att visa mig på polisstationen två gånger i veckan och skriva på ett papper, men senare tog de bort det på grund av covid-19. Just nu lever jag i ett juridiskt ingenmansland: jag har inget uppehållstillstånd och får inte vara här, men Migrationsverket kan inte deportera mig. Jag står under övervakning, men har inget stöd och inga rättigheter.
Under det här systemet finns det ingen framtid för mig, eller någon annan heller. Vi behöver ett system utan nationsgränser, där man faktiskt kan ta tillvara på alla människors förmåga och potential – socialism. Det kommer jag att kämpa för.